Hur handelskriget mellan USA och Kina började: Mar-a-Lago-summiten och dess konsekvenser

Den långvariga diplomatiska relationen mellan USA och Kina präglades länge av ett mönster av dialoger som ofta slutade i vaga löften. Dessa samtal tillät Kina att undvika att ändra sitt beteende och fortsätta sina politiska och ekonomiska strategier utan större motstånd från USA. Under Mar-a-Lago-summiten, ett möte mellan Donald Trump och Xi Jinping, kom dock något nytt fram. Resultatet var en tydlig seger för den kinesiska delegationen, som framgångsrikt lyckades förhala alla straffåtgärder mot Kina och förstärka Trumps tro på att han och Xi hade en personlig vänskap. Detta skulle komma att utnyttjas av Kina under de kommande åren för att påverka amerikansk politik. För Trump, å andra sidan, gav summiten honom möjlighet att hävda att han hade framgångsrikt navigerat en komplex diplomatisk situation på väg mot verklig framgång, medan hans hårdföra rådgivare, de så kallade "hawks", tillfälligt hade blivit avsatta.

Det var inte den första gången som en utländsk ledare besökte Trump på hans privata klubb i Palm Beach. Före Xi Jinping hade Japans premiärminister Shinzo Abe varit den första att bli inbjuden, och detta besök var inte bara en social högtidlighet utan en strategisk manöver i Japans politiska relationsbyggande. Abe hade då en nära personlig relation med Trump, vilket var nödvändigt med tanke på Japans beroende av USA:s militär och ekonomiska politik. Under deras interaktioner, som inkluderade golfspel och middag, gjorde Abe och hans team noggranna observationer av Trumps beteende och preferenser för att finjustera sitt agerande. Detta tillvägagångssätt fungerade initialt till Japans fördel, men när det kom till frågor som rörde Nordkoreas kärnvapenprogram, kunde denna vänskap inte skydda Japan från de obehagliga beslut Trump snart skulle fatta.

Samtidigt, när det gällde Nordkorea, var Trumps administration fokuserad på att få Xi att spela en central roll i att lösa den kärnvapenkrisen. Rex Tillerson, USA:s utrikesminister, var vid den tiden på plats för att diskutera strategier för att få Kina att använda sitt inflytande över Nordkorea för att stoppa deras vapenutveckling. För Trump var detta en viktig fråga som, till skillnad från handelsfrågorna, var akut och där han såg Kina som en potentiell allierad för att få ett genombrott i förhandlingarna.

Men trots Trumps retorik om att han skulle straffa Kina för de orättvisa handelsvillkoren som hade gällt i många år, var det de hårda rösterna i hans administration som varnade honom för att inte falla för Xi Jinpings försök att få honom att göra för stora eftergifter. Rådgivarna förberedde en memo för att hålla Trump på kurs och förhindra honom från att bli fångad i en fälla av långvarig, personlig vänskap som skulle kunna förhindra en effektiv strategi mot Kina på lång sikt.

Det är avgörande att förstå hur denna dynamik, mellan personlig vänskap och ekonomisk och politisk makt, formade inte bara diplomatin mellan USA och Kina utan också den inre politiska kampen i den amerikanska regeringen. Att bygga personliga relationer, som i fallet med Trump och Xi, har ofta större betydelse i politiken än vad som syns vid första anblicken. För Trump var det att kunna hävda en personlig kontakt med Xi som en framgång, men för Kina handlade det om att använda denna förtroendegrund för att förhala och omdirigera USA:s aggressioner i handelspolitiken och andra frågor.

Att förstå dessa komplexa relationer och maktspel är nödvändigt för att tolka de framtida besluten i USA:s Kina-politik och hur handelskriget utvecklades till en av de mest centrala frågorna för den globala ekonomin. Därför måste läsaren inte bara följa de konkreta händelserna utan också förstå den underliggande strategin som styrt dessa interaktioner.

