McCulloch försökte förstå sin situation genom att greppa de ord och begrepp som framträdde i hans medvetande. ”Hår”, ”man”, ”McCulloch” – orden var inte riktigt greppbara, de gled bort, som om de inte riktigt fäste. Men ändå var de relevant för honom på något sätt. Ju mer han försökte isolera den relevansen, desto svårare blev det att hålla fast vid någon del av den förvirrande virvel av intryck som hans sinne tycktes simma i. Det han kom fram till var att han inte kunde tvinga förståelsen att komma. Istället borde han gå långsamt, inte försöka förstå på en gång, utan låta insikten långsamt tränga tillbaka in i hans medvetande. Uppenbarligen hade han upplevt en allvarlig chock, ett trauma som fullständigt hade förvirrat honom. Det skulle kunna ta dagar innan han överhuvudtaget skulle uppleva någon sorts användbar integration.

Utan förvarning kom en röst från den yttre världen, en röst som var mjuk och omtänksam: "Jag hoppas att din Växtning har gått bra." Det var inte en röst i traditionell mening. Han mindes vad en röst var: vibrationer som påverkar trumhinnorna. Men här fanns ingen luft – kanske inte ens några trumhinnor. Det var snarare en ström av kemiska signaler som trängde genom den lilla grottans öppning och studsade mot de tusentals sensoriska trådar på hans ben, antenner, klor och svans. Effektivt förmedlade detta intrycket av ord som blivit sagda.

Enligt McCulloch – eller var det kanske det andra väsendet inom honom som hade svarat? – var hans växtning bra. Hans kropp växte, läkte och härdades, och snart skulle han komma ut från sitt skydd. Röstens ursprung påminde honom om en slags släktskap, en känsla av gemenskap och förståelse. Det var inte längre helt klart för honom var gränsen mellan hans egna tankar och det andra väsendet inom honom gick.

"Vi fruktade för dig," sa rösten igen. Den lät bekymrad. "I början av din Växtning, en konstighet kom från dig."

McCulloch svarade att han var invaderad, att han var besatt av en ”McCulloch” – en människa, en ”man”. Konceptet av människan som sådan var främmande för det väsen som talade med honom. Det förstod knappt varför en sådan ”strangeness” ens kunde existera.

"Så engelska är människornas språk?" frågade det andra väsendet.

”Ja,” svarade McCulloch, eller var det kanske han själv som ställde frågan till sig själv? Människor talade olika språk, och de hade olika kulturer och levde på olika delar av världen. ”Så vi är olika varandra, men vi talar ändå samma språk.”

För honom, som människa, var språk en nödvändig förmåga för att kunna kommunicera med andra, men för det andra väsendet, den “lobster”-varelsen, var det inte lika självklart. Kommunikation var inte bundet till ord på samma sätt. De tycktes ha en gemensam förståelse, men det var en förståelse bortom ord – ett direkt, kemiskt och sensoriskt flöde mellan dem.

McCulloch låg stilla, försökte förstå sin nya kropp, sin nya existens. Han hade tydliga minnen av att han varit en människa, men nu var han innesluten i en helt annan form. Var han på jorden? Var han fortfarande människa? Det var omöjligt att säga. Här fanns inget land, ingen luft att andas. Men det fanns ett hav av andra livsformer, där lobsters, bläckfiskar och andra varelser rörde sig runt honom, alla i sin egen symbiotiska värld. Han var en del av denna värld, men förlorade på något sätt sin mänsklighet i processen.

När han försökte förstå sin situation, kom han fram till att det inte bara var en fråga om att vara på en annan plats i rummet. Det var också en fråga om att vara på en annan plats i tiden, och kanske ännu mer, en annan plats i sin egen identitet. Vad innebar det att vara en människa, när hans fysiska form var något helt annat?

Hans situation påminde honom om en experimentell förflyttning av medvetande, ett skifte av identitet och kropp som ställde allt han visste om sin natur på sin spets. Var människan något mer än en kropp, en samling fysiska processer och begrepp, eller var hon bara den fysiska gestalt som innehöll medvetandet?

