Hur används Frankfurtskolan som syndabock i dagens politiska retorik?

William Lind introducerar i sin dokumentär The Roots of Political Correctness en särskild version av Frankfurtskolans inflytande, som inte längre omfattar hela samhället i bred bemärkelse, utan fokuseras på en specifik sfär: de amerikanska universitetsmiljöerna. I Linds tolkning har Frankfurtskolans arbete gett upphov till det han kallar "nittiotalets oheliga budord", det vill säga politisk korrekthet. Genom att beskriva politisk korrekthet som någonting i grunden okristligt och antiamerikanskt vill Lind förankra idén att Frankfurtskolan är en yttre fiende som infekterat USA med främmande ideologier.

Lind tar sin början i första världskriget. Enligt honom blev europeiska marxister bestörta över att arbetarklassen hellre tog på sig uniformer och följde överordnades order än reste sig mot borgarklassen. Lukács och Gramsci ska enligt Lind ha dragit slutsatsen att västerländsk kultur erbjuder arbetarklassen en meningsfull världsbild som hindrar revolutionärt medvetande. Följaktligen krävdes en ny strategi: att byta ut arbetarklassen som subjekt för förändring och att systematiskt avveckla västerlandets kulturella normer. Frankfurtskolan skapades, enligt Lind, för att genomföra detta program.

Det som gör Linds berättelse effektiv som propaganda är att begrepp som "västerländsk kultur", "kapitalism" och "frihet" behandlas som utbytbara. Västerländsk kultur betyder i praktiken vad än som behöver försvaras: yttrandefrihet, marknadsekonomi, kärnfamilj. Genom att inte definiera dessa termer tydligt, tillåts de bli tomma symboler, redo att fyllas med ideologiskt innehåll. I denna konstruktion framstår varje ifrågasättande som en attack från det främmande, det oamerikanska, det ociviliserade.

Frankfurtskolans medlemmar flydde Nazityskland och fann tillflykt i USA. Lind erkänner detta historiska faktum, men omtolkar det som en ideologisk invasion snarare än en humanitär flykt. Deras akademiska arbete beskrivs som en plan för att underminera amerikanska institutioner, splittra samhället och etablera en ny sorts ideologisk dominans. Horkheimers kritiska teori anklagas för att ligga till grund för identitetspolitiska discipliner vid universitet — genusvetenskap, svartas studier, queerteori — vars syfte påstås vara att förlöjliga traditionella värden och splittra befolkningen i förtryckare och offer.

Adornos The Authoritarian Personality reduceras till ett verk vars enda syfte är att peka ut konservativa amerikaner som fascistoida. Fromm och Marcuses teorier om sexuell frigörelse ses som filosofiska ursäkter för den fria kärlekens rörelse och HBTQ-aktivism. Det sexuella hotet mot kärnfamiljen läses som ett kulturellt krig mot hela västerlandets struktur. Marcuses Repressive Tolerance presenteras som en plan för att ge vänstern monopol på det offentliga samtalet, medan högern ska tystas. Lind förbiser det faktum att Marcuse skrev denna text i efterdyningarna av Nazismens uppgång, i ett försök att förstå hur yttrandefrihet kan användas för att rasera demokratin.

Det finns ingen vilja till nyansering i Linds analys. Varje idé från Frankfurtskolan ses som en dolk riktad mot den amerikanska själens hjärta. Den Nya Vänstern, medborgarrättsrörelsen, hippiekulturen — allt förklaras som konsekvenser av denna intellektuella infiltration. Genom att göra Frankfurtskolan till roten till varje progressiv rörelse blir alla former av social förändring per definition illegitima, eftersom de inte är "ursprungligt amerikanska".

Det är avgörande att förstå hur dessa tolkningar fungerar som ideologisk taktik. Genom att förvandla komplexa historiska skeenden och idéer till berättelser om förfall och förräderi, skapas en linjär, moraliserande världssyn där "vi" försvarar det goda mot en ständigt närvarande och främmande fara. Det handlar inte om att förstå Frankfurtskolan, utan om att använda den som symbol för ett narrativ där historien alltid hotar att gå fel, och där lösningen alltid är återgång till något traditionellt, något rent, något amerikanskt.

Vad betyder ilskans rätt i politik och kultur?

