Hur förbereddes Trump-administrationen på relationerna med Kina?

Fredagen den 9 december 2016 satt en högt uppsatt kinesisk diplomat vid namn Yang Jiechi vid ett bord i ett konferensrum på fjortonde våningen i 666 Fifth Avenue, en stor skyskrapa som låg några kvarter söder om Central Park i New York. Knappast en månad hade gått sedan det amerikanska presidentvalet som säkrade Donald Trump segern och lyfte honom från en fastighetsmagnat och reality-tv-stjärna till världens mäktigaste ledare. Presidentens blivande svärson, Jared Kushner, var inte bara en nära rådgivare till Trump utan också en viktig aktör i administrationens infrastruktur. Det var faktiskt på familjens fastighetsimperiums flaggskepp, 666 Fifth Avenue, där mötet nu ägde rum.

Yang, som tidigare hade varit Kinas ambassadör i Washington och var en medlem av landets högsta politiska organ, Politbyrån, var en man med stor erfarenhet. Han hade vid ett tillfälle fungerat som personlig engelsktolk för den kinesiska presidenten Deng Xiaoping på 1980-talet och kände både språket och den långvariga konflikten mellan Kina och väst djupt. Så snart mötet började gjorde han klart för Trump-teamet att han inte avsåg att vara diplomatisk. "Den territoriella integriteten och suveräniteten för Folkrepubliken Kina är inte något som får ifrågasättas", inledde han med.

Bland dem som satt på andra sidan bordet fanns en blandning av Trumps närmaste personer, bland andra hans svärson Jared Kushner, Steve Bannon, Michael Flynn, Peter Navarro och K. T. McFarland. De flesta av dessa personer skulle snart bli högt uppsatta tjänstemän i Vita huset, men ingen av dem hade, så sent som en månad tidigare, trott att de skulle förbereda en president utan någon egentlig erfarenhet av utrikespolitik på väg att leda den fria världen.

Yang förmedlade den kinesiska regeringens krav och positioner. Han började med att ge en timmes lång föreläsning om Kinas historia, de två hundra år av "modern förödmjukelse" som landet hade lidit under västerländska makters koloniala förtryck, och betonade att dessa erfarenheter motiverade Kinas territoriella krav. Yang förklarade Kinas krav på Sydkinesiska havet, där Kina hävdade att 90 procent av havet tillhörde Kina enligt en "nio-streck-linje" på Kinas egna karta. Han påpekade att dessa krav inte handlade om aggression utan om att Kina var tvunget att skydda sina gränser mot sina aggressiva grannar, särskilt Japan.

Vidare argumenterade Yang för att Kina och USA borde arbeta tillsammans för ett "win-win" samarbete, ett begrepp som ofta används av Peking för att undvika konfrontation med Kinas politik. Han presenterade också en lista med krav för den kommande administrationen: Trump skulle offentligt stödja Kinas Belt and Road Initiative, ett ambitiöst infrastrukturellt projekt som för Kina skulle ge enorma politiska och diplomatiska fördelar, och Trump borde anamma Kinas föreslagna strategiska ramverk för det 21:a århundradets relationer mellan de två stormakterna.

Bland Trumps rådgivare fanns olika reaktioner. Steve Bannon, som var känd för sitt motstånd mot den kinesiska kommunistregimen, uttryckte öppet sitt ogillande av Kinas krav och förklarade att Trump-administrationen skulle vara ett disruptivt element i den globala politiken och inte var beredda att göra några åtaganden innan man noggrant hade granskat USAs politik gentemot Kina. Michael Flynn, Trumps förste nationella säkerhetsrådgivare, förblev däremot mest tyst men upprepade i förbigående ett beröm för Kinas Belt and Road Initiative, vilket förvånade många av de andra amerikanska tjänstemännen som ansåg att det var en dålig strategi.

Den här dynamiken, där amerikanerna på ett eller annat sätt försökte stå emot de kinesiska diplomaternas krav, skulle visa sig vara ett mönster i de kommande åren under Trump-administrationens hantering av Kina. Det var uppenbart att det amerikanska teamet var outbildat i kinesisk politik, och även om mötet inte ledde till några större genombrott, visade det på den enorma klyftan mellan de två världsmakternas synsätt och den svårighet som den kommande administrationen skulle ha i att formulera en sammanhållen politik gentemot Kina.

