Radikalisering bland individer sker ofta genom en komplex blandning av personliga, sociala och ideologiska faktorer. Det finns en gemensam nämnare i många av de fall där enskilda individer, så kallade "ensamma vargar", ger sig in på vägen till extremism. En sådan faktor är känslan av utanförskap och förlorad identitet.

Pavlo Lapshyn, en ung man från Ukraina, är ett exempel på hur ett djupt rotat hat kan utvecklas till våldsam extremism. Hans bakgrund var inte i en kriminell organisation, men hans engagemang i högerextremism och den radikalisering han genomgick på egen hand, ledde till att han begick mord och planerade en serie terrorattacker i Storbritannien. Lapshyn var en ung man som kände ett behov av att intensifiera en "raskrig", ett begrepp som för honom symboliserade en kamp mellan olika etniska grupper och raser. Han sökte bekräftelse på sina ideologiska ståndpunkter genom att ta del av högerextrema texter, spela ett rasistiskt videospel och läsa The Turner Diaries, ett verk som beskriver en våldsam revolution från högerextrema perspektiv.

Likaså är fallet med Ali Sonboly, den unge mannen som utförde terrorattacken i München 2016, ett tragiskt exempel på hur radikalisering kan frodas i en miljö där individen känner sig splittrad mellan olika kulturella och etniska identiteter. Sonboly, som hade invandrarbakgrund från Iran, var fast besluten att bli "en riktig tysk", en strävan som återspeglar en känsla av otillräcklighet och alienation. Hans fientlighet mot andra invandrargrupper, särskilt de av turkiskt, albanskt och bosniskt ursprung, fördjupades genom hans uppfattning om att han inte tillhörde den "rätta" gruppen i samhället, och att hans ursprung var ett hinder för hans integration. Genom att byta namn till David för att dölja sitt persiska arv, försökte han på något sätt fly undan sin bakgrund och samtidigt positionera sig som en del av en ideologi som han ansåg vara mer "ren" eller "europeisk".

Sonboly började, likt Lapshyn, utveckla ett intresse för högerextrem ideologi. Han var djupt fascinerad av Hitler och hans vision om ett rent ariskt samhälle. Det är intressant att notera att denna fientliga och rasistiska ideologi inte alltid kommer från direkt kontakt med extremiströrelser. För många av dessa individer är nätet en primär kanal för att hitta och bli påverkad av extremistisk litteratur och videor. Dessa tankar bekräftas och förstärks i privata forum där unga män, som Sonboly, söker en plats där deras egna känslor av utanförskap kan förstärkas och där de kan finna en gemenskap som stöttar deras världsåskådning. Det är genom denna gemenskap som ideologiska bindningar förstärks och individerna får bekräftelse på sin hatfyllda världssyn.

Det är också intressant att reflektera över hur identitet och kulturell tillhörighet spelar en central roll i dessa individers radikalisering. Sonboly kände ett starkt behov av att framstå som tysk, men samtidigt avskydde han den del av sitt ursprung som han såg som svag eller förknippad med lägre social status. Detta är en ytterst tragisk paradox där en individ försöker skapa sin egen identitet genom att utplåna och förneka andra delar av sig själv. För att kompensera för sina egna känslor av svaghet och alienation började han rikta sitt hat mot de grupper som han såg som "mindre värda", vilket, i hans fall, var de invandrare han ansåg hotade hans position i det tyska samhället.

Denna dynamik av att försöka framstå som en del av en grupp på bekostnad av andra, återspeglar hur radikalism inte bara är ett resultat av yttre påverkan, utan också av en inre konflikt och en känsla av att inte vara hemma någonstans. Hos både Lapshyn och Sonboly är radikaliseringen inte en impulsiv handling utan en långsam process som sker under flera år. Denna process innebär inte bara en inre kamp om identitet, utan även en social kamp för att hitta en plats i ett samhälle som de upplever inte accepterar dem för den de är.

