Hur kan ekologiska och sociala teorier fördjupa förståelsen av kapitalismens ekologiska och sociala kriser?

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet väcktes viktiga frågor om energianvändning och materialflöden, centrala teman inom ekologisk ekonomi. Dessa frågeställningar, förankrade i den ekologiska metabolism-teorin som härstammar från Marx arbete, speglar komplexa samband mellan ekonomi, ekologi och sociala strukturer. Teorier som de om ekologiskt ojämlik utbyte och det imperialistiska levnadssättets politik, som exempelvis Hornborg (2017) och Brand & Wissen (2017) utvecklat, pekar på exploaterande metoder för att säkerställa försörjningskedjor som stödjer de moderna konsumtionssamhällena.

I ekosocialistiska och ekomarxistiska teorier betonas att värdeskapande inte enbart handlar om arbetskraft utan också om naturresurser. Marx skiljde mellan användningsvärde och bytesvärde i varor, och i ett kapitalistiskt system är denna värdeskapande mekanism helt orienterad mot att maximera bytesvärdet, medan verkliga sociala behov och naturens bidrag ofta försummas. Följaktligen kritiseras ekonomiska teorier som förespråkar teknologiskt driven tillväxt för att de bortser från den ekologiska grunden för kapitalistiska produktionsprocesser. Därmed finns en paradox i den teknologiskt orienterade tillväxten, som kan leda till att naturresurser överutnyttjas utan att problemen löses i grunden.

Ett exempel på detta är eco-socialisten Michael Jacobs, som på 2000-talet var rådgivare för Storbritanniens finansministerium och medverkade i Stern-rapporten om klimatförändringar. Han har förespråkat att teknologisk innovation och statlig intervention ska möjliggöra hållbar och inkluderande tillväxt. Detta perspektiv, som strävar efter att förena tillväxt med sociala rättigheter, stämmer dock inte överens med den ekosocialistiska förståelsen av att kapitalistiska ekonomier, genom sina ackumuleringsprocesser, tenderar att förstöra sina egna ekologiska baser.

Vidare har diskussionen om ekonomi och tillväxt också kopplingar till synen på naturens värde och den moraliska ställningen för icke-mänskliga livsformer. Marx teorier om värde framhäver att det är arbetskraften som skapar ekonomiskt värde, medan naturen bidrar med användningsvärden. Men i den kapitalistiska ordningen betraktas dessa användningsvärden inte som ekonomiskt värdefulla. Douai (2009) påpekar att Marx erkände naturens användningsvärde, som till exempel ren luft, men att detta inte ansågs ha ekonomiskt värde under kapitalismen. Denna konflikt mellan socialt och naturbaserat värde är en central spänning i ekologisk och marxistisk teori.

Hur Post-Keynesians och Ekologiska Ekonomer Ser på Ekonomisk Tillväxt och Hållbarhet

Post-Keynesianska och ekologiska ekonomer har länge haft divergerande ståndpunkter när det gäller ekonomisk tillväxt. Enligt Lavoie (2022) krävs det en noggrann övervägning för att förena målet om full sysselsättning, som post-keynesianerna förespråkar, med de ekologiska ekonomernas krav på långsammare eller nolltillväxt. För närvarande har post-keynesianer i stort sett skrivit mycket lite om miljöfrågor. Deras tro på ekonomisk tillväxt som en lösning på mänskliga problem under kapitalism verkar vara en gemensam grund. Lavoie (2022) påpekar att en av de centrala forskningsfrågorna för post-keynesianer handlar om hur man ska använda mer (inte mindre) av den befintliga produktiva kapaciteten. Detta synsätt är i kontrast till ekologiska ekonomer som förespråkar en mer radikal förändring, där tillväxt inte ses som en förutsättning för ekonomisk och social framgång.

Samtidigt pågår ett intressant samarbete mellan post-keynesianska och ekologiska ekonomer, där det finns en möjlighet att utveckla modeller som integrerar både ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Mellan 2014 och 2017 utvecklades ett antal post-keynesianska modeller som integrerar ekologiska aspekter, bland annat i studier av energiövergångar och lågkolmodeller för klimatet. Här reser sig frågan om kapitalism kan överleva den ekologiska krisen, och om det kan fortsätta under förhållanden av låg eller ingen tillväxt. Det finns också en intressant diskussion om vad som skulle hända om man medvetet inriktade sig på en steady-state ekonomi eller degrowth-ekonomi.

