Hur Roy Cohn Formade Donald Trump och Hans Strategier

Roy Cohn var en av de mest ökända och inflytelserika figurerna i amerikansk politik under 1900-talet. Hans namn förknippas inte bara med den grymma politiska taktiken från McCarthyismens dagar, utan även med hans nära förhållande till Donald Trump. Cohn var den typ av person som förlorade all känsla för moralens gränser i jakten på makt. För honom var makt synonymt med kontroll över information – att hålla den bakom stängda dörrar, att släppa ut den strategiskt och använda den för att krossa fiender och bygga allianser.

Det var först 1973, då Cohn försvarade Trump och hans far, Fred Trump, i en rättsprocess där de anklagades för att ha diskriminerat svarta New York-bor i sina fastighetsaffärer, som deras vägar korsades. När Department of Justice stämde Trump Organization för att ha vägrat hyra ut till svarta, svarade Trump med ett motåtal på 100 miljoner dollar, en taktik som Cohn förespråkade. Trots att motåtalets avfärdades, var det denna taktik – att inte backa, att motattackera, att använda media som ett vapen – som blev fundamentet för deras nära relation.

Cohn lärde Trump konsten att manipulera medierna, att skapa en fasad av makt och glamour, samtidigt som han dolde sina mindre smakfulla affärer. Cohns förmåga att få journalister att skriva vad han ville, eller att hota dem med rättsliga åtgärder och icke-avslöjandeavtal, var något Trump tog till sig. Under åren som följde skulle Trump implementera dessa metoder själv, genom sina egna advokater som Cohn hjälpt honom att välja, eller till och med använda de egna hoten och lögnerna för att framställa sina fiender som oskyldiga och sig själv som offer.

1976 fick Trump sitt första stora publicitet i The New York Times, där han framställdes som den blonda affärsmannen med det självsäkra leendet, en ung och förmögen person som var på väg att ta över Manhattan. Artikeln nämnde knappt den rättsprocess som hade fått så mycket uppmärksamhet tidigare. Med Cohns inflytande lärde sig Trump att kontrollera sin egen berättelse och diktera hur han skulle framställas i media. Cohn var expert på att använda media som en strategi för att forma allmänhetens åsikter och för att skydda sina egna intressen, vilket var en lektion Trump tog till sig väl.

Under 1980-talet började Trump använda Cohns metoder på en större scen. Cohn, som förlorat sin licens att praktisera juridik och blivit en paria i den politiska världen, såg Trump som den perfekta arvtagaren. Cohn, som tidigare arbetat med de mest skandalomsusade figurerna inom både den amerikanska politiken och New Yorks undre värld, såg i Trump en person som kunde ta hans arv vidare – att använda makt, media och manipulering för att nå sina mål. Trump blev inte bara en affärsman utan en politisk aktör i egen rätt.

Trump blev också introducerad för två av Cohns protekter, Roger Stone och Paul Manafort, som senare skulle spela viktiga roller i Trumps politiska karriär. Stone och Manafort var båda GOP-operatörer med starka kopplingar till mäktiga aktörer både inom och utanför USA, och de skulle komma att bli viktiga rådgivare och kampanjledare under Trumps politiska liv. Stone, som hade varit en anhängare av Nixon, och Manafort, som arbetat för flera brutala diktatorer, hjälpte till att forma Trumps strategi under presidentvalen 2016.

Men det är inte bara affärerna som ska granskas när man talar om Trump och Cohn. Deras nära relation hade en mer oroande dimension. Cohn var känd för sina kontroversiella sexuella preferenser, samtidigt som han upprätthöll en starkt homofobisk och antisemitisk hållning. Hans liv och handlingar var fyllda av motsägelser, och han var beredd att använda sin makt på alla möjliga sätt för att nå sina mål. Trumps attraktion till en sådan person, som både var ett offer för sina egna motsägelser och en mästare i att manipulera omvärlden, är ett mysterium som fortfarande inte har blivit fullt förstått.