Det var uppenbart att hans nya liv i lobster-form var något mer än bara en kroppsbyte. Hans identitet hade blandats med något mycket äldre, något mindre mänskligt och mindre begripligt. Men genom att långsamt omfamna och förstå det nya tillståndet kanske han kunde komma att acceptera, och kanske också förstå, de nya reglerna för existens.

Det som är viktigt för läsaren att förstå är att en människas medvetande och identitet inte enbart definieras av den fysiska kroppen. Medvetandet är också bundet till språket, till de tankar och perspektiv som formas genom sociala, kulturella och fysiologiska influenser. McCulloch, som nu befann sig i en annan kropp, började upptäcka hur mycket av hans mänskliga erfarenhet var bunden till de kroppsliga begränsningarna, men också hur mycket av hans tankar kunde överskrida dessa gränser. Att förstå sig själv handlar inte bara om att förstå sin kropp, utan också att förstå sina känslor, sina relationer och sitt språk.

Vad betyder det att vara en "Omen" eller ett "Hälsning"?

McCulloch observerade noggrant. Det han såg var verkligen intressant, men också förvirrande. Skepnaderna omkring honom var långt ifrån vanliga havsdjur. De påminde honom om humrar, men med en mängd skillnader. Större, bredare och med klor som inte bara var avsedda för att slita mat utan också för finare, mer delikata sysslor. Dessa varelser verkade ha utvecklat ett system av kommunikation som han inte helt förstod, och ändå var han mitt i det, i en värld där han inte hörde hemma. En värld där hans närvaro, som han nu visste, var något av en gåta för de varelser han mötte.

Konversationen som fördes mellan dessa varelser handlade om honom – McCulloch. De diskuterade vad han var, vad han representerade och varför han var här. Var han en "Omen", ett förebud om något stort som skulle komma? Eller kanske en "hälsning" från en förlorad värld? Frågorna var många, men svaren var svåra att finna. De hade aldrig träffat någon som McCulloch, en varelse från en värld som inte längre existerade. Världen han kom från var borta, och de undrade om han var en återvändande ande, ett "revenant", en vandrare utan mål.

Den största förvirringen låg i att de inte visste om de kunde tro på hans berättelse. Kunde de förstå honom och hans syfte, eller var han bara en myt, en illusion, en förlorad dröm som inte hade någon riktig betydelse för dem? De andra varelserna i gruppen hade olika åsikter om detta, och varje individ hade sin egen tolkning av hans ankomst. Vissa såg honom som en förutsägelse, en förelöpare av en framtid de inte kunde förstå, medan andra såg honom som något irrelevant, en störning i deras verklighet.

McCulloch, för sin del, försökte förklara sig, men det var svårt att göra sig förstådd när hans världs begrepp inte ens existerade i deras förståelse. Han var från en plats där luften var något levande, där människor gick på land och bar sina skal inuti sina kroppar, där livets former var lika främmande för dessa varelser som deras existens var för honom. Och ändå stod han där, och försökta förmedla en mening – att han var en vandrare, en budbärare från en förlorad värld, men utan något konkret budskap att ge.

De talade om honom som om han var ett tecken, ett omen. De såg honom som något som förkunnade en tid av förändring. Vissa av dem ansåg att han inte bara var ett tecken, utan ett meddelande från en tid som inte längre existerade, en tid av skepnader som inte längre var. Det var en märklig situation, där McCulloch förlorade sig själv i tankar om sitt eget ursprung. Hans världs relation till dessa varelser var för honom fylld med skuld och skam – tänkte de på människor som han tänkte på deras förfäder? Hur kunde han förklara sina egna handlingar från den gamla världen, när han var omgiven av varelser som kanske aldrig ens hade haft samma behov eller förståelse för livets komplexitet?

Denna känsla av förlorad identitet och det oklara syftet med hans existens som en “Omen” speglade också en djupare filosofisk fråga: kan en varelse från en förlorad värld någonsin bli förstådd av en annan? Hur relaterar vi till saker som är helt främmande för oss? Vad gör vi med våra förlorade världar, våra förlorade liv och de skepnader som kanske en gång existerade men nu bara finns i våra drömmar och minnen?

