Energigeopolitik, som ett tvärvetenskapligt forskningsområde, har blivit ett centralt tema i analysen av internationella relationer och politisk geografi. Fältet undersöker interaktionen mellan politiska aktörer och deras omgivande territorier, som omfattar fysiska, mänskliga och rumsliga dimensioner. Energi, i detta sammanhang, kan ses genom linsen av geopolitik genom dess koppling till geografiska resurser, lokala kulturer och politiska system – både regionalt och globalt. Det är ett ämne som kombinerar både den konkreta dimensionen av energiutvinning och de mer abstrakta politiska och ekonomiska relationerna mellan nationer och aktörer på den internationella arenan.

Den akademiska litteraturen om energigeopolitik och energisäkerhet har sina rötter långt tillbaka, redan från början av 1900-talet, då de första oron kring energiförsörjning och dess politiska konsekvenser började växa fram. Det var särskilt under 1970-talet, efter oljekriserna, som ämnet började få en mer formell och systematisk behandling inom vetenskapen. OPEC-ländernas påtryckningar på västvärldens stöd till Israel ledde till allvarliga energikriser där oljeproduktionen kraftigt begränsades vid flera tillfällen. Detta satte igång ett globalt samtal om energisäkerhet som blev än mer påtagligt genom skapandet av Internationella energimyndigheten (IEA) 1973.

David Deese definierade 1979 begreppet "energisäkerhet" som en situation där ett land har hög sannolikhet att ha tillgång till tillräckliga energiresurser till överkomliga priser. Denna definition blev en grundläggande referenspunkt inom det internationella diskursen kring energisäkerhet. Den fokuserade på två huvudkomponenter: dels de beteenden som påverkas av tillgången och pålitligheten hos energi, och dels relationen mellan efterfrågan och utbudet, som ofta påverkas av externa faktorer.

Under 1980-talet och den fortsatta utvecklingen av den globala energimarknaden började dock ett mer geostrategiskt perspektiv växa fram. 1980, med den så kallade "Carterdoktrinen", deklarerade USA:s president Jimmy Carter att militär makt skulle användas för att skydda nationella intressen i Persiska viken. Detta uttalande var ett direkt svar på Sovjetunionens intervention i Afghanistan, men det markerade också ett skifte i hur energisäkerhet och geopolitik började förstås – inte bara som ekonomiska eller tekniska frågor, utan också som centrala säkerhetspolitiska frågor.

Framåt in i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet växte debatten kring "oljeålderns" möjliga slut och de geopolitiska konsekvenserna av den strukturella bristen mellan efterfrågan och utbud. Författare som Michael T. Klare, särskilt genom sina verk "Resource Wars" (2001) och "The Race for What’s Left" (2012), bidrog till en bredare förståelse av de potentiella framtida konflikterna kring tillgången på naturresurser. Klare argumenterade för att länder måste förbereda sig för resurskrig, där energi och andra sällsynta material, som sällsynta jordartsmetaller, skulle bli centrala faktorer i globala konflikter. Här introducerades också tanken på en "ren energitävling", där aktörer som Kina och USA skulle vara de främsta tävlande.

Under åren efter 2000-talet började en ny dynamik uppstå, särskilt när oljepriserna steg dramatiskt mellan 2001 och 2008. Detta ledde till en förnyad diskussion om behovet av alternativa energikällor och energieffektivitet, men även om nya utmaningar kring energisäkerhet. I ett paradigm skapat av Mathew Burrows och Gregory Treverton 2007, föreslogs att energisäkerhet inte längre bara kunde ses genom en enkel lins av tillgång och efterfrågan. Istället skulle det förstås som ett komplext nätverk av avvägningar mellan säkerhetspolitiska, ekonomiska och nu även miljömässiga mål. Här blev energieffektivitet, i form av att minska den totala energiförbrukningen, en viktig del av lösningen.

Från 2000-talet och framåt har den akademiska debatten om energisäkerhet blivit mer mångfacetterad och inkluderat fler variabler, där miljöaspekter och den globala övergången till förnybara energikällor spelar en allt större roll. Forskare som Barton, Redgwell och Zillman (2005) gav en mer omfattande definition av energisäkerhet som en situation där ett land har tillgång till tillräckliga energiressurser till rimliga priser, utan risk för allvarliga störningar. Samtidigt har frågor om säkerhet för efterfrågan också blivit centrala, där länder som producerar energi har sina egna intressen att skydda, särskilt i områden som har strategiska resurser och infrastrukturer för energitransport.