Det är också viktigt att förstå den roll som media spelar i denna berättelse. Cohn och Trump visste att den offentliga bilden var lika viktig som den privata verkligheten. Med hjälp av Cohn lärde sig Trump att använda media inte bara som en plattform för att framställa sig själv som en vinnare, utan också som ett vapen för att attackera sina fiender, dölja sina skandaler och forma allmänhetens uppfattning om honom och hans företag. Detta var en strategi som visade sig vara oerhört effektiv under hela Trumps karriär, både som affärsman och som politiker.

Det är också viktigt att förstå de politiska och kriminella nätverken som Trump kom i kontakt med genom Cohn. Den ryska maffian, de organiserade brottssyndikaten i New York och de politiska kopplingarna mellan Trump och dessa grupper spelade en central roll i hans väg mot makten. När man ser på Trumps framgång i 2016 års val, måste man förstå att det inte bara handlade om hans affärsmannaskap eller populism, utan också om de nätverk av inflytande och makt som han lyckades bygga upp med hjälp av personer som Cohn, Stone och Manafort.

Hur Arv och Korruption Skapade En Politisk Dynasti

Politiken har alltmer kommit att likna Ivanka och Jared – rika, inflytelserika och okvalificerade. Deras inflytande i Vita huset var i linje med ett Amerika som blivit mer och mer nepotistiskt. I november 2016 publicerade Jared Kushners tidning Observer en smutskastningsartikel om mig, endast tretton dagar efter valet. Det var en period då uppmärksamheten jag fick för att ha förutspått Trumps vinst och varnat för de katastrofer som skulle följa, ledde till de värsta dödshoten i min karriär. Dessa hot var allvarliga nog för att jag skulle få en undercover-bodyguard när jag talade vid en internationell konferens tre veckor efter valet. Vissa av de personer som hotade mig sade att de inspirerades av artikeln i Kushners tidning, där det påstods att jag var en "Soros-plant" som arbetade för en webbplats styrd av David Brock, en demokratisk operatör, bland andra falskheter.

När Trump installerades som president i januari 2017 och de större problemen för administrationen började ta form, minskade dödshoten något. Men trots detta var min roll i den amerikanska politiken inte mindre relevant. Som en kritiker av Trump och hans regim var jag en konstant måltavla för deras ideologiska kamp, särskilt när jag som journalist i Missouri representerade de "glömda" delarna av Amerika. Mitt avstånd från den inre kretsen i New York, där karriärism och maktvarvade nätverk var norm, gav mig friheten att vara mer kritisk mot administrationen än många journalister baserade i större mediehus. Det gav mig en slags frihet som få, i samma position, hade.

Min karriär har alltid varit ett resultat av att jag har tvingats reagera på en serie politiska och ekonomiska kriser orsakade av de korrupta eliterna. Och på samma sätt har både Ivanka och Jared Kushners karriärer formats av den här korrupta verkligheten. De är en produkt av en generationens kris, där makten och rikedomarna gått i arv samtidigt som de haft möjlighet att undkomma rättvisa och konsekvenser. Deras politiska agenda är en förlängning av deras egen privata förmögenhet, och det finns inte mycket som tyder på att de kommer att släppa taget om makten frivilligt.

Det är också nödvändigt att förstå att den amerikanska politiken, särskilt under Trump, har varit en förlängning av ett system där privata intressen och politisk makt har smält samman på ett sätt som hotar den demokratiska strukturen. De politiska och ekonomiska eliterna har systematiskt undergrävt de institutioner som skulle kunna hålla dem ansvariga, vilket skapar en farlig spiral där makt blir ännu mer koncentrerad och större delen av befolkningen känner sig maktlös.

Endtext

Hur digitala nätverk och sociala medier förändrade vår värld och hotade demokratin

I början av 2000-talet och framåt förändrade sociala nätverk som Facebook, Twitter och Rysslands VKontakte sättet på vilket information spreds. Memes, korta och slagkraftiga bilder och textfraser, blev ett effektivt verktyg för att sprida desinformation, vilket inte bara tillät användare att nå ut till en bred publik genom sina mobiltelefoner, utan även gjorde det möjligt att kringgå behovet av en dator för att nå internet. Detta skapade en ny dynamik där manipulativa och ibland osanna budskap spreds snabbare än någonsin tidigare, särskilt på platser där internetfrihet och institutionell tillit var under press.

