Det var få pickuper och inte en enda vapenställning i sikte. Bilarna var nya SUV:ar och crossovers, och människorna kom från olika samhällsskikt. Många var kvinnor och unga, men inga personer av färg syntes till. Atmosfären var inte arg eller hatisk – snarare uppsluppen och energisk. Människor pratade engagerat om Trump, om politiken, och om fotboll. Regnet dämpade samtalen något, men inte tillräckligt för att dölja innehållet: fascinationen över Trumps personlighet, hans attityd, hans sätt att tala rakt ut utan att be om ursäkt, och hans motstånd mot etablissemanget.

Det var inte Trumps sakpolitik i första hand som engagerade, utan att han upplevdes som en symbol för motstånd – en man som "står upp" för sina åsikter, och därmed också för deras. Trumps anhängare uttryckte upprördhet över den orättvisa behandling han enligt dem utsätts för i media. De bar "Make America Great Again"-kepsar och höll skyltar med budskap som "Finish the Wall". Bland talets höjdpunkter fanns hyllningar till senatorn Hawley, kritik mot McCaskill och framför allt en vässad retorik kring immigration, brottslighet och nationalism.

Trump talade om att avskaffa "birthright citizenship", kedjeinvandring och födelseturism. Han målade upp karavaner av migranter på väg genom Mexiko som ett hot – fyllda av "dåliga människor", unga starka män, och refererade till gäng som MS-13. Han hade redan skickat 5 000 soldater till gränsen och övervägde att tredubbla antalet. Publiken jublade. Allt som andades kontroll och hårdhet mottogs med entusiasm, medan kritik mot ICE eller uppmaningar till en mjukare migrationspolitik möttes med burop.

En gemensam känsla genomsyrade samlingen i Hangar 350: tron att hoten från "de andra" – utlänningar, kriminella, avvikande – var reella och akuta. Att "riktiga" amerikaner var under attack. Och att Trump var den ende som verkligen förstod och agerade. Samtidigt var lojaliteten till Trump så stark att han kunnat svika flera av sina konservativa löften utan att tappa stödet. Men han kunde inte föreslå öppna gränser, nedrustning eller inskränkningar i vapenrätten – då hade publiken vänt honom ryggen.

Dagen efter mötet befann sig författaren i ett helt annat rum – ett universitetsmöte fullt av Trumpmotståndare. Där möttes han av chock och nyfikenhet. Att delta i ett Trumpmöte betraktades som något extremt, nästan suspekt. Kollegorna ställde frågor med samma nyfikenhet som om han återvänt från en expedition i en okänd djungel. Hur kunde människor stödja någon så fientlig mot invandrare och minoriteter? Hur kunde de vara så blinda?

Det som blev tydligt var inte bara de politiska skillnaderna, utan den totala avsaknaden av förståelse mellan de två lägren. De lever i olika verkligheter. Och just detta är ett av de största problemen i USA:s politiska landskap: inte bara att man inte förstår varandra – utan att man aktivt missförstår varandra.

Författaren, som själv inte är Trumpanhängare, men som socialvetare, betraktar det som sin uppgift att förklara snarare än att döma. Just därför menar han att det är möjligt för en icke-anhängare att förstå Trumps kärnväljare. För att förstå krävs distans, och distans är något som de starkast övertygade sällan har. Människan har en benägenhet att rationalisera sina val och skapa berättelser som rättfärdigar dem – berättelser som ofta är löst förankrade i verkligheten. Det är först utifrån som man ibland kan se mönstren.

Det som driver stödet för Trump är inte i första hand ideologi, utan identitet, tillhörighet och hotupplevelser. Många upplever att deras livsstil, deras världsbild och deras nation är under attack – inte bara från yttre fiender, utan från sina egna landsmän. De vill ha ledare som skyddar dem, som vågar vara hårda, som inte ber om ursäkt. Därför spelar det mindre roll vad Trump gör – så länge han symboliserar motståndet mot den upplevda upplösningen av det traditionella Amerika.

Det är viktigt att förstå att detta inte handlar om okunskap eller enkelspårighet. Det handlar om ett känslomässigt projekt – om trygghet, rädsla och identitet. Att avfärda Trumps väljare som "okunniga" eller "onda" gör ingenting för att minska klyftan. Det fördjupar den. Om man vill förstå samhället som det är – inte som man önskar att det vore – måste man våga lyssna även på dem vars verklighet man inte delar.

Det som ytterligare bör förstås är att stödet för Trump inte enbart drivs av positiva känslor för honom, utan av en djup misstänksamhet och ibland avsky mot etablissemanget, media, och den akademiska och kulturella eliten. Människor söker inte bara en ledare – de söker en motståndare till deras fiender. Trump erbjuder båda. Den politiska konflikten i USA är därför inte bara ideologisk – den är existentiell. Den handlar om vem som får definiera vad det innebär att vara amerikan.

Vad ligger bakom den säkert orienterade personligheten?

