Hur Rasism Och Segregering Bidrar Till Urban Nedgång

Elizabeth Korver-Glenn undersökte i sin studie om bostadsmarknaden i Houston hur fastighetsmäklare skickligt kommunicerade etniska och rasistiska föreställningar om stadsdelar till vita kunder som ville undvika att bo nära svarta människor. Denna kommunikation skedde ofta på ett subtilt sätt, vilket gjorde det svårt att rättsligt utmana. Korver-Glenn fann att användningen av rasistiska stereotyper av mäklare, värderingsmän, försäkringsbolag och långivare hade en kumulativ effekt på att upprätthålla segregering och undertrycka husvärden för svarta människor. Denna diskriminering var noggrant kodad för att undvika juridiska utmaningar och var inte bara en kränkning av mänskliga rättigheter, utan också en faktor som direkt påverkade de ekonomiska förutsättningarna för svarta stadsdelar. Genom att begränsa tillgången till kapital för svarta individer och områden, bidrog denna segregering till att städerna förlorade värde och förlorade sin ekonomiska livskraft.

En annan känd studie, genomförd av Devah Pager, visade att vita testpersoner med ett påstått brottsligt förflutet var mer benägna att få en arbetsintervju än svarta testpersoner utan en sådan bakgrund. Denna forskning bekräftar att diskriminering på arbetsmarknaden fortfarande är utbredd, och att svarta kandidater ofta har sämre chanser på arbetsmarknaden än sina vita motsvarigheter.

Denna typ av diskriminering på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden har inte bara negativa konsekvenser för individer som utsätts för den, utan påverkar också städers ekonomiska livskraft. I städer med större svarta befolkningar är effekten av sådan diskriminering särskilt påtaglig, eftersom både inkomster och fastighetsvärden påverkas. Konservativa har ofta kämpat emot reformer som skulle kunna minska denna diskriminering och har aktivt rullat tillbaka lagstiftning på lokal nivå. Den bristande viljan att skapa effektiv polisiära åtgärder för att motverka dessa diskriminerande beteenden gör att de förblir ostraffade.

Det finns fem huvudmekanismer som förklarar denna koppling mellan ras och urban nedgång. För det första är det det långvariga arvet av juridisk diskriminering mot svarta människor, som fortfarande har residualeffekter i de minst vita städerna. För det andra har den fortsatta vägran av vita människor att bo i närheten av stora koncentrationer av svarta människor minskat efterfrågan på bostäder och affärsmöjligheter i svarta områden. För det tredje har den politiska makten i städer som domineras av svarta invånare mötts av företagsflykt, förorternas fientlighet och statens åtstramningspolitik. För det fjärde har målinriktad polisverksamhet och metoder för att samla in intäkter negativt påverkat svarta medborgares ekonomiska liv mer än deras vita motsvarigheter. För det femte har den juridiska toleransen för fortsatt diskriminering av privata företag hindrat utvecklingen av en rättvisare arbetsmarknad, vilket har undergrävt svarta människors inkomstmöjligheter och ekonomiska framtid.

Hur den urbana nedgången och politisk omställning i Rust Belt-regionen formade den konservativa rörelsen

I Rust Belt-regionen, som omfattar delar av Ohio, Michigan, Pennsylvania och andra stater, inträffade en betydande politisk omstrukturering under och efter medborgarrättsrörelsen. Det är i denna region som man tydligt kan se hur den växande oron för den afroamerikanska närvaron i städerna bidrog till att forma nya politiska allianser och partier. Den här förändringen gick hand i hand med en bredare social och ekonomisk nedgång i många av regionens storstäder. De en gång blomstrande industricentra blev allteftersom mer utsatta för arbetslöshet och förfall, vilket skapade en grogrund för politiska och kulturella förändringar.

I denna omställning var Wallace-väljare, främst vita väljare som var missnöjda med det Demokratiska partiets stöd för medborgerliga rättigheter, centrala. De valde ofta att stödja en mer konservativ politik, en utveckling som också påverkade övergången från Demokrater till Republikaner i dessa områden. Det var i denna politiska atmosfär som den så kallade "Southern Strategy" tog form, en strategi som effektivt mobiliserade väljare genom att vädja till deras rasism och rädslor för den afroamerikanska urbaniseringen.

Wallaces starka stöd i städer som Cincinnati, Columbus och Dayton, som var belägna nära de mest utsatta områdena, var ett tidigt tecken på de politiska och sociala skiften som skulle komma att prägla hela regionen. Städerna, som tidigare varit demokratiska fästen, började nu se hur en stor del av deras vit-majoritetsväljargrupper började svänga mot de republikanska kandidaterna. Wallace växande popularitet bland de vita väljarna var inte bara en lokal företeelse; den återspeglade en större nationell trend där rädslan för den "sjuka innerstaden" och oro över den afroamerikanska befolkningens ökade synlighet användes för att polarisera väljarkåren.