När jag slutade min akademiska karriär, blev nätverksautokrati min centrala forskning. Inte bara för att det utgjorde ett hot mot invånare i auktoritära stater, utan för att jag såg att modellen också kunde användas i västländer, där institutionernas trovärdighet och stabilitet började erodera. I en artikel för The Atlantic från 2011, beskrev jag den uzbekiska politiska internetvärlden och fokuserade på ett falskt Facebook-konto som vilselett den uzbekiska oppositionen. Detta var bara en föraning av de falska online-persona som skulle komma att utnyttjas även i väst under 2016 års val. Jag skrev då:

"Folk som är involverade i uzbekisk politik är vana vid rykten och lögner. Det är en vanlig praxis att anta att all information är opålitlig och alla källor partiska, vilket säkerställer att alla rykten tas på allvar." Detta konstaterande var en spegelbild av en kultur som präglades av paranoia och brist på tillit, där alla källor ifrågasattes och all information betraktades som potentiellt falsk. Det var inte en kultur av misstro, utan en där man var villig att tro på det mest osannolika av rykten och påståenden. Detta tillstånd, där online-kommunikation var den enda vägen till interaktion, skapade en värld där misstro och cynism frodades. Och detta är något som vi inte bara såg i Uzbekistan, utan något som snabbt kom att känneteckna även politiska kulturer i väst.

När jag skrev dessa ord, hade jag inte kunnat förutspå att åtta år senare skulle jag kunna byta ut "Uzbekistan" mot "Amerika" och att det fortfarande skulle vara en träffande sammanfattning av Trump-erans politik. Jag skrev under en period då internet fortfarande hade potential att vara en demokratisk kraft, innan Silicon Valley-företagen övergav sina ideal för att istället profitera på medborgares data och personlig information, ofta för att gynna auktoritära regimer.

Som Lanier skrev: "Om den politiska världen blir en spegelbild av internet som vi känner det idag, kommer världen att omstruktureras runt oklara, digitalt definierade maktcentrum omgivna av ett hav av kaotisk, underpresterande öppenhet." Det var en förutsägelse som skulle visa sig träffande, för under 2010-talet förändrades den digitala arkitekturen oss snarare än vi förändrade den.

De teknologiska framstegen som vi trodde skulle sprida demokrati och frihet efter kalla krigets slut visade sig istället bli ett vapen för diktaturer. Vi såg hur statliga aktörer som Ryssland använde sociala nätverk för att påverka val och politiska beslut i väst, såsom i USA, Frankrike och i Brexit-omröstningen. Företagen som en gång hade pratat om internetets befriande kraft hjälpte istället till att undergräva demokratin, vare sig de gjorde det medvetet eller inte.

I samma period, när mitt eget liv präglades av personliga utmaningar och jag just blivit mamma, förändrades världen snabbt. Under min tid på sjukhuset började revolutionen i Egypten att ta form, och när vi kom hem såg jag på TV att Hosni Mubarak var på väg att tvingas bort från makten. Det var en tid av hopp och idealism. Jag trodde att världen var på väg att bli bättre, att de långa diktaturerna i Mellanöstern skulle falla, precis som de hade gjort i öst under 1989 och 1990.

Detta är vad vi måste förstå: de digitala plattformarna som en gång erbjöd frihet och öppenhet har nu blivit en central punkt i kampen om makt och kontroll, inte bara i auktoritära stater utan också i demokratiska samhällen. Det vi ser är inte bara ett hot från utländska aktörer, utan en djupare omvälvning av hur makt fungerar och fördelas på global nivå. Sociala medier och digital teknologi har blivit en central del av den geopolitik vi nu lever i, där nya former av kontroll och manipulation växer fram. Vi måste därför tänka om när vi ser på teknologi och politik, och förstå att dessa två sfärer inte längre är separata.