Därmed står vi idag inför en situation där energigeopolitik inte längre enbart handlar om olja och gas, utan också om den globala övergången till en renare och mer hållbar energiförsörjning. Diskussioner om energisäkerhet måste nu ta hänsyn till nya aktörer, som teknologiska innovationer, och de politiska och ekonomiska effekterna av en globalt sammankopplad marknad. Det innebär att energisäkerhet inte bara handlar om att säkra fysisk tillgång till resurser, utan också om att anpassa sig till nya geopolitiska och ekologiska realiteter.

Hur kan ASEAN-länderna navigera energitransitionen i en globalt konkurrensutsatt värld?

Energitransitionen är inte bara en teknisk fråga utan också en politisk och ekonomisk utmaning, särskilt för regioner som ASEAN. Med en snabbt växande befolkning, ökande energibehov och betydande koldioxidutsläpp är de sydostasiatiska länderna tvingade att ompröva sina energimodeller för att minska sina utsläpp och övergå till förnybara energikällor. Detta sker samtidigt som globala makter som Kina, USA och Japan ökar sitt inflytande genom investeringar och partnerskap.

Regionens mål att minska koldioxidutsläppen och förbättra energieffektiviteten har lett till konkreta åtgärder och åtaganden. Till exempel, Vietnam har satt upp ett mål att uppnå nettonollutsläpp av koldioxid till 2065, medan andra länder har satt ännu mer ambitiösa mål för att minska sina koldioxidutsläpp och öka användningen av förnybar energi. ASEAN-länderna har därför genomfört regionala mål för förnybar energi, vilket gör att externa aktörer i högre grad har börjat engagera sig i regionen för att främja dessa övergångar.

Kina, Japan och Sydkorea har varit särskilt aktiva och samarbetat med ASEAN-länderna under lång tid. Kina har investerat kraftigt i infrastrukturen för att kontrollera floder som Mekong och South China Sea, vilket stärker deras inflytande. Japan å sin sida har spelat en central roll genom att främja teknologi som koldioxidinfångning och lagring (CCUS), som är avgörande för att hantera användningen av kol, en resurs som fortfarande är central för många av ASEAN-länderna. Japan är också den största externa aktören i att stödja ASEAN med energieffektivisering genom program som ASEAN Japan Energy Efficiency Partnership (AJEEP). Här är det viktigt att notera att ASEAN-länder har visat en viss motvilja mot den mer drastiska politiken som exempelvis EU och Storbritannien förespråkar, där kolindustrin ska fasa ut helt. ASEAN-länder är oroade över den ekonomiska påverkan som detta kan få om dessa åtgärder införs för snabbt, särskilt med hänsyn till den faktiska kostnaden för energiomvandlingen.

Den internationella samarbetsdynamiken har utvecklats och intensifierats under de senaste åren. Från en traditionell bilateralsamarbete till mer regionala partnerskap har flera externa aktörer som USA och EU blivit mer involverade. USA har till exempel ökat sitt stöd för ASEAN-länder genom initiativ som Clean Power Asia-programmet, vilket har lett till ett intensivare samarbete inom områden som förnybar energi och energieffektivitet. Även EU har genom sin internationella politik påverkat regionen genom att föreslå mekanismer som Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), som kan få stora konsekvenser för ASEAN-ländernas handel om de inte anpassar sig till den gröna omställningen snabbt nog.

Men även om ASEAN har tagit viktiga steg i att förbättra sin energisektors hållbarhet, är det avgörande att förstå att regionen inte kan genomföra denna övergång på egen hand. Stöd från utvecklade länder genom finansiering, teknologiöverföring och kapacitetsbyggande är absolut nödvändigt. En sådan hjälp från internationella aktörer skulle göra det möjligt för ASEAN-länder att genomföra sin energitransition utan att möta de allvarliga ekonomiska konsekvenserna som annars skulle kunna uppstå. Den internationella finansieringen från institutioner som Asienutvecklingsbanken (ADB) och andra stödprogram är en del av denna lösning, och särskilt viktigt är det att kunna hantera övergången från fossila bränslen som kol till renare alternativ. Detta skapar nya möjligheter men också utmaningar, inte minst för de mest sårbara ekonomierna i regionen.

