En tid skulle komma då även en mer avlägsen jord skulle värmas upp tills vattnet smälte och liv kunde börja i den resulterande slemmet. Men om det inte hade varit för den radiovågsexplosion från Helios som signalerade närvaron av små män med antenner, hade det i alla fall skapat ett svårlöst problem. Västerlandet hade, till synes orättfärdigt, satsat på ett mer eller mindre konstant intervall på trettio år mellan dessa "anföll" från stjärnan. Den senaste hade inträffat nitton år tidigare. Därför såg det ut som att nästa inte skulle ske förrän Helios hade farit förbi solsystemet. Men här var det, och det började igen redan efter nitton år, vilket var mycket besvärligt.

Detta orsakade ett problem med signaler från rymdskeppen till jorden. Det var inget problem till att börja med, eftersom vinkeln mellan skeppen och stjärnans position var stor, men senare skulle vinklarna minska till inte mer än tre grader. Problemen skulle alltså uppstå i kommunikationen från skeppen till jorden, inte tvärtom. Och utan exakta signaler om position, hastighet och rörelseriktning, skulle det vara osäkert om jordens datorer kunde beräkna lämpliga banor för dessa farkoster. Då skulle det vara ytterst tveksamt om rymdskeppen skulle kunna navigera genom de komplicerade gravitationsfält som fanns.

Myndigheterna gjorde sitt bästa för att hålla dessa frågor dolda. Men i väst kan hemligheter bara hållas om en mycket stor mängd människor är villiga att hålla dem. Förutom där allvarliga straff kan genomföras, är det sällan att många är beredda att hålla hemligheter, särskilt när framgång ofta mäts genom initiativ och entreprenörskap. Och när någon till slut avslöjade det hela, blev det ett fasligt liv.

Ingen kunde förstås lastas för Helios beteende, men den västerländska administrationen kunde kritiseras för att de inte visat samma förutseende som ryssarna genom att skicka en vetenskapsman på uppdraget. Det fanns en stor chans att medan det västerländska raketprojektet skulle gå vilse eller tvingas återvända tomhänt, skulle Pitoyan kunna navigera genom dessa problem. Folk blev rasande över att ryssarna ännu en gång verkade ha lyckats. Det var klart att Lee och Marty Kipling inte skulle vinna nästa val.

Det verkade först märkligt att några radiostörningar skulle kunna inträffa överhuvudtaget. Dishes, som den i Aostadalen med sin enorma diameter på tio tusen fot, var riktade mot rymdskeppen, inte mot stjärnan. Hur skulle de då kunna störa signalerna från stjärnan? Kommittéerna ville ha ett svar på den frågan. De fick ett svar, men det var inte alls klart för dem – sidelober. Ingen kunde riktigt förstå detta fenomen. Man förklarade att om ett teleskop är riktat mot ett objekt, ser man bara objekt som är i direkt synhåll, inte de som ligger tre grader bort. Det var helt rätt, men radiofrekvenser fungerar annorlunda än ljusfrekvenser. Och det hela handlade om detta fenomen – sidelober.

Så var frågan: Vad skulle de göra åt detta? Sideloberna var ett problem som måste lösas, oavsett kostnad. Kommittéerna blev irriterade och häpna över vetenskapsmän som påstod att detta problem inte gick att lösa, oavsett hur mycket pengar som satsades på det. Till slut fanns det en liten smal väg framåt. En dish som var trettio tusen fot i diameter skulle kunna vara tio gånger bättre än den befintliga dish i Aostadalen, men ingen kunde ge garantier för att det skulle vara tillräckligt.

Så började arbetet med att bygga en superdish. Kostnaden spelade ingen roll. Ingen sa något till Larson och hans besättning – det var ingen idé att oroa dem. Saker och ting var bara på väg framåt, och rymdskeppen rörde sig hela tiden framåt, oavsett vad som sades i korridorerna av makt.

Det var också ett spänningsmoment ombord på den ryska raketen. Pitoyan hade varit tvungen att ändra sin strategi och istället spela den neutrale observatörens roll för att hålla uppe moralen ombord. Han tittade bort varje gång en av de andra medlemmarna på besättningen stirrade på en av de kvinnliga astronauterna. Hans tysta kritik bidrog till att återställa disciplinen bland de andra.

Det var inte bara psykologiska krafter som sattes på prov under resan, utan även fysikens lagar. Förhållandena i rymden var strängare än något de hade förberett sig för, och inget var någonsin garanterat. De långa resorna till avlägsna platser förutsatte att besättningen var beredd på det oväntade.