Hur Kina genomförde sin brutal politik i Xinjiang och varför världen inte kunde ignorera det längre

I oktober 2014, under ett besök i Xinjiang, avslöjade Xi Jinping sin plan för att hantera vad han beskrev som “etnisk separatism och terroristvåld” i den kinesiska regionen. Hans tal visade sig vara en försmak på en brutal politisk strategi, en som snart skulle drabba över en miljon oskyldiga människor i interneringsläger och kontrollsystem. Denna politik, som sträckte sig från massövervakning och tvångsinternmentering till politisk indoktrinering och arbetsläger, skulle inte bara påverka de som levde i Xinjiang, utan alla som stod i vägen för Kinas globala ambitioner.

För Xi var regionens framtid inte bara en inrikespolitisk fråga utan en central del av hans vision om en ny världsordning med kinesiska särdrag. Xinjiang, hem för ungefär 25 miljoner invånare, är inte bara strategiskt viktig på grund av sina naturresurser utan också som en geopolitisk knutpunkt för Kinas "Belt and Road Initiative". Den största etniska minoriteten i regionen, uigurerna, utgör cirka 11 miljoner av befolkningen. De är ett turkiskt talande folk som praktiserar islam och som har en distinkt kulturell och nationell identitet som Kina försöker undertrycka.

Kinas tidigare erfarenheter i Tibet var en viktig modell. I Xinjiang började Beijing snabbt att föra in han-kineser i regionen för att ändra den demografiska sammansättningen, samtidigt som lokala uigurer förlorade sina rättigheter att utöva sin religion och upprätthålla sitt språk och kultur. När de första attackerna genomfördes av uigurer som tränat i Afghanistan och Syrien, gav detta Xi Jinping ett svepskäl att ytterligare intensifiera sin politik och genomföra en brutal crackdown.

Genom en strategi som liknar den i Tibet skapade Kinas regering en massiv övervakningsapparat som inrättade ett nätverk av kameror, biometriska system och AI-teknologi för att identifiera och fängsla individer som på något sätt ansågs kunna utgöra ett hot mot den statliga enheten. De som inte åt fläskkött eller bar skägg kunde bli betraktade som extremister och hamna i dessa läger. Under Xi Jinpings ledning utsåg Kinas kommunistparti Chen Quanguo, en av partiets främsta män i Tibet, till ansvarig för Xinjiang, där han genomdrev en strategi av massinrättning och politisk indoktrinering.

De så kallade “utbildnings- och transformationscentren” liknade i själva verket fängelser där fångarna genomgick brutal indoktrinering, och systemet hölls hemligt för omvärlden. Genom den så kallade "Pair Up and Become Family"-programmet tvingades uigurer att ta in han-kinesiska “släktingar” i sina hem, som hade till uppgift att spionera på dem och rapportera till myndigheterna. Moskéer stängdes ner och utövandet av islam blev en brottslig handling som kunde leda till fängelse.

Kina försvarade dessa handlingar som en nödvändig åtgärd för att bekämpa terrorism och radikalisering. Vid ett möte mellan FN:s ambassadör Nikki Haley och Kinas permanenta representant till FN, Ma Zhaoxu, försökte han rättfärdiga lägren genom att hävda att uigurerna var kriminella, att de skulle lära sig ett yrke för att undvika brott. Ma påstod att Kinas behandling av uigurerna var för deras eget bästa, en syn som Haley ansåg vara både osann och avskräckande.

Trots Kinas försök att avfärda världen som missförstående och inskränkta, blev det så småningom omöjligt för den internationella gemenskapen att ignorera verkligheten i Xinjiang. Flera internationella rapporter och läckta dokument, som "China Cables", avslöjade hur teknologin användes för att identifiera och internera människor som misstänktes vara potentiella brottslingar, och hur kinesiska myndigheter till och med förföljde uigurer som bodde utomlands.

Vad som började som en påtvingad politisk strategi för att krossa "terrorism" och "separatism" i Xinjiang, utvecklades till ett systematiskt förtryck av en hel folkgrupp. Kina använde sin växande internationella makt för att dölja sina handlingar, men den globalt ökande medvetenheten och rapporteringen från journalister och människorättsorganisationer tvingade landet att erkänna existensen av dessa läger. Även om Kina fortsatt förnekar de mest brutala aspekterna av sin politik, så är de internationella reaktionerna och konsekvenserna av dessa avslöjanden fortfarande pågående.

