Föreställningen att Donald Trumps mest hängivna anhängare är typiska auktoritärer—personer som underkastar sig auktoritet, följer konventioner blint och visar aggression mot avvikare—har ett intuitivt tilltal, men håller inte för närmare granskning. Den klassiska modellen av auktoritär personlighet, som formulerades av Adorno med flera i mitten av 1900-talet, har sedan länge utmanats av både empiriska och teoretiska skäl. Och när den appliceras på den samtida amerikanska kontexten, särskilt på Trumps rörelse, faller den platt.

Det är särskilt uppenbart i relation till den tredje komponenten i den reviderade modellen av auktoritär personlighet: aggressivitet. Inte aggressivitet i allmänhet, utan en predisposition att skada andra på uppmaning av auktoriteter. Enligt den gängse uppfattningen kan denna aggressivitet riktas mot vilken grupp som helst, så länge auktoriteten pekar ut målet. Men detta antagande blir tveksamt när man betraktar Trumps väljarkår. Trumps mest hängivna anhängare, som ofta kallas "sekuritärer" i nyare litteratur, är inte så formbara i sin fientlighet som det ibland antas. Deras perception av hot är selektiv, strategisk och rotad i en intern idé om vem som tillhör det amerikanska "innanförskapet" och vem som är utanför.

Ryssland, exempelvis, sågs under Trumps presidentskap inte som ett hot, trots dess auktoritära styre och geopolitiska ambitioner. Snarare tvärtom: Putin blev föremål för viss beundran, just för att han uppfattades stå på "rätt" sida i kulturkriget—mot Hillary Clinton, mot liberal globalism, för en form av nationell suveränitet som många Trump-anhängare identifierade sig med. Det ryska hotet ignorerades eftersom det riktades mot territorier som dessa väljare inte brydde sig om, som Ukraina. Detta är inte ett tecken på blind aggression, utan på en form av ideologiskt filtrerad lojalitet. Det är säkerhet för den egna gruppen, inte underkastelse för auktoritet, som driver aggressionen.

Flera empiriska studier förstärker denna bild. Steven Ludeke och hans forskarlag fann i en omfattande undersökning att Trumps stöd inte korrelerade med auktoritär underkastelse eller konventionalism—faktiskt fanns till och med motsatt samband i vissa fall. Endast när det gällde aggressivitet fanns en viss korrelation, men denna förklarades snarare av hur aggressionen definierades: som ett medel i tjänst för den egna gruppens mål. På samma sätt bekräftade Jake Womick och hans kollegor i tre separata studier att sambandet mellan Trumps stöd och klassiska auktoritära tendenser var obefintligt eller svagt.

Den djupare frågan som detta väcker handlar om stabiliteten i politiska personlighetstyper. Kritiken mot Adornos typologi bygger på ett antagande om att individens politiska hållningar formas genom rationell bearbetning av information, och att personlighetsdrag är flytande och historiskt betingade. Men det finns växande evidens för att politiska åsikter i hög grad är kopplade till relativt stabila psykologiska, fysiologiska och till och med genetiska variationer. Även om mänskliga egenskaper är kontinuerligt fördelade snarare än diskret avgränsade, bildar de ofta kluster som kan beskrivas som typer. Skillnaderna mellan politiska läger är därför inte bara ideologiska utan strukturella; de bygger på olika sätt att uppfatta världen, hot, tillhörighet och förändring.

Att tro att starka Trumpanhängare och deras mest uttalade motståndare egentligen är lika, bara tillfälligt oeniga i sakfrågor, är en illusion. Dessa grupper representerar i praktiken olika sociopolitiska subtyper, med skilda sätt att känna, reagera och tänka. I detta ljus blir det uppenbart att de psykologiska mekanismer som styr engagemanget för ledare som Trump inte är rotade i klassisk auktoritär struktur, utan i en särskild typ av säkerhetsorienterad, grupplojal identitet. Det är inte lydnad inför makt som förenar dessa individer, utan viljan att skydda det egna kollektivets gränser – fysiska, kulturella och symboliska – mot det som upplevs som hotfullt, främmande eller destabiliserande.

För att förstå detta bör man inte fastna i föråldrade modeller, utan omfamna tanken att politiska tendenser ofta är en följd av relativt stabila personlighetskonfigurationer. Den ideologiska flexibiliteten hos många av Trumps anhängare – deras förmåga att växla lojalitet från tidigare fiender till nuvarande allierade – är inte ett tecken på manipulation från ledaren, utan ett uttryck för en intern logik: att allierad är den som stärker det upplevda skyddet för den egna gruppen, oavsett tidigare historik eller ideologisk etikett. Vad som spelar roll är inte övertygelse i sig, utan position i ett upplevt säkerhetsnarrativ.

