Donald Trump började sin politiska karriär med en retorik som inte bara angrep sina motståndare utan också hela det politiska etablissemanget. Hans valkampanj 2016 och hans första år som president var starkt präglade av en strategi som han själv inte bara använde, utan också gjorde till en symbol för sin ledarskapsfilosofi. Denna strategi, som ofta refereras till som "exceptional me"-strategin, hade förmågan att slå samman både hans personliga varumärke och hans vision för landet. Men vad låg egentligen bakom denna strategi och hur byggdes den upp under de första stadierna av hans politiska resa?

I början av sin kampanj satte Trump tonen genom att måla upp en bild av USA som ett land som inte längre var exceptionellt. Han varnade för att landet var på väg att förlora sin globala dominans och blev mer och mer förlorare på världsscenen. Det var inte längre den ledande nationen, utan snarare ett land som låg på efterkälken i många frågor, från ekonomi till internationella relationer. Men här var det centrala: Trump gav inte USA:s folk något hopp om att återta sin storhet genom traditionella politiska lösningar. Istället propagerade han för att det behövdes en helt ny sorts ledare, någon som inte var en del av det politiska etablissemanget. Och detta var, enligt Trump, något som bara han kunde vara.

Trump var inte den första att tala om amerikansk exceptionellhet, men han var den första att omvandla begreppet till ett personligt varumärke. I stället för att prata om nationens historiska styrkor och dess framtida potential i allmänna termer, gjorde han sitt eget namn till synonymt med den amerikanska drömmen. Ivanka Trump, hans dotter, uttryckte detta tydligt i sin introduktion av honom under den republikanska konventet: "De flesta människor strävar hela livet efter att uppnå stor framgång inom ett område. Min far har lyckats på många områden och på en global nivå."

Det som var unikt med Trumps strategi var att han omdefinierade själva idén om exceptionellhet. För honom var det inte ett resultat av nationens prestationer eller historia, utan snarare hans egen förmåga att lösa problem. Hans löften var enkla men kraftfulla: om han blev vald, skulle han återställa USA:s förlorade storhet. Hans "Make America Great Again"-kampanj blev snabbt ett mantra för de som kände att politikerna, oavsett parti, inte längre förmådde att lösa landets problem.

Trumps angrepp på både Demokraterna och Republikanerna var ett kalkylerat drag. Genom att inte bara kritisera sitt politiska motstånd utan också rikta kritik mot sitt eget parti, skapade han en bild av sig själv som den enda som kunde rädda landet från den politiska klassens misslyckanden. Hans kritik mot den tidigare Bush-administrationen och politiker som Mitt Romney och John McCain illustrerade detta väl. På detta sätt positionerade han sig som den enda som inte tillhörde det etablerade politiska systemet, och därmed var han också den enda som kunde förändra det.

Det var inte bara hans politiska motståndare som fick utstå kritik. Trump mådde bra av att presentera sig själv som en som hade lyckats där andra misslyckats. Hans golfbanor, byggnader och andra affärsprojekt beskrevs som de bästa i världen. Denna strategi syftade inte bara till att ge honom trovärdighet utan också till att förstärka idén om att om något var exceptionellt, så var det Trump själv.

När han väl hade vunnit valet började han anpassa sin strategi för att passa rollen som president. Hans första tal som president visade på en förändring. Trump började nu tala om att återskapa USA:s styrka, men han fortsatte att använda samma språk för att beskriva en nation i förfall. Han talade om en politisk elit i Washington som hade skyddat sig själva på bekostnad av medborgarna. Detta var ett tydligt budskap till de människor som hade valt honom: inte bara var han en outsider, utan han var den enda som kunde förändra systemet.

"Exceptional me"-strategin utvecklades i två faser. Under kampanjen 2016 var det en metod för att kritisera systemet och sälja in Trump som den enda lösningen. Som president var det nödvändigt att balansera denna bild med handlingar som kunde stärka hans trovärdighet och upprätthålla hans bild som den enda som kunde återskapa USA:s "storhet".

Det är viktigt att förstå att Trumps framgång inte bara låg i hans förmåga att kritisera systemet utan också i hans förmåga att marknadsföra sig själv som lösningen. Hans exceptionella person var både hans politiska styrka och hans största svaghet. För att förstå hans politiska strategi fullt ut måste man inse att "exceptional me" inte bara handlade om hans förmåga att återskapa ett starkt Amerika, utan om hans vilja att använda sin egen persona som den största drivkraften för förändring.

Hur skapade Trump sin "exceptionella" presidentperiod?

