Hur har Trumps utrikespolitik utvecklats? Kontinuitet eller förändring?

Donald Trumps utrikespolitik är ofta föremål för intensiva analyser, och det är inte svårt att se varför. Många förväntade sig att han, genom sin outsiderstatus och hans uppenbara aversion mot etablerad politik, skulle markant förändra USA:s agerande på den globala arenan. I praktiken har Trumps politik emellertid inte avvikit så mycket från sina föregångare, särskilt inte när det gäller USA:s övergripande globala strategi. Trump har fortsatt att tillämpa en primacy-strategi, som syftar till att bevara USA:s dominans i världen. Även om hans retorik och vissa policybeslut skiljer sig, är det en lång rad av historiska och strategiska faktorer som gör att kontinuitet är mer framträdande än förändring.

I Latinamerika har Trump fortsatt på den väg som hans föregångare har satt upp. Hans administration har stärkt militära band med regionens allierade, och USA har fortsatt att bistå dessa länder genom att tillhandahålla säkerhetsstöd, träning och utrustning till deras militärstyrkor. De motiveringar som anges för detta fortsatta stöd är flera, från kampen mot drogkarteller och lokala uppror till att motverka potentiella hot från externa aktörer som Ryssland, Kina, Iran och internationella terrorgrupper. Samtidigt har Trump förnekat de mer välvilliga initiativ som hans företrädare Barack Obama initierade, såsom normaliseringen av relationerna med Kuba. Trump har istället återgått till en mer restriktiv hållning, vilket återspeglar en återgång till det status quo som präglade relationerna mellan USA och Kuba under större delen av det kalla kriget.

När det gäller Venezuela har Trumps politik varit aggressiv, men inte nödvändigtvis mer radikal än hans föregångare. Trumps hot om militär intervention i Venezuela är inte något helt nytt för USA:s utrikespolitik. Hans administration har, liksom tidigare presidenter, använt sig av ekonomiska sanktioner och internationell isolering för att pressa den venezuelanska regeringen under Nicolás Maduro. Denna strategi, som å ena sidan upprepade gånger varnade för en militär lösning, har samtidigt inte lett till några avgörande förändringar i den venezuelanska politiska situationen.

Det är viktigt att förstå att Trumps utrikespolitik, till skillnad från hans ofta polariserande retorik, i många avseenden kan ses som en förlängning av USA:s långvariga strategiska mål. Trots hans upprepade avståndstagande från "nation-byggande" och hans kritik mot multilaterala institutioner, har han fortsatt att upprätthålla de mest grundläggande aspekterna av USA:s globala inflytande. Den verkliga frågan är inte om Trump bryter med tidigare politik, utan snarare hur hans personliga stil och preferenser påverkar genomförandet av dessa politiska mål.

Det är också viktigt att notera att denna kontinuitet inte är enbart beroende av Trumps egna beslut. USA:s utrikespolitik är resultatet av ett komplext nätverk av institutioner och aktörer, och många beslut fattas av säkerhetspolitiska rådgivare, militära ledare och andra professionella tjänstemän. Trumps vilja att ta avstånd från etablerade internationella överenskommelser är ofta i konflikt med de mer långsiktiga strategiska intressen som definierar USA:s roll i världen. Trumps utrikespolitik är alltså inte bara en reflektion av hans egna åsikter, utan även av de strukturella och institutionella krafter som har format amerikansk utrikespolitik under många decennier.

Hur Förändringarna i U.S. Utrikespolitik Kan Formas Genom Återhållsamhet

I dagens globala politiska landskap har utrikespolitiken för många nationer, och särskilt för USA, blivit ett område för ständig intervention, militär övermakt och allt mer utopiska strävanden om att dominera världens politiska och ekonomiska system. USA:s långvariga engagemang i krig, som började omedelbart efter kalla kriget och intensifierades efter 9/11, har präglat landets utrikespolitik under decennier. Men trots att militär intervention ofta presenteras som en lösning på globala hot, finns det en annan väg, en väg av återhållsamhet och självreflektion.

