Vad innebär det att vara åtskild från mänsklighetens lidande och förmåga att påverka?

Sanctuariets prakt är utan tvekan imponerande, men verkligheten som döljer sig bakom dess murar ger en obehaglig känsla av distans. Människorna här verkar inte vara medvetna om, eller kanske inte ens bryr sig om, vad som pågår i den världen där de en gång kom ifrån. När jag frågar om en viss byggnad, som jag ser nedanför oss, en lång plattbyggnad nära en rad palmer, svarar en av de underordnade domarna att det är ett förvar. Dit förs människor från städerna nedanför, som obehörigt försöker ta sig upp till Sanctuariet, och de hålls kvar för att lära sig att inte försöka bryta sig in. Ett tråkigt öde för dem, men i den här världen finns ingen plats för empati. Flera fångar tas varje vecka, men deras öde verkar vara en obetydlig detalj för de som styr här.

Det som sker bakom dessa avskilda murar, långt bortom den smutsiga och kaotiska jorden, liknar på många sätt vårt eget liv i vårt säkra hörn av världen. I vårt hus på de australiska slätterna är det inte marmor eller onyx som pryder våra byggnader. Vi lever i enkla, gröna metallbyggnader, men vårt avstånd till mänskligheten är lika stort. Vi, som har fått förmånen att välja de som ska skickas ut i rymden, lever också separerade från världen, långt borta från den allmänna förtvivlan.

Även om vår tillvaro skiljer sig i detaljer, är vi lika distanserade från människorna som de i Sanctuariet, fångade i vår egen lilla värld där det finns ett syfte och en plan som vi måste följa till varje pris. Den plan som vi alla verkar vara en del av – den plan som handlar om att ta oss själva och vårt bästa ut i Guds stjärniga rike – är vår heliga mission. Det är i den missionens namn som vi gör vårt arbete, utan att se på eller förstå de liv vi lämnar bakom oss. Det som spelar roll är vår uppgift, och inget annat.

När Mästaren talar om sin syn på Gud och kosmos, talar han om ett evigt flöde av rörelse genom oändligt utrymme, om hur hans syn på Gud är den stora Totaliteten, som aldrig kan fångas i en statisk bild. Enligt honom är det vi ser här på vår skärm, denna karta av stjärnor och ljus, inte mer än en skepnad av det gudomliga, något som inte kan representeras, men som ändå måste vördas som vårt bästa försök. Men ändå finns det något oroligt över denna diskussion. Vad innebär det egentligen att vara en del av Guds stora plan? Vad innebär det att vara en del av något så mycket större än oss själva?

När Mästaren fortsätter med sina tankar om att uppenbarelsen av Gud inte handlar om att ge oss en formel för ett stilla liv, utan om att ge oss kraften att röra oss i en värld som ständigt förändras, ställs vi inför en paradox. Hur kan rörelse vara lika med frid? Vad är det egentligen vi är en del av? Hans ord får mig att tänka på Dante, som sa att i Guds vilja är vår frid. Men kan denna frid verkligen vara förknippad med rörelse och ständig förändring?

I vårt arbete för att genomföra planen har vi blivit ett med denna rörelse, ett med det som är större än oss själva. Men ibland känns det som om det vi gör är att förlora oss själva i en plan som vi inte helt förstår. Är vi verkligen en del av Guds vilja, eller är vi bara brickor i ett större spel? Hur mycket vet vi om de vi skickar iväg? Hur mycket vet vi om själva uppdragets verkliga natur? Vad händer om planen inte följs, om den påverkas av faktorer utanför vår kontroll?

Denna oro kommer upp till ytan när jag ser förändringen på skärmen, där mönstret plötsligt bryts och ljusstrålar far ut åt olika håll, som om något stort och oväntat har inträffat. Det är en katastrofal förändring, en som verkar hota själva ordningen. Och ändå är det bara en projektion, en sannolikhetsprojektion baserad på fragmentariska rapporter. Vi vet inte riktigt vad som händer där ute, men vi hoppas att det inte är så illa som det verkar. De vi har skickat ut på vår mission är långt borta från oss, långt borta från jorden, långt borta från alla vi känner och allt vi har känt.

För oss är detta vårt kall, vår uppgift, vårt sätt att vara en del av något mycket större. Vi är åtskilda från det mänskliga lidandet, åtskilda från de som lever i misär och förtvivlan, men på samma gång är vi också fast i vår egen isolering. Vi är inte fria, men vi är också inte bundna av det vi inte kan förstå. Vår uppgift är klar: att följa planen, att genomföra det som är bestämt. Och vad som sker där ute, långt bortom vår värld, är något som vi kanske aldrig kommer att förstå fullt ut.

Vad är verklighet i mörka världar?