Under hela sin tid som president strävade Donald Trump intensivt efter att forma berättelsen om sitt styre och ständigt framställa sig själv som en exceptionell ledare. Detta behov av att definiera och kontrollera sitt narrativ var genomgående och märktes tidigt i hans presidentskap. Redan i de första månaderna efter att han hade tillträtt som president började han frenetiskt upprepa att ingen tidigare president hade åstadkommit mer än han själv. Efter bara två månader i ämbetet förklarade han inför sina anhängare: "Vi har gjort mycket mer – jag tror att vi kanske har gjort mer än någon annan i det här ämbetet på femtio dagar." Fyra månader senare, när hans första halvår var över, noterade han att "inget presidentstyre har uppnått så mycket på de första sex månaderna, nästan inget presidentstyre har varit i närheten." Denna form av självsäkerhet och ständiga jämförelser med tidigare presidenter fortsatte genom hela hans mandatperiod.

Trump presenterade sig själv som den största presidenten i USA:s historia, och hans retorik var inte bara självsäker utan nästan provocerande i sin upprepning av detta påstående. För honom var varje dag en ny möjlighet att påstå att hans administration var mer framgångsrik än någon annan, från George Washington till Abraham Lincoln. Vid olika tillfällen nämnde han att han hade överträffat sina föregångare i rekordfart, både när det gällde politiska framsteg och populärt stöd. "Vi har gjort mer än något administration på den första perioden i landets historia", konstaterade han, och hela hans presidentskap byggdes delvis på detta ständiga självberöm.

Trumps fokus på att jämföra sig med ikoniska republikaner som Abraham Lincoln och Ronald Reagan var också centralt för hans strategi. Han såg dessa figurer som hot mot hans egen plats i partiets historia och ville, utan att direkt nedvärdera dem, framställa sig själv som en ännu mer betydande figur. I tal och på rallyn jämförde han sig ständigt med Reagan, som länge varit en symbol för det moderna republikanska partiet. Trump hänvisade ofta till opinionsundersökningar för att stödja sin påstående om att han var den mest populära republikanen genom tiderna, ibland till och med mer populär än de tidigare "hjältarna" inom partiet.

Men Trump var inte bara besatt av att överträffa tidigare presidenter, han ville även ses som den mest orättvist behandlade presidenten genom historien. Hans första mandatperiod präglades av flera skandaler och utredningar, inklusive Russiainterferens, riksrättsprocesser och anklagelser om maktmissbruk. Från början av sin presidentskap hävdade Trump att han ständigt utsattes för attacker från både media och politiska motståndare, särskilt från demokraterna som han ansåg var besatta av att störta honom efter valet 2016. Han beskrev undersökningarna och riksrätten som de "största och mest korrupta politiska häxjakterna i USA:s historia", vilket blev en central del av hans offentliga persona.

Trump såg sig själv inte bara som en exceptionell president utan också som en martyr för den amerikanska politiken. Hans syn på världen var att han ständigt kämpade mot en feg och orättvis elit, vilket förstärkte hans bild av sig själv som den mest missförstådda och orättvist behandlade ledaren i amerikansk historia.

Det är viktigt att förstå att Trumps ständiga framställning av sig själv som den största och mest orättvist behandlade presidenten var en strategisk handling. Denna "exceptionella" position hjälpte honom inte bara att framstå som en hjälte i sina egna ögon utan stärkte också hans retorik gentemot sina supportrar, som såg honom som en outsider som kämpade för att återupprätta landets storhet. För många av hans anhängare blev denna bild av Trump som en martyr för deras sak en viktig del av hans attraktionskraft.

Men bortom hans självframställning finns det ett mer komplext politiskt landskap som präglades av politiska och sociala polariseringar. Trumps förmåga att navigera dessa polariserade vatten och utnyttja dem till sin fördel, samt hans insisterande på att hans politiska agendor var oöverträffade, var något som definierade hans presidentskap. Hans oförmåga eller ovilja att erkänna misstag eller begränsningar för sin administration kan ha fördjupat klyftorna i amerikansk politik.

Hur påverkar amerikansk exceptionalism det amerikanska utrikespolitiska språket?

Amerikansk exceptionalism, eller idén att USA är unikt i sin historia och sitt uppdrag i världen, har spelat en central roll i landets politiska och utrikespolitiska retorik under de senaste decennierna. Denna föreställning om att USA är "en stad på en kulle" — en nation som ska vara en moralisk förebild för världen — har inte bara genomsyrat politiska tal utan även påverkat hur landet har navigerat i sin relation med resten av världen.