Utöver dessa politiska och ekonomiska faktorer måste ASEAN-länderna också tänka på hur de ska säkerställa att övergången till förnybar energi inte bara sker på pappret. Det krävs praktiska åtgärder som att bygga upp nödvändig infrastruktur för att kunna lagra och distribuera förnybar energi på ett effektivt sätt. Dessutom, när förnybara källor som sol och vind ersätter fossila bränslen, måste det ske i samklang med den befintliga energiinfrastrukturen för att minimera avbrott och effektivisera systemet. För detta behövs innovativa lösningar för att skapa både flexibilitet och tillförlitlighet i elnätet.

Regionen måste också hantera den sociala dimensionen av energitransitionen. Det handlar inte bara om att byta ut gamla energikällor utan också om att säkerställa att omställningen är rättvis och inkluderande, vilket betyder att arbetare och samhällen som är beroende av kol och fossila bränslen inte lämnas på efterkälken. Att utbilda och omkvalificera arbetskraften och skapa nya arbetsmöjligheter inom den förnybara sektorn är avgörande för att säkerställa att omställningen är hållbar både ekonomiskt och socialt.

Att ASEAN-länderna framgångsrikt navigerar energitransitionen kommer att bero på en noggrant balanserad samverkan mellan politiska beslut, ekonomiska incitament och socialt ansvar. För att vara konkurrenskraftiga på den globala marknaden måste dessa länder snabbt anpassa sig till de nya regleringarna och teknologiska förändringarna som energitransitionen medför.

Hur kan tillit och geopolitiska faktorer påverka utvecklingen av elnät och HVDC-linjer?

För att skapa ett effektivt och hållbart elnät mellan olika länder krävs det ömsesidig tillit mellan deltagande stater. Stater har redan visat sig vara mycket selektiva i valet av sina partnerskap när det gäller elnät, vilket också gäller för HVDC-linjer (High Voltage Direct Current). För att acceptera det ömsesidiga beroendet som en sammankopplad elinfrastruktur medför måste länderna ha förtroende för varandras avsikter och teknologiska förmåga. Parterna måste även komma överens om styrningsarrangemang och säkerställa att de teknologiska standarderna är förenliga. En annan viktig aspekt är enighet om ledningsstrukturen samt dess fysiska placering. Alla deltagande länder måste känna tillit till värdlandet som hanterar infrastrukturen, annars riskerar planerna att aldrig förverkligas. Utan ömsesidigt förtroende kan även de mest praktiska och genomförbara projekten misslyckas.

Historiskt har brist på förtroende hindrat skapandet av sammansatta elnät. Ett tydligt exempel är försöken att bygga ett elnät mellan Israel och dess arabiska grannar, där misstro var den avgörande faktorn för misslyckandet. Andra länder har valt att lämna internationella elnät när förtroendet för partnerskap har förlorats, som när de baltiska staterna kopplade bort sina elnät från Ryssland. Dessa exempel visar hur viktigt förtroende är i utformningen och implementeringen av elnät.

Diskussionerna om globala elnät, eller "supernät", som sträcker sig över kontinenter, har också väckt intresse. Ett sådant exempel är det Afrikanska nätverket, som skulle kunna koppla samman hela kontinenten med förnybar energi. Desertec-initiativet, som ursprungligen såg ut att binda samman Europa och MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) genom HVDC-linjer, visade på en vision där dessa linjer skulle förse Europa med elektricitet. Detta projekt innefattade både de tekniska dimensionerna av HVDC-linjer och de geopolitiska aspekterna av export–importrelationer. För att binda samman dessa två regioner betonade förespråkarna för Desertec de politiska och ekonomiska fördelarna, såsom jobbskapande och förbättrade diplomatiska relationer. Trots dessa fördelar uttryckte vissa europeiska aktörer oro över säkerheten och politisk stabilitet kring HVDC-linjer.

