Hur förändrades totemism och kulten av djur i Afrika?

I Afrika har totemismen bibehållits i en begränsad form, men på vissa platser har den utvecklats till något nytt: en lokal, gemenskaplig tillbedjan av individuella djurarter, troligen tidigare totem. Övergången från klanens totemism till en lokal djurkult kan ha orsakats av förändringar i samhället, från en gemenskap baserad på släktskap till en som var mer territoriell. Djurkulten är ganska utbredd i Afrika, och den härstammar inte alltid från totemism. I många fall verkar den ha mer direkta rötter i en vidskeplig rädsla för farliga vilda djur.

Leoparden tillbereds särskilt i Afrika; den är en av de mest fruktade rovdjuren. Trots detta hindrar det inte många folkgrupper från att jaga leoparden. Leopardkulten är kopplad till totemismen endast indirekt. I vissa områden, som Dahomey, ansågs leoparden vara ett totem för den kungliga klanen. Ormkulten är också utbredd i Afrika. I Dahomey fanns en riktig ormtempel som innehöll över trettio ormar, och där fanns även ett helgedom för pytonormar och andra ormar som sköttes av en särskild präst. För de folkgrupper som dyrkade ormar ansågs det vara ett avskyvärt brott att skada dem.

Fetishism är ofta förknippat med Afrika, och är ett accepterat begrepp för religion bland alla afrikanska folk. Eftersom de europeiska kolonisatörerna arrogantly betraktade afrikaner som "barbarer", kom forskare gradvis att betrakta fetishism som den tidigaste formen av religion. Men en mer seriös granskning av fakta visar att fetishism, särskilt personlig fetishism, är mer typisk för Västra Afrika, och att dessa folk inte är så primitiva som ibland har antagits, eftersom de flesta har utvecklat ett klassbaserat samhällssystem. Fetishism är inte, till synes, deras ursprungliga religion, utan snarare en senare form av religiös tro.

Sannolikt utvecklades fetishkulten i Afrika, särskilt den som gäller personliga fetischer, som en ovanlig form av individualisering av religion, en reaktion på de försvagade klanbanden. Individer som inte längre känner sig helt skyddade av sina klaner och deras beskyddare söker stöd i en värld av mystiska krafter. Vad som helst som fångar en individs fantasi kan bli en fetisch: en ovanlig sten, en bit träd, delar av ett djurs kropp eller någon form av bild-idol. Ofta väljs en fetisch föremål slumpmässigt. Om en person lyckas med något efter att ha valt en fetisch, kan han tro att fetischen hjälpte och behålla den för sig själv. Om, å andra sidan, det sker ett misslyckande, avvisas fetischen och byts ut mot en annan.

Fetischobjektet ges ofta en dubbel funktion: som hjälp utförs en offerhandling till fetischen, men om misslyckande inträffar straffas fetischen. En särskilt intressant vana i Afrika är att tortera en fetisch, inte för att straffa den, utan för att väcka den till handling. Till exempel, när människor vädjar till en fetisch, slår de ofta järnnitar i den, eftersom de tror att fetischen, när den känner smärtan från nitarna, bättre ska komma ihåg och agera enligt deras begäran.

Utvecklingen av stamspecifika kulter är starkt förknippad med framväxten av präster i Afrika. I afrikanska religioner spelade prästerskapet en roll som liknar den i Polynesien. Prästerskapet var särskilt välutvecklat i Västra Afrika. De flesta folk hade präster med olika kategorier och specialiteter, vilka kunde delas in i två huvudgrupper: officiella stamspräster som var knutna till tempel och ansvarade för sociala eller statliga kulter, samt oberoende präster som var läkare, magiker och spåmän som arbetade när de blev ombedda. Stamtempelpräster var de mest inflytelserika.

Oberoende präster, såsom shamaner och läkare, behandlade människor som var sjuka och engagerade sig i spådom och prognoser. Många professionella läkare använde schamanistiska metoder: de arbetade sig upp i ett rus genom vilda danser och rop, ofta akompanjerade av trummor eller andra ljudföremål. Officiella stampräster såg vanligtvis ner på sådana "vilda" metoder.

En särskild, men mer blygsam roll i religionen har smedarna i Afrika, som tillsammans med prästerna och shamanerna anses ha mystiska krafter. Människor har i lång tid brutit och bearbetat järn i Afrika. Bland de flesta afrikanska folk har smedyrket traditionellt gått i arv från generation till generation. Eftersom smedernas kunskap och färdigheter inte är tillgängliga för alla, omges de av en aura av mysterium i de troende stammarnas ögon. Smedernas magiska förmågor tros vara omfattande: smeden kan exempelvis använda sin hammare för att orsaka sjukdom på sina fiender, vilket skapar en djup rädsla för deras magiska krafter.

