Hur det förlorade förflutna rekonstrueras av maskiner och illusioner

De hade redan börjat riva Timbuktu när Phillips kom dit. Medan han fortfarande svävade högt uppe i luften, ovanför den dammiga, gyllene slätten där floden Niger mötte Saharas sand, kände han en plötslig pirrande upphetsning när han såg ner på de fyrkantiga grå, flata taket av leirgodsbyggnaderna i den stora ökencivilisationen. Men när han landade möttes han av ett surrande ljud, och han såg glittrande metallytor och robotar som rusade omkring, som en svärm gigantiska glänsande insekter som drog isär staden. Han visste inte om robotarna innan han kom dit. Det var så dessa underverk genomfördes, insåg Phillips: en armé av plikttrogna maskiner. Han föreställde sig att de plötsligt skulle dyka upp från jorden när deras tjänster behövdes, komma upp från någon steril underjordisk lagerlokal för att bygga upp platser som Venedig, Thebe, Knossos eller Houston, till och med de minsta detaljerna, för att sedan, vid ett senare tillfälle, återvända för att riva ner allt de byggt.

De tillät honom inte att stanna en minut längre. Ingen mat fanns här, ingen vatten, inget skydd. Den här staden fanns inte längre. "Du får inte stanna. Du får inte stanna," upprepade roboten mekaniskt.

Kanske skulle han hitta henne i Chicago istället. Han flög iväg igen, norrut och västerut, över den vidsträckta tomheten. Marken under honom böjde sig bort mot den disiga horisonten, bar och steril. Vad hade de gjort med resterna av världen som en gång funnits? Hade de släppt lös sina glänsande metallinsekter för att rensa bort allt? Fanns det inga ruiner av den verkliga forntiden längre? Ingen bit av Rom, ingen skärva av Jerusalem, inget stump av Fifth Avenue? Det var allt så ödsligt där nere, som en tom scen, redo att få sitt nästa set uppbyggt.

När han flög över Afrika och sedan vidare in i det som han trodde var södra Europa, flög han över ett landskap som såg ut att vara en annan värld, helt olik hans egen tidsålder. Hans lilla flygfarkost gjorde allt arbetet, medan han själv satt och döse eller tittade på omgivningen. Ibland såg han en annan flitterflitter passera långt borta, ett mörkt avlägset vingat tårdroppsliknande föremål utsträckt mot den hårda klarheten i himlen. Han önskade att han hade någon att prata med, men visste inte hur han skulle komma i kontakt med dem. Inte för att han hade något särskilt att säga, utan mer för att han var fullständigt isolerad. Det kändes som om han var den sista levande människan på jorden.

Hans tankar flög till Gioia.

New Chicago var en stad som var som ingen annan. Den hade ingenting gemensamt med det Chicago som Phillips hade känt. Den var byggd, åtminstone, vid västra kanten av en stor inlandsjö som kanske var Lake Michigan, även om den verkade bredare och mindre långsträckt än den sjö han mindes. Staden var en lacy fantasi av slanka pastellfärgade byggnader som reste sig i konstiga vinklar och var sammanlänkade av en väv av mjukt svängande luftbroar. Gatorna var långa parenteser som vidgade sig mot sjön vid sina norra och södra ändar och bågade graciöst västerut i mitten.

Vad var det egentligen för värld som detta var en reflektion av? Vad var syftet med att skapa denna artificiella plats? Och varför var robotarna, snarare än människor, de som bar ansvar för att rekonstruera dessa städer? Det var klart att de inte bara var till för att underhålla – robotarna kanske hade en egen, mer allvarlig agenda: att återuppbygga världen för att förstå det förflutna, att återskapa det förlorade, och kanske också för att hålla sina egna minnen vid liv, för att de, till skillnad från människorna, faktiskt hade en förmåga att minnas, även om de aldrig var i stånd att erfara världen på samma sätt.

Vad innebär det att vara "real" i en värld där odödlighet och konstgjorda livsformer är möjliga?

Det var en tid när vi definierade oss själva genom det fysiska – genom åldrandet, genom de förändringar som livet tvingade på oss. Men i en värld där vi kan kontrollera och manipulera själva essensen av livet, där tiden inte längre spelar den roll vi en gång trott, måste vi fråga oss: Vad innebär det att vara "real"? Är det tillräckligt att vara levande i den biologiska bemärkelsen, eller är det möjligt att vara mer än så?

I den samtida världen, där odödlighet och konstgjorda livsformer existerar, ställs denna fråga ofta på sin spets. En av de mest gränsöverskridande tankarna är att vara i besittning av ett medvetande som inte åldras. För en sådan individ kan åldrandet, den fysiska nedbrytningen av kroppen, bli en förlorad dimension, förlorad inte i bemärkelsen att den försvinner, utan att den slutar vara relevant. Tänk om du, som i berättelsen, inte behöver oroa dig för det oundvikliga åldrandet. Om din kropp inte behöver åldras, om den inte behöver bli sliten eller trött, om du inte behövde känna smärta på samma sätt som andra gör – skulle du fortfarande vara en del av världen på samma sätt som de andra? Eller skulle du vara en åskådare, en besökare i din egen värld?