En annan aspekt som bör beaktas när det gäller elnät och deras sårbarhet är de politiska manipulationerna och störningar som kan uppstå i samband med sådana system. Länder kan av olika skäl välja att importera elektricitet, och i vissa fall kan det vara mer ekonomiskt att köpa elektricitet snarare än att producera den själva. Ett exempel på ett sådant export–importförhållande är Australien-Asia PowerLink-projektet, där en 4200 km lång undervattensledning är tänkt att förse Singapore med elektricitet. För vissa länder som har stor potential för förnybar energi kan HVDC-linjer vara en väg att bli elexportörer, istället för importörer. Länder som Marocko och Mongoliet kan därmed bli nya elexportörer, och vi kan stå inför en ny era där långdistansleveranser av elektricitet blir lika vanliga som gasledningar.

Men kan HVDC-exportledningar manipuleras på samma sätt som gasledningar? Det är möjligt, men sådana manipulationer är relativt sällsynta. Ett exempel på politiskt motiverad störning inträffade 2006 i samband med en konflikt mellan Ryssland och Georgien, när både gasledningar och en HVDC-linje som försåg Georgien med elektricitet sprängdes. Däremot, under kriget mellan Ryssland och Georgien 2008, var inga elledningar mål för attacker. Detta kan ha berott på att andra europeiska länder som var beroende av rysk elektricitet blev oroade över potentiella störningar.

Sårbarheten hos elinfrastrukturen är inte bara en fråga om politisk manipulation, utan även om attacker från tredje parter, exempelvis terroristattacker. Ett av de största bekymren med stora HVDC-linjer, som de som föreslogs i Desertec-projektet, är risken för fysiska och cyberattacker. En viktig fråga är hur beroende Europa vill vara av elektricitet från Nordafrika, när ett enda missil kan sätta hela systemet ur spel. Trots dessa farhågor har senare studier visat att det skulle vara svårt att fysiskt stoppa ett helt supernät genom terroristattacker. Men cyberattacker, som kan utföras av både stater och terroristgrupper, är fortfarande en stor oro. Det är inte längre bara statliga aktörer som har tillgång till avancerade cyberattacker. Till exempel, 2021 genomförde Kina en cyberkampanj mot Indien som resulterade i att elektriciteten stängdes av för 20 miljoner människor.

En annan viktig aspekt är den geopolitiska osäkerheten kring kontrollen av elnät. Ett exempel är när ett kinesiskt statligt bolag förvärvade CDP Reti S.p.A., som kontrollerar Italiens elnät. Detta har lett till oro för hur sådana internationella investeringar kan påverka säkerheten och kontrollen över elektricitetsförsörjningen.

Även om elinfrastruktur kan vara sårbar, kommer vi i framtiden att behöva se noga på hur dessa system ska utformas för att minimera riskerna för både fysiska och cyberattacker. Geopolitikens inverkan på elektricitet kommer att förändras på många sätt, men kärnfrågorna om sårbarhet och manipulation kommer förmodligen att förbli relevanta.

Endtext

Hur Förnybar Energi påverkar Industriell Politik och Geopolitik i Världen

I många delar av världen betraktas förnybar energi som en central strategi för att stärka både ekonomier och geopolitiska positioner. I länder som Taiwan, Sydafrika, Brasilien och Australien har övergången till förnybar energi blivit ett fokus i industripolitiken, där utvecklingen av förnybar energi inte bara ses som ett miljövänligt alternativ utan också som en drivkraft för ekonomisk tillväxt och industriell konkurrenskraft.

I Taiwan har strategin varit att utnyttja den låga arbetskraftskostnaden tillsammans med en relativt välutvecklad infrastruktur för att bygga upp en blomstrande grön tillverkningssektor, framför allt riktad mot exportmarknader. Förnybar energi har adderats till landets portfölj av exportprodukter, vilket har lett till ökade jobb och en ekonomisk stimulans. Men för att ytterligare stimulera tillväxten inom förnybar energi krävs enorma investeringar. Här spelar inhemsk avkarbonisering en nyckelroll, och målet är att förnybar energi ska stå för 20 % av Taiwans elproduktion redan 2025.

I Sydafrika har landets satsningar på förnybar energi varit en viktig del av dess försök att diversifiera ekonomin bort från överberoendet av naturresurser. Landet, som är en av Afrikas ledande aktörer inom förnybar energi, har genomfört flera offentliga policyer för att främja teknologins spridning. Trots denna utveckling möter landet flera hinder, som långsamma byråkratiska processer och politisk osäkerhet. Därtill ökar befolkningstillväxten snabbt, vilket leder till ökade krav på energiförsörjningen. Detta innebär att den traditionella kolkraften ofta får större utrymme än förnybara alternativ i den nationella strategin.

