Vad innebär orsaksförhållanden i sociala och naturliga system?

Orsaksförhållanden är en central aspekt av vetenskapligt tänkande, både i de naturliga och sociala vetenskaperna. Traditionellt har orsaksförhållanden setts som ett resultat av observerade regelbundenheter mellan händelser, men det är möjligt att förstå orsakssamband på ett djupare plan, där fokus inte ligger på regelbundenheter utan på de potentiella krafter som objekt innehar. Dessa krafter kan, eller kan inte, aktiveras, och det är dessa aktiveringstillfällen som leder till specifika händelser. Denna förståelse ersätter det traditionella Humeanska perspektivet, där orsaker ses som entydiga och omedelbara resultat av observerade effekter, med en mer komplex syn där objekt och sociala relationer besitter inneboende orsaksförmågor som kan, men inte nödvändigtvis gör det, generera regelbundna resultat.

För att förstå dessa mekanismer bättre kan vi återknyta till kritisk realism, en teori som förespråkar att objekt och relationer i samhället inte bara är passiva speglingar av empiriska observationer utan har inneboende krafter som ibland förblir orealiserade. Enligt Sayer (2010) innebär detta att man i större utsträckning än tidigare borde fokusera på att kartlägga den kvalitativa naturen hos dessa objekt och relationer, snarare än att endast förlita sig på kvantitativa metoder för att identifiera regelbundenheter.

Denna kritik av empirism och vår oförmåga att förutse potentiella förändringar understryker behovet av att förstå det som ännu inte har realiserats – det som skulle kunna bli verklighet men ännu inte är det. Detta är särskilt relevant när vi diskuterar begrepp som ekologisk hållbarhet eller förändring av den ekonomiska modellen. För att omvandla kapitalistiska system till social-ökologiska ekonomier, som förespråkas av rörelsen för "degrowth", handlar det inte om att förlita sig på empiriska observationer av nuvarande förhållanden, utan om att förstå och beakta de potentialer som finns men som ännu inte har realiserats.

Kunskap, förändring och struktur är nära sammankopplade. I en värld som ständigt förändras verkar insamlingen av kunskap vara en utmaning. Enligt den klassiska Herakleitiska metaforen kan man aldrig stiga i samma flod två gånger, eftersom allt är i ständig förändring. Men paradoxalt nog krävs också en viss stabilitet för att överhuvudtaget kunna förstå och kategorisera det som förändras. Kunskap grundar sig på de element som inte förändras – som till exempel flodens botten eller flödet av vatten – och dessa stabila element gör att vi kan definiera floden som en flod. Detta ger oss en teoretisk bas att arbeta utifrån, även när vi beaktar förändringens dynamik.

Den metodologiska synen på naturlig och social vetenskap har länge varit föremål för debatt. Många har förespråkat en reduktionistisk och mekanistisk syn på naturvetenskaperna, där man söker förklara alla fenomen genom en noggrant definierad orsak-verkan kedja. Socialvetenskaperna å andra sidan, tenderar att inkludera fler hermeneutiska metoder och söker förstå djupare begrepp och meningar i sociala strukturer. Trots dessa skillnader finns det en växande enighet om att båda vetenskapliga områden bör bygga på samma grundläggande ontologiska och epistemologiska antaganden: att det finns verkliga strukturer och mekanismer som kan studeras, och att den metod vi använder för att förstå dem behöver vara flexibel och adaptiv för att passa de olika kontexterna.

Det är här som kritisk realism erbjuder ett alternativ till både reduktionism och naiv empirism genom att betona vikten av att förstå både potentialer och actualiseringar i våra studier av världen. Den kritiska realismen utmanar oss att inte bara söka förklaringar i det som har hänt, utan att också beakta det som kan hända – det som ännu inte har blivit verklighet men som potentiellt kan förändra vår förståelse av världen.

Hur industrialisering och utveckling påverkar meningsfulla liv i en patriarkal värld

Detta problem är långt ifrån nytt och har erkänts av Morris (1993 [1884]) i hans diskussion om "nyttigt arbete kontra meningslös plåga", inklusive den orättvisa fördelningen av arbete. Sayer (2009) sätter fokus på kontrasten mellan rättvisa som en fördelning av tillgångar (vad vi får) och rättvisa som att kunna bidra till intressant och tillfredsställande arbete, som ger erkännande och respekt (vad vi gör i livet). Fellner (2017) erbjuder en vision om hur arbete kan förhållas till mening, tillhörighet och lekfullhet i en individs liv, om institutioner är fria från exploaterande relationer. En sådan omvärdering bryter ner olika dikotomier, som arbete–fritid och produktion–konsumtion. Detta handlar om hur 'arbete' under olika institutionella och sociala strukturer skulle kunna bidra till mer meningsfulla liv.

Förändringar i landsbygdsarbetet, där självförsörjande bönder förlorar sina försörjningsmöjligheter, visar hur utvecklingsprojekt förvandlar det som en gång var meningsfullt och frugalt arbete till en ekonomisk marginalisering. Detta gäller särskilt i länder som Indien och Kina, där förlusten av jordbruk och familjeutbyten ersätts med lönearbete i fabriker och industriellt jordbruk, vilket gör livet både ekonomiskt och socialt mer isolerat och fattigt. De som överlever denna förvandling hamnar ofta i urbana slumområden, där de nu, som en ny klass av exploaterad arbetskraft, förlorar både sin tidigare livsform och sin kulturella identitet. Enligt FN:s uppskattningar finns det mer än en miljard människor i dessa slumområden, en växande underklass som är redo att exploateras av de globala ekonomierna.

Det är viktigt att förstå att denna förlust av meningsfulla liv inte enbart är en fråga om materiell fattigdom, enligt måtten som definieras av Världsbanken och andra internationella institutioner. Många förlorar inte bara sin autonomi utan också sin identitet och sina gemenskapsband, vilket inte alltid återspeglas i ekonomiska mått. Detta skapar en klyfta mellan de som lever i materialt sett fattiga förhållanden men fortfarande har social sammanhållning och de som, i namn av utveckling, har blivit ekonomiskt beroende av ett system som inte erbjuder något annat än lönearbete och exploatering.

Den industrialiserade ekonomin legitimerar internationell arbetskraftsexploatering genom att utnyttja låga löner i länder utan strikta arbetsrättsliga regler och genom att undvika miljömässiga och säkerhetsrelaterade standarder. Detta skapar en distans mellan konsumenten och de verkliga förhållandena för arbetare i utvecklingsländer, där exploateringen ofta förblir osynlig. Trots detta återkommer detta utnyttjande i media då och då, i form av rapporter om barnarbete, sweatshops eller stora fabriksolyckor, men förblir ofta något som konsumenter kan förneka och förlora medvetenheten om.

Utöver de ekonomiska aspekterna har detta också en djupgående koppling till kolonialismens och den västerländska imperialismens påverkan på andra kulturer. Den västerländska förståelsen av utveckling och framsteg har ofta förnekat andra samhällens värden och traditioner, genom att klassificera dem som primitiva eller föråldrade. För att förstå hur dessa maktrelationer har format både den globala ekonomin och individuella livserfarenheter, är det nödvändigt att överväga dessa historia och strukturer som en form av kulturell imperialism. Att avvisa västerländsk vetenskap är inte samma sak som att avvisa kolonialism, men det är ett sätt att börja dekonstruera de hierarkier och dikotomier som har upprätthållit dessa system av exploatering och underkastelse.