Vad som blir tydligt är att begreppet "Omen" inte bara handlar om att vara en förutsägelse. I detta sammanhang handlar det också om att vara en länk till något som inte längre finns, ett eko från en annan tid och plats. Varelserna i denna nya värld tolkar McCulloch som något mystiskt, men deras förmåga att förstå honom begränsas av deras egna uppfattningar om tid, existens och vad som är möjligt.

Det är viktigt att förstå att begrepp som "Omen", "Hälsning" och "Vandrare" inte bara definieras genom de ord de representerar. De har en djupare betydelse för de som upplever dem. McCulloch, även om han är en vandrare från en annan tid, är också en symbol för förlust och sökande. Hans existens är både en gåta och ett test för dem han möter, som försöker förstå något större än sig själva.

En annan viktig aspekt att förstå är skillnaden mellan perception och verklighet. För McCulloch är hans värld inte längre verklig; den är borta. De varelser han möter här i den nya världen förstår kanske inte ens att deras värld också en gång var en “former world” för någon annan, eller kanske kommer de själva att bli föremål för samma typer av existentiella funderingar i framtiden. Vad som är viktigt för McCulloch är inte nödvändigtvis att bli förstådd, utan snarare att ge ett vittnesmål om en annan tid – en tid som inte längre har något existensberättigande, men som ändå fortsätter att leva genom honom.

Hur upplever vi tidens gång när vi färdas utanför dess normala gränser?

I den tysta och oändliga djupet av havet, där ljuset knappt tränger ner och världen förlorar sin vanliga betydelse, är det lätt att tappa förståelsen för tidens gång. Tiden verkar försvinna, eller rättare sagt, den förlorar sin allmängiltighet. När man färdas genom denna okända sfär, genom ett dimensionellt rum där ingen väderstreck eller kända referenser existerar, kommer frågor om den subjektiva upplevelsen av tid att bli centrala. Det som en gång var verklighet verkar försvinna, och kvar är endast de vagt upplevda intrycken och den mystiska atmosfären av det okända.

Det är här frågan om att uppleva tid på ett annat sätt blir särskilt viktig. I en sådan situation som den beskrivna, där ett experiment involverar att skicka en människa framåt i tiden, utan möjlighet att justera eller kontrollera återvändandet, kommer de existentiella frågorna om tidens gång att bli påtagliga. Vad händer med den mänskliga upplevelsen när den är bortom all traditionell tidsuppfattning? Är tiden fortfarande en linjär kraft, eller förlorar den sin betydelse när vi befinner oss utanför dess grepp?

De som ansvarar för experimentet, som Bleier, försöker förklara för Jim McCulloch att när det gäller tidsresor, finns det inga garantier för hur den subjektiva upplevelsen av tid kommer att te sig. För de människor som observerar experimentet från jorden, kommer förloppet att verka nästan omedelbart – en tusendel av en sekund. Men för den som reser genom denna förlorade tid, finns det ingen klarhet. Hur lång tid kommer det att kännas som att han har varit borta? Ett år? Ett liv? Eller kanske ett ögonblick? Denna osäkerhet är central för att förstå den mänskliga upplevelsen av tidsresor och hur vi relaterar till vår egen existens.

För McCulloch innebär denna osäkerhet en kamp med sina egna känslor. Han söker efter kontroll i en situation där han egentligen inte har någon. Han vill veta om det finns ett sätt att kontrollera när han ska hämtas tillbaka, men svaret han får är att det inte finns något sätt att påverka tidsflödet. Tiden är redan satt i rörelse, och återvändandet sker enligt en automatisk process som han inte kan förstå i detalj. Därför blir hans upplevelse, precis som för alla som deltar i experimentet, ett test av både mentalt och fysiskt tålamod.