Brasilien, å andra sidan, har varit en global ledare när det gäller förnybar energi, med mer än 46 % av landets energimix som kommer från förnybara källor. Här har sektorn för förnybar energi vuxit snabbt, och landet sysselsätter nu över 1,1 miljoner människor inom området. Trots detta finns det fortfarande stora möjligheter som inte har utnyttjats fullt ut, som exempelvis utbyggnad av icke-hydroelectrisk förnybar energi, digitalisering av elnätet och investeringar i smarta och effektiva städer.

Australien, med sin överflöd av förnybara resurser, ser också stora möjligheter i att revitalisera sin tunga industri och tillverkning genom att koppla dessa till förnybar energi. Genom att producera grönt stål och andra tillverkningsprodukter med hjälp av förnybar energi kan Australien minska sina energikostnader och bli mer konkurrenskraftigt på den internationella marknaden. Detta skulle kunna ge upphov till fler högkvalificerade jobb inom tillverkning och även hjälpa till att minska landets växthusgasutsläpp.

Från ett geopolitiskt perspektiv är konkurrensen om förnybar energi och dess teknologi en central fråga. Länder som lyckas etablera sig som ledare på den globala marknaden för förnybar energi kan säkra både ekonomiska och geopolitiska fördelar. I fallet med USA och Kina är det uppenbart att Kina har en starkare position när det gäller förnybara teknologier, vilket kan öka landets globala inflytande. Energi har blivit en central del i geopolitisk konkurrens, där det handlar om att vinna inte bara ekonomiskt utan också politiskt.

Men förnybar energi handlar inte bara om teknologisk och ekonomisk utveckling. Det påverkar också samhällsstrukturer på djupet. Förnybara energikällor är kopplade till tre huvudsakliga delar av ekonomin: leveransinfrastruktur, efterfrågeinfrastruktur och social infrastruktur. Det senare omfattar en rad samhälleliga frågor som sysselsättning, utbildning och social rörlighet. Den snabba omställningen till förnybar energi kan förändra arbetsmarknader och samhällen, särskilt i utvecklingsländer där dessa omställningar kan bidra till att minska ekonomiska ojämlikheter och skapa nya möjligheter för befolkningar som annars är beroende av mer traditionella industrier.

För att en land ska bli en "vinnare" i den globala konkurrensen om förnybar energi krävs en välplanerad och långsiktig strategi, där både politiska beslut och investeringar spelar en avgörande roll. En stark förnybar energisektor kan inte bara ge ekonomiska fördelar utan också stärka ett lands geopolitiska ställning. Men för att detta ska bli verklighet måste länder också ta hänsyn till sina inre utmaningar, som befolkningstillväxt och arbetsmarknadsomstrukturering, för att kunna kapitalisera på de fördelar som förnybar energi erbjuder.

Finns det en "energiomställningsförbannelse" i utvecklingsländer, de största producenterna av råmaterial?

Flera studier har nyligen analyserat om de resurser som är nödvändiga för energiomställningen verkligen utgör en ekonomisk fördel för de länder som producerar dem, eller om de snarare bidrar till politisk och ekonomisk instabilitet. En viktig aspekt av denna diskussion är frågan om det finns ett fenomen liknande "den ekonomiska förbannelsen", som ofta förknippas med länder som är rika på naturresurser men där ekonomisk utveckling och välstånd inte nödvändigtvis följer med. De länder som är rika på metaller som litium, kobolt, koppar och nickel, vilka är centrala för lågkoldioxidteknologier och energiomställningen, ställs inför en tredubbel utmaning: att främja ekonomisk industrialisering samtidigt som de navigerar sin egen övergång till en grönare ekonomi, samtidigt som de tillhandahåller de resurser som världen behöver för en global energiomställning.

