Hur kan AI och sociala identiteter korsbefrukta etiska överväganden i dagens samhälle?

Denna metod accepterar de socialt konstruerade kategorierna som ett provisoriskt verktyg för att följa och förstå skillnader mellan olika sociala grupper längs flera linjer av sammanflätade identiteter, dimensioner och maktstrukturer. Grunden för interkategorisk komplexitet är att även om intersektionaliteterna inom ojämlikhet är dynamiska och hela tiden förändras, ger denna metod forskare möjlighet att analysera dessa förändringar genom att betrakta både deras skärningspunkter och de makrostrukturer som omger dem. Detta gör att forskare kan använda jämförande analyssystem för att utforska komplexiteten av individuella och kollektiva erfarenheter. McCall (2005) introducerar begreppet intra-kategorisk komplexitet som en ytterligare metod för att förstå intersektionalitet. Denna metod fokuserar på de "förbisågna punkterna" i de traditionella gruppernas intersektioner, där vissa individer i dessa grupper inte får tillräcklig uppmärksamhet.

Vidare bidrog intersektionalitetsmetodologierna till att utmana de då rådande analysmetoder som inte lyckades reflektera upplevelser av förtryck från olika grupper. Samtidigt som intersektionalitet ger en teoretisk grund för att undersöka förtryck och privilegier, medför det också nya metodologiska svårigheter. Forskarna har accepterat det faktum att verkliga livserfarenheter är mångfacetterade och föränderliga, men det är ofta svårt att tillämpa dessa teorier på ett praktiskt sätt. Detta är en av de största utmaningarna inom intersektionalitetsforskning: trots teorins legitimitet är det praktiska genomförandet ofta otillräckligt.

I den samtida forskningen om AI, särskilt inom AI:s etiska sfär, har intersektionalitet blivit ett användbart analytiskt verktyg för att förstå marginalisering inom samhället. Som exempel har Reyes (2017) och Moore (2012) argumenterat för att intersektionalitet kan belysa olika maktstrukturer och de etiska frågor som växer fram med användningen av AI-teknologier. Detta perspektiv är särskilt relevant för att förstå AI:s påverkan i relation till sociala identiteter.

Social identitet, som definieras som “självet som förstås genom individens biografi” (Giddens, 1991:244), är inte statisk. Istället genomgår den ständiga förändringar och omförhandlingar när vi interagerar med andra. Dessa interaktioner är centrala i att definiera hur vi ser oss själva och hur vi förmedlar våra identiteter till andra. Denna dynamik måste beaktas när man överväger AI:s roll i samhället. AI-system är designade att interagera med användare och skapa skräddarsydda upplevelser baserade på individuella och kollektiva data. Detta innebär att AI, trots sina teknologiska framsteg, också är en social konstruktion, vars design och implementering påverkas av sociala och politiska förhållanden.

Det är i detta sammanhang som AI och algoritmisk bias blir centrala frågor. AI-system tenderar att återspegla de strukturella ojämlikheterna som existerar i samhället, vilket kan skapa oavsiktliga snedvridningar i beslut och interaktioner. Historisk bias är en form av sådana snedvridningar, där AI-system speglar existerande ojämlikheter, såsom könsfördomar som visades genom Googles bildsökning efter "CEO", där resultaten dominerades av manliga porträtt. Denna typ av bias handlar inte bara om tekniska misstag utan speglar de sociala och kulturella strukturer som påverkar data.

Samtidigt öppnar den omfattande användningen av AI upp för etiska dilemman som rör rättvisa, integritet och falsk information. AI-teknologier används i en rad olika tillämpningar, från automatiserad körning till prediktiv polisverksamhet och språkigenkänning. Men med dessa framsteg följer också komplexa etiska frågor, särskilt vad gäller falsk informationsspridning. Skandaler som Cambridge Analytica-affären och de desinformationskampanjer som kopplas till etniska rensningar i Myanmar belyser den potentiella skada som AI kan orsaka när det används för att manipulera allmänhetens åsikter.

AI:s inverkan på samhället sträcker sig även till de frågor om integritet och rättvisa som uppstår när algoritmer används för att fatta beslut om individer. Enligt forskning från bland andra Whittlestone et al. (2019) och Zimmerman (2018) pågår en konstant konflikt mellan dataskydd och effektivitet, eftersom AI-system är kapabla att bearbeta enorma mängder data för att ge mer precisa och personliga upplevelser. Detta skapar en etisk spänning, där användarnas rätt till privatliv måste vägas mot fördelarna med AI:s kapacitet.