Retoriken kring amerikansk exceptionalism har förvandlats till en central strategi för presidenter, särskilt under de senaste fyra decennierna. Under Ronald Reagans tid som president blev denna idé ett viktigt element i hans politiska tal, särskilt i samband med kalla kriget och hans försvar av friheten och demokratin. Han använde konceptet för att legitimera både USA:s ledarskap på världsscenen och dess rätt att intervenera i andra länders interna angelägenheter. Reagan framställde USA som den ultimata representanten för fria värderingar, och detta förtroende kom att prägla hans diplomatiska retorik.

Men medan Reagan såg USA som en moralisk och ideologisk ledare, skedde en förändring i hur amerikansk exceptionalism togs emot och formulerades under senare presidenter. Bill Clinton, som ofta framställde sig själv som en internationell "brobyggare", betonade vikten av samarbete och globalisering snarare än ett ensidigt amerikanskt ledarskap. Hans utrikespolitiska tal fokuserade på diplomati och partnerskap snarare än på att pådyvla världen USA:s egna värderingar.

Under George W. Bush, särskilt efter terrorattackerna den 11 september 2001, kom amerikansk exceptionalism återigen till uttryck i en mer militär och interventionistisk form. Bush-administrationen använde denna idé för att rättfärdiga krigen i Irak och Afghanistan, där USA sågs som en moralisk aktör som hade ansvar för att sprida demokrati och frihet. Här blev begreppet exceptionell förmåga till ett retoriskt vapen för att rättfärdiga användningen av militär makt och politiskt inflytande.

Det var dock under Barack Obama som USA:s ledarskap och utrikespolitik blev omformulerad genom en lins av återhållsamhet och globalt partnerskap. Obama var medveten om de potentiella fallgroparna med att framställa USA som en överlägsen nation, och han talade ofta om nödvändigheten av att förstå andra nationers perspektiv och att verka för en mer rättvis och balanserad internationell ordning. Trots detta förblev den grundläggande föreställningen om USA som en nation med särskild uppgift på världen inte bortom diskussion. I hans tal, likt de under hans föregångares ledarskap, fanns en omedveten bekräftelse av Amerikas exceptionella roll, om än på ett mer nyanserat sätt.

Donald Trump förändrade återigen hur denna idé om exceptionell nation uppfattades i politiken. Genom hans "Make America Great Again"-kampanj återupplivades en nationalism som fokuserade på att sätta USA:s egna intressen i första hand. Hans syn på amerikansk exceptionalism var mer protektionistisk, där begreppet främst användes för att rättfärdiga en mer isolerad och konkurrensinriktad hållning gentemot andra länder. Trump omdefinierade vad det innebär att vara en "stor nation", vilket fick konsekvenser både för inrikespolitiken och USA:s roll på den internationella scenen.

Det är också viktigt att förstå att detta narrativ kring amerikanismens exceptionella natur inte bara påverkar USA:s politiska ledare, utan även har en djupgående påverkan på den amerikanska befolkningens förståelse av sitt lands roll i världen. Från skolböcker till medier och populärkultur, där begreppet exceptionell nation ständigt återkommer, byggs en identitet som är både kollektiv och individuell. Amerikansk exceptionalism fungerar inte bara som en politisk övertygelse utan också som en del av den nationella mytologin, en förklaring till varför USA ibland handlar på ett sätt som kan ses som överlägset eller ensidigt.

Det är också viktigt att notera att kritiken mot amerikansk exceptionalism inte är något nytt. En mängd intellektuella och politiska aktörer har ifrågasatt det moraliska högmodet som detta begrepp kan medföra, och det finns en växande oro för att denna tro på överlägsenhet har lett till politiska och ekonomiska beslut som inte alltid är förenliga med de ideal som USA har försökt stå för. Författare som G. Hodgson och H. Restad har pekat på att idén om amerikansk exceptionellhet riskerar att förneka de problem och brister som finns inom USA:s eget samhälle, vilket kan undergräva den genuina förändring och reform som skulle kunna komma landet och världen till godo.

Även om denna debatt har pågått under många år, fortsätter den att vara relevant i samtida politiska diskussioner, särskilt i tider av global osäkerhet och förändring. Det är i denna kontext som den retoriska makten av amerikansk exceptionalism fortfarande spelar en stor roll i att forma USA:s internationella image och dess politiska beslut.

Vad gör Oregon-kusten unik för resenärer?
Hur används OOBN och D-S bevissteori för samtidig felidentifiering i elektriska-hydrauliska system?
Vad är det som driver stora upptäckter och tekniska innovationer?
Vad innebär frihet och vem bestämmer rätt tid att bryta sina bojor?