Viktigt att förstå är att detta säkerhetsnarrativ inte nödvändigtvis är rationellt eller objektivt baserat. Det handlar om psykologisk trygghet, kulturell identitet och upplevd kontroll. Sekuritärer ser inte auktoriteter som absoluta; de är användbara endast så länge de tjänar syftet att skydda gruppens gränser. Denna distinktion är avgörande för att förstå varför Trumps rörelse inte kan förklaras enbart med hjälp av klassisk auktoritär teori. En ny förståelse krävs – en som ser politisk identitet som ett uttryck för psykologisk arkitektur snarare än ideologisk övertygelse.

Vad kännetecknar en securitär personlighet och varför är den viktig för att förstå Trumps kärnväljare?

Den securitära personligheten är central för att förstå skillnaderna mellan Trumpväljare och andra konservativa som inte hyser samma beundran för Trump. Forskning visar att ålder och en specifik securitär personlighet är de enda faktorerna som signifikant skiljer Trumpväljare från andra konservativa, även när man kontrollerar för en rad andra demografiska faktorer som kön, utbildning och bosättningsmiljö. Den securitära personligheten kännetecknas av en stark betoning på personlig styrka och en oro för externa hot – ett behov av att projicera makt och undvika att framstå som svag.

Det är viktigt att skilja på två olika motiv: behovet av auktoritet och behovet av säkerhet. Tidigare forskning tenderar att blanda ihop dessa genom att kombinera personlig och samhällelig nivå samt önskan om auktoritet och trygghet i sina mätinstrument. I denna analys separeras dessa faktorer för att tydligt urskilja att det är säkerhetsbehovet som är drivande bland Trumps mest hängivna anhängare. De värderar inte underkastelse som sådan utan söker skydd mot yttre hot, vilket innebär att deras stöd för Trump grundar sig i hans image som en stark ledare som står emot och skyddar mot hot utifrån.

När man jämför securitär-personligheten med etablerade mått på auktoritarianism (RWA) och social dominans (SDO), visar sig securitär-personligheten ha starkare förklaringskraft. RWA, som ofta används för att mäta auktoritära tendenser, förlorar sin betydelse när securitär-personligheten inkluderas i modellerna. Detta indikerar att mycket av det som tidigare tillskrevs auktoritarianism i själva verket kan härledas till just securitarianism, vilket innebär en distinkt psykologisk process fokuserad på säkerhet snarare än underkastelse eller traditionstrohet. SDO, som betonar hierarki och gruppkonflikt, har också viss betydelse men är svagare än securitär-personligheten i att särskilja Trumpväljare från andra konservativa.

Den securitära personligheten handlar om att skydda gruppens integritet mot yttre hot. Detta är både en personlig och samhällelig drivkraft. Individuellt innebär det en önskan att vara stark och förberedd på hot, och på samhällsnivå en vilja att se till att nationen är mäktig och sätter säkerheten för den egna gruppen främst. Trumps retorik om att ”sätta Amerika först” och hans betoning på farorna från ”outsiders” harmonierar direkt med denna psykologiska profil. Han framstår som den ledare som kan upprätthålla styrka och säkerhet, vilket är det primära motivet för hans mest lojala anhängare.

Det är också viktigt att förstå att sambandet mellan auktoritet och säkerhet har en lång evolutionär och historisk bakgrund. Tidigare i mänsklighetens historia var auktoriteter också de främsta garantierna för säkerhet. Men i dagens samhälle har denna koppling delvis luckrats upp, vilket innebär att många som är securitära värderar säkerhet högt utan att vilja underkasta sig auktoriteter i sig. Denna skillnad är central för att undvika förväxlingar och missförstånd när man analyserar politiska attityder och personligheter.

För läsaren är det avgörande att inse att securitarianism inte bara är en fråga om konservativa värderingar eller politisk höger-vänsterskala. Det är en djupare psykologisk drivkraft som formar hur individer uppfattar hot, styrka och ledarskap, och som kan förklara varför vissa personer känner starkare lojalitet till ledare som Donald Trump. Denna insikt öppnar för en mer nyanserad förståelse av politiska attityder bortom ytliga demografiska variabler och traditionella ideologiska indelningar.

Varför består konflikten mellan securitarianer och unitarier trots globalisering och post-materialism?