I dagens politiska landskap verkar vissa grupper ha en stark känsla av sårbarhet, vilket påverkar deras politiska preferenser. De som stödjer Trump och liknande populistiska rörelser tenderar att placera säkerhet och skydd av egna gruppers intressen före ekonomiska frågor eller personliga fördelar. Deras syn på världen är formad av en djup oro för externa hot, oavsett om dessa hot kommer i form av invandrare, brottslingar eller icke-bidragsgivare till samhället. Denna säkerhetsorienterade personlighet — som kan beskrivas som en “securitarian” — är något som präglar deras politiska val.

Securitarianer ser världen genom ett filter av sårbarhet och hot. De reagerar ofta instinktivt på varje potentiell risk för deras samhälle, kultur eller land. Detta förklarar till stor del varför de kan stödja en kandidat som Trump, trots att hans politik kan innebära negativa konsekvenser för deras egen ekonomiska situation. Till exempel, när det gäller bönder som stöder Trump trots hans handelspolitik, är deras största oro inte priset på soja eller jordbruksprodukter, utan säkerheten för deras land och folk. För dem är det viktigare att stå upp mot vad de uppfattar som ett yttre hot än att prioritera kortsiktig ekonomisk vinst.

Denna tendens kan också ses i exempel som Brexit, där många var beredda att acceptera ekonomiska förluster för att bevara sin nationella identitet och kultur. "Ta tillbaka kontrollen" var ett rop som genomsyrade hela Brexit-rörelsen, där säkra gränser och en mer homogen kultur prioriterades framför ekonomiska vinster. Securitarianer är villiga att offra sin egen välfärd om det innebär ett starkare, mer enat och autonomt samhälle.

Vad ligger då bakom denna starka känsla av säkerhet och sårbarhet? Forskning föreslår att detta kan ha sina rötter i människans evolutionära historia. Under större delen av vår existens som Homo sapiens levde vi i små, semi-nomadiska grupper där interaktioner med andra grupper, både fientliga och vänskapliga, var vanliga. I denna tid var mänskligt våld en stor riskfaktor och den största orsaken till vuxnas död. Evolutionära tryck skulle därmed ha selekterat för en vaksamhet mot externa hot. Att ha en försiktig hållning gentemot främlingar skulle ha varit en fördel när det gäller att överleva och reproducera sig.

Men denna vaksamhet mot externa hot är inte den enda evolutionära anpassningen. Det finns också en medfödd tendens att skapa allianser och sociala band med externa grupper. De som var för öppna för att inkludera främlingar skulle ha haft tillgång till nya idéer, information och till och med möjligheter till genetisk mångfald, vilket skulle kunna ha lett till överlevnadsfördelar. Mänskligheten har alltså utvecklat en balans mellan att vara vaksam mot främlingar och att vara öppen för samarbete med dem.

För att förstå varför vissa individer blir securitarianer, måste vi också ta hänsyn till den dynamik som sker inom en grupp. Förutom externa hot måste människor i en grupp också navigera interna hot, till exempel maktstrukturer och konkurrens om inflytande. De mest framstående medlemmarna inom en grupp, särskilt de som har makt att utmana och kontrollera andra, kan vara lika farliga som externa fiender. En grupps förmåga att skydda sig från interna maktmissbruk är lika viktig som skyddet mot externa hot. Det är därför säkert att anta att människor har utvecklat strategier för att hantera både externa och interna risker.

För att förklara detta ytterligare måste vi förstå människans sociala natur. Vår förmåga att leva i komplexa sociala grupper har spelat en avgörande roll i vår artens framgång. Men samtidigt som vi har utvecklat förmågan att samarbeta och skapa allianser med andra, har vi också utvecklat mekanismer för att försvara oss själva från de hot som både yttre grupper och interna ledare kan utgöra.

Den starka tendensen att bevara gruppens säkerhet framför personlig vinning kan ses som en produkt av en långvarig evolutionär utveckling, där gruppens välmående och stabilitet har varit avgörande för överlevnad. Detta kan förklara varför securitarianer i stor utsträckning söker politiska kandidater som lovar att stärka nationell säkerhet och social sammanhållning, även på bekostnad av egna ekonomiska intressen.

Det är också viktigt att beakta hur denna hållning inte bara är en reaktion på yttre hot utan också ett uttryck för en djupare psykologisk tendens att upprätthålla en känsla av kontroll och trygghet. För securitarianer är det viktiga inte nödvändigtvis att skapa en värld fri från hot, utan snarare att säkerställa att deras grupp, kultur och samhälle är rustat att hantera de hot som kan uppstå. Detta kan ibland leda till politiska beslut och stöd för rörelser som lovar att minska denna känsla av sårbarhet, även om det sker genom kontroversiella metoder.

Hur den automatiska SIM-kortformningsmaskinen fungerar och dess tekniska detaljer
Hur pandemin avslöjade kapitalismens mörka sida och kampen för social rättvisa
Vad innebär det att vara åtskild från mänsklighetens lidande och förmåga att påverka?