Sammanfattningsvis innebär det att medan AI erbjuder stora möjligheter för effektivisering och förbättrad service, måste vi också vara medvetna om dess etiska konsekvenser och de snedvridningar som kan uppstå från dess användning. För att hantera dessa frågor krävs en noggrann granskning av de sociala och politiska sammanhang som omger AI, liksom en medvetenhet om de maktstrukturer som denna teknologi kan förstärka.

Hur propagandan påverkar opinionsbildning: Sloganen, EU och Brexit

Brexit-kampanjen ledde av "Vote Leave"-gruppen använde ett specifikt slagord som visade sig vara både kraftfullt och kontroversiellt. Sloganen, som hävdade att Storbritannien skulle spara 350 miljoner pund per vecka om de lämnade EU, var en av de mest framträdande symbolerna för kampanjens argument. Det var inte bara ett ekonomiskt påstående, utan också en känslomässig vädjan till väljare som kände missnöje med Storbritanniens medlemskap i EU och dess påverkan på den nationella ekonomin och välfärden. Men bakom denna enkla och slagkraftiga formel låg en komplex uppsättning påståenden och argument som visade sig vara kraftigt missvisande.

Kampanjledarna för "Leave"-sidan försvarade ofta sloganen med att den var nödvändig för att illustrera de ekonomiska bördorna av att vara medlem i EU. De hävdade att siffran på 350 miljoner pund var det bästa möjliga måttet för att övertyga väljarna om fördelarna med att lämna unionen. Detta trots att det var allmänt erkänt att det var en förenkling av verkligheten, och att ett mer korrekt och detaljerat mått på EU-medlemskapets kostnader och fördelar var mycket svårare att fastställa. Kritiker, som Andrew Reid (2019), menade att denna typ av taktik var en medveten lögn, designad för att lura väljare att tro på en enkel sanning som passade den politiska agendan.

I efterhand, efter folkomröstningen, drog många kritiker slutsatsen att denna slogan hade varit enormt skadlig för den demokratiska diskursen, eftersom den skapade en "epistemisk hinder" som försvårade för väljarna att förstå de verkliga kostnaderna och fördelarna med Brexit. Enligt Yale-filosofen Jason Stanley (2015) kan denna typ av propaganda ses som ett försök att underminera allmänhetens förståelse för komplexa frågor genom att presentera en stark, men förenklad, version av verkligheten. Detta skapade en situation där människor inte längre engagerade sig i faktabaserade diskussioner om EU, utan istället fastnade i den känslomässiga och ideologiska berättelsen om landets ekonomiska frihet.

Kampanjen lyckades genom att vädja till grundläggande och djupt rotade känslor om nationell identitet och ekonomisk osäkerhet. Den fokuserade på att måla EU som en kostsam och ineffektiv institution som hindrade Storbritannien från att nå sin fulla potential. I centrum för detta låg frågan om migration, där många av de ledande rösterna inom "Leave"-kampanjen, som Nigel Farage, målade upp en bild av att EU:s fria rörlighet för människor var en existentiell ekonomisk och säkerhetsmässig hotbild för Storbritannien. Genom att koppla samman invandring med terrorism och ekonomisk nedgång skapades en potentiellt explosiv berättelse som tilltalade en stor del av befolkningen, särskilt bland dem som redan kände sig marginaliserade eller missnöjda med deras socioekonomiska situation.

Denna typ av propagandateknik är inte unik för Storbritannien. Den kan ses som en del av en bredare global trend där populistiska ledare och rörelser använder enkla, ofta missvisande påståenden för att mobilisera väljare. Liknande strategier har använts i andra sammanhang, till exempel i USA:s valrörelse där sloganen "Make America Great Again" spelade på en liknande oro för landets framtid och en längtan efter en förenklad lösning på komplexa problem.

Det är också viktigt att notera att denna form av propaganda inte nödvändigtvis handlar om att övertyga människor om en exakt ekonomisk verklighet. Snarare handlar det om att manipulera den offentliga diskursen genom att skapa en känsla av kris, vilket leder till att människor söker enkla lösningar på komplexa problem. När en sådan förenklad lösning får genomslag i den allmänna debatten, blir det svårare för väljarna att värdera de faktiska konsekvenserna av ett beslut som Brexit. I en sådan post-sanningens tid, där alla påståenden tycks vara lika giltiga, blir det svårare för individer att navigera mellan fakta och fiktion.

