Patriotism och Partisanship: Hur Uppfattningar om Nationell Stolthet Påverkar Amerikansk Politik

Under de senaste fyra decennierna har opinionsdata tydligt visat att patriotism i amerikansk politik tenderar att vara ett dominerande kännetecken för det republikanska partiet i den amerikanska allmänhetens medvetande. Det finns flera nationella undersökningar som styrker denna uppfattning, däribland två större undersökningar från 2001 och 2010, som fokuserade på att fastställa vilket parti amerikaner ansåg vara mer "patriotiskt". I båda dessa undersökningar ansåg en överväldigande majoritet av respondenterna att det republikanska partiet var avsevärt mer patriotiskt än det demokratiska partiet. Första undersökningen visade att 41 procent ansåg republikanerna vara patriotiska, jämfört med 24 procent för demokraterna. Den andra undersökningen gav liknande resultat, med 43 procent för republikanerna och 29 procent för demokraterna.

Denna uppfattning om patriotismens tillhörighet till republikanerna har varit konstant sedan 1984, när amerikaner konsekvent har bedömt republikanska presidentkandidater som mer patriotiska än sina demokratiska motståndare. Ronald Reagan ansågs vara 87 procent patriotisk, medan hans motståndare Walter Mondale fick 81 procent. George H.W. Bush hade 68 procent, medan Michael Dukakis hade 55 procent, Bob Dole fick 38 procent och Bill Clinton endast 18 procent. George W. Bush fick 49 procent medan John Kerry hade 34 procent.

2008 års presidentval blev en avgörande vändpunkt i denna debatt. Den demokratiska kandidaten Barack Obama, senator från Illinois, utsattes för en rad attacker som ifrågasatte hans patriotism. Under sin kampanj började konservativa medier sprida rykten om att Obama inte bar en amerikansk flagga på sin kavaj, vilket enligt dem var ett tecken på att han inte var patriotisk. Det var en av många attacker som ifrågasatte hans amerikanskhet, bland annat den så kallade "birther"-rörelsen som påstod att Obama inte var född i USA, vilket om det vore sant skulle göra honom oduglig för presidentposten. Trots att dessa påståenden var falska, spred de sig snabbt bland konservativa kommentatorer och väckte starka reaktioner.

Obama svarade på dessa attacker i ett tal den 30 juni 2008 i Independence, Missouri, där han betonade sin tro på att patriotism inte bör vara en del av den politiska uppdelningen: "Ingen av oss förväntar sig att argument om patriotism ska försvinna helt och hållet; när vi diskuterar patriotism diskuterar vi ju faktiskt vilka vi är som land, och viktigare än så, vem vi borde vara." Han menade att ingen politisk filosofi eller parti skulle kunna hävda ett exklusivt monopol på patriotism. För Obama var patriotism något som tillhörde alla amerikaner, oavsett parti.

Trots hans försök att omdefiniera patriotism för att inkludera alla amerikaner, var den allmänna uppfattningen fortfarande att republikanerna dominerade denna fråga. En CBS News/New York Times-undersökning genomförd två veckor efter talet visade att 73 procent av amerikanerna ansåg att John McCain var mycket patriotisk, medan bara 37 procent ansåg detsamma om Obama. Detta reflekterade en djupare delning i hur patriotism uppfattades mellan de två stora partierna.

Därefter, när Obama väl blivit president, intensifierades attackerna ytterligare. En av de mest uppmärksammade händelserna inträffade under en NATO-samling i Strasbourg, Frankrike 2009. Obama tillfrågades av en brittisk journalist om han trodde på den amerikanska exceptionalismen. Hans svar var diplomatiskt: "Jag tror på amerikansk exceptionalism, precis som jag misstänker att britterna tror på brittisk exceptionalism och grekerna på grekisk exceptionalism." Detta svar var långt ifrån den starka nationalism som många konservativa förväntade sig. Kritiker från höger gick hårt åt honom och menade att hans svar underminerade Amerikas unika ställning i världen.