Men det är också här den subjektiva upplevelsen av tid, den som inte går att mäta med instrument eller objektiva metoder, blir betydelsefull. För McCulloch kan detta innebära mer än bara en fråga om överlevnad – det handlar om att förstå sin plats i universum, att känna sig delaktig i en större rörelse som går bortom de gränser vi vanligen förhåller oss till. Och när han frågar sig själv om han kommer att vilja komma tillbaka, antyder Bleier att han istället kanske kommer att känna en sådan tillfredsställelse av sin upplevelse att han inte kommer vilja lämna det nya tidslandskapet.

Denna paradox – att på en gång vara del av ett experiment, men också känna en sådan intensitet av subjektiv tid att det blir svårt att ens förstå när man är där – är en central utmaning i varje tidsresenärs upplevelse. Även om vi kanske vill tro att tidsresor skulle innebära en fysisk förflyttning genom rummet, är det den psykologiska och känslomässiga effekten på individen som gör upplevelsen verklig. Det handlar inte bara om att resa genom tid, utan om att uppleva tiden som något flytande och osäkert, något som vi inte kan kontrollera men måste acceptera.

Denna osäkerhet om subjektiv tid är något som kan vara svårt att förstå, inte bara för de som deltar i experiment, utan även för dem som är åskådare. Vad är det egentligen som händer med oss när vi förlorar förmågan att uppleva tid på det sätt vi är vana vid? Och ännu mer, hur påverkar denna förlorade upplevelse vårt sätt att se på världen? Det är frågor som inte får enkla svar, men som är centrala för att förstå vår relation till tiden och vår existens i ett större sammanhang.

Endtext

Hur resan mot Gud blir en resa i rymden

Jag känner den grova texturen, och njuter av dess motstånd mot min hud. Min mage börjar vid mid-morgon att protestera, och jag ger den ett glas vatten, som om jag hånar dess behov. Lite senare slår tanken på en utsökt måltid till mig – grillad fisk på ett glänsande porslin, kallt vitt vin i ett glittrande kristallglas. Min hals blir torr, mitt huvud bultar. Men istället för att kämpa emot dessa frestande bilder, uppmuntrar jag dem; jag bjuder in min förrädiska tanke att göra sitt värsta: jag lägger till fat av glänsande röda druvor, ostar, bröd som just kommit ut ur ugnen. Fiskrätten efterföljs av rostad lammstek, lammet av spett med nötkött, vinet i glaset har nu blivit ett fint rödvin från Coonawarra, och efteråt kommer en gammal portvin. Jag fantiserar om sådana griskonsumtioner att de blir absurda, och jag förlorar helt min aptit. Timmarna går, och jag börjar glida in i den frid som för mig är det första tecknet på att Gud är nära.

Men jag finner mig själv konfronterad med en barriär. Istället för att bara acceptera Hans närvaro och låta Honom omfamna mig, oroar jag mig med detaljerade frågor. Närmar Han sig mig, undrar jag? Eller är det jag som rör mig mot Honom? Jag påminner mig om att detta är en tom fråga. Gud är överallt. Det är Guds kraft som sätter oss i rörelse, ja, men Han är rörelsen i sin egen person. Det är meningslöst att tala om att jag närmar mig Honom, eller att Han närmar sig mig: dessa är två sätt att beskriva samma sak. Men medan jag begrundar detta, håller mitt sinne mig ändå borta från Honom.

Jag föreställer mig att jag är i ett litet fartyg, på väg mot stjärnorna. Att göra en sådan resa är inte vad jag önskar, men det är ett användbart fokus för min meditation. För resan mot stjärnorna och resan mot Gud är samma sak. Det är resan in i verkligheten. En gång, vet jag, såg vi på dessa saker med andra ögon. Men det var oundvikligt att när vi började penetrera rymdens djup, skulle vi komma att förstå den metafysiska betydelsen av vårt företag. Och om vi inte hade gjort det, skulle vi inte ha kunnat fortsätta. Den sekulära tankens kurva hade nått så långt som den kunde, från 1600-talet till 2000-talet, och började spricka under sin egen tyngd; just när vi började tro att vi var Gud, återupptäckte vi förståelsen att vi inte var det. Universum var för stort för oss att möta ensamma. Det nya havet var så stort, och våra båtar så små.