Slutligen är det avgörande att förstå den långsiktiga effekten av sådana propagandatekniker. De kan underminera förtroendet för demokratiska processer och skapa en situation där fakta och sanningar inte längre står i centrum för politiska diskussioner. I stället domineras diskursen av känslor och förenklade berättelser som passar en viss agenda. När detta sker är det lätt att skapa polarisering och misstro, och det blir allt svårare att föra konstruktiva samtal om de verkliga fördelarna och nackdelarna med politiska beslut.

Hur Putinism och desinformation formar det post-sanningens politiska landskap

I en tid när informationens flöde har blivit både en källa till kunskap och en potentiell fara för demokratier, är det viktigt att förstå hur post-sanningens era, tillsammans med desinformation, har blivit en kraftfull politisk verktygslåda. Sedan Oxford Dictionaries utsåg begreppet "post-sanning" till årets ord 2016, har vi bevittnat en dramatisk förändring i hur information konsumeras och sprids. Post-sanning handlar inte längre om fakta och evidens, utan om att skapa känslomässiga reaktioner och narrativ som känns sanna men inte nödvändigtvis är det.

Politisk manipulation genom desinformation har blivit ett allt vanligare fenomen, särskilt i icke-demokratiska regimer som den ryska. I Ryssland är den statliga kontrollen över media och internet en central aspekt av den politiska strategin, där nyheter och berättelser ofta konstrueras för att främja en viss agenda eller måla upp en fiende – ofta västvärlden – som den största hotet mot nationens överlevnad och välstånd. Denna dynamik har utvecklats särskilt efter Ukraina-krisen 2014 och valet av Donald Trump till USA:s president. Ryssland har genom cyberpolitik, hackning och desinformation byggt en propagandaapparat som inte bara påverkar den inhemska opinionen utan också sträcker sig över gränserna för att störa västliga demokratier.

Det som har förändrats i det politiska landskapet är hur information produceras och konsumeras. Internet, som i början sågs som en plattform för ökat deltagande och demokratisering, har istället blivit en plats för manipulerad kommunikation. Falska nyheter, skapade för att driva specifika politiska narrativ, sprids snabbare än någonsin. Denna trend har lett till ett ökat politiskt och socialt polariserat klimat, där människor söker bekräftelse på sina egna åsikter snarare än att bli utsatta för fakta som kan utmana deras världsbild. Vetenskapliga fakta och expertutlåtanden, som tidigare betraktades som objektiva sanningar, har börjat ifrågasättas och undergrävs av populistiska rörelser och deras stödjande medier.

I Ryssland är denna strategi djupt rotad i landets historia, där propaganda alltid har varit ett verktyg för att skapa en enad nationell identitet och forma folkets förståelse av omvärlden. Under Sovjettiden var propaganda ett systematiskt och kontrollerat verktyg, och även idag spelar den en avgörande roll i den ryska politiken. Sedan Vladimir Putin kom till makten har narrativet om en växande konflikt med väst, och en västerländsk fientlighet mot Ryssland, blivit centralt. Detta narrativ används för att rättfärdiga politiska beslut och stärka regimens legitimitet genom att måla upp väst som en antagonist som inte vill se Ryssland återta sin roll som en global stormakt.

Men hur påverkar detta det internationella politiska landskapet? I takt med att digitala plattformar och sociala medier har blivit en allt viktigare arena för politisk kampanjföring, har Ryssland blivit en mästare på att använda dessa kanaler för att sprida desinformation och manipulera den globala åsiktsbildningen. En av de mest påtagliga exemplen är spridningen av falska påståenden om Ukrainas regering, som påstods ha korsfäst ett barn under kriget, en lögn som snabbt spreds via ryska mediekanaler och sociala nätverk. Detta är bara ett av många exempel på hur desinformation inte bara påverkar inhemsk politik, utan också kan skapa splittring och misstro i andra länder.

Den ryska medielandskapets förändring är också intressant, eftersom den har utvecklats i takt med den globala digitaliseringen. Där gamla, traditionella medier fortfarande har ett visst inflytande, har nya plattformar som sociala medier blivit de primära kanalerna för spridning av information. Detta innebär att den ryska regeringen kan agera snabbare och mer dynamiskt i sin propaganda. I takt med att journalister och oberoende medier har fått det svårare att verka i Ryssland, har den statligt kontrollerade mediamaskinen växt, och nya former av “journalistik” har vuxit fram – mer liknande propaganda än objektiv rapportering.