Dessa händelser belyser inte bara de politiska skillnaderna i synen på patriotism utan också hur viktigt begreppet nationell stolthet har blivit i den amerikanska politiska diskursen. De utgör ett slagfält där politiska ledare och deras väljare försöker hävda vilken version av patriotism som ska anses vara den "rätta". Under de senaste decennierna har republikanerna, mer än demokraterna, varit framgångsrika i att framställa sig själva som det parti som bäst representerar amerikansk stolthet och exceptionalism.

I denna kontext är det viktigt att förstå att patriotism, trots att det ofta används som ett slagträ i politiska debatter, inte nödvändigtvis är en oändlig eller given del av någon viss politisk ideologi. Patriotismens plats i det offentliga samtalet är beroende av den retorik som används för att definiera och representera den, vilket gör det till ett verktyg för både inkludering och exkludering. Detta gäller inte bara för de specifika politiska situationer som beskrivs här, utan även för hur det allmänna samhället ser på och bedömer nationell lojalitet.

Vad innebär verkligen amerikansk exceptionism?

Amerikansk exceptionism har länge varit en central idé inom amerikansk politisk diskurs, och har ofta blivit ett verktyg för att definiera landets roll i världen. Att hävda att USA har en unik och överlägsen plats bland nationerna är ett argument som genomsyrar både politiska tal och debatter. Men vad betyder egentligen amerikansk exceptionism, och varför har den blivit ett så laddat begrepp, särskilt under Obamas och Trumps tid vid makten?

För många amerikaner handlar exceptionism om att bevara en tro på landets unika karaktär, dess demokratiska värderingar och friheter. Det är ett uttryck för nationell stolthet som ofta används för att legitimera USA:s globala inflytande. Under den andra halvan av 2000-talet började dock diskussionen om exceptionism att ta en mer polariserad riktning, särskilt i samband med presidentvalen. När Barack Obama kommenterade begreppet, var det med en viss nyans – han ansåg att USA:s värderingar, även om de inte var perfekta, var exceptionella i sin tro på frihet, jämlikhet och yttrandefrihet.

Obama, å sin sida, försökte ofta försvara sin syn på Amerika genom att hänvisa till landets oöverträffade militär och ekonomi, samt dess centrala värderingar. Men trots hans försvar växte tvivlet på hans engagemang för amerikansk exceptionalism bland många amerikaner, särskilt i takt med att politiska motståndare, som Mitt Romney och Donald Trump, började kritisera honom för att vara svag i denna fråga. Romney gick så långt som att säga att Obama inte såg något unikt i USA, medan Trump återkommande ifrågasatte Obamas patriotism genom att dra upp den så kallade "födelserättsskandalen", som syftade på att ifrågasätta om Obama verkligen var född i USA.

Denna typ av politisk taktik hade effekt. När Gallup genomförde en undersökning 2011 visade det sig att en betydande andel av amerikanerna började tvivla på Omabas tro på exceptionism. Denna tvivelaktighet skapade en politisk öppning för Republikanerna, som målmedvetet började knyta patriotism och exceptionism till sitt eget parti. Genom att framställa Obama som en president som inte stod för landets värderingar, förde de fram bilden av sig själva som de verkliga försvararna av amerikansk storhet.

Trumps angrepp var inte heller utan effekt. Trots att Obamas svar på födelseskontroversen var humoristiska och offentliga, hade dessa attacker trängt in i det politiska samtalet och format allmänhetens uppfattning om hans ledarskap. För Trump och många av hans anhängare blev dessa angrepp en politisk vinst, och de återkom regelbundet under hela Obamas presidentskap. Detta skapade en kontinuerlig diskussion om vad det faktiskt innebär att vara "amerikansk" och om USA verkligen är exceptionellt på det sätt som många trott.