Kina visade sig också vara redo att ta i med hårdhandskarna och inte avstå från sina grundläggande krav, och mötet markerade starten på en lång och komplicerad relation mellan Trump-administrationen och den kinesiska regeringen. De diplomatiska utmaningarna var enorma, och det var tydligt att USA stod inför en mängd svårigheter när det gällde att hantera en av världens mäktigaste och mest komplexa aktörer på den globala scenen.

Endtext

Hur Kina successivt omformar det strategiska landskapet: En analys av metoder och effekter

Kina har blivit en dominerande kraft på den globala arenan, men dess sätt att agera har ofta varit subtilt och långsamt. En strategi som återkommande används av Kina är att flytta den strategiska balansen på ett gradvis sätt. Det kan liknas vid "salami-slicing", där varje liten förändring känns obetydlig, men när dessa små steg samlas över tid har de lett till betydande förändringar. Denna metod innebär att Kina vidtar åtgärder som ibland väcker oro i sina grannländer eller i världen, men inte tillräckligt för att trigga större motåtgärder från exempelvis USA. När världens uppmärksamhet återigen minskar, slutar Kina sin aktivitet tillfälligt för att sedan återuppta processen när intresset svalnat.

Denna strategi har visat sig vara effektiv för att underminera andra makters relativa inflytande utan att skapa en direkt konfrontation. Kina fortsätter att förändra det strategiska landskapet genom små, men konsekventa handlingar, och de som är inblandade måste förstå detta mönster för att kunna svara på rätt sätt. Denna gradvisa omformning innebär också att det krävs ett förändrat beteende från USA och andra regionala aktörer för att förhindra en förlorad konkurrens utan att hamna i en fullskalig konflikt.

I USA har denna kinesiska strategi blivit tydlig i flera sammanhang, där politiska åtgärder har initierats för att motverka de långsiktiga förändringarna. Under Trump-administrationen sågs ett skifte i hur Kina hanterades på både ekonomisk och säkerhetspolitisk nivå. Men det fanns också interna strider om hur USA borde förhålla sig till Kina. Vissa i administrationen, som Steven Mnuchin och Jared Kushner, ansåg att ett vänligt förhållande med Kina var fördelaktigt, medan andra, som Peter Navarro och Matt Pottinger, var mer benägna att se Kina som ett hot.

Denna dynamik, där olika fraktioner inom den amerikanska administrationen tävlade om inflytande, är avgörande för att förstå de svårigheter som uppstår när ett land försöker navigera i förhållandet med en växande global makt som Kina. Samtidigt är det viktigt att förstå att även om de amerikanska tjänstemännen hade olika syn på Kina, så var en övergripande konsensus på att skapa en balans – där Kina inte fick bli alltför dominerande, men heller inte förlorade som handelspartner.

Det är också av vikt att notera att även om Kinas långsiktiga strategi är fördelaktig för dem, finns det en inneboende risk i denna metod. När världen inte reagerar snabbt nog på de små förändringarna kan det sluta med en större destabilisering, där en nation plötsligt finner sig i en situation där dess relativa makt har minskat avsevärt utan att ha förberett sig för de långsiktiga konsekvenserna. Kina har förmågan att smyga sig fram genom svaga punkter i det globala systemet, och det är just denna gradvisa förskjutning som ofta är svårast att åtgärda när väl skadan har skett.

En annan viktig aspekt som inte alltid lyfts fram är de ekonomiska bindningarna mellan länder, och hur dessa relationer kan skapa ett beroende. Trump såg Kina som en stor affärspartner och som en potentiell källa till ekonomisk tillväxt. Han och hans administration var mer benägna att se på relationerna ur ett affärsperspektiv än ur ett strikt säkerhetspolitiskt. Det är avgörande att förstå hur dessa olika perspektiv – handel, säkerhet och personliga relationer – samverkar för att forma den globala politiska ordningen.