Jackson och Victor (2016) försöker också ta upp Pikettys argument om att inkomstojämlikhet ökar utan ekonomisk tillväxt, och deras modeller visar att det är möjligt att justera variabler för att förhindra ökad ojämlikhet även i en ekonomi med låg eller ingen tillväxt. Men denna metod innebär också en förenkling av de sociala och institutionella dimensionerna av ojämlikhet, där fokus ligger på inkomst snarare än på de strukturella faktorer som faktiskt driver dessa ojämlikheter. Det är här den ekologiska ekonomin skiljer sig fundamentalt från de traditionella ekonomiska modellerna. Den ekologiska ekonomin kräver en omstrukturering av samhället och ekonomin, där man tar hänsyn till nya värderingar och nya definitioner av arbete, vilket skiljer sig kraftigt från den neoklassiska ekonomins sätt att se på ekonomisk tillväxt och inkomstfördelning.

Sammanfattningsvis kan man säga att de post-keynesianska modellerna och de ekologiska modellerna ofta är i konflikt när det gäller grundläggande antaganden om tillväxt och hållbarhet. Medan post-keynesianer ser tillväxt som en lösning på sysselsättningsproblem, ser ekologiska ekonomer tillväxt som en potentiell källa till ekologiska och sociala problem. För att kunna förena dessa två skolor krävs en djupare förståelse för de fundamentala skillnaderna i deras syn på ekonomi, samhälle och miljö. Detta kräver ett skifte i hur vi ser på både tillväxt och välfärd, och hur vi definierar mänsklig blomstring.

Är det möjligt att förena social ekologisk ekonomi och neoklassisk ekonomi?

En av de centrala frågorna handlar om den så kallade "ideala typen", som ofta används för att kategorisera olika positioner inom fältet. Problemet med att skapa strikt definierade idealtyper är att dessa inte alltid speglar den komplexa och dynamiska naturen hos de faktiska åsikterna som forskare och praktiker håller. Till exempel, när vissa forskare försöker definiera nya idealtyper, särskilt inom området för ny miljöpragmatisme, missar de ofta den empiriska verkligheten där dessa positioner existerar i en mer flytande och överlappande form.

Buchs et al. (2020) hävdar att termen "ny miljöpragmatisme" är förvirrande, eftersom den redan används i ett annat sammanhang, särskilt i den amerikanska pragmatismens filosofi. Men denna kritik missar en viktig distinktion: termen pragmatism används här inte som en filosofisk skola utan snarare som ett strategiskt verktyg för att driva politiska mål, särskilt de som handlar om att främja värdering av ekosystemtjänster. Den ny miljöpragmatiska positionen fokuserar på de praktiska och politiska implikationerna av ekonomiska bedömningar av naturresurser snarare än på epistemologiska eller teoretiska diskussioner.

Det är också viktigt att notera att den metodologiska ansatsen som används för att identifiera och klassificera olika positioner ofta är bristfällig. Försök att använda statistiska ordsökningar i stora datamängder misslyckas ofta med att fånga de mer subtila, kvalitativa nyanser som faktiskt präglar forskningen inom ekologisk ekonomi. När forskare försöker definiera gränser mellan olika skolor, förlorar de ofta den komplexa överlappningen av åsikter som faktiskt definierar fältet.

En annan viktig aspekt som missas i denna typ av forskning är hur individer faktiskt identifierar sig med olika positioner. När människor ombeds att själva välja en position, visade en empirisk studie att en betydande del av forskarna identifierade sig med en social-ekologisk ekonomisk position som inte helt överensstämmer med någon av de andra etablerade lägren. Det innebär att även om forskarna kan befinna sig mellan olika positioner på en teoretisk nivå, innebär det inte att det inte finns klara och distinkta grupper som faktiskt stöder en viss ekonomisk skola.

Det finns en tendens i den akademiska diskursen att föreställa sig att ekologisk ekonomi kan samlas under ett "stort tält", där alla olika positioner kan existera i harmoni. Detta är en illusion. Den grundläggande motsättningen mellan de heterodoxa, social-ekologiska ekonomerna och de ortodoxa, neoklassiska ekonomerna är för djup för att en sådan förening ska vara möjlig. Det finns helt enkelt inga enkla metoder för att överbrygga denna klyfta, och de försök som görs för att koppla ihop dessa två grupper tenderar att förlora sin substans vid närmare granskning.

Istället måste man förstå att ekologisk ekonomi är ett fält som är indelat i två huvudläger: det heterodoxa och det ortodoxa. Dessa två skolor är fundamentalt olika i sina synsätt på naturresurser, ekonomi och samhälle, och det finns en inneboende spänning som gör det osannolikt att dessa grupper kan förena sina teoretiska grunder. Ny miljöpragmatisme fungerar som en potentiell länk mellan dessa grupper, men det är en pragmatisk och icke-paradigmatisk position som inte nödvändigtvis söker efter teoretisk enhet utan snarare fokuserar på praktiska, politiska lösningar.