Radikaliseringsprocessen är därför ofta djupt personlig, rotad i individuella erfarenheter av uteslutning och förlust av identitet. I många fall, som vi ser med Lapshyn och Sonboly, är det också ett resultat av hur dessa känslor kan förstärkas och bekräftas genom extremismens ideologier och gemenskaper som finns på nätet. Därmed blir radikalisering inte bara ett resultat av individens känslomässiga tillstånd utan också ett resultat av de digitala och fysiska miljöer de befinner sig i.

Det är viktigt att förstå att radikalisering inte är en enkel, linjär process och att de som genomgår denna resa inte alltid kommer från samma bakgrund. Många av de människor som blir radikaliserade, som vi har sett med Lapshyn och Sonboly, har en viss typ av bakgrund av utanförskap eller svårigheter att navigera mellan olika kulturella och etniska identiteter. Det är denna klyfta mellan den egna självbilden och de omvärldens förväntningar som kan skapa en grogrund för extremism. Det innebär också att åtgärder mot radikalisering inte enbart handlar om att bekämpa de ideologiska strömningarna utan också att hjälpa individer att återuppbygga en känsla av samhörighet, och att se till att de känner att de har en plats i samhället.

Varför underskattas högerextrem terrorism i det offentliga medvetandet?

Terrorism är en fråga som alltid väcker starka känslor, men varför är det just högerextrem terrorism som ofta hamnar i skymundan när det gäller offentlig diskussion? Media fokuserar nästan alltid på islamistiska extremister, medan högerextrema rörelser och deras våldsdåd ofta inte får samma uppmärksamhet trots att de utgör ett betydande hot. Vad förklarar denna skevhet i vår uppfattning och varför tycks terrorhandlingar som dessa fortfarande vara så svåra att förutse och förhindra?

Det är en allmän tendens att samhället tenderar att reagera på de mest omedelbara och synliga hoten, och i dagens värld tycks islamistisk terrorism vara den största faran. Al-Qaida, IS och andra islamistiska grupper är huvudaktörerna när det gäller terrorism i vårt kollektiva medvetande, och vi förväntar oss nästan alltid en koppling till dessa nätverk vid varje nytt terrorbrott. Detta trots att bevisen för en sådan koppling ofta är vaga eller obefintliga. För oss är terrorism och islamism nära förknippade, ett förhållande som inte nödvändigtvis speglar den verkliga hotbilden.

En betydande faktor som kan förklara varför högerextrem terrorism inte får samma uppmärksamhet är att dessa gärningsmän ofta verkar på egen hand, som så kallade "ensamma ulvar". Det är svårt för myndigheter och säkerhetsapparater att upptäcka dessa individer i förväg, och ofta förbises de varningssignaler som kan tyda på en radikalisering. Exempelvis det tragiska fallet med David Sonboly, den 18-årige tyske gärningsmannen som i juli 2016 utförde en masskjutning i München, är ett exempel på en attack där myndigheterna inte hade förberett sig på den typen av våld. Hans handlingar var inte en direkt följd av någon islamistisk agenda, utan snarare ett uttryck för högerextrem ideologi, influerad av internet och dess mörka hörn.

Terrorismens natur i den moderna världen har förändrats. Internet har blivit en central plats för radikalisering, där människor får tillgång till extremistiska idéer och kan skapa egna, personliga tolkningar av dessa. Breivik, den norska massmördaren, blev den första i en ny generation av terrorister som radikaliserades via nätet och inspirerade individer som Sonboly. Denna form av "självskapad" terrorism innebär att gärningsmannen inte nödvändigtvis är en del av ett större, organiserat nätverk, vilket gör det mycket svårare att förhindra sådana attacker.