Den politiska och sociala dynamiken i västvärlden formas i hög grad av en grundläggande konflikt mellan två grupper: securitarianer och unitarier. Denna konflikt är inte bara en fråga om ekonomisk politik, utan rör i grunden hur samhället definierar insiders och outsiders – vilka som tillhör gemenskapen och vilka som står utanför. Oavsett om kapitalismens västerländska, demokratiska modell kommer att dominera i framtiden, kommer denna konflikt att kvarstå som en central drivkraft i historien. Ekonomiska dispyter följer ofta just denna splittring, där securitarianer tenderar att förespråka pro-affärspolitik som gagnar insiders, medan unitarier lutar åt mer socialdemokratiska, omfördelande åtgärder för att stödja de utsatta och marginaliserade.

Denna grundläggande delning innebär dock inte att samhället är fastlåst i en permanent konflikt utan möjligheter till förändring. Politiken är en arena där argumentens genomslagskraft varierar med tidens händelser och ledarskapets förmåga att påverka opinionen. De som inte är fastlåsta i en av dessa identiteter kan skifta mellan positioner beroende på samhällsförändringar och retorik. Historiskt har vi sett hur grupper som kvinnor, HBTQ-personer, personer med funktionsvariationer och ateister har rört sig från outsiderstatus till att i allt högre grad betraktas som insiders. Liknande förändringar kan tänkas ske för rasminoriter, även om hudfärg ofta är en djupare indikator på outsiderstatus och därmed kan göra denna process betydligt mer utdragen.

Exempelvis har attityder till interracialäktenskap i USA genomgått en dramatisk förändring under några decennier, från en stark majoritet som ogillade detta på 1960-talet till en bred acceptans idag. Denna utveckling visar att även djupt rotade sociala barriärer kan förändras när omständigheterna förändras och när nya generationer förändrar normerna. Securitarianer, som är starkt fokuserade på att skydda insiders, kommer att stödja de åtgärder som de uppfattar bevara gemenskapens integritet – vare sig det handlar om lagar mot interracialäktenskap, strängare straffrätt eller symboliska frågor som nationalsång och protester mot religiösa rättssystem. De kan anpassa sina prioriteringar efter vilka frågor som är aktuella, men grundprincipen om att skydda insiders förblir konstant.

Samtidigt pågår en global utveckling mot så kallad post-materialism, där yngre generationer i västvärlden visar större intresse för frågor som miljö, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Denna utveckling har lett till ett utbrett stöd för mångfald och social liberalism i stora delar av samhället. Ändå finns en reaktionär motkraft, ofta representerad av äldre generationer eller grupper som känner sig hotade av globalisering och snabba samhällsförändringar. Denna motkraft manifesteras i populistiska rörelser och ledare som Donald Trump, Marine Le Pen och Nigel Farage, som talar till de som vill värna om nationell identitet och sociala gränser.

Denna motståndsrörelse ses av vissa forskare som en temporär backlash – en sista kraftfull men övergående reaktion innan de nya värderingarna kan segra fullt ut. Andra menar däremot att konflikten mellan dessa två grupper, eller världsbilder, är mer grundläggande och kommer att fortsätta prägla politiken oavsett demografiska förändringar. En viktig dimension i detta är skillnaden mellan de som känner sig förankrade i en särskild plats och kultur – “somewheres” – och de mer globala, mobiliserade “anywheres” som ofta bor i större städer och har en mer kosmopolitisk världsbild. Konflikten mellan dessa grupper handlar inte bara om ekonomi eller politik utan om identitet, tillhörighet och vilka normer som ska styra samhället.

Dessutom påverkar födelseantal och demografiska förändringar maktbalansen mellan olika grupper. Till exempel kommer fundamentalistiska och religiösa grupper med högre födelsetal i vissa länder att utmana den liberala agendan, vilket försvårar en enkel övergång till post-materialistiska värderingar. Frågan om ras och identitetspolitik är särskilt komplex, eftersom uppfattningar om vad som är legitimt självintresse ofta krockar med bredare definitioner av rasism. En alltför vid definition av rasism kan enligt vissa försvåra en konstruktiv diskussion om immigration och integration.

Det är därför centralt att förstå att denna konflikt inte enbart handlar om ytliga politiska frågor, utan är djupt rotad i människors behov av trygghet, identitet och tillhörighet. Att observera förändringar i social acceptans och normer visar att förändring är möjlig, men den sker alltid i en kontext där historiska erfarenheter, kulturella traditioner och aktuella politiska omständigheter samspelar. Denna insikt är nödvändig för att förstå både dagens politiska landskap och dess framtida utveckling.

Vad är viktigast att tänka på när du väljer