Jag uppmanar min lilla farkost att fortsätta. Jag sätter segel ut i mörkret. Min resa har börjat. Gud omfamnar min själ. Han bjuder mig välkommen i sitt rike. Mitt hjärta stillas. Under Mästarnas vägledning har vi alla lärt oss att i vårt världsliga liv ser vi bara förvrängningar – skuggor på grottans vägg. Men när vi penetrerar universums mysterier, får vi tillåtelse att uppfatta saker som de verkligen är. Inträdet i kosmos är resan in i det sublima, den bokstavliga uppnåelsen av himlen. Det är en post-kristen idé: resor måste företas, rörelse måste aldrig stanna, vi måste söka Honom alltid. I sökandet finns fyndet. Gradvis, medan jag återigen reflekterar över dessa tankar, tar mitt sökande slut för mig och fyndet börjar, och min väg blir klar. Jag kommer inte att motsätta mig något. Jag kommer att acceptera allt. Vad som än krävs av mig, det kommer jag att göra, som alltid.

Det är natt nu. Jag är bortom någon hunger och känner inget behov av sömn. Väggarna i mitt rum verkar genomskinliga för mig, och jag kan kasta min blick ut över hela världen, de tunga, svallande haven och den täta himmelsfiltret, bergen och dalarna, floderna, fälten. Jag känner närvaron av miljarder själar. Varje mänsklig själ är en stjärna: den glöder med unik eld, och varje har sin motsvarighet i himlen. Det finns en stjärna som är Mästarens, och en som är Kastels, och en som är den unga astronomen som delade min säng. Och någonstans finns det en stjärna som är jag. Min ande sträcker sig äntligen utåt, den färdas genom den avlägsna svärtan, den reser vidare, till universums ändar. Jag svävar över Totaltetens Totaltet. Jag ser på Guds ansikte.

När kallelsen kommer från Mästaren, strax före gryningen, går jag genast till Honom. Resten av Huset för Santuariet sover. Allt är tyst. När jag går uppför trädgårdsvägen, upplever jag en fantastisk precision i synen: som om jag genom en stor förstoringsglas kan urskilja alla rännilar och fåror på varje gräsblad, de små taggiga tänderna som gräsklipparen lämnat när den betat det kort, de glittrande vattendropparna på jadeytan. Blommor expanderar mot det bleka nya ljuset som nu strömmar ut från öster, som om de vaknar. På den röda jorden på stigen, som sträcker sig ut som unga fåglar i en sommarparad, är små glänsande röda skalbaggar med delikata svarta ben som slutar i intrikata håriga fötter. Ett fint dis stiger från marken. Inom tystnaden hör jag tusentals små ljud.

Mästaren verkar sprängfylld av ung kraft, vitalitet, en mystisk energi. Han sitter orörlig, väntar på att jag ska tala. Stjärnskärmen bakom honom är mörk, en ebbenhärlig tomhet, oändligt djup. Jag ser de fina linjerna runt hans ögon och munnens hörn. Hans hud är rosa, som ett barns. Han kan vara sex veckor gammal, eller sex tusen år. Hans tystnad är enorm.

"Du håller mig ansvarig?" säger jag till slut. Han stirrar länge. "Gör du inte?" "Jag är den Högsta Magistraten i Senders. Om det har funnits ett misslyckande, måste det vara mitt fel." "Ja. Felet måste vara ditt." Han är tyst igen. Det är väldigt enkelt att acceptera detta, mycket lättare än jag trott bara dagen innan.

Jag står inför en Velde-dörr, som vilken annan som helst, en som inte skiljer sig på något sätt från den dörr som för inte länge sedan förde mig direkt till andra sidan av världen, hem från Sanctuary till House of Senders. Det är en kub av svart glas, fyra meter hög, tre meter bred, tre meter djup. Ett par svarta linser möts på dess inre väggar, som ugglarnas ögon. Från bakväggen sticker de tre metallkonerna ut som utsläppspunkter. Hur många resor har jag gjort genom en sådan station? Fem hundra? Tusen? Hur många gånger har jag blivit scannad, mätt, dissekerad, avklädd till mina komponentbaryoner, replikerad: annullerad?