Det var inte bara i fråga om födelseattacker som diskussionen om amerikansk exceptionalism varade. Under 2012 års presidentval fortsatte Republikanerna att använda frågan för att utmana Obama. Mitt Romney, den republikanske kandidaten, gjorde det till en central punkt i sin kampanj genom att hänvisa till USA som "det rikaste och största landet på jorden" och framställa Obamas ledarskap som otillräckligt för att upprätthålla detta ideal. Romney och hans anhängare såg detta som en fråga om patriotism – en fråga om vem som verkligen representerade det som gjorde USA exceptionellt.

Under Obamas andra mandatperiod ökade pressen på honom ytterligare från högerhåll. Republikanerna såg en politisk fördel i att framställa honom som en president som inte fullt ut ansåg USA vara exceptionellt, vilket gav dem ett sätt att vinna över väljare som värderade patriotism och nationell stolthet högt. Före 2016 års val, var partiets kandidater ännu mer fokuserade på att göra amerikanernas tro på landets exceptionella natur till en politisk vinst.

Endtext

Vad innebär Trumps "exceptionella jag" och hur påverkar det USA:s framtid?

Trump lanserade sin presidentkampanj 2016 genom att framställa sig själv som en outsider, en man som skulle rädda Amerika från politiska eliters misslyckanden. Ivanka Trump, hans dotter, inledde hans tal genom att lyfta fram honom som en kämpe, en man som genom hela sitt liv visat att det inte finns några gränser för vad han kan åstadkomma. Det var ett budskap om förändring, men en förändring som inte kom från etablerade politiker eller den traditionella makteliten i Washington, utan från någon som hade levt utanför systemet och därför inte var förorenad av dess problem.

Hennes ord om hennes far var de vanliga som Trump och hans anhängare gärna upprepar: han är en extraordinär man, en som kan återställa landets ära och framgång. Det var en uppbyggnad av hans "exceptionella jag"-strategi, där det inte längre handlade om nationens exceptionella ställning i världen, utan om Trump som individ. Han blev den som skulle rädda Amerika genom sin personliga förmåga och sitt unika perspektiv. Trump talade om att ingen visste systemet bättre än han och att han ensam hade förmågan att fixa det.

Hans tal, som följde Ivankas inledning, satte tonen för kampanjens retorik: Amerika var på fallrepet, en nation i kris, med upplösta vägar och broar, trasiga flygplatser och en växande klyfta mellan det rika och fattiga. Det var en apokalyptisk bild av ett land som varit förlorat under Obamas och Hillary Clintons ledarskap. Trump anklagade inte bara de politiska motståndarna i Demokraterna, utan även Republikanerna, för att ha förstört landet. Han kallade Washington för en "träsk" av korruption och lovade att "dränera träsket".

Denna typ av strategi, som vi kan kalla för "själv-exceptionalism", särskilde Trump från de flesta av hans motståndare. Tidigare presidentkandidater som Obama och Romney hade ofta integrerat sina egna politiska karriärer i en större berättelse om amerikansk exceptionism, men Trump gjorde det rakt motsatta. För honom var det inte Amerika som var exceptionellt, utan han själv. Denna retorik var ny och den satte Trump i centrum av berättelsen, där hans person var lösningen på alla problem.

Det här sättet att kommunicera med väljare blev en central del av Trumps budskap, ett budskap som många fann tilltalande, särskilt de som var trötta på den etablerade politiken. Trumps tal om att han ensam kunde fixa USA:s problem lockade många väljare som kände att inget annat politiskt alternativ hade fungerat. Hans förmåga att framställa sig själv som den enda som förstod systemet – och den enda som kunde åstadkomma förändring – skapade en stark, nästan mytisk, bild av hans ledarskap.

Det var också viktigt att förstå att Trump inte enbart riktade sina angrepp mot den sittande presidenten eller hans politiska allierade. Han gav sig på hela Washington, vilket stärkte hans ställning som en outsider som inte var bunden av de traditionella politiska banden. Hans löfte att "dränera träsket" blev en symbol för hans kamp mot det korrupta systemet. För många väljare, oavsett politisk tillhörighet, lät det som en uppmaning till förändring.