Terrorhandlingar, oavsett deras ursprung, syftar till att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt. I en värld som är ständigt uppkopplad via sociala medier blir mediebevakningen själva syftet med handlingen för terroristen. Regeringar och säkerhetsmyndigheter har svårt att förutse dessa angrepp eftersom de ofta är resultatet av en långsiktig process av självradikalisering som inte alltid är synlig förrän det är för sent. Denna dynamik skapar ett klimat av osäkerhet och rädsla, där varje attack genomsyras av överdriven mediebevakning och hysteri, och där allmänhetens reaktioner inte alltid är proportionerliga till hotet.

Det som gör terrorism så fasansfullt är inte bara de dödsfall och skador det orsakar, utan den psykologiska påverkan det har på samhället i stort. Genom att förstöra känslan av trygghet och normalitet, tvingar terrorism oss att konfrontera våra största rädslor. Vår reaktion på dessa attacker, där vi i många fall ser politiker och samhällsfigurer uttrycka empati och solidaritet, kan också ses som ett sätt att återställa en känsla av ordning och kontroll. Men detta skapar också en ond cirkel, där terroristernas mål – att skapa rädsla och uppmärksamhet – uppfylls gång på gång.

Det är också viktigt att förstå att terrorism, oavsett dess politiska eller religiösa motiveringar, är en spegelbild av vårt samhälle. Den lyfter fram de brister som finns i våra institutioner och i vårt sätt att relatera till andra människor. Genom att förstå de bakomliggande orsakerna till varför vissa individer faller för extremistiska idéer, kan vi börja arbeta mot att förhindra framtida terrordåd. Att analysera högerextrem terrorism och dess kopplingar till vår samtid är därför avgörande för att verkligen förstå hotet mot vårt samhälle och våra demokratiska värderingar.

Det finns en parallell mellan terrorismens uppkomst och den kulturella och politiska utvecklingen i samhället. Högerextrema ideologier har fått ökat utrymme på många håll i världen, inte minst genom populism och nationalistiska rörelser. I denna kontext ser vi hur terrorism fungerar som ett extremt uttryck för en radikal idéströmning som inte längre är marginaliserad utan får en viss legitimitet i politiska diskurser. Det är en utveckling som vi måste vara medvetna om och som kräver att vi inte enbart fokuserar på externa hot, utan även på de inre spänningarna som kan leda till extremism och våld.

Hur "ensamvarg"-terrorism formar en ny form av extremism och radikalisering

De så kallade "ensamvarg"-terroristerna, individer som verkar på egen hand och utan direkt koppling till organiserade grupper, har blivit en alltmer framträdande typ av förövare inom terrorismen. Även om dessa gärningsmän ofta verkar isolerade, visar det sig att deras handlingar är djupt influerade av varandra, och deras idéer sammanlänkas via en virtuell gemenskap som sprider radikala tankar och ideologier. En av de mest kända figurerna som fungerat som inspirationskälla för många av dessa aktörer är Anders Behring Breivik, den norske terroristen som utförde massakern på Utøya 2011.

Breivik, som i sitt manifest uttryckte beundran för likasinnade individer som kämpade mot det han ansåg vara ett etniskt och kulturellt folkmord, har blivit ett föredöme för många som söker att legitimera sina egna radikala åsikter och handlingar. Breivik drömde om att bli en symbol för andra extremister och "kopieringsaktörer". Hans handlingar inspirerade såväl gärningsmän som David Sonboly och Lapshyn, och även Brenton Tarrant, förövaren bakom moské-massakern i Christchurch, uttryckte sin beundran för Breivik i sitt eget manifest. Han kallade på "alla de som står emot etnisk och kulturell utradering". På så sätt blir dessa individer en del av en löst sammanlänkad terrornätverksstruktur, där internet fungerar som en plattform för både inspiration och självhävdelse.