För att förstå Kinas inflytande och dess strategiska ambitioner, är det också viktigt att analysera hur andra nationer reagerar på detta. Många av Kinas åtgärder, även om de är små, kan ha långvariga effekter på regional stabilitet. Vad som initialt kan verka som ett obetydligt steg kan vara ett led i ett större spel där Kina strävar efter att sätta sin prägel på framtidens globala ordning.

För läsaren är det nödvändigt att hålla i minnet att Kinas strategi, även om den är gradvis, har förmågan att ha en mycket stor långsiktig inverkan. För att förstå denna dynamik krävs det inte bara insikt i Kinas mål, utan även en medvetenhet om de strategiska reaktionerna från andra makter som USA och dess allierade. Detta är en kamp om makt, inflytande och stabilitet på en global skala, och varje liten förändring kan vara en försmak på större omvälvningar i framtiden.

Hur USA:s säkerhetspolitik påverkade handelskriget med Kina under Donald Trumps administration

Under Donald Trumps första mandatperiod var konflikten mellan USA och Kina inte bara en handelstvist utan också en säkerhetsfråga av stor betydelse. För de amerikanska säkerhetstjänsterna var det avgörande att inte låta kinesisk teknik infiltrera den nationella infrastrukturen. Denna risk betraktades som ett allvarligt hot mot landets säkerhet, vilket ledde till att flera strategiska beslut skulle fattas för att förhindra detta.

När handelskriget mellan de två stormakterna inleddes var det tydligt att dessa förhandlingar skulle komma att bli en lång och svår kamp. Ledande amerikanska tjänstemän som Steven Mnuchin, Robert Lighthizer och Larry Kudlow fokuserade på att navigera genom de tidiga, komplexa delarna av förhandlingarna med sina kinesiska motparter, ledda av vice premiärminister Liu He. De var väl medvetna om att en hård nedslagning på Kinas teknikindustri skulle göra förhandlingarna ännu svårare. Men samtidigt arbetade säkerhetsmyndigheterna med att ta itu med det som kom att kallas "techkriget", som pågick parallellt med handelskriget.

Denna uppvisning av lojalitet mot Kina var inte helt välkommen av alla. Mnuchin och andra tjänstemän som Bolton och Lighthizer försökte avråda Trump från att ge efter för ZTE:s krav, men Trump stod fast vid sitt beslut. Efter hans tweet försökte Vita Huset förklara att presidenten inte hade överrulett sin handelsminister Wilbur Ross, utan istället uppmanat honom att använda sitt eget omdöme i frågan. Ross själv höll fast vid att det handlade om separata frågor – de ekonomiska förhandlingarna och säkerhetsfrågorna – men Trump kopplade återigen ihop dem, vilket var ett drömscenario för Kina.

För Kina innebar detta att varje gång det amerikanska rättsväsendet vidtog åtgärder mot deras olagliga eller korrupta beteende, så utnyttjade de möjligheten att föra in dessa frågor i handelsförhandlingarna. Det var en strategi som ofta visade sig vara effektiv. Ett hemligt dokument som jag fick tag på, som listade Kinas krav, visade att ZTE:s fall var en prioriterad fråga för Beijing. I detta dokument föreslogs att USA skulle "lyssna uppmärksamt på ZTE:s böner", vilket tydligt kopplade samman säkerhetspolitiska beslut och ekonomiska förhandlingar på ett sätt som chockerade många i Washington.

I själva verket handlade det inte bara om att få till stånd ett avtal om handel, utan också om att hantera de nationella säkerhetsriskerna som den växande kinesiska teknologin innebar. Trump var, som många noterade, ibland oförmögen att hålla dessa två frågor åtskilda, vilket ledde till förvirring och motsättningar inom den amerikanska administrationen.

Trots dessa interna motsättningar var det klart att Trump inte tänkte avbryta handelskriget. När det blev klart att förhandlingarna inte skulle nå framgång snabbt, beslutade USA att gå vidare med införandet av tullar. Den 6 juli 2018 trädde de första 34 miljarderna dollar i tullar i kraft, och Kina svarade med egna motåtgärder. Det här var bara början, och Trump ökade pressen med hot om ytterligare tullar på upp till 500 miljarder dollar.