Samtidigt var Trumps bild av ett USA i kris och förfall något som skapade ett stort problem. Det handlade inte bara om att attackera enskilda politiker eller åtgärder som hade vidtagits tidigare. Trumps syn på Amerika var dyster, och hans lösning på landets problem var att sätta sitt eget jag i centrum. För honom var Amerika inte längre exceptionellt som nation utan förlorat på grund av dåliga politiker och institutioner som styrde landet.

Detta är en strategi som skilde sig markant från vad man hade sett tidigare, där presidentkandidater ofta försökte bygga en positiv bild av landet och sedan lovade förändring inom ramen för nationens ideal. Trumps fokus låg istället på att sätta det personliga jaget i centrum av förändringen. Han framställde sig själv som den enda lösningen på alla problem, och hans starka och självsäkra bild av sitt eget ledarskap blev centralt i hans politiska budskap.

För läsaren som vill förstå denna dynamik fullt ut är det viktigt att beakta några aspekter. För det första, Trumps framgång baserades på ett växande missnöje med de traditionella politiska strukturerna i USA. Hans outsiderstatus var en av hans största tillgångar. För det andra, det är viktigt att förstå att Trumps politik inte byggde på att främja amerikansk exceptionism i traditionell mening, utan på en vision där hans egen exceptionella förmåga blev symbolen för nationens framtid. Detta speglade en förändring i hur politiska ledare i USA såg på sin egen roll i relation till nationen. I Trumps fall var det jaget som var exceptionellt, inte nationen som helhet.

Hur formades Donald Trumps politiska legitimitet genom mediekonstruerade berättelser?

Donald Trumps uppgång till och innehav av presidentämbetet i USA präglades inte bara av hans politik utan i hög grad av hans relation till media och hans förmåga att skapa en självförstärkande berättelse om framgång, styrka och offerkapital. Centralt i detta narrativ var hans symbios med högermedier, särskilt Fox News, där profiler som Sean Hannity, Lou Dobbs och Jeanine Pirro inte bara rapporterade om presidenten utan aktivt deltog i iscensättningen av hans persona. De blev inte betraktare av makten, utan medspelare.

Trump använde sociala medier, främst Twitter, som ett direktverktyg för att kringgå etablerad journalistik och tala direkt till sina anhängare. Tweets om rekordlåg arbetslöshet, hög sysselsättning bland minoriteter, börslyft och löften som enligt honom själv aldrig brutits, skapade en konstant ström av positiva återkopplingar. Han formade sin presidentskap inte som en politisk verklighet, utan som en berättelse om triumf – ofta i konflikt med både demokrater, "vänstermedia" och den egna byråkratin. I den berättelsen var han alltid under attack, alltid i centrum, alltid vinnare.

Men denna legitimitet byggdes inte enbart på faktiska prestationer. Den vilade på emotionell och kulturell resonans – på känslan av att vara sedd av en ledare som sade "sanningen" mot etablissemanget. Att konservativa mediaprofiler upprepade hans formuleringar och förvandlade varje motgång till bevis för att han var rätt man i krig mot ett korrumperat system förstärkte bara hans ställning. Att Michelle Obama sågs som "Demokraternas bästa vapen" underströk hur mycket Trumps presidentskap definierades genom kontrast, inte kompromiss.

Trump drog också stor nytta av mediala konflikter, inte minst den ökända debatten om storleken på publikmassorna vid hans installation jämfört med Obamas. När hans pressekreterare Sean Spicer insisterade på att hans installation hade varit den mest välbesökta "någonsin, punkt", blev det ett tidigt tecken på att fakta och fiktion inte längre var separata sfärer i amerikansk politik. Istället skapades en alternativ verklighet där lojalitet premierades över objektivitet.

Meda