En viktig aspekt av denna förändring var att de politiska realigneringarna inte bara handlade om ideologi eller ekonomi utan även om den sociala och kulturella dynamiken. De politiska partierna började använda ras som en mobiliserande faktor, och detta var särskilt framgångsrikt i den politiska kommunikationen där både implicit och explicit rasism fick ett nytt uttryck genom den konservativa retoriken. Den "pathologiska innerstaden", ett koncept som antyder att de svarta stadsområdena var dömda till misslyckande och förfall, blev en central del av det republikanska budskapet.

I Rust Belt-regionen märks också skillnaderna i befolkningsökning mellan de olika politiska områdena. Före medborgarrättsrörelsen var det inga större skillnader i tillväxttakt mellan de republikanska och demokratiska områdena. Men efter rörelsens genomslag blev det en tydlig skillnad: de demokratiska områdena började tappa i befolkning medan de republikanska områdena, särskilt de i förorterna, fortsatte att växa. Detta speglar en bredare tendens av urban nedgång i vissa städer och en fortsatt politisk polarisering baserat på etnicitet och geografi.

De demografiska förändringarna i Rust Belt reflekterar också ett mycket större skifte i den amerikanska politiken. Den tidigare dominansen av det Demokratiska partiet i regionen, som var synlig redan under New Deal-perioden, ersattes gradvis av ett starkare republikanskt inflytande, särskilt i de förorter där vita väljare nu sökte skydd från det som uppfattades som ett hotande svart stadsområde. Det är denna omställning som gav upphov till det som i dag kallas för "Reagan Democrats" – tidigare demokratiska väljare som nu svängde till Republikanerna.

Den politiska utvecklingen i Rust Belt-regionen är också en indikation på den större nationella omvandlingen som skedde i och med medborgarrättsrörelsen och dess effekter på den amerikanska politiska kartan. Omställningen var inte bara begränsad till vita arbetares svar på rasfrågor utan reflekterade också en kulturell oro som i sin tur påverkade väljarbeteendet. Det är denna oro för den urbana, svarta befolkningens framväxt och dess påverkan på samhället som formade mycket av den konservativa politiska rörelsen de följande decennierna.

De historiska förändringarna i Rust Belt-regionen belyser den komplexa interaktionen mellan ras, ekonomi och politik i USA. De politiska omställningarna, som initierades av frågor om medborgerliga rättigheter och den demografiska förändringen i städerna, skapade en ny politisk allians som skulle komma att dominera amerikansk politik under lång tid framöver.

Vad kan vi lära oss av Detroit och dess ekonomiska utmaningar?

Det är lätt att se Detroit genom ett ekonomiskt filter, där stadens problem presenteras som ett resultat av för höga skatter och ett ineffektivt offentligt system. Detta synsätt, ofta använt av konservativa ekonomer, argumenterar att Detroit misslyckades genom att förlita sig på en skatte-och-spend-mentalitet, vilket orsakade en katastrofal misshushållning av resurser. Enligt Charles Tiebouts teori, som grundas på tanken att människor migrerar från högskatteområden till lågt skattade, bör städer som Detroit disciplinerats genom detta ekonomiska system. När Detroit misslyckades med att anpassa sig och fortsatte att driva en politik med hög beskattning och låga tjänster, blev stadens konkurs nästan en ofrånkomlig konsekvens.

Från en konservativ synvinkel är Detroit ett exempel på misslyckandet med marknadsstyrd politik och för mycket statlig inblandning. Från denna utgångspunkt ses det som självklart att staden föll samman när det inte längre fanns tillräckligt med skatteintäkter för att finansiera de sociala tjänsterna. I detta sammanhang talas ofta om att Detroit borde efterlikna framgångsrika städer som Dallas eller Tampa, där låga skatter och minskad statlig inblandning tros vara vägen till ekonomisk återhämtning.

Det finns dock en annan sida av berättelsen som förklarar Detroit’s problem genom bristen på innovation och entreprenörskap. När staden var som mest blomstrande under början av 1900-talet, var det en plats för framgångsrika entreprenörer som Henry Ford och de Dodge-bröderna, som konkurrerade om marknadsandelar och innovativa lösningar. Staden var känd för sina dynamiska företag och en blomstrande arbetsmarknad. Men över tid förändrades Detroit. När de stora biltillverkarna blev större och mer integrerade, minskade konkurrensen och innovationen, vilket satte igång en långsam men säker ekonomisk nedgång.

Neoliberala kritiker menar att det var stadens arbetsmarknadspolitik och framför allt fackföreningarnas inflytande som var avgörande för att förhindra innovation och tillväxt. Genom att kämpa för bättre arbetsvillkor och höga löner, menade man att fackföreningarna istället förde med sig högre produktionskostnader som gjorde det svårt för företag att överleva i Detroit. Detta ledde till att många företag flyttade till andra delar av landet, till områden med lägre skatter och arbetskostnader, där innovation och entreprenörskap kunde blomstra på nytt.