Det är också viktigt att beakta den ökande faran med denna typ av desinformation. När människor får information som styr deras känslor snarare än deras rationella tänkande, blir det allt svårare att fatta informerade beslut, vare sig det gäller politiska val, samhällsfrågor eller internationella relationer. Denna utveckling ställer krav på både mediekonsumenter och på dem som producerar och distribuerar information att bli mer kritiska och medvetna om källorna till det material de exponeras för.

En annan aspekt som bör noteras är hur globalisering och teknologiska framsteg, särskilt inom informationsspridning och nätverkskommunikation, har omformat maktstrukturer. Vi lever i en tid då gränser för traditionell geopolitik och informationspolitik börjar suddas ut, vilket skapar nya utmaningar för både nationella säkerheter och globala allianser. I denna nya värld är information ett av de mest kraftfulla verktygen för att upprätthålla makt, manipulera opinioner och kontrollera globala narrativ.

Hur påverkar bots och ekokammare politiska diskussioner på sociala medier?

Bots, eller automatiserade användare på sociala medier, har blivit en central aktör i den politiska debatten, särskilt på plattformar som Twitter. Deras närvaro och aktivitet är inte bara ett tekniskt fenomen utan en politisk strategi som används för att påverka opinionen och förvränga den offentliga diskursen. Forskning visar att bots är en viktig del av de nätverk av automatiserade konton som sprider politiskt vinklad information, ibland för att förstärka specifika åsikter och ibland för att skapa förvirring eller desinformation. Deras påverkan är inte bara en teknisk fråga om automatiserade system, utan en politisk strategi som kan ha långvariga effekter på demokratins funktion.

En studie av bots närvaro i italiensk politisk debatt visade att bots utgjorde ungefär 7 % av alla användare som deltog i diskussioner, men deras faktiska påverkan på det egentliga innehållsutbytet var betydligt mindre, omkring 2,5 %. Detta innebär att trots att bots inte utgör majoriteten av användarna, kan de spela en oproportionerligt stor roll i att styra debatten genom att förstärka vissa röster eller åsikter.

I samband med diskussionen om Covid-19 och dess politiska hantering kunde man också observera förekomsten av ekokammare. Dessa ekokammare var starkt kopplade till politiska åsikter, trots att diskussionen i huvudsak handlade om vetenskapliga och medicinska frågor. Detta fenomen är inte överraskande, eftersom de politiska åtgärderna som vidtogs för att bekämpa pandemin starkt påverkade den offentliga debatten. Redan etablerade politiska ekokammare formade därmed användarnas aktivitet på sociala medier. När bots var inblandade i dessa diskussioner, var deras andel något lägre, cirka 6 %, men deras inverkan på innehållet var inte lika märkbar som i andra diskussioner, som de som rörde migration.

Den centrala frågan handlar inte bara om bots närvaro, utan om hur deras aktivitet bidrar till att skapa polarisering och förstärka de redan existerande åsiktsskilderna. Bots bidrar till att förvränga den offentliga diskursen genom att skapa en illusion av en större enighet eller sprida åsikter som är överrepresenterade i diskussionerna. Detta leder till en situation där det blir allt svårare för användarna att skilja mellan verkliga och manipulerade åsikter.

En annan aspekt som spelar in är den roll som ekokammare har för att bibehålla politiska åsikter och stärka användares förmåga att "höra" sina egna åsikter om och om igen. Forskning visar att när människor exponeras för information som bekräftar deras existerande övertygelser, blir de mer benägna att acceptera och sprida den informationen vidare. Detta förstärks av bots som agerar i syfte att förstärka dessa åsikter genom att sprida information i stor skala.

Det är också viktigt att förstå hur bots inte bara påverkar politik och samhälle genom att sprida desinformation, utan också genom att skapa illusioner om vad som är populärt eller sant. Detta kan i sin tur påverka politiska beslut och den allmänna uppfattningen om olika politiska frågor. För politiska aktörer och allmänheten innebär detta att det finns ett konstant behov av att kunna identifiera och bekämpa den automatiserade spridningen av politiskt vinklad information.

Vad som är avgörande för att förstå dessa fenomen är att bots och ekokammare inte är isolerade fenomen utan en del av ett större system av politisk och social påverkan. När vi tänker på digital manipulation och desinformation, måste vi också beakta de underliggande strukturerna som gör detta möjligt – från algoritmer och plattformars design till användarnas beteenden och politiska engagemang.

Hur påverkar desinformation och hatretorik vårt samhälle och vad kan vi göra åt det?