Hur Babylonisk Religion och Mytologi Påverkade Världens Tankesätt och Kultur

Babylonien, med sitt rikt utvecklade samhälle och komplexa religiösa system, utgör en central punkt i förståelsen av tidig mänsklig andlighet och kosmologi. Enligt babyloniska präster tilldelades siffror och tidssekvenser heliga betydelser, vilket formade grundvalarna för det tolv månader långa kalendersystemet, som senare skulle bli adopterat av europeiska samhällen. Babylonierna, genom sina präster, skapade mytologiska berättelser och riter som gav orden och symbolerna kraft, vilket inte bara påverkade deras eget folk utan även senare civilisationer.

En av de mest intressanta mytologiska texterna från Babylonien är den som beskriver världens begynnelse. I denna text, som är nedtecknad på en serie av sju lertavlor, berättas historien om de gudomliga krafterna och deras kamp för att ordna världen ur det ursprungliga kaoset. Tiamat, en uråldrig och skräckinjagande varelse som personifierade det salta ursprungshavet, står i kontrast till Apsu, den manliga representationen av ett underjordiskt avgrundsdjup. Genom denna myt framställs inte bara kampen mellan ordning och kaos, utan även förhållandet mellan gudarna och deras makt över kosmos. Marduk, en ung och orädd gud, gick till strid mot Tiamat och, efter en blodig kamp, besegrade henne och skapade världen ur hennes kropp. Genom denna prestation blev Marduk överhög bland gudarna.

Men Babylonien var inte bara en plats för gudar och kosmiska strider; det var också en värld av människans ursprung och ofrånkomliga död. Berättelsen om Adapa, den första människan, illustrerar detta tema. Skapad av guden Ea, skulle Adapa ha blivit odödlig, men hans eget misstag hindrade honom från att uppnå detta. Därmed introducerades döden i den babyloniska mytologin, vilket också gav upphov till tanken på människans ofullkomlighet och förgänglighet.

Det är också intressant att notera den påtagliga influensen från babylonisk kultur på den bibliska berättelsen om syndafloden, som återges i Gilgamesheposet. Där får vi höra om Utnapishtim, som, enligt gudens råd, byggde en ark för att överleva en global översvämning. Likheterna mellan denna myt och den bibliska flodberättelsen är slående, vilket tyder på att den bibliska traditionen kan ha lånat delar av babylonisk mytologi.

Babylonierna trodde på en mängd olika andar och demoner, varav många var negativa och förknippades med sjukdomar och olyckor. För att skydda sig mot dessa andars destruktiva krafter, skapade prästerna trolldom och besvärjelser, och människor bar amuletter för att avvärja onda krafter. En särskild typ av charm kunde vara en människas egen bild, som på grund av sin skrämmande natur skulle avskräcka ondska. Babylonierna var också kända för sina avancerade ritualer för medicinsk magi, där helande och skyddande ritualer blandades med folkmedicin.

En annan aspekt av babylonisk kultur som var av central betydelse var deras utveckling av spådomskonst. Babylonierna, med sina präster som specialist på divination (baru), använde flera metoder för att förutspå framtiden, från drömtydning till omgivande naturfenomen, såsom fåglars flykt och former i oljespill. Den mest kända metoden, hepatoskopi, innebar att man undersökte inälvorna på slaktdjur, särskilt levern, för att läsa om framtiden. Denna metod blev senare adopterad av romarna och andra kulturer.

Trots alla dessa fascinerande och komplexa religiösa och mytologiska system, var babyloniernas syn på livet efter döden ganska dyster. Det fanns ingen uppfattning om belöning eller straff efter döden. Istället trodde man att själarna levde ett sorgligt liv i underjorden, utan hopp om någon form av himmelsk belöning. Detta skiljde sig markant från de egyptiska idéerna om ett liv efter döden, där människor hoppades på en bättre tillvaro baserat på deras gärningar under jordelivet.

När assyrierna tog kontroll över Mesopotamien, förändrades inte den religiösa strukturen mycket. Assyrierna, som var kända för sitt krigiska sinnelag, adopterade den babyloniska religiösa praktiken och gjorde vissa justeringar, exempelvis genom att ge sina egna krigsgudar en central roll. Ashur, krigets gud, blev den officiella skyddsguden för staten, även om den babyloniska gudavärlden och prästerskapet fortsatte att spela en dominerande roll. Trots detta var det Babylonien som bevarade sin religiösa och kulturella påverkan långt efter att assyrierna förlorat sin makt.

Det är denna religiösa och mytologiska visdom, som i hög grad byggde på observation och förståelse av naturens krafter, som gjorde babylonierna till föregångare för många senare civilisationer. Deras inflytande på andra kulturer, såsom de tidiga kristna och judiska traditionerna, och på Europas medeltida demonologi, är ovärderligt.