Det som gör den här situationen så intrikat är frågan om vad som är verkligt. Charles, trots att han inte är biologiskt människa, anser sig vara lika verklig som någon som har fötts och åldras på det sätt som traditionellt definierar mänsklig existens. För honom är hans känslor, hans tankar, hans förmåga att älska och känna smärta tillräckligt för att göra honom "real." Detta krockar med Gioias uppfattning om verklighet, där det fysiska och biologiska inte kan undvikas eller förnekas. Den fysiska kroppens skröplighet är en del av det mänskliga tillståndet – något som hon inte kan eller vill separera sig från.

Men även om denna kroppsliga verklighet kan verka ofrånkomlig, pekar berättelsen på något större, något djupare. Är det inte så att våra kroppar är begränsningar för vårt verkliga jag? Vad händer om man kan släppa den kroppsliga nedbrytningen och fortfarande vara "den man är"? Den poesi som Charles citerar – om att vara en skapelse av konstnärligt skapande snarare än av naturen – pekar på en idé som har fascinerat människor genom historien: tanken på att gå bortom den fysiska kroppen, att transcendiera den fysiska existensen för att bli något annat, något evigt och konstgjort, men ändå levande i vårt medvetande och våra handlingar.

Vad innebär detta för oss idag, när vetenskapen och teknologin har öppnat nya dörrar till möjligheten att kontrollera liv och död på sätt som tidigare var otänkbara? Vad säger det oss om vår syn på oss själva och på livet, när vi kan skapa livsformer och medvetanden som inte är bundna till det biologiska? Vad innebär det för vår förståelse av verklighet? Är det möjligt att vara "mer real" än det biologiska jaget, eller är denna separation mellan kropp och själ något vi måste acceptera som en fundamental aspekt av existensen?

För läsaren är det viktigt att förstå att i en värld där teknologi och odödlighet är möjliga, kan gränserna mellan det som är "levande" och det som är "icke-levande" bli allt suddigare. Det som vi en gång betraktade som den mest grundläggande definitionen av mänskligt liv – den fysiska kroppens förgänglighet – utmanas av möjligheten att överleva den. Men med denna förändring kommer också en ny fråga om vad det betyder att vara människa och om vi kan skapa en verklighet som känns lika meningsfull när den inte är bunden till de normer vi tidigare trott definierar livet.

Hur kan en galen profet förändra världen?

Det fanns en tid när övertygelser drevs av passion, och människor, i sin blinda tro, följde ledare som de trodde var kallade av en högre makt. I dessa tider, som vi ser i Robert Silverbergs skildring, stod människor inför beslut som inte bara påverkat deras liv, utan också historien själv. I denna kontext, som så ofta har hänt genom tiderna, var det en kombination av tro, politik, och den mänskliga önskan om en förändring som drev allt framåt.

Thomas, en av huvudfigurerna i berättelsen, är en sådan ledare. Han är en man med en viss karisma och en förmåga att få andra att tro på hans vision. Hans retorik bär ett löfte om en bättre värld, men på samma gång ett löfte om kaos och förvirring. I de ögonblick som skildras av Silverberg är Thomas mer än bara en person - han är en symbol för de krafter som påverkar och formar människans tro och handlingar. Hans ord och handlingar är som ett kraftfullt verktyg, ett svärd som han och hans följare svär vid.

I hans samtal med Saul är Thomas inte längre den kaxiga, självsäkra profeten från början, utan en människa som tvivlar på sig själv, som inte riktigt förstår sin egen kraft. Saul å andra sidan, verkar vara den som hela tiden styr händelserna. Hans röst är en av uppmaning, av oro och kontroll. "Vi har makten", säger han, "och om vi inte använder den, så kommer vi att förlora den." Här ser vi ett maktförhållande som utvecklas, en dynamik där individer både försöker styra andra och samtidigt själva bli styrda av de krafter de inte fullt ut förstår.

Silverberg belyser här en viktig aspekt av ledarskap i kriser: de människor som ofta söker en förändring är både pådrivna av sina egna ideologier och av deras omständigheter. Förändring innebär inte bara att världen omkring en ska förändras – det innebär också att förändra sig själv och de grundläggande antagandena om vad som är rätt och fel. Thomas förvandlas från att vara en kraftfull talare till en osäker och tveksam man, medan Saul förblir den orubblige, som ser på världen genom en prisma av makt och kontroll.

Den konflikt som sker mellan de olika religiösa grupperna, som exemplifieras av "Den autentiska kyrkan" och "De väntande", ger oss en inblick i hur doktriner och övertygelser kan splittra och omforma samhällen. Det är en kamp om tolkningsföreträde när det gäller den "tecken" som ses som en profetia om framtiden, ett tecken som kan vara gudomligt eller sataniskt beroende på hur man väljer att tolka det. Denna typ av teologisk konflikt är en spegelbild av de politiska och ideologiska strider som präglar så många samhällen genom historien.