Desinformation och hatretorik har blivit en av de största utmaningarna i det moderna informationslandskapet. Följderna av dessa fenomen sträcker sig långt bortom den omedelbara effekten på individers åsikter och beteenden; de påverkar demokratins funktion och kan undergräva offentliga institutioners trovärdighet. Dessa problem har blivit ännu mer framträdande i takt med digitaliseringens framfart och de sociala mediers dominans i den offentliga diskursen. Plattformar som Facebook, Twitter och YouTube har blivit både arenor för åsiktsutbyte och verktyg för spridning av falsk information och extremistiska idéer.

En stor del av denna problematik handlar om att regleringen av onlineinnehåll idag är fragmenterad och ofta ineffektiv. Det finns ett pågående spänningsförhållande mellan behovet av att skydda yttrandefriheten och nödvändigheten av att motverka spridning av hat och desinformation. I många fall lämnas ansvaret för att moderera innehåll till de plattformar där det sprids, vilket skapar en situation där privata aktörer kan utöva stor makt utan att vara fullt ansvariga inför det offentliga rättssystemet.

I Europa har man genom olika rättsakter försökt hantera denna utmaning. Europeiska kommissionens kod för att motverka olaglig hatretorik på nätet och ramdirektiv om terroristinnehåll är exempel på försök att tvinga plattformar att vidta åtgärder för att förhindra spridning av skadligt innehåll. Dessa initiativ visar på en erkännande av att staten inte längre kan stå passiv när det gäller hur nätet används för att påverka samhällen negativt. Men dessa åtgärder har också fått kritik för att de riskerar att inskränka på yttrandefriheten och försvåra för medborgare att uttrycka sina åsikter fritt.

På andra sidan av Atlanten har den amerikanska diskussionen om reglering av plattformarna ofta rört sig kring huruvida och i vilken utsträckning internetföretagen bör ansvara för det innehåll som användarna producerar. I fallet Manhattan Community Access Corp. v. Halleck beslutade USA:s högsta domstol att inte ta ställning till om privata företag bör omfattas av First Amendment, vilket har fördjupat debatten om balansgången mellan skyddet av yttrandefriheten och skyddet mot skadligt innehåll.

Särskilt förödande är de psykologiska och politiska effekterna av desinformation. När falska eller missvisande nyheter sprids via sociala medier, kan det leda till förvrängd verklighetsuppfattning, vilket i sin tur påverkar individens beslut och attityder. Desinformation har också visat sig kunna användas för att manipulera valresultat och underblåsa politiska polariseringar. Ett talande exempel på detta är hur den ryska påverkan under Brexit-omröstningen och det amerikanska presidentvalet 2016 uppmärksammades i internationell media.

För att motverka denna negativa utveckling har flera länder och organisationer utvecklat lagar och etiska riktlinjer. Ett exempel på detta är Tyskland, som har implementerat NetzDG (Network Enforcement Act), vilket kräver att sociala medieplattformar ta bort olagligt innehåll inom 24 timmar eller riskera att få böter. Detta har stött på både beröm och kritik. Å ena sidan anses det vara ett nödvändigt steg för att skydda individer från skadlig information, men å andra sidan har det kritiserats för att kunna leda till överdriven censur och osaklig borttagning av innehåll som inte nödvändigtvis är olagligt men som kan uppfattas som kontroversiellt.

En annan viktig aspekt är den snabba spridningen av desinformation i form av så kallade "fake news". Termen har blivit ett allmänt vedertaget begrepp för nyheter som avsiktligt är missvisande eller falska. Även om termen ofta används för att beskriva politiska manipulationer, är dess effekter långtgående inom många samhällssektorer, såsom hälsa, utbildning och säkerhet. Under pandemin orsakade desinformation om Covid-19 betydande skador när människor följde falska råd och missledande behandlingar istället för att lyssna på experternas riktlinjer.

I denna komplexa värld av digitala medier och snabbt föränderliga informationsflöden, blir det allt viktigare att ha ett kritiskt förhållningssätt till den information vi konsumerar. Att utveckla en mediekompetens som gör det möjligt för individer att särskilja pålitlig information från desinformation är en av de mest effektiva metoderna för att skydda samhället från de skadliga effekterna av nätbaserad propaganda.

Det är också av yttersta vikt att förstå att denna utveckling inte är isolerad till ett geografiskt område eller en kultur. Desinformation och hatretorik är globala fenomen som påverkar alla länder, och därför behöver samarbete mellan internationella institutioner och nationella myndigheter stärkta åtgärder för att hantera dessa utmaningar.