Att lämna Eden, min hemvärld, och ge sig ut i det okända är en känsla som jag har förberett mig för i många år. Denna sista resa innebär en lång process av anpassning, där jag omvandlas, genomgår transformationer som gör mig redo för en ny existens i ett oändligt mörker. Jag tänker på alla de människor som jag skickat bort genom åren, de kolonisatörer som jag och mina föregångare en gång trodde skulle skapa nya, perfekta jordar, fria från alla de dissonanser och konflikter som präglar mänsklighetens historia. Men vi, som sände dem, har aldrig haft modet att åka själva. För att göra det skulle vi förlora oss själva – för evigt.

Vi har länge hållit fast vid den naiva fantasierna om att genom vår hårda urval, genom vår styrning, skulle vi kunna skapa något utomjordiskt och renande. Det var vår tro: att vi skulle forma symfonier av mänsklig natur, fria från de korruptioner som har fördärvat vår tidigare existens. Men nu, som jag står inför den sista fasen av denna resa, tvingas jag erkänna att denna tro var felaktig. Vad vi har skapat är inte renande utan fördärvat. Människor, utan någon yttre reglering, kommer alltid att följa sina egna inre impulser. Det som vi trott var vårt höga filter var inget filter alls – vi skickade våra bästa till stjärnorna och de vände oss ryggen utan tvekan. Jag har insett att de symfonier jag trott mig komponera endast är variationer på gamla, trötta melodier.

Och nu, när jag far genom det svarta mörkret, kämpar jag med tanken på de resultat som vi skapat. Alla dessa människor som jag förlorade till våra idéer, och vad de egentligen har blivit. De som återvänt till oss, om de alls har återvänt, har inte varit de förlorade hjältarna vi förväntade oss. Istället är de som våra gamla idéer, genomsyrade av bristande syfte och en känsla av förlorad verklighet. Jag undrar nu om vi verkligen kan kalla oss skapare av något när vi inte ens kan förstå de världar vi sände dem till.

Men frågan hänger kvar: Vad betyder detta för verkligheten som vi trott vi förstår? Hur kan en människa, någon som en gång var som oss, bli något som vi inte kan förneka, även om den världen verkar vara förlorad för oss?

För att förstå detta måste vi beakta en viktig aspekt. De som lever utanför vår bekanta sfär har genomgått sina egna, mörka resor och de har kanske funnit något som vi inte kan se genom vår egen världsåskådning. Också om de inte följer samma regler, den kosmiska rättvisans lagar eller vad vi tror är ”rätt väg”, betyder inte det att deras väg är mindre giltig. Också deras förlorade världar kan vara de som vi någon gång själva måste förstå om vi vill gå framåt i vår egen existens. Den tro som vi håller på våra egna ideal riskerar att bli vår största fälla.

Vi måste vara beredda att släppa våra gamla föreställningar om hur världen ska vara. För det vi ser i det okända, i de nya sfärerna och i de religiösa läror som sprider sig på dessa avlägsna världar, kan vara den framtid vi behöver förstå. Endast genom att konfrontera våra egna rädslor och föreställningar om verkligheten kan vi börja omvärdera det vi en gång trodde var våra ultimata sanningar.

När ska du ge dig ut för att besöka din Gudinna-avatar?

"Når du ska ge dig ut för att besöka din Gudinna-avatar?" frågar jag.
"När du vill, er nåd."
"Tror du verkligen att jag ska följa med dig?"
"Naturligtvis, det är det enda sättet du kan ta reda på vad du kom hit för att lära dig."
"Jag har redan lärt mig att kolonierna har fallit bort från Darklaw. Är inte det nog?"
"Men du tycker att vi alla har blivit galna, eller hur?"
"När sa jag det?"
"Du behövde inte säga det."
"Om jag skickar ord till Jorden om vad som har hänt, och Orden väljer att stoppa all teknisk assistans och alla leveranser av tillverkade varor—?"
"De kommer inte att göra det. Men även om de gör det—vi är nästan helt självförsörjande här ute nu, och blir mer och mer självförsörjande varje år—"
"Vad händer med vidare emigration från Jorden?"
"Det skulle vara ert förlust, inte vår, er nåd. Jorden behöver kolonierna som en säkerhetsventil för sin överbefolkning. Vi kan klara oss utan fler emigranter. Vi vet hur man förökar sig här ute."
Han ler mot mig. "Det här är löjligt prat. Du har kommit så här långt. Nu går du hela vägen med mig."
Jag är tyst.