Det som är avgörande att förstå för läsaren är att konflikten mellan USA och Kina var mer än bara en kamp om handel. Den var också en kamp om global makt och inflytande, där teknik och nationell säkerhet spelade en central roll. USA:s beslut att bekämpa kinesiska företag som ZTE och Huawei var del av en större strategi att förhindra att Kina blev alltför starkt i den globala teknologimarknaden, en marknad som USA tidigare hade dominerat.

Hur Kina påverkade amerikanska företag och global ekonomi

TikTok, som en av de mest populära sociala medieplattformarna i världen, befann sig i centrum av en geopolitisk konflikt mellan USA och Kina. Företagets moderbolag, ByteDance, anklagades för att censurera anti-Kina-innehåll i användarnas videor och för att potentiellt samla in och vidarebefordra personuppgifter om amerikanska användare till den kinesiska regeringen. Detta ledde till misstankar om att ByteDance, trots sina försäkringar, inte kunde garanteras oberoende från kinesiska myndigheter. Enligt kinesiska lagar var ByteDance tvingade att efterkomma myndigheternas krav på att lämna ut användardata, vilket skapade en betydande oro om hur mycket av användarnas personliga information som faktiskt var skyddad. USA:s lagstiftare krävde snabbt åtgärder, och under Donald Trumps administration växte pressen på ByteDance att antingen sälja TikTok eller stänga ner verksamheten. Detta resulterade i en kaotisk förhandlingsprocess, som till stor del drivdes av finansminister Steven Mnuchin, och där ett amerikanskt företag skulle få kontroll över TikToks internationella verksamhet.

Samtidigt, inom andra delar av den globala företagsvärlden, såg vi hur stora amerikanska företag, som Apple, navigerade sina affärer i ett allt mer spändat geopolitisk landskap. Apple, som har djupa ekonomiska band till Kina, var tvungna att göra svåra etiska avvägningar för att behålla sin position på den kinesiska marknaden. Företaget följde till exempel lokala lagar genom att lagra data för kinesiska användare på servrar inom Kina, vilket gav den kinesiska regeringen full kontroll över dessa data. Under de intensiva protesterna i Hongkong 2019 gjorde Apple ytterligare eftergifter till den kinesiska regeringen, som att ta bort appar som användes av demonstranter för att undvika polisens ingripanden.

I kontrast till företagens agerande, var Wall Street, med sina finansieringsmetoder, mer benägna att snabbt investera i kinesiska företag. Genom att låta kinesiska företag ta sig in på de amerikanska finansmarknaderna via metoder som "reverse mergers" – där kinesiska företag köpte upp redan noterade amerikanska företag – kunde kinesiska aktörer på ett relativt enkelt sätt komma åt kapital utan att behöva följa de amerikanska redovisnings- och transparenskraven. Denna metod för att undvika reglering ökade risken för amerikanska investerare, som inte kunde kontrollera eller validera de ekonomiska uppgifterna för kinesiska bolag.

Det finns ett tydligt mönster där amerikanska företag och finansiella aktörer till stor del har förlitat sig på att de kinesiska myndigheterna inte skulle ingripa eller göra det svårt för dessa företag att verka i Kina. Men det visade sig att den kinesiska regeringen, trots att den tillhandahöll en enorm marknad och tillgång till billig arbetskraft, också utnyttjade dessa affärsrelationer för att stärka sin egen makt och kontroll. Det är en relation som väcker frågor om makt, etik och hållbarhet på lång sikt.

Dessutom finns det ett viktigt inslag som är värt att beakta i detta sammanhang: den växande makten och kontrollen som Kina utövar över internationella företag. Den kinesiska statens ökande inblandning i företag som opererar på kinesisk mark, från att tvinga fram datalagring på inhemska servrar till att diktera vilka appar och innehåll som kan existera på deras marknader, innebär att de globala företagen måste anpassa sig till en helt ny verklighet. Denna dynamik skapar spänningar mellan företagens globala affärsstrategier och de politiska system som de verkar under. Det är också ett exempel på hur politiska och ekonomiska system kan samverka på sätt som vi kanske inte alltid har full insyn i, och hur dessa relationer i framtiden kan få långtgående konsekvenser för global handel, företag och mänskliga rättigheter.