Trump är inte bara en politisk figur som går emot traditionella normer; hans ledarskap representerar en utmaning mot det system av kontroller och motvikter som kännetecknar ett fungerande liberalt demokratiskt system. Hans uttalanden om att han har absoluta befogenheter att benåda sig själv för eventuella brott eller att han skulle kunna avsluta undersökningar som hotar hans administration speglar en allvarlig försvagning av konstitutionella principer. Den här typen av politiskt ledarskap, där makten koncentreras och kontrollerna minskas, är en fara för landets demokratiska traditioner.

Det finns emellertid en alternativ väg. En väg som bygger på återhållsamhet. Denna politik förespråkar en mer moderat och realistisk uppfattning om USA:s globala roll. I stället för att sträva efter att dominera och påverka varje hörn av världen, föreslås en strategi där USA fokuserar på att skydda sina egna intressen och på att förhindra konflikter genom diplomatiska medel. I denna tankevärld ses inte världen som ett objekt för amerikansk intervention, utan snarare som en plats där USA bör vara en stabil och välinformerad aktör som bidrar till fred och säkerhet utan att ständigt blanda sig i andras affärer.

Återhållsamhet i USA:s utrikespolitik betyder att man förlorar den överdrivna tron på att makt och militär närvaro är svaret på varje problem. I stället handlar det om att inse att nationens säkerhet inte är hotad av varje konflikt som blossar upp i världen, och att fokus bör ligga på att skapa en hållbar och realistisk utrikespolitik som tar hänsyn till nuvarande globala förhållanden. I en tid då USA:s andel av världens ekonomiska produktion minskar, och när fler och fler nationer har rest sig ur fattigdom och skapat sina egna stabila ekonomier, borde USA:s mål och ambitioner inte vara att upprätthålla en föråldrad global dominans, utan att anpassa sig till en mer multipolär värld.

Att ompröva och återinföra denna form av återhållsamhet i USA:s utrikespolitik skulle inte bara innebära en mer realistisk och effektiv strategi för att säkerställa landets intressen, utan också en återgång till de grundläggande värderingar som har definierat nationens internationella rykte. Det handlar inte om att isolera sig från världen eller att förlora sin globala inflytande, utan om att omdefiniera USA:s roll i en ny och mer komplex geopolitisk kontext, där våld inte längre är det föredragna svaret på alla problem.

Återhållsamhet som utrikespolitisk strategi erbjuder också en möjlighet att bryta med det ständiga militaristiska förhållningssättet som präglar många aspekter av USA:s politik. Det ger en väg ut ur den farliga spiralen av krig och interventioner som har kännetecknat USA:s historia under de senaste årtiondena. Denna väg erbjuder en chans att återupprätta en sund balans mellan de nationella intressena och de moraliska och ideologiska principer som definierar det amerikanska samhället.

Att återvända till denna tradition av återhållsamhet innebär också att man inser att dagens globala system är mer stabilt än många påstår. Den amerikanska utrikespolitiken behöver inte längre vara utformad utifrån en skrämmande bild av globalt hot, utan utifrån en medvetenhet om USA:s privilegierade position i världen. Med en mer återhållsam strategi kan USA både stärka sina egna intressen och bidra till en mer fredlig och stabil värld.

Hur kan USA:s utrikespolitik förändras i en värld av växande globala makter?

Efter andra världskriget var USA:s allierade kraftigt skuldsatta och det internationella systemet saknade stabila institutioner för att stödja handel och samarbete. Idag är USA:s allierade välmående och de internationella systemen för frihandel, samt ett flertal internationella organisationer, är både robusta och allmänt accepterade. USA har länge varit beroende av att stödja sina asiatiska allierade som Taiwan, Sydkorea och Japan mot potentiella hot från Kina. Men dessa länder har idag ekonomier som är kapabla att stödja kompetenta militärstyrkor, och de är även viktiga handelspartners för Kina. Till skillnad från under kalla kriget, när handeln mellan de amerikanska och sovjetiska blocken var minimal, är Kina nu USA:s största handelspartner, följt av olika asiatiska grannländer. Detta gör att ett mobilisering i stil med kalla kriget inte längre är nödvändigt för USA att försvara den liberala internationella ordningen eller skydda den "fria världen" från det kinesiska hotet.