För de som söker en lösning på Detroit’s problem är det en svår balansgång mellan att bevara de institutioner som en gång gjorde staden framgångsrik och samtidigt vara villig att förändra den ekonomiska och politiska strukturen. Medan vissa blickar tillbaka på början av 1900-talet som en gyllene tid för innovation och entreprenörskap, är det också viktigt att erkänna att de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena då var mycket annorlunda. Det handlar inte bara om att återuppliva det förflutna, utan om att skapa en hållbar framtid där innovation och inkludering kan samexistera.

I dagens Detroit ser vi en ny satsning på innovation, denna gång med fokus på konst, teknologi och kreativa näringar snarare än industriell produktion. Denna omvandling speglar en önskan att återuppbygga staden genom att locka unga entreprenörer och kreativa personer som är villiga att arbeta i en stad som erbjuder stor potential men få offentliga tjänster. För att lyckas med denna övergång krävs en stor omställning, där både offentliga och privata aktörer spelar en nyckelroll. Detta kan ge staden nya möjligheter, men också nya utmaningar i form av sociala och ekonomiska klyftor som måste hanteras på ett hållbart sätt.

Hur kan marknadens inflytande på stadsutveckling påverka förvaltningen av förfallen fastighet?

I många fall, särskilt i städer med en minskande befolkning, står utvecklare inför en svår utmaning när de försöker bygga nya bostäder. Hur kan man rättfärdiga den höga kostnaden för nybyggnation när omkringliggande fastigheter är en bråkdel av kostnaden? I dessa situationer blir ofta utvecklingen kraftigt subventionerad med federala medel, där samhället tar på sig förlusten genom att sälja fastigheter till en "realistisk" försäljningspris. Om staden Detroit till exempel skulle använda sina egna obligationsmedel för att stödja utveckling, skulle staden stå för skillnaden mellan byggkostnaden och det realistiska försäljningspriset.

Neoliberalismens ideologer har länge drömt om en marknadsstyrd ekonomi utan statlig inblandning. För Ayn Rand, en av rörelsens mest kända tänkare, innebar detta en total separation mellan stat och ekonomi. Hennes samtida Ludwig von Mises hävdade att alla former av statlig intervention var oförenliga med marknadens frihet. Även personer som Friedrich Hayek, som hade mer nyanserade synpunkter, accepterade bara begränsade statliga insatser för att motverka spillovereffekter från ansvarslös fastighetsförvaltning som kunde skada angränsande fastigheter. Marknadsbaserad styrning av markanvändning innebär därför ofta en frånvaro av landanvändningspolitik. För att förstå detta närmare, kan det vara mer fruktbart att undersöka den politiska rörelse som inspireras av denna marknadsliberala tanke och hur denna har påverkat ansträngningarna att stärka den lokala statens förmåga att ingripa på fastighetsmarknader.

Ett exempel på sådana idéer är Rodney Lockwoods förslag att omvandla Belle Isle i Detroit till en zon utan regleringar eller skatter, vilket liknar Newt Gingrichs idé om att hela staden skulle omvandlas till en skattefri zon. Det finns också mer allvarliga förslag, såsom det från Rybczynski och Linneman, som föreslår att städer borde överväga att avskaffa kommunalt styre för att frigöra sig från servicebördan och sedan sälja eller ge bort marken till privata utvecklare.

Landbank-proponenterna hävdar att deras strategi erbjuder ett rationellt och hanterat sätt att tackla problem med övergivenhet och förfall. Första förslagen var ambitiösa och omfattade idéer som att ge städer mer makt att förvärva, planera och återutveckla fastigheter, rensa bort titlar för övergivna fastigheter och bestraffa predatory fastighetsägare. Men i varje fall begränsades dessa maktbefogenheter eller togs bort helt, ofta på grund av konservativa krafter.

De mest systematiska krafterna mot reformerna kom från marknadsorienterade tankesmedjor som Show-Me Institute i Missouri och Mackinac Center i Michigan. Kritikerna hävdar att landbanker inte har lyckats i det förflutna, och att överlåtelse av mer makt till den lokala staten skulle kunna leda till godtyckliga beslut eller korruption. Enligt dessa tankesmedjor har landbanker som de i Cleveland, St. Louis och Atlanta inte lyckats minska övergivenheten, och i vissa fall är problemen med förfall ännu värre än i andra städer med minskande befolkning.

Motståndet mot landbankers möjlighet att förvärva fastigheter genom skatteförfall har också kommit från fastighetsmäklare och bankerna, som argumenterar för att statlig inblandning skapar orättvisa för investerare och utvecklare. Marknadsorienterade tankesmedjor anser att lösningen på stadsproblemen är att återföra marken till den privata sektorn så snabbt och billigt som möjligt, utan regleringar eller problem med titlar.

Detta motstånd från både privata aktörer och marknadsdrivna tänkare har fått konsekvenser. Den politiska inramningen har hållits konservativ för att bevara det fastighetscentrerade status quo, vilket har hindrat mer radikala förändringar. Det innebär att även om lagar om landbanker antogs i flera delstater som Pennsylvania, Ohio och Missouri, skars makten till en lokal nivå där den ofta inte kan genomföras effektivt.