Hur Trump-administrationen slutade sitt "China-spel"

Trump-administrationen genomgick en lång och ofta kaotisk resa i sitt förhållande till Kina mellan 2016 och 2020. Det började med en politik som präglades av affärsstrategi och en vilja att skapa ekonomiska fördelar för USA. Mot slutet av hans mandatperiod var relationen mellan de två supermakterna inte bara djupt politiserad, utan också full av motsägelser och konflikter mellan olika intressen inom den amerikanska regeringen.

Under dessa år hade Trumps team, trots många förändringar i administrationen, ett fåtal nyckelfigurer som var kvar hela vägen. Matthew Pottinger, Peter Navarro, Robert Lighthizer, Wilbur Ross och Steve Mnuchin var bland de få som överlevde de turbulenta åren. De representerade olika synsätt, från hård säkerhetspolitik till ekonomiska fördelar som Wall Street förespråkade. Trump förlorade successivt förtroendet för sina affärskontakter, särskilt de från Goldman Sachs och andra Wall Street-figurer, då han började se deras relationer med Kina som mer problematiska än fördelaktiga.

De politiska striderna inom administrationen gällde ofta Kina, och de var långt ifrån entydiga. På den ena sidan fanns de national säkerhetstjänstemän som ville ta en hård linje mot Kinas aggressiva politik, och på den andra fanns ekonomiska intressen som ständigt försvarade handel och investeringar i Kina. Under hela perioden förblev dessa två fraktioner i ständig konflikt. Det resulterade i beslut som varierade beroende på vilken grupp som hade störst inflytande vid ett givet tillfälle.

Ett av de mest emblematiska exemplen på denna splittring var frågan om TikTok. Trump beordrade ett förbud mot appen på grund av säkerhetsskäl, men när det var dags att genomföra det, blev det snabbt en fråga om affärsintressen. Mnuchin tog över förhandlingarna och försökte hitta en lösning där Oracle skulle köpa TikToks amerikanska verksamhet och skapa en IPO som skulle gynna Wall Street. Samtidigt höll Kinas regering fast vid att de inte skulle tillåta ByteDance, TikToks kinesiska moderbolag, att sälja sina teknologiska tillgångar till USA under tvång. Kinas regering såg detta som ett oacceptabelt krav från USA.

Men även om Trump-administrationen vid flera tillfällen försökte styra sina beslut mot att skydda USA:s nationella säkerhet, var det ofta så att det ekonomiska och politiska spelet mellan Wall Street och Kinas regering blev avgörande. Under slutet av 2020 såg man hur amerikanska investerare började kanalisera stora summor pengar till kinesiska företag, trots de säkerhetsrisker som administrationen själva var medvetna om. Denna investering var exempelvis synlig i IPO:erna för Jack Ma’s Ant Financial, som skulle bevisa att Hongkong fortfarande var ett globalt finansiellt centrum.

Samtidigt intensifierade Trump-administrationen sina åtgärder mot Kinas inflytande, särskilt i Hongkong och på områden där Kinas människorättsbrott var som mest påtagliga. Pottinger och hans kollegor försökte etablera en ny internationell norm för att bemöta Kinas inflytande, genom att utmana det ekonomiska beroendet och uppmuntra andra länder att stå upp mot det kinesiska kommunistpartiets agerande.

När Trump-administrationen närmade sig sitt slut, var relationen mellan USA och Kina på en historiskt låg punkt. Kina var inte längre bara en affärspartner för USA – det var också en geopolitisk och ideologisk rival. De sista veckorna av administrationen präglades av försök att cementera en hårdare linje mot Kina genom att stänga ned operativa nätverk och ålägga strängare sanktioner. Inom den amerikanska politiken var Kina-frågan så polariserad att det var nästan omöjligt att finna en gemensam grund för konstruktiva diskussioner.

Ett av de viktigaste momenten under denna period var när Pottinger och andra nyckelpersoner från Trump-administrationen började förbereda den kommande Biden-administrationen för att bevara så mycket som möjligt av den nya strategin gentemot Kina. I en av sina sista tal, i oktober 2020, sammanfattade Pottinger de två centrala principerna som USA borde hålla fast vid i sitt förhållande till Kina: ömsesidighet och ärlighet. Han varnade för att återvända till den tidigare synen på Kina som en enkel ekonomisk partner och uppmanade istället till att konfrontera de allvarliga människorättsbrotten som pågick i Xinjiang och andra delar av Kina.