I synnerhet litium, som är avgörande för batteriteknologier som används i elbilar, lagring av elektricitet och konsumentelektronik, är ett av de mest framträdande materialen i denna diskussion. Efterfrågan på litium förväntas öka markant fram till 2050, särskilt i ett scenario där den globala temperaturen bara ökar med 2°C. Men de länder som innehar de största litiumreserverna, som Chile, Argentina och Bolivia, har inte nödvändigtvis sett en motsvarande ekonomisk tillväxt. Trots att dessa länder, i synnerhet Chile, är stora producenter av litium, var den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten per capita mellan 2010 och 2019 negativ i Argentina och relativt låg i Bolivia, vilket ställer frågan om varför den ekonomiska tillväxten inte korrelerar med deras resurser.

Samtidigt som litium och andra sällsynta jordartsmetaller (REEs) spelar en central roll i att driva den gröna omställningen, är det också viktigt att förstå de strukturella och politiska utmaningarna som dessa länder står inför. De geografiska regioner som är rika på dessa resurser lider ofta av svag regeringstilstede, där privata gruvföretag dominerar och där den lokala befolkningen ofta inte får ta del av vinsterna från de råvaror som utvinns. Detta skapar ett utrymme för politisk fragmentering, social oro och korruption på både regional och lokal nivå. Dessutom är den ekonomiska politiken i många av dessa länder inte inriktad på att skapa en långsiktig, diversifierad ekonomi, utan är i stället beroende av gruvindustrin, vilket gör länder som dessa sårbara för förändringar i globala råvarupriser och efterfrågan.

Exempelvis har Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) blivit ett stort globalt centrum för koboltproduktion, där mer än 70% av världens kobolt kommer från landet. Trots detta är Kongo-Kinshasa ett av världens fattigaste länder, med en ekonomi som är beroende av gruvsektorn men utan en diversifierad utveckling. Kongo-Kinshasa har i stor utsträckning misslyckats med att omvandla sin gruvrikedom till ekonomisk utveckling, delvis på grund av den dominans som utländska företag har i sektorn och de otillräckliga omfördelningarna av de intäkter som gruvdriften skapar. Den politiska och ekonomiska instabiliteten i Kongo är ett tydligt exempel på hur råvarurika länder kan fastna i en cykel av beroende och misslyckande att kapitalisera på sina naturresurser.

Den ekonomiska teorin om naturresursförbannelsen, som hävdar att länder som är rika på naturresurser ofta upplever lägre tillväxt och utveckling, kan tillämpas på dessa situationer. För de flesta länder är det inte bristen på resurser som är problemet, utan snarare bristen på politisk vilja och ekonomisk planering för att använda dessa resurser för hållbar utveckling. När gruvsektorn är dominant är det ofta svårt att skapa ekonomiska system som är motståndskraftiga mot externa chocker eller förändringar på marknaderna för naturresurser. Det skapar också obalanser i inkomsterna och förvärrar redan existerande ojämlikheter.

Nickel är ytterligare ett exempel på en strategisk råvara som är avgörande för den globala energiomställningen, särskilt i batteriteknologier. Indonesien och Australien har de största nickelreserverna och produktionen har ökat kraftigt de senaste åren. Nickel är också en viktig komponent i litiumjonbatterier, och efterfrågan på detta material förväntas stiga markant. Ändå står de länder som producerar nickel inför många av samma utmaningar som andra gruvproducerande länder: hur man omvandlar mineralrikedomar till långsiktig välstånd och hur man säkerställer att den lokala befolkningen drar nytta av den ekonomiska tillväxten.

Det är också viktigt att notera att gruvdrift ofta för med sig miljömässiga konsekvenser. De lokala samhällena, särskilt i de mest resursrika områdena, står inför negativa effekter på ekosystem och vattenkvalitet. Detta leder till sociala konflikter, vilket ytterligare försvårar politiska och ekonomiska reformer. De mest resursrika länderna har inte bara en utmaning att hantera sina naturresurser utan också att hitta hållbara sätt att integrera dessa i den globala energiomställningen, utan att det sker på bekostnad av lokalsamhällen eller miljön.

Endtext

Vad är den optimala storleken på en regering och hur påverkar den samhällsekonomin?
Hur kan robotens online-lärande revolutionera autonoma system?
Hur kan ekologisk makroekonomi omformas för att åstadkomma hållbar utveckling?
Hur vattenbarriärer och reglering av flodnivåer skyddar städer: Teknik och operativa modeller
Hur man arbetar med exponenter och vektorer i NumPy och Pandas