Hur Trumps politik påverkar USA:s utrikesrelationer och krig i Mellanöstern

Mordet på Jamal Khashoggi blev en smärtsam katalysator för USA:s politiska handlingar, som till slut tvingade kongressen att ta ställning mot Saudiarabiens brutala agerande i Jemen. Trots att Yemen redan sedan 2015 haft världens värsta humanitära kris, var det först när Khashoggi, en Washington Post-journalist, mördades som tillräcklig politisk kraft samlades för att åstadkomma en förändring. Flera år av luftangrepp, varav många har lett till massdöd bland civila, inklusive bombningen av en skolbuss som dödade 40 barn, borde ha varit tillräckligt för att USA:s politiska ledare skulle vidta åtgärder. Men det var först mordet på Khashoggi som tydligt visade på svårigheten att sätta effektiva gränser för presidentens agerande, även när det gäller internationella kriser som denna.

Det har blivit uppenbart att den moderna presidentens makt har vuxit kraftigt, och även om vissa begränsningar fortfarande existerar, är dessa ofta svåra att verkställa i en politiskt polariserad tid. Detta fenomen har visat sig tydligt under Donald Trump, vars ledarskap och agerande inom utrikespolitik har illustrerat de problem och risker som följer med en nästan obegränsad exekutiv makt. Enligt vissa experter är detta en långsiktig trend som sträcker sig långt bortom Trumps personliga stil, och handlar om en generell uppluckring av restriktioner som tidigare hållit presidenten ansvarig.

I fråga om utrikespolitik, där presidenten har en stor frihet att agera, har Trump genomfört flera drastiska förändringar. Han har dragit USA ur internationella handelsavtal som TPP och omförhandlat NAFTA, vilket har lett till en handelskrig med Kina och tuffare ekonomiska relationer med nära allierade. Trots omfattande kritik har dessa åtgärder inte mött något konkret motstånd från kongressen, vilket understryker hur svaga de politiska begränsningarna är när det gäller beslut om internationell handel.

Men när det gäller andra områden har Trump visat en viss tvekan. Hans initiala löften om att minska USA:s militära engagemang i Mellanöstern och Afghanistan kolliderade med den politiska verkligheten. Trots hans kampanjlöften om att dra tillbaka amerikanska styrkor, har han utökat USA:s närvaro i regionen, särskilt i Afghanistan och Syrien. En del menar att detta handlar om en "inlärning på jobbet" – att Trump, när han konfronterades med verkligheten av internationella relationer och USA:s strategiska intressen, tvingades omvärdera sina positioner.

Trumps agerande kan delvis förklaras med hans begränsade erfarenhet av utrikespolitik innan han blev president. När han väl kom till makten och började konfronteras med de komplexa realiteterna på internationell nivå, insåg han att vissa av hans tidigare radikala idéer var orealistiska. Hans uttalanden om att han inte riktigt förstod situationen i Nordkorea förrän han talade med Xi Jinping är ett exempel på hur hans syn på världen har förändrats under hans tid som president.

Det är också viktigt att förstå den politiska kalkylen bakom Trumps utrikespolitik. Hans beslut om att hålla kvar trupper i Mellanöstern kan ses som ett resultat av de långsiktiga strategiska övervägandena, snarare än något som härrör från personliga övertygelser. Trump har ofta framhållit vikten av att skydda amerikanska intressen och har varit mycket villig att agera unilateralt för att säkerställa att dessa intressen tas tillvara. Detta har lett till en politik som ibland är oförutsägbar och som utmanar traditionella utrikespolitiska normer.

För att förstå Trumps beslut i utrikespolitiken krävs också en insikt i hur hans egen personliga ledarstil påverkar hans beslut. Hans brist på erfarenhet av internationella relationer innan han blev president ledde till att han ofta förlitade sig på instinkt snarare än på rådgivning från erfarna diplomater och militärledare. Det har också skapat en kultur av konflikt och misstro inom administrationen, där Trump ofta föredrar att ta beslut på egen hand och förlita sig på sina egna bedömningar, snarare än att följa etablerade processer.

Det är avgörande för läsaren att förstå att även om Trump har genomfört förändringar som ibland kan verka radikala, så är det ofta på grund av en kombination av hans personliga instinkter, politiska överväganden och de strukturella begränsningarna som han ställs inför. De förändringar han har genomfört kan ibland verka otydliga eller inkonsekventa, men de är ofta ett resultat av den komplexa väv av interna och externa faktorer som påverkar hans beslut.

Hur demografiska förändringar påverkade yngre amerikaners inställning till internationella relationer

Demografiska förändringar har haft en djupgående effekt på yngre amerikaners attityder mot internationella relationer och deras vilja att engagera sig globalt. Under de senaste decennierna har USA genomgått en betydande demografisk omvandling. Andelen vita amerikaner har minskat, medan andelen icke-vita medborgare har ökat. Detta har potentiellt dämpat de yngre generationernas stöd för internationell inblandning, då landets sammansättning inte längre återspeglar den historiskt dominerande vita majoriteten. Samtidigt finns en starkare koppling mellan utbildning och stöd för internationellt engagemang, och här pekar trenden åt ett annat håll. Jämfört med den tysta generationen är de yngre amerikanerna mycket mer benägna att ha avslutat gymnasiet och åtminstone påbörjat högre studier, vilket enligt tidigare forskning gör dem mer benägna att stödja internationell samverkan.

Förändringen mot ett mer liberalt synsätt bland de yngre amerikanerna tyder på en viktig förändring i hur de ser på användningen av militär makt som ett instrument för att driva utrikespolitik. Denna förändring i attityd förklaras i stor utsträckning genom politisk socialisering och den så kallade "kritiska perioden", en teori först formulerad av sociologen Karl Mannheim för nästan 70 år sedan. Teorin innebär att de händelser och omvälvningar som inträffar under en individs unga vuxenår får långtgående och bestående effekter på deras syn på världen och på politik. För de yngre generationerna, som växte upp med den globala krisen, misslyckade krig i Irak och Afghanistan samt de ekonomiska nedgångarna under den stora recessionen, har världen sett mycket annorlunda ut än för deras föräldrar och farföräldrar.

Ett betydande skifte som denna generation har genomgått är deras syn på risk och faror. Enligt en undersökning från Chicago Council upplever millennials världen som mindre farlig än vad äldre generationer gör. Detta framgår av deras syn på potentiella hot mot USA:s vitala intressen, där en lägre andel av millennials betraktar globala hot som "kritiska" i jämförelse med äldre generationer. Till exempel, även om terrorism fortfarande ses som ett stort hot, har cybersäkerhet och andra moderna globala utmaningar fått en högre prioritet bland yngre amerikaner.

Dessa attityder påverkas inte bara av politiska ideologier utan också av de specifika erfarenheter som denna generation har genomlevt, vilket gör att deras världsbild är mer präglad av diplomati och internationellt samarbete än deras äldre generationers syn på militärt engagemang. Detta återspeglas också i att de unga är mer öppna för globalisering och fria handelsavtal, vilket är i stark kontrast till den mer isoleringistiska syn som har präglat många äldre amerikaners syn på utrikespolitik.

För att förstå dessa förändringar på ett djupare plan måste man ta hänsyn till de omvälvande globala förändringarna som har format varje generations livssyn. Yngre amerikaner, som växte upp efter kalla krigets slut, har inte upplevt den militära styrkan och framgångarna som präglade USA:s globala politik under det kalla kriget. De har istället bevittnat en tid av misslyckade militära interventioner och ekonomiska kriser, vilket har fått dem att ifrågasätta användningen av militär makt för att uppnå nationella intressen.

Endtext