Vad Hände Med Oesterreich?

Hans ögon vidgas. “Du vet det, eller?”
“Kan du hjälpa mig, Sandys? Jag är den som skickade dig hit, minns du? Hela ditt liv här skulle inte existera om det inte vore för mig.”
“Det är sant. Mycket sant.”
“Vem är Oesterreich?”
“Jag kände honom aldrig. Jag hade aldrig några affärer med honom.”
“Berätta vad du vet om honom.”
“En galning, han var.”
“Var?”
“Han är inte här längre.”

Jag öppnar en flaska med sällsynt konjak, häller lite för mig själv, en större mängd för Sandys.
“Var tog han vägen?” frågar jag.
Han sippar, eftertänksamt. Efter ett tag säger han: “Jag vet inte, er nåd. Det är Guds eget sanning. Jag har inte sett eller hört om honom på ett par år. Han hyrde en annan kapten här, en man vid namn Feraud, för att ta honom till en av öarna, och det är allt jag vet.”
“Vilken ö?”
“Jag vet inte.”
“Tror du Feraud minns?”
“Jag kan fråga honom,” säger Sandys.
“Ja. Fråga honom. Kan du göra det?”
“Jag kan fråga honom, ja,” säger han.

Så går det långsamt. Sandys konfererar med sin vän Feraud, som tvekar och undviker, eller så berättar Sandys för mig; men till slut hittar Feraud modet att komma ihåg att han hade tagit Oesterreich till Volcano Isle, tre timmars resa åt väster. Sandys erkänner för mig, nu när han är för djupt inblandad för att hålla tillbaka, att han själv faktiskt hört Oesterreich prata flera gånger. Oesterreich påstod sig vara i besittning av någon hemlig väg att nå världar långt bortom den bebyggda delen av Mörkret.

“Och tror du på det?”
“Jag vet inte. Han verkade galen för mig.”
“På vilket sätt galen?”
“Blicken i hans öga. De saker han sa. Att det är vårt öde att nå universums kant. Att Orden håller oss tillbaka av egen feghet. Att vi måste följa Gudinnan Avatar, som kallar oss framåt till—”
“Vem?”
Hans ansikte rodnar djupt rött.
“Gudinnan Avatar. Jag vet inte vad hon är, er nåd. Ärligt talat. Det är någon sekt han driver, en ny religion han har uppfunnit. Jag sa ju att han är galen. Jag har aldrig trott på något av detta.”

Det finns ett dunkande i mina tinningar och en skarp smärta bakom mina ögon. Min hals har blivit torr, och inte ens Sandys konjak kan lindra det.
“Var tror du Oesterreich är nu?”
“Jag vet inte.” Hans ögon är plågade. “Ärligt. Jag tror han har lämnat Entrada.”
“Finns det en Velde-sändare på Volcano Isle?”
Han tänker ett tag. “Ja. Ja, det finns.”
“Kommer du att göra mig en sista tjänst?” frågar jag. “En sak, och sen kommer jag inte be om något mer.”
“Ja?”
“Åk över till Volcano Isle imorgon. Prata med de som driver Velde-stationen där. Se om du kan ta reda på var de skickade Oesterreich.”
“De kommer aldrig att berätta något sådant för mig.”
Jag lägger fem glänsande mynt framför honom, varje en värd så mycket som han kan tjäna på en månad med färjetransport.
“Använd de här,” säger jag. “Om du kommer tillbaka med svaret, finns det fem till för dig.”
“Kom med mig, er nåd. Du borde prata med dem.”
“Nej.”
“Du borde se Volcano Isle. Det är ett fantastiskt ställe. Centrum av ön blåste bort för tusentals år sedan, och folk bor uppe på kanten, runt en lagun så djup att ingen har lyckats hitta botten. Jag hade tänkt ta dig dit ändå, och—”
“Du går,” säger jag. “Bara du.”