I politiken och samhällsdebatten hörs ofta uttrycket "hård mot brott" som ett försvar för stränga åtgärder mot kriminalitet, som till exempel Filipinerna president Rodrigo Dutertes kontroversiella "krig mot droger". En av hans vanliga försvarslinjer är att den omfattande förekomsten av drogrelaterade brott i landet kräver en hård nedslående åtgärd. Han framhåller ofta att han är arg på droger, drogmissbrukare och på kritiker som människorättskommissionen, som inte väger offrens rätt mot de misstänkta brottslingarnas rätt. Ett alternativ till detta, enligt filosofen Martha Nussbaum, är att vara "smart mot brott", vilket innebär att göra sådant som bevisligen avskräcker brott, snarare än att svara på känslor av ilska och hämnd.

Nussbaum pekar på att ilska i samhället ofta är könad. Från tidig ålder förväntas kvinnor vara medkännande och empatiska, medan män förväntas vara arga. Denna könsrelaterade syn på känslor betyder att män ofta ses som rationella aktörer, medan kvinnors ilska betraktas som irrationell och farlig. Ett tydligt exempel på detta är när president Duterte förlåter sig själv för att han skällt ut på påven, men hävdar att hans ilska var riktad mot trafikproblem i Manila och inte mot påven själv. Här ses hans ilska som ett uttryck för hans handlingskraft och viljan att lösa ett samhällsproblem.

Feminismens ilska, som ofta ses som en negativ egenskap, kan i detta ljus förstås som ett uttryck för kvinnor som kräver sin plats som aktiva agenter i samhället. Den feministiska ilskan kopplas inte bara till kampen för kvinnors rättigheter utan till en större samhällsreform. Därför blir den stereotype bilden av feministen som "arg och humorlös" ett hinder för att förstå den konstruktiva funktionen hos denna ilska. Ett exempel på detta ses i Uma Thurmans uttalande från 2017 om #MeToo-rörelsen, där hon uttrycker en vilja att låta sin ilska svalna innan hon yttrar sig offentligt. Här är det inte ilskan som är problemet, utan snarare hur den framställs och hur den potentiellt kan tas emot i en kultur som inte tillåter kvinnor att uttrycka denna känsla på ett konstruktivt sätt.

Det är därför viktigt att förstå att ilska inte bara är en känsla utan också ett politiskt och kulturellt verktyg som används av olika grupper för att utmana rådande maktstrukturer. Denna ilska, även om den ofta nedvärderas, är en vital del av de framsteg som har uppnåtts i kampen för social rättvisa. Ilskan, som ibland kan verka som en destruktiv kraft, bär i själva verket på en potential för förändring och förnyelse. Det är inte bara ett uttryck för frustration utan också en signal om att något är fel och måste rättas till.

Endtext

Hur formar slaveriets arv och identitet Frihetens villkor i södra USA efter Reconstruction?

Referensen till "cowhide", som användes för att straffa slavar på plantager, är en tydlig symbol för detta förtryck och markerar Huck Finns förvandling från en amerikansk pojke till ett objekt i ett system som reducerar människovärdet till en handelsvara. Den nya domarens beslut att inte skilja barn från dess far speglar den antebellum-ideologi som betraktade svarta som barnsliga och beroende av vita för att bli "skyddade". Samtidigt speglas detta i Huck Finns språkbruk, som av vissa kritiker associerats med det afroamerikanska vardagsspråket, vilket låter en svart röst genljuda i berättelsen och understryker hur subjektivitet och identitet formas genom språk.

Huck Finns flykt från Pap symboliserar den tid efter Reconstruction där sharecropping, vagabundlagar och andra institutioner fortsatte att förslava svarta kroppar ekonomiskt och socialt. Resan längs floden med Jim, en tidigare slav, ifrågasätter också Huck Finns egen rasidentitet. Denna relation suddar ut gränserna mellan vitt och svart, och framställer Huck som en "flyende slav", en position som ger en bild av hur djupt rotat förtrycket är, även för de som teoretiskt sett är fria. Den öppna naturen kring dem kontrasterar mot det mentala förtryck de båda lever under – en ironi i att vara "fri" men ändå tvingas fly för sin frihet.