Människor på jorden kände av spänningarna. Det var inte bara en fråga om att skicka teknologin till rätt plats utan om att hålla människor mentalt fokuserade och fysiskt förberedda för resan. Under alla omständigheter var det svårt att förutsäga vad som skulle ske på resan när det var ett ständigt lotteri av faktorer som skulle påverka hela expeditionens resultat.

Vad var egentligen historien om Pitoyan och dess konsekvenser för Öst och Väst?

Pitoyan, när han återvände hem, förlorade aldrig sitt lugn i rapporteringen av vad som hänt under hans resa. Det var något han visste, en god historia som han hade skapat för att passa in i den narrativa ramen han hade fått för sig. Trots att han var medveten om att historien han presenterade var övertygande, insåg han också att en närmare granskning kunde avslöja detaljer som inte skulle hålla. Hans största rädsla var att försöka förklara de luckor som fanns i berättelsen, för då riskerade han att förlora fokus på den större bilden och viktiga aspekter av hela händelsen. Han valde därför att hålla sig strikt till sin ursprungliga version och, om det behövdes, säga att han inte visste något mer om vissa delar, särskilt de som rörde hans skadade arm, en förklaring som han hoppades skulle vara tillräcklig.

Trots dessa försiktighetsåtgärder och hans tanke om att han kanske inte skulle behöva förlora ansiktet inför en fullständig genomlysning, var det ingen tvekan om att Pitoyan hade lyckats skapa en historia som passade den rådande politiska agendan. Hans berättelse, som på ytan verkar enkel, fick snabbt politiska konsekvenser på både öst- och västsidan. En vecka efter att Pitoyan återvänt fick han ett hjältars mottagande, och hans berättelse rullades ut som en triumf för Sovjetunionen. Han fick en officiell parad och blev till och med utnämnd till professor vid sitt gamla universitet, vilket markerade ett erkännande av hans "mod" och hans bidrag till nationen.

Men bakom denna triumf och ära låg en förödande förlust för väst. Förlorade män, en förlorad rymdfarkost och, allra värst, förlorad heder. Väst visste att förlusterna inte bara var materiella, utan även politiska. Sovjetunionen hade inte bara förlorat en viktig expedition, de hade förlorat sin prestige. Därför satte väst sin egen agenda i rörelse för att försöka lindra den diplomatiska krisen, något som ledde till en spänd upptrappning av konflikter mellan Öst och Väst.

I ljuset av detta var de åtgärder som vidtogs mot de inblandade forskarna inom matematiken och rymdplaneringen inte förvånande. Popkin, som hade föreslagit deltagandet av Ilyana i expeditionen, blev utpekad som en syndabock och hans akademiska rykte förstördes fullständigt. De som hade godkänt hans arbete förlorade också sin ställning och exil utmålades som straffet för deras misstag.

Men när berättelsen om Pitoyan, hans triumf och de politiska konsekvenserna fortsätter att spridas, framkommer en intressant reflektion om det mänskliga psyket och vår benägenhet att skapa berättelser för att täcka våra egna svagheter och felsteg. Det är inte bara en fråga om politik eller rymdexpeditioner – det handlar om den större dynamiken i hur vi som människor konstruerar verkligheten för att passa vårt syfte, och de konsekvenser detta kan få när dessa konstruktioner kolliderar med den större världen omkring oss.

Vid sidan av detta, i en annan del av världen, utspelar sig en tragisk händelse. Conway, som letar efter sin vän Mike Fawsett, får veta att han ligger på ett militärt sjukhus, i ett tillstånd av delirium, ständigt ropandes på en kvinna vid namn Cathy. När Conway får reda på att Fawsett är allvarligt sjuk och att hans tillstånd är förvärrat, får han inte bara veta om hans fysiska sjukdom utan också om de psykologiska trauman som kan uppstå i spåren av sådana öden. Det är en annan historia om förlust – inte i form av nationella intressen, men på en mer intim och personlig nivå.

Fawsett, som en gång varit en viktig del av expeditionen, verkar nu vara förlorad för alltid. Hans svårigheter speglar också den brist på kontroll som många av oss kan känna inför de krafter som är större än oss själva – om så är det rymden, sjukdomar eller de externa krafter som styr våra liv.

Det finns en parallell mellan Pitoyans skenbara triumf och Fawsetts tragiska slut, och båda händelserna sätter ljus på människans försök att förstå och hantera det oförutsägbara. I slutändan är det en fråga om hur vi tolkar verkligheten och hur denna tolkning formar våra handlingar och vår plats i världen. När vi ser tillbaka på dessa berättelser, är det inte bara fråga om att förstå de historiska händelserna utan också att förstå vad de avslöjar om oss själva.

Vad innebär ett liv mellan två världar?
Hur kan indentering påverka mekaniska mätningar?
Hur magnetiska fält och strömmar samverkar i material med magnetisk och elastisk koppling