"Så?"
"Nu, menar du?"
"Just nu."
Det finns bara en Velde-station på Entropy, cirka tre hundra meter från huset där jag har pratat med Oesterreich. Vi går mot den under en himmel galen av grönt blixtande ljus. Han verkar inte ens märka det.
"Behöver vi inte göra lambda-övningar?" frågar jag.
"Inte för den här hoppet," säger Oesterreich. "Det finns ingen differential mellan här och där."
Han är upptagen med att ställa in koordinater. "Gå in i kammaren, er nåd."
"Och låter du mig åka någonstans ensam?"
"Var inte dum. Snälla."

Hur upplevs livet ombord på ett stjärnskepp och vad innebär det att lämna jorden?

Vi saknar inte att vandra på fast mark. Det är snarare en plåga för oss. Om jag efter att ha tillbringat större delen av mitt liv i rymden skulle stiga iland nu, skulle jag dö inom en timme av vad vi kallar "drop-death". Det är en fruktansvärd död, men varför skulle jag någonsin vilja gå iland? Den möjligheten fanns för mig när jag först satte segel på Sword of Orion, men den har jag länge övergett. Det är detta jag menar när jag säger att man ger upp sitt liv när man ger sig ut i himlen. Och samtidigt förlorar man all känsla av att livet på land har något att göra med att verkligen leva.

Om du kunde åka med ett stjärnskepp, eller ens se ett som vi ser dem, skulle du förstå. Föreställ dig att du lämnar skeppet, som vi ibland gör för en "stjärnpromenad" i den stora öppna rymden. Det första du skulle se är skeppets ljus. Ett stjärnskepp avger ett enormt, ihållande sken som spräcker himlen som ett trumpetblås. Framför skeppet rör sig en lysande kon som dånar i tomrummet. Bakom lämnar skeppet ett fotonspår så intensivt att det skulle kunna samlas upp och vägas. Det är stjärndrevet som skapar detta ljus; skeppet äter rymden och ljuset är dess avfall.

Inuti detta ljus finns en nål som är tio kilometer lång. Det är skeppet. Den ena änden smalnar av till en spets, och i den andra finns "Ögat", där kaptenens hytter och motorerna ligger. Det tar flera dagar att gå från ena änden till den andra genom de olika delarna av skeppet, som är som en egen värld. Nålens form är plattad, och man kan lätt röra sig på ytan – antingen på "Skin Deck", ovansidan, eller "Belly Deck", undersidan. Däremellan finns däck för besättning, passagerare, last och motorer. Normalt rör man sig inte mellan däcken, utan stannar där man hör hemma.

Men detta nålformade skepp är inte hela sanningen. Du kan inte se tillbyggnaderna, utbyggnaderna och virtualiteterna som omsluter skeppet i ett nätverk av komplexa strukturer. De existerar på en underordnad verklighetsnivå och är därför osynliga. Här förvaras förnödenheter, bränsle och last som reser med lägre prioritet. Om det finns fångar ombord finns de i en annexdel. Vid risk för starka sannolikhetsstörningar under resan bär skeppet på stabilisatorer i virtualiteterna, redo att aktiveras vid behov. Det är en del av vårt yrkes mysterier – något att acceptera på tro eller ignorera, eftersom det inte är menat för dig att känna till.

Ett stjärnskepp återvänder aldrig till den värld det lämnade. Vintergatan är för stor för det. Det genomför sin resa och fortsätter sedan oändligt genom himlen i ett evigt kretslopp. Det är tjänstens tjänst. Att återvända skulle vara meningslöst, eftersom tusentals år passerar på världarnas tid medan vi gör våra resor. Vi lever utanför tiden. Vi måste, för det finns inget annat sätt. Det är vår börda och vår privilegium.

Under den femte virtuella dagen av en resa kan små, knappt märkbara signaler tyda på att något är fel. Det är som de små stenar som berättar att en stor, förfallen stad ligger begravd under en kulle, men om man inte letar efter dem ser man dem inte. Denna dag var jag redo att upptäcka något. En subtil darrning på passagerardäcket noterades, men den intelligens som styrde skeppet förnekade att den märkt något. Jag bad om en genomgång av all data från passagerardäcket den senaste halvtimmen, och trots att det till sist konstaterades att det fanns en oregelbundenhet, var den inte anledning till oro. Det kunde liknas vid att någon vrider sig i sömnen – en liten, metabolisk rörelse.

Det viktiga att förstå är att livet ombord är radikalt annorlunda än livet på land. Den konstanta närvaron av ljuset, tystnaden, avståndet från tidens gång och den fysiska verklighetens förlorade fasta punkter skapar en existensform där vanliga begrepp om liv och rörelse får nya betydelser. Förståelsen av denna tillvaro kräver en acceptans av att det som en gång var verkligt, som fast mark och kroppsliga behov, ersätts av en helt annan form av existens – en där själens tyngd bärs av det oändliga och det osynliga.