En ensamvarg handlar ofta utifrån sina egna övertygelser, men har samtidigt förmågan att attrahera och inspirera andra. Dessa förövare söker inte bara uppmärksamhet utan vill ofta iscensätta sin handling som en provokation, för att stärka sin egen identitet och sitt existentiella syfte. Tarrant och Breivik framstår som aktörer som inte bara ville manifestera sina egna åsikter, utan också skapa ett globalt nätverk av likasinnade, även om dessa individer aldrig haft direkt kontakt med varandra. Deras gärningar fungerar som katalysatorer för andra att följa deras exempel, och deras manifest blir ett sätt att föra en politisk och ideologisk dialog, om än genom våld.

Internet spelar en central roll i denna dynamik. Det ger ensamvargar tillgång till både radikalt material och en global publik som gör det möjligt för deras ideologier att spridas snabbt. De använder ofta sina plattformar för att legitimera sina åsikter och för att rekrytera andra, men också för att beskriva sina handlingar som en del av en större, ideologiskt driven kamp. För många av dessa aktörer blir verkliga organisationer och politiska grupper endast en skepnad; de förlorar sin autenticitet och ersätts av en fantasivärld där ens egna handlingar och övertygelser får stå i centrum. Exempel på detta kan ses i Breiviks påståenden om att han tillhörde en fiktiv "Riddarorden", en symbol för hans egen skapade mytologi.

Trots att många av dessa individer försöker ansluta sig till politiska partier, såsom Breivik och Luca Traini som var medlemmar i populistiska högerpartier, inser de snabbt att dessa organisationer inte går tillräckligt långt för att uppnå deras mål. De finner de politiska vägarna för oföränderliga och svaga och radikaliserar sig istället ytterligare. När Breivik efter sin hemska handling fick stöd från politiker som Mario Borghezio från Lega Nord, var det ett klart tecken på hur dessa "ensamvargar" är nära kopplade till farliga ideologier och hur deras gärningar, trots att de inte alltid genomförs i samarbete med etablerade grupper, ändå kan få politisk resonans och legitimitet.

De politiska målen för dessa gärningsmän, dock, uppnås sällan. Efter Breiviks attentat ledde det norska svaret till en stärkt känsla av öppenhet och demokratisk vilja, en direkt motsats till vad han hade strävat efter. På samma sätt reagerade Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern på moské-massakern i Christchurch genom att föra fram värderingar som mångfald och medkänsla, och avvisade alla försök att skaka dessa fundamentala principer. På andra sidan spektrumet finns det däremot personer som Donald Trump, vars uttalanden inte bara ger legitimitet till, utan också uppmuntrar, extremismens framfart.

För att kunna förstå och förhindra denna typ av terrorism är det avgörande att förstå hur dessa ensamvargar, trots sin påstådda isolering, är djupt influerade av ett globalt nätverk av radikala tankar och hur deras idéer ständigt sprids och förstärks via internet. Dessa individer agerar inte bara i isolering utan är en del av en större rörelse som utmanar etablerade värderingar om mångfald och öppenhet. Samtidigt blir deras handlingar ofta en spegling av misslyckandet med att uppnå politiska mål genom mer traditionella och demokratiska kanaler.

Ensamvargar är inte bara ett fenomen av våld eller psykisk störning, utan en manifestation av ideologiska spänningar som genomsyrar samhällen. Denna radikalisering på nätet är en av de största utmaningarna för samhället i dag, och därför är det avgörande att förstå dess psykologi och de ideologiska strömningarna som ligger bakom. Att se på dessa individer som något isolerat och utan djupare sammanhang gör oss blinda för den större politiska och sociala dynamik som driver deras gärningar.

Hur högerextrem terrorism sprider sig i det moderna samhället

I en tid där digitaliseringen möjliggör global kommunikation har vi också sett en förändring i hur terrorism utvecklas och sprider sig. Högerextrem terrorism, i form av ensamma gärningsmän, är ett fenomen som blir allt mer synligt i världen. Dessa individer, som ofta kallas för "ensamvarg-terrorister", drivs av en ideologi som blandar paranoida, rasistiska föreställningar med en känsla av att ha en mission att utföra. Deras handlingar, som ofta involverar grymma mord på oskyldiga personer, sker inte för att dessa individer har någon personlig relation till sina offer. Istället är målet att ge uttryck för en övergripande politisk och rasistisk vision om världen. De ser världen som en kamp mellan "vänner" och "fiender", där minoriteter utgör ett hot mot den etniskt "rena" nationen.

