Hur förändrar autonoma system arkitektens roll i den digitala designprocessen?

Arkitektens arbete har länge präglats av kontroll, precision och en djupt mänsklig intuition för form och rum. Med framväxten av digitala verktyg som BIM – Building Information Modeling – började en ny era, där designens element kunde konstrueras, modifieras och analyseras med en aldrig tidigare skådad exakthet. I detta skede är arkitekten fortfarande den centrala aktören: hon bestämmer vilka komponenter som ska finnas – dörrar, väggar, fönster och golv – och instruerar sitt digitala verktyg att skapa dessa. Varje komponent är redan algoritmiskt kodad med inbyggda relationer; dörren känner till sin vägg, golvet förstår sitt plan. Automationen här är inte en ersättning för kreativitet, utan snarare en förlängning av arkitektens medvetna handling.

Med ökningen av tillgängliga och organiserade datamängder för AI-baserade system kan man ana de möjligheter som väntar arkitekturen under det kommande decenniet. Vi kan tala om autonoma resultat: utdata som genereras av system som inte längre behöver den manuella mellanhanden. Ett exempel är kodkontrollen – traditionellt en tidskrävande, regelstyrd process. Idag kan en digital modell redan lämnas till ett AI-verktyg som själv kontrollerar överensstämmelse med byggnormer. Imorgon kommer samma verktyg inte bara att granska, utan förutse avvikelser redan under modelleringen. Denna intelligenta närvaro i bakgrunden – ständigt analyserande, alltid beredd att korrigera – omformar arkitektens roll från den som styr varje steg till den som övervakar ett ekosystem av medskapande algoritmer.

Autonoma processer sträcker sig bortom designen. När robotiken utvecklas i symbios med AI ser vi hur byggarbetsplatsen själv förändras. PictoBot – en AI-driven målrobot – arbetar tillsammans med en mänsklig handledare för att måla interiörer med en precision och uthållighet som människan ensam inte kan uppnå. I arkitektens BIM-modell finns ytan redan definierad, men översättningen av designavsikt till fysisk handling sker genom en beräknande intelligens som kan förstå kontext, ljus, färg och rum. Här blir maskinen inte bara ett verktyg, utan en del av byggprocessens väv.

Byggnaden i sig blir också intelligent. De system som reglerar luft, vatten

Kan maskiner verkligen lära sig att skapa arkitektur?

De nya teknologierna tas, i vanlig ordning, först i bruk för att öka produktiviteten på kort sikt. Stora företag experimenterar med sina omfattande interna datamängder och extraherar alltmer förfinad information. Det är föga förvånande att dessa tillämpningar i hög grad bygger på textdata – korrespondens, marknadsföringsmaterial och annan skriftlig dokumentation – eftersom grundmodellerna som utnyttjar text är både robusta och tillförlitliga för sökning, indexering och inferentiellt resonerande.

Digitaliseringen fortsätter dock att forma arkitektens arbete, både genom att förstärka vissa uppgifter och ersätta andra. Där dagens datorer främst fungerar som procedurmässiga verktyg – de påskyndar arbetet och hanterar komplexitet – erbjuder AI-system möjligheter och hot av helt annan art. Deras inflytande sträcker sig över tjänsternas omfattning, struktur och djup, och när dessa system utvecklas kommer deras integration i det dagliga yrkeslivet att bli alltmer ofrånkomlig, även för arkitekter.

När Richard och Daniel Susskind i The Future of the Professions (2015) hävdade att artificiell intelligens till slut skulle göra professionerna överflödiga, väckte det oro. Arkitektyrket, mindre politiskt inflytelserikt och sämre betalt än juridikens eller medicinens världar, står särskilt sårbart. De menade att teknologin skulle bli den främsta drivkraften för en oåterkallelig förändring i hur samhället förmedlar expertis – och att vi varken kommer behöva eller vilja att professionella arbetar på samma sätt som tidigare sekel.

Professioner har historiskt skapats för att förvalta expertkunskap, kontrollera tillgången till den och tillämpa den i former som nu blir allt lättare att automatisera. Radiologer ersätts av algoritmer som outtröttligt och exakt kan läsa diagnostiska bilder. Jurister ersätts av maskiner som söker, tolkar och sammanställer juridiska dokument. Och arkitekter? De kan i allt högre grad ersättas i de delar av sitt arbete som kan översättas till explicit kunskap – det som kan beskrivas, upprepas och formaliseras.

Daniel Susskind utvecklar senare denna tanke: datorer kommer sannolikt inte att eliminera hela yrken, utan snarare specifika uppgifter. Ekonomerna Autor, Levy och Murnane