När berättelsen når sin kulmen öppnas en viktig fråga: hur frigör man en "fri" slav? Jim, som trots sin position som slavfigur ger Huck Finn friheten tillbaka, visar på en djupare förståelse av mänsklighet och makt. Huck Finns egen brist på pengar och den ekonomiska beroendet av Pap och domaren Thatcher speglar den verklighet som många afroamerikaner levde i efter kriget – där Unionens löften om äganderätt och självständighet ofta bröts och ersattes av ekonomisk underkastelse. Staden St. Petersburg symboliserar då inte bara Huck Finns hem utan även hans mentala fångenskap i dessa ideologier.

Paps död markerar inte bara det gamla Sydens fall utan även Huck Finns frigörelse från dessa föråldrade och förtryckande tankemönster. När Jim blir hans beskyddare, övergår makten och ansvaret att leda Huck till frihet till en svart figur, vilket i sig är en kraftfull symbol för återtagandet av mänsklighet och identitet. Jims uttalande om att Huck kan "få sina pengar när han vill" ger Huck kontroll över sin egen existens, en kontroll som tidigare nekats honom. Det visar också hur en svart medvetenhet kan manifestera sig i kampen för frihet och självbestämmande.

Hur litteratur kan utmana nationalismens former och belysa irländsk identitet i Joyce's "Ulysses"

I James Joyce’s verk Ulysses pågår en skarp och humoristisk kritik av nationalismens romantiserade ideal genom en karikatyr av medborgaren, en karaktär som genom sin överdrivna och nästan groteska fysik, och genom sin självpåtagna roll som en hjälte i den irländska kampen, framstår som en symbol för misslyckande. Med de "bredvingade näsborrarna" och ögonen stora som "en ordentlig blomkål" gör Joyce narr av den manliga helten, inte genom att fullständigt förkasta honom, utan genom att omvandla hans påstådda överlägsna maskulinitet till något löjligt och dekonstruktivt. Det är inte bara en personlig kritik av denna karaktär utan också en djupt ironisk kommentar om den irländska nationalistiska rörelsens ideal, särskilt de som ofta glorifierar döden för en förlorad sak som något heroiskt.

Den djupare innebörden av Ulysses handlar inte enbart om att håna dessa symboler för irländsk nationalism, utan om att avslöja ett grundläggande problem: nationalistiska ideologier misslyckas ofta med att erkänna landets verkliga tillstånd. Den irländska nationen är inte en sammanhållen helhet, och denna splittring återspeglas i hur Joyce framställer sina karaktärer och deras inre konflikter. De är alla, precis som nationen, på väg mot en form av befrielse – men denna befrielse kommer inte genom att hålla fast vid traditionella former av identitet och historia.

Joyce spelar också med litterära stilar för att ge en känsla av den irländska verkligheten som inte kan fångas genom de tidigare dominerande stilistiska normerna. I kapitlet Sirens, när Leopold Bloom går genom Dublin, fångas hans rörelse och hans tankar genom ett musikaliskt och poetiskt språk som rör sig bortom den realistiska framställningen. Detta språk, i sina olika skepnader, fungerar inte bara som ett sätt att spegla hans personliga resa, utan som ett sätt att öppna upp för en helt ny form av irländsk litteratur – en som inte begränsas av de föregående koloniala eller nationalistiska normerna.

Det är genom denna "misslyckade" experimentering med stilar som Joyce inte bara kritiserar nationalismens stabila, homogena ideal, utan också undersöker själva möjligheten till en ny, mer komplex irländsk identitet som inte kan fastna i gamla mönster. När Joyce inte lyckas skapa en enhetlig irländsk stil, handlar det inte om ett misslyckande, utan snarare om en avsiktlig dekonstruering av tanken på en fast, oföränderlig nationell kultur. Hans verk antyder att en sådan kultur kanske inte ens går att skapa, och att det därför är bättre att istället leka med och förvränga de etablerade normerna för att låta något nytt växa fram.

I Ulysses kan vi se en inblick i det irländska samhällslivet på en nivå där de förväntade svaren på vad det innebär att vara irländare inte längre är tillräckliga. Både för litteraturen och för nationen krävs det nya vägar, nya uttryck och en ny förståelse för det som verkligen utgör landet. Och det är just i denna brist på traditionell avslutning, i detta "misslyckande" att skapa ett slutgiltigt, enhetligt uttryck för irländskhet, som Joyce verkligen lyckas fånga essensen av vad det innebär att vara en del av en nation som alltid är på väg att omdefinieras.