Trump-administrationens Kina-politik var fylld av motsägelser, men också av en förändring i hur USA såg på sin relation med Kina. Det blev allt tydligare att Kina inte längre var en global aktör som kunde tillåtas agera utan konsekvenser på den internationella scenen. Samtidigt fanns en grundläggande oro för hur mycket av den gamla ekonomiska ordningen som skulle kunna bevaras, trots de nya spänningarna mellan de två länderna.

Hur påverkar USA:s politik Kina och den globala ordningen?

Under Trumps presidentperiod blev förhållandet mellan USA och Kina en viktig fråga på den globala politiska agendan. En del av hans politik och åtgärder kom att ha långvariga effekter, men de var också präglade av svårigheter i genomförandet. Under valkampanjen 2020 uttryckte Chris Coons, en av Bidens närmaste rådgivare, att en Biden-administration skulle samla världens fria och öppna samhällen för att stå enade mot Kinas skadliga beteende och det växande digitala auktoritarismen. Denna vision för en samling av demokratier och en gemensam front för att bemöta Kina reflekterade en grundläggande skillnad mellan Trump och Biden i synen på Kina.

Liksom under Trump-administrationen skulle Biden ställas inför en kamp mellan olika falanger om hur Kinafrågan skulle hanteras. Vilken inriktning som skulle bli rådande skulle visa sig vara beroende av viktiga tjänstemannautnämningar och de första mötena med Xi Jinping. En viktig indikator på vilken linje Biden skulle följa var också om han skulle fortsätta att använda vissa av Trumps mest kontroversiella åtgärder, såsom tullarna mot Kina och det pågående arbetet mot kinesisk industrispionage.

Det är troligt att Biden skulle behålla vissa av Trumps ekonomiska åtgärder, eftersom dessa utgör ett konkret påtryckningsmedel mot Kina. Tullarna, även om de var ett resultat av en oharmonisk handelspolitik, gav USA en fördel i förhandlingarna. Dessutom var det viktigt för Biden-administrationen att fortsätta att vara vaksam på Kinas strategiska mål och deras ansträngningar att påverka amerikanska institutioner. En central fråga skulle också vara den pågående kampen mot Kinas insatser att manipulera och kontrollera den globala informationsflödet, något som är centralt för det växande hotet från kinesisk digital auktoritarism.

En annan aspekt som fortfarande förföljde USA:s relationer med Kina var de många intressekonflikterna som existerade. Hunter Biden, son till den tillträdande presidenten, hade länge varit inblandad i affärer med kinesiska företag med kopplingar till den kinesiska staten, något som väckte farhågor om otillbörliga relationer. Frågan om korruption och familjens inblandning i affärer med Kina blev alltmer central i den politiska debatten. Biden-administrationen skulle inte kunna ignorera dessa frågor när de fortsatte att hantera sin relation till Kina, trots att Hunter Biden försvarade sina affärer som legitima.

Det finns också ett övergripande perspektiv som är avgörande för att förstå hur Kinas globala strategi utvecklas. Kinesiska ledare har inte bara som mål att utöva inflytande inom sina egna gränser utan strävar också efter att forma den internationella ordningen till sin fördel. De har byggt nätverk av beroenden genom att investera i strategiska partnerskap och genom att använda ekonomiska och politiska incitament för att vinna över nyckelaktörer på den globala arenan. Detta kan innebära att Kina har skapat ett system där de kontrollera både direkt och indirekt inflytande över demokratiska institutioner och samhällen, vilket utgör en allvarlig utmaning för västerländska demokratier.

I slutändan handlar frågan om hur USA och Kina förhåller sig till varandra inte bara om handel, men om en grundläggande strid om världsordningen. Det finns ett växande erkännande i väst om att Kinas mål sträcker sig bortom den ekonomiska sfären och att de använder sina ekonomiska och diplomatiska verktyg för att skapa en global ordning som gynnar deras egen politiska ideologi och strategiska intressen. Detta innebär att den framtida relationen mellan USA och Kina inte bara kommer att handla om handel eller ekonomiska förhandlingar, utan om att bevara och skydda den globala ordningen som bygger på öppenhet, frihet och rättvisa.