Efter ett ögonblick stoppar han mynten i fickan. På morgonen ser jag honom ge sig av i en av hans båtar, en liten hydrofoil. Det dröjer två dagar innan jag hör något från honom, och sen kommer han till mig på hospicet, ser spänd och ovårdad ut.
“Det var inte lätt,” säger han.
“Du fick reda på var han tog vägen?”
“Ja.”
“Berätta,” uppmanar jag honom, men han är tyst, hans läppar rör sig men inget kommer ut. Jag tar fram fem mynt till och lägger dem framför honom. Han ignorerar dem. Detta är någon form av inre kamp. Efter ett tag säger han:
“Vi får inte avslöja något om detta. Jag har berättat vad jag har berättat för att jag känner att jag måste. Förstår du?”
“Ja.”
“Du måste aldrig låta någon veta vem som gav dig informationen.”
“Oroa dig inte,” säger jag.

Han studerar mig en stund. Sedan säger han:
“Planeten där Oesterreich är nu heter Eden. Det är en sjutton ljusårs resa. Du behöver inte justera för lambda, när du kommer härifrån. Det är knappt någon skillnad alls. Allt rätt, er nåd? Det är allt jag kan berätta.”
Han stirrar på mynten och skakar på huvudet. Sedan springer han ut ur rummet och lämnar dem kvar.

Eden visar sig vara långt ifrån något paradis. Jag ser ett svampigt, träskigt landskap, en gråblommig himmel, en halvbyggd stad. Det verkar finnas två solar, en svagt gulvit och en större rödaktig. En närmare titt avslöjar att systemet här är som Lalande-systemet: den röda är inte riktigt en stjärna utan en glödande substellar massa, ungefär stor som Jupiter. Eden är en av dess månar.

De så kallade “nya Jordarna” i Mörkret är egentligen knappt Jordliknande alls, börjar jag inse. Allt de har gemensamt med moderplaneten är en hyfsat andningsbar atmosfär och en hanterbar gravitation. Hur kan vi tala om en värld som en “Jord” när dess sol inte är gul, utan vit eller röd eller grön, eller när det finns två eller tre eller till och med fyra solar på himlen hela dagen och natten, eller när den primära källan till värme inte ens är en sol utan en jätteplanetliknande gasboll?

“Bosättare?” frågar de mig när jag kommer till Eden.
“Resenär,” svarar jag.
“Kortvarig vistelse.”
De verkar knappt bry sig. Detta är en svår värld och de har inte tid för byråkratiska formaliteter. Så länge jag har pengar, och det har jag—åtminstone de här konstiga dottervärldarna till våra system respekterar fortfarande vår valuta—är jag, om inte exakt välkommen, så åtminstone tillåten.

Jag hittar en annan form av kapell här på Eden, en vit geodesisk kupol med ett mystiskt symbol—tre överlagda sexkantiga stjärnor—målad på dörren.
“Goddess save you,” säger en kvinna när hon kommer ut och knuffar förbi mig i regnet. De försöker inte ens dölja saker, så här långt ute på gränsen.

Jag går in. Väggarna är vita och ett märkligt, störande väggmålning är målat på en av dem. Det visar vad som verkar vara ett fönsterlöst, ruinerat tempel drivande i blått stjärnigt rymd, med alla möjliga föremål och varelser som svävar nära det—ugglor, dödskallar, ormar, masker, gyllene bägare, huvudlösa kroppar. Det är som en scen i en dröm.

En av de andra säger: “Goddess save you, father. Hur går din resa?”
“Jag försöker hitta Oesterreich. De sa att han är här.”
Några av de andra tittar upp. En kvinna med halmhår säger:
“Han är gått Goddessward.”
“Jag är ledsen, jag förstår inte—”

En annan kvinna, vars drag är små och elegant formade i mitten av ett ansikte som är stort som Rysslands karta, bryter in och säger:
“Han skulle stoppa på Phosphor först. Du kanske kan hinna ifatt honom där.”
“Tack,” säger jag, men mitt hjärta känner att det inte är slutet på resan.

Vad är viktigast att tänka på när du väljer cykelkläder och utrustning?
Hur två-foton 3D-utskrift förändrar nanofabrikation och materialtillverkning
Är R ett ordnat fält som inducerar den naturliga ordningen på Q?