Det är också viktigt att inte överdriva rollen som epistemologiska och metodologiska diskussioner spelar i denna konflikt. Att fokusera för mycket på dessa frågor kan leda till att man förlorar den praktiska betydelsen av olika positioner och den politiska kraften som finns i deras tillämpning. Ekologisk ekonomi är till stor del ett verktyg för att förstå och hantera de komplexa miljö- och samhällsutmaningar som vi står inför, och det är genom praktiska, politiska åtgärder som dessa teoretiska skillnader i slutändan kan få betydelse.

Hur påverkar ekonomiska system och resursfördelning framtida generationer?

Ekonomiska system är inte bara en reflektion av de behov och strukturer som existerar i nuet; de har också långtgående konsekvenser för kommande generationer. Detta gäller både för tillgången till resurser och för hur framtida generationer kommer att hantera miljöpåverkan och fördelningen av välstånd. Ekonomer tenderar att hantera intergenerationella frågor under rubriken rättvisa och reducerar dem ofta till en fråga om inkomstfördelning mellan generationer. Dessa generationer framställs som separata enheter med egna nytta-funktioner, som om de vore helt distinkta och oberoende från varandra. Detta tillvägagångssätt har en tendens att underskatta de mer komplexa etiska och ekologiska dimensionerna av hållbarhet.

Huvudströmningens syn på hållbarhet har därför i stor utsträckning handlat om resurshantering och marknadens roll i att fastställa priset på framtida generationers välstånd. Genom att fokusera på marknader, räntor och diskontering av framtida värden har ekonomer negligerat den etiska komplexiteten i dessa frågor. Det finns en tydlig risk att dessa förenklade ekonomiska modeller för framtida generationer inte lyckas beakta den nödvändiga bredden av etiska perspektiv, såsom rättighetsbaserad etik eller dygdetik, som kan ge oss en mer holistisk syn på mänsklig välfärd och ekologisk balans.

Ett av de mest centrala perspektiven när det gäller social försörjning handlar om de materiella och energimässiga flödena genom ekonomin, vilket knyter an till begreppet social metabolism. Här bör man titta på hur resurser och energi strömmar genom samhällssystemet och på de ekologiska grundvalarna för dessa flöden. Den ekologiska ekonomin, som har sina rötter i dessa idéer, betonar vikten av att förstå de fysiska begränsningarna i de ekonomiska system vi bygger och att dessa begränsningar i grunden påverkar framtida generationers förutsättningar. Hållbar produktion handlar därför inte enbart om att tillgodose nuvarande behov utan om att definiera en ny typ av produktion som är mer rättvist fördelad och samtidigt anpassad till planetens gränser.

Det ekonomiska systemet idag är extremt ojämlikt, både vad gäller fördelningen av resurser och möjligheterna till social mobilitet. De biophysiska realiteterna – våra fysiska resurser och deras fördelning – tvingar oss att konfrontera verkliga gränser. Det är viktigt att förstå att den allomfattande drömmen om ett samhälle där alla kan leva som medelklassamerikaner är inte bara utopisk utan också ekologiskt ohållbar. Att uppnå tillräcklighet i stället för att sträva efter hedonistisk överflöd innebär att omvärdera våra konsumtionsvanor och omformulera våra värderingar kring vad som är tillräckligt.

När det gäller miljöförändringar och ekosystemens hälsa har mainstream-ekonomin antingen ignorerat ekosystemens betydelse eller försökt fånga dessa förändringar genom att uttrycka dem i monetära termer. Detta är ett exempel på strategisk ignorans. Att försöka sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster är både omöjligt och missvisande. De rumsliga och tidsmässiga dimensionerna av miljöförändringar – som påverkan på olika geografiska områden eller hur ekosystem förändras över tid – är avgörande för hur vi utvärderar dessa förändringar och utvecklar policys för att hantera dem.

En annan aspekt av social försörjning är arbetets roll i ett samhälle. För att omforma vårt ekonomiska system måste vi omdefiniera arbetets natur och dess funktion i samhället. Istället för att följa den traditionella vägen med minskade arbetstider och jobbdelning, skulle en social-ekologisk ekonomi kräva en fullständig omstrukturering av arbetslivet. Detta innebär att gå bortom kapitalistiska och produktivistiska modeller som främjar ständig tillväxt och istället fokusera på hållbara och rättvisa arbetsformer, där arbete inte ses som ett nödvändigt ont utan som en positiv kraft i samhällsstrukturen.