Silverberg skildrar också en fascinerande syn på relationen mellan människan och det gudomliga. I berättelsen är det inte längre fråga om ett klart, renodlat åtskiljande mellan det goda och det onda. I stället belyses gråzonerna: de som tror på det goda, men som ändå är villiga att förlita sig på makten hos den som traditionellt betraktas som den onde. Detta ger en förklaring till varför vissa grupper kan acceptera och anpassa sig till kontroversiella eller extrema idéer. Det handlar om överlevnad, om att känna att det finns ett större syfte, även om det innebär att alliera sig med makter som annars skulle vara oacceptabla.

Det är inte bara Thomas eller Saul som spelar huvudrollen i denna berättelse. Silverberg ger oss också en berättelse om människor som är fast i sina övertygelser och som inte ser den större bilden. Lucy, som är fast besluten att stödja Thomas trots hans uppenbara fel, reflekterar den förblindade troen som kan föra människor till att följa ledare utan att ifrågasätta deras metoder eller moral. För henne är Thomas en profet, ett mål i sig. Och denna blinda hängivenhet till en ledare är något som har präglat många religiösa rörelser genom historien, där människor ger upp sitt eget förstånd i jakten på mening och hopp.

För att förstå denna berättelse fullt ut måste läsaren förstå att det inte bara handlar om individuella val eller relationer. Det handlar om den större konflikten mellan olika visioner av världen och makten hos de som styr dessa visioner. I berättelsen om "Marchen mot havet" ser vi inte bara en religiös procession, utan en symbol för de stora rörelserna som präglar både historia och samtid: de rörelser som söker förändring, som söker makt, och som söker frälsning, men alltid till ett pris.

Det är viktigt att förstå att denna berättelse inte bara handlar om en religiös konflikt eller en förlorad profet. Den handlar om de större mekanismerna som styr hur människor kommer samman och splittras, om hur trosföreställningar och ideologier fungerar som katalysatorer för handling, både på en personlig och global nivå.

Vad händer med temporära medborgare när en stads tid är förbi?

Han hade alltid undrat vad som händer med de temporära invånarna när en stads storhetstid är över. När Asgards väldiga, nordiska hjältar förlorat sin plats, blev de kanske återanvända som de smidiga, mörkhyade draviderna i Mohenjo-daro? När Timbuktu förlorade sin glans, förvandlades de svarta krigarna, klädda i sina färgstarka dräkter, till de böjliga bysantinerna som fyllde Konstantinopels bågar? Eller var det så att de gamla temporära medborgarna, de som hade tjänstgjort under en svunnen epok, bara övergavs som bristfälliga rekvisita, förvarades i lagerhus för att slutföra sitt syfte i en annan tid, innan nya modeller skapades?

Efter att han blivit badad och klädd i de rika röda silkena, vandrade han ensam genom paviljongen, beundrande de klingande smyckena i grön jade som hängde från portikens tak, de glänsande kastanjefärgade pelarna och de regnbågsfärgade bärande balkarna som stödde taket. Snart tröttnade han på sitt ensamhet och närmade sig bambugardinen som ledde till Gioias privata rum. En portör och en av tjänarna stod på platsen och signalerade att han inte borde gå in. Men han skrynklade pannan och de smälte bort för honom som snöflingor. En rökelsefilt ledde honom till Gioias innersta rum. Där stannade han vid dörren och betraktade henne.

Gioia satt naket framför ett detaljerat dressingbord av ovanligt trä, inlagt med band av orange och grön porslin. Hon betraktade sig själv intensivt i en spegel som hölls av en av hennes tjänare, fingrarna löpte genom hennes hår som om hon letade efter gråa hårstrån. Men grått hår? På Gioia? På en medborgare? En temporär kunde möjligen visa några spår av åldrande, men inte en medborgare. Medborgarna förblev evigt unga. Han hade aldrig sett ett ålderstecken på Gioia, hennes hud var alltid slät och fast, hennes hår mörkt. Men där var hon, noggrant letande, och plockade bort gråa hårstrån som om de var svarta prickar på en tavla.

När han tänkte på det, började han fundera: Åldrades hon som en vanlig människa, men med någon sofistikerad metod för att dölja det? Han visste att det var svårt att hålla reda på tiden här, men han var säker på att flera år hade gått sedan de först möttes. Var Gioia faktiskt mycket äldre än han trott? Hade han missat något under alla dessa år tillsammans? Han ville inte störa henne, men dessa tankar låg kvar.

Men några ögonblick senare var dessa linjer borta. Hade han sett fel? Eller var det kanske någon form av optisk illusion, en trick som spegeln hade spelat på honom? Han kunde inte vara säker. Vad han visste var att de människor som levde i den här världen, trots sitt eviga yttre, hade ett mycket mer komplicerat och djupt förhållande till åldrande än han först hade trott.