Hur Missouri blev en spegelbild av det nya Amerika genom rasism och politiska strömningar

Missouris befolkning har länge varit en spegelbild av nationens politiska skiftningar. Under 2008 års presidentval, när Barack Obama representerade hopp och förändring, var det en särskild atmosfär i delstaten. Obama förde med sig en optimism som lockade många svarta väljare i St. Louis, där jag själv röstade tillsammans med andra för en framtid präglad av försoning. Men det var också en annan verklighet i Missouri, där vit nationalism och konservatism på landsbygden kämpade mot Obamas budskap. För första gången sedan 1956 röstade Missouri inte för den vinnande kandidaten. Denna förlust var sannolikt en följd av djupt rotad rasism, vilket inte ens en karismatisk svart kandidat kunde övervinna.

Samtidigt som dessa kulturella och politiska splittringar fördjupades, började Missouri att känna av de ekonomiska svårigheterna som följde i spåren av den globala finanskrisen 2008. St. Louis, som hade kämpat för en ekonomisk återhämtning under en tid, drabbades hårt. Stängda affärslokaler och tomma hus blev allt vanligare, och fattigdomen och arbetslösheten fördjupades. Detta skapade ett klimat av rädsla och misstro. I en tid då media i stor utsträckning dominerades av storstadsperspektiv, var det enkelt att förstå varför människor i dessa områden kände sig bortglömda och utnyttjade.

Medan många på toppen av samhällsstegen, som bankirer i Manhattan, gick fria från ansvaret för den ekonomiska kraschen, växte frustrationen hos de som verkligen kände av den ekonomiska smärtan. Den här frustrationen greps snabbt av högerextrema grupper som Tea Party-rörelsen. Tea Party, som samlade tusentals människor i februari 2009 under Gateway Arch i St. Louis, blev en kraft att räkna med. Med sin nya populistiska och rasistiska retorik började rörelsen få politisk tyngd. Detta var också en tid då Fox News blev en av de dominerande källorna för information, där konservativa ideologier blev mainstream och där vita amerikaner som kände sig hotade av förändring fick en känsla av gemenskap och förståelse för sina farhågor.

Mitt i denna turbulens fanns också ögonblick av politisk enighet som visade på Missouri befolkningens förmåga att sätta moral och etik över politisk lojalitet. Ett exempel på detta var hur Todd Akin, en republikansk politiker, utlöste en landsomfattande skandal genom att uttala sig om våldtäkt på ett sätt som många ansåg vara både okunnigt och djupt stötande. Akin sa att om en kvinna blir "legitimt våldtagen" skulle hennes kropp naturligt stänga ned graviditeten. Denna kommentar ledde till en enad kritik, både bland demokrater och republikanska kvinnor i Missouri, många av dem överlevande från sexuella övergrepp, som till och med ställde upp för att stödja Claire McCaskill, den demokratiska kandidaten i senatsvalet.

Det är också viktigt att notera hur media och de politiska narrativen har förändrats över tid. Den lokala pressens död och dess ersättning med nationella och ofta vinklade nyhetskanaler som Fox News har haft en djupgående inverkan på hur missourianer, och amerikaner i allmänhet, tolkar och reagerar på nyheter. Fox News och liknande nätverk har inte bara manipulerat nyhetsflödet, utan också exploaterat sociala och ekonomiska spänningar för att skapa en rädsla för "den andre" – en rädsla som nu ses som en central drivkraft för den politiska och sociala polariseringen i USA.

För att verkligen förstå Missouri och dess roll i det amerikanska politiska landskapet måste man också förstå de sociala och ekonomiska förutsättningarna som har lett till denna polarisering. Det handlar inte bara om politik och media, utan också om långsiktiga ekonomiska förändringar, en globaliserad ekonomi som har lämnat många på efterkälken, och en historia av rasism som har präglat hela statens utveckling. Det är denna bakgrund som förklarar varför Missouri, trots sina många liberaler och progressiva röster, har blivit ett exempel på ett Amerika som är lika delat som någonsin.