Hur Joyce och Deleuze hjälper oss förstå litteraturen och politiska identiteter i dagens digitala samhälle

I det irländska samhället som skildras i James Joyces Ulysses är den allmänt accepterade bilden av Irland något som huvudpersonen Leopold Bloom inte delar. Hans livsstil speglar en radikal olikhet från det enhetliga och nationalistiska Irland som många av hans medborgare strävar efter att upprätthålla. Denna skillnad är inte bara en personlig ståndpunkt utan representerar ett större sätt att förstå världen: en kritik mot de former som används för att förtrycka de som inte passar in i denna smala definition. Samtidigt som en sådan figur som medborgaren (Citizen) i Ulysses representerar en maktstruktur som skulle kunna förtrycka tusentals, använder Joyce exakt samma strukturer för att befria litteraturen.

Genom att experimentera med dessa former bryter Joyce upp den traditionella berättelsen och öppnar upp för ett kalejdoskop av röster. Varje form, oavsett om den misslyckas eller inte, bidrar till en större kollektiv handling som utvidgar möjligheterna för vad en irländsk roman i ett nytt irländskt samhälle kan vara. Joyce skapar en öppenhet som inte bara reflekterar samhällets många sidor utan också uppmuntrar oss att tänka på en nation, dess människor och dess historia på helt nya sätt.

Denna öppenhet och mångfald av perspektiv är grundläggande för litteraturen och de humanistiska ämnena, där vi genom konst och kritik lär oss att föreställa oss världen och människan på sätt som inte begränsas av en enda berättelse eller historisk ideologi. I en tid där sådana ideal alltmer utmanas av politiska rörelser som Alt-Right, som strävar efter att centralisera och homogenisera våra uppfattningar om identitet och nation, är detta en värdefull förmåga som vi inte bör låta förfalla.

Med hjälp av Deleuze och Guattari kan vi förstå denna litterära metod som något mer än bara ett estetiskt experiment. I deras teori om minoritetslitteratur argumenteras för att litteraturen inte bara kan spegla samhälleliga normer utan också utmana och omdefiniera dem. Genom att skapa berättelser som inte är bundna till traditionella idéer om nation, historia och språk, kan författaren, som Joyce, skapa ett rum för de som inte hör hemma i det dominerande narrativet. Denna form av litteratur blir ett verktyg för frigörelse och för att tänka bortom de begränsningar som finns i det rådande samhället.

Det är viktigt att förstå att denna litterära frihet inte bara är en teoretisk idé, utan en aktiv politisk handling. Genom att läsa Joyce eller förstå Deleuze, lär vi oss att omfamna osäkerheten och mångfalden som finns i våra samhällen. I dagens digitala värld, där sociala medier och politiska system är alltmer sammanflätade, måste vi vara medvetna om att dessa plattformar ofta reproducerar och förstärker redan etablerade politiska och sociala ordningar. Med varje statusuppdatering, varje tweet och varje "like", deltar vi i en form av kommunikation som ofta är styrd av algoritmer och ideologiska påtryckningar.

Sociala medier ger oss illusionen av interaktion och dialog, men i själva verket bidrar de till en form av "icke-kommunikation", där vi alla är medaktörer i en simulering av verklig mänsklig kontakt. Detta förhållande mellan kommunikation och icke-kommunikation är central i den digitala världen. När vi, genom dessa medier, presenterar oss själva och våra åsikter, blir vi samtidigt en del av ett större politiskt system som vi ofta inte fullt ut förstår eller kontrollerar.

I en värld där politiska identiteter och åsikter är sammanflätade med våra digitala liv, är det lätt att känna sig fångad i ett nät av representationer och simuleringar. Men som Joyce och Deleuze visar oss, är det genom att öppna upp för nya former och nya sätt att tänka som vi kan börja förstå och omvandla dessa strukturer. Det handlar inte om att undvika deltagande eller engagemang, utan om att hitta sätt att tänka och agera som inte är dikterade av de förgivettagna normer och representationer som omger oss.

Så, även om den digitala världen kan kännas överväldigande, och även om politiska rörelser som Alt-Right försöker forma våra identiteter på sina egna villkor, finns det fortfarande utrymme för motstånd och för att ompröva hur vi förstår oss själva och vår plats i världen. Förmågan att tänka och skapa litteratur som inte enbart speglar status quo utan utmanar det, är en av de viktigaste verktygen vi har för att navigera i den komplexa, digitala verklighet vi lever i idag.