Det är en ideologi som är så skrämmande för dess absurditet och fanatism att den ibland kan verka för osannolik för att vara verklig. Historien har lärt oss att sådana övertygelser inte är nya – vi har sett exempel genom tiderna där massmord och folkmord har motiverats av liknande ideologier: från häxbränningarna, till nazismens försök att utrota alla judar, till Kambodjas kommunisters avrättningar av alla som bar glasögon, vilket påstods vara ett tecken på intellektualism och fiendskap mot regimen. Denna typ av ideologi, där oförklarliga och irrationella hatobjekt skapas, har funnits under lång tid och visar sig i ett nytt skepnad i form av högerextrem terrorism.

Breivik, en av de mest kända gärningsmännen i vår tid, ansåg sig vara en riddare som kämpade för att rädda Europa från islamisering. Han målade upp sig själv som en hjälte som skulle befria Europa från sin egen undergång. Hans handlingar var förödande och förkrossande för alla som berördes, och hans ideologi, trots dess djupt hatfyllda karaktär, fick en viss näring genom växande populistiska och högerextrema rörelser. Tänk på liknande aktörer, som de som vill utlösa ett "raskrig" eller som Sonboly, som önskade utplåna alla turkar. Deras radikalisering är ett socialt fenomen som inte kan reduceras till enbart tillgång till internet eller onlinemiljöer.

Högerextrem terrorism är en produkt av ett splittrat samhälle, där frågor om invandring och mångkultur skapar klyftor. När verbal radikalism blir normen och när vänster- och högerpopulistiska krafter tävlar om att få gehör för sina extremt isolerade krav, blir det lättare för dessa radikala idéer att få fotfäste. Ett samhälle som inte längre ser dessa frågor i sin fulla komplexitet riskerar att normalisera dessa ytterligheter. Det handlar om mer än att bekämpa extremism på internet eller i spelvärlden – det handlar om att hantera de ideologier och världsbilder som sprids och som får unga att agera ut dessa farliga föreställningar.

För att kunna motverka denna utveckling krävs det att samhället utvecklar finare verktyg för att förstå och identifiera dessa farliga mönster i en tid då de sprids via nätet. Diskussioner om terrorism får inte avfärdas som obetydliga eller som något som inte gäller oss – för att kunna identifiera och motverka högerextrem terrorism måste vi också förstå de sociala och kulturella processerna bakom radikaliseringen. Dessa individer är inte alltid de som vi förväntar oss, och deras handlingar är inte alltid isolerade från större ideologiska rörelser. Samtidigt kan vi inte längre ignorera det ansvar som vi kollektivt bär i att skapa ett samhälle där sådana tankesätt inte får fäste.

Följaktligen måste mer uppmärksamhet riktas mot de digitala miljöer där dessa radikala idéer får näring. Spelplattformar, där grupper som hyllar Breivik och andra terrorister får sprida sina budskap, måste tas på allvar. Det är inte längre en fråga om huruvida det finns rasism eller inte i dessa miljöer, utan om vi är beredda att se och adressera faran i detta digitala ekosystem. Att avfärda det som "icke-politiskt" är en farlig väg att gå, och risken är att vi då missar möjligheten att stävja den radikalisering som sker inför våra ögon.

Vilka faktorer påverkar verkningsgraden i en gas-turbin?
Hur fungerar lagring och transport av vätskeväte i tunga lastbilar och refuelingstationer?
Hur kan fotodrivna dearomatiseringsreaktioner påverka syntesen av komplexa polycykliska molekyler?