Därför är det idag en risk att reaktionerna på Trump kommer att orsaka en annan skiftning, men i fel riktning. Till den grad som både Demokrater och Republikaner motsätter sig Trump, har många blivit mer krigshökar i sin opposition mot hans upplevda (men i stor utsträckning inbillade) reträtt. Trots de bevis som presenterats i denna bok, kommer hans motståndare sannolikt att felaktigt förknippa honom med isolationism och reträtt, vilket gör att rimliga justeringar av USA:s utrikespolitik blir allt mindre välkomna. "Traditionella" personer skulle skapa en falsk dikotomi, förklarar Patrick Porter från University of Birmingham, mellan primat eller "globalt ledarskap" å ena sidan, och inåtvänd isolationism å andra sidan. De "förespråkare av primat" noterar Porter, märker ut dagens realister som kallar för reträtt som "Trump-aktiga", i hopp om att ett även svagt samband med Trumps andra impopulära politiska ståndpunkter och obehagliga karaktärsdrag för alltid ska diskreditera något annat än deras egen syn på världen.

USA har så många geografiska, ekonomiska och militära fördelar att landet inte behöver göra mycket för att säkerställa sin egen säkerhet. Inbördeskrig och oro i Mellanöstern kan vara besvärliga eller till och med skadliga för amerikanska intressen, som stabiliteten i oljepriser eller spridning av demokrati, men de hotar inte USA:s nationella säkerhet på något avgörande sätt. Amerikanska trupper bör inte skickas för att välja vinnare i dessa inbördeskrig, och de bör inte förväntas stanna i dessa områden i åratal eller årtionden för att bygga nationer i vår egen bild. På samma sätt är inte USA:s säkerhet beroende av allianser. Visserligen känner länder som är vänligt inställda till USA sig hotade av predatory eller potentiellt fientliga grannar. Det är viktigt att komma ihåg att den primära motivationen under det kalla kriget för att skapa allianser var att avväpna det militära hotet från en Sovjetunionen som många trodde hade ambitiösa mål att dominera Europa och hota USA:s existens. Utan en sådan rättfärdigande idag får USA lite nytta av sina allianser och riskerar istället att behöva ta hand om kriser och kriga på andra nationers vägnar.

En regional nedgång i kapprustning och osäkerhet är långt ifrån det mest troliga scenariot. När gemensamma säkerhetsutmaningar uppstår kan USA alltid arbeta tillsammans med andra för att hantera dem. Vi behöver inte vara permanent låsta i allianser för att göra detta. Även om terroristgrupper som al-Qaida och Islamiska staten fortfarande är ett bekymmer, kan terrorismens hot inte vara en vägledande princip för utrikespolitiken. Det är inte bara praktiskt sett omöjligt att utrota terrorism, utan över tid har terrorist-hot visat sig vara mindre betydelsefulla än vad många trodde direkt efter 9/11. Kriget mot terrorismen har också visat att kontinuerliga militära interventioner inte är lösningen. Istället bör USA hantera terroristbedömningar genom att fortsätta förbättra sina inhemska säkerhetsåtgärder, bibehålla vaksamhet på underrättelsefronten och använda diplomati och andra verktyg för att avråda från konflikter och användandet av våld som ett politiskt instrument där det är möjligt.

Att göra mindre i utrikespolitiken betyder inte att gå tillbaka till isolationism. Det betyder bara att USA bör inse och utnyttja det faktum att landet inte behöver slåss i de flesta krig eller lägga sig i andra nationers interna angelägenheter.

Hur inflationsberäkningar och globala hot påverkar USA:s militära strategi

Under de senaste decennierna har USA:s försvarsbudget genomgått en markant uppgång, drivet av en kombination av inflationsberäkningar och förändrade globala hot. Enligt uppskattningar kommer Pentagon att ha en budget på 971,9 miljarder dollar 2024, en nivå som inte bara reflekterar det ekonomiska klimatet utan också de strategiska prioriteringar som nationen står inför. För att förstå denna utveckling är det viktigt att ta hänsyn till de bakomliggande faktorer som formar den amerikanska utrikespolitiken och dess militära strategi.

Försvarsutgifter har länge varit en central del av USA:s budget, men det är inte bara inflationen som driver upp dessa siffror. Ökningen av försvarsanslagen är även en konsekvens av den globala säkerhetssituationen. USA:s försvarspolitik har ofta präglats av en övertygelse om att nationen måste upprätthålla en militär överlägsenhet för att kunna möta de hot som anses existera på världsscenen. Samtidigt har detta blivit en källa till kritik, då vissa menar att resurserna används på ett sätt som inte alltid leder till långsiktig säkerhet.

Det finns också ett viktigt samband mellan denna ökande försvarsbudget och den bredare politiska debatten om amerikansk makt och inflytande. Gallups undersökningar visar att medan den amerikanska militären fortfarande åtnjuter ett relativt positivt rykte bland allmänheten, har stödet för USA:s globala engagemang sjunkit, särskilt efter flera misslyckade interventioner i Mellanöstern. Samtidigt kvarstår en orolig världspolitik, där rivaler som Kina och Ryssland ses som ökande hot.

Ett centralt element i denna debatt handlar om att förstå vilka hot som verkligen existerar och hur dessa bör prioriteras. Denna så kallade "hotinflation" har fått en växande uppmärksamhet. Hotinflation syftar till att skapa en bild av världen där alla potentiella faror framställs som existentiella hot mot nationens säkerhet. Denna överdrivna hotbild har använts för att rättfärdiga olika militära åtgärder och utrikespolitiska beslut, ibland utan att verkligen bedöma de långsiktiga konsekvenserna.

I denna kontext har debatten om den amerikanska utrikespolitiken blivit mer polariserad. Å ena sidan finns de som stödjer en fortsatt interventionistisk strategi för att bevara USA:s globala dominans, å andra sidan finns en växande isolationsistisk rörelse som menar att USA bör fokusera på inre frågor och dra tillbaka sitt engagemang i externa konflikter. Donald Trump, som ofta uttryckte stöd för en mindre inblandad amerikansk utrikespolitik, är ett exempel på denna trend, även om hans handlingar som president ibland stod i kontrast till hans retorik.

Trots dessa divergerande synsätt står det klart att USA:s försvarspolitik måste anpassas efter en värld som präglas av snabba förändringar. Förutom de traditionella hoten från stater, som Kina och Ryssland, kommer nya typer av hot fram i form av cyberattacker, ekonomisk krigföring och andra icke-traditionella metoder för att påverka nationers säkerhet. Dessa nya hot kräver en annan typ av militär och politisk strategi än den som USA traditionellt har haft.

Vidare finns det ett behov av att förstå hur dessa globala och nationella faktorer samspelar. Den ökande politiska polariseringen inom USA reflekteras även i utrikespolitiken. Medan en del förespråkar en global roll för USA, argumenterar andra för att nationen bör dra sig tillbaka och fokusera på sina egna problem. En sådan återvändsgränd kan skapa nya spänningar inom den internationella ordningen och riskera att lämna ett tomrum som andra makter, som Kina och Ryssland, kan fylla.

Slutligen är det också viktigt att belysa den långsiktiga hållbarheten i den nuvarande försvarsbudgeten. Det ekonomiska trycket på USA:s budget, tillsammans med den föränderliga geopolitiska situationen, kräver en grundlig och realistisk bedömning av vad som är möjligt och nödvändigt för att upprätthålla nationens säkerhet. Därför är det av yttersta vikt att inte bara följa traditionella strategiska tankemönster utan också vara öppen för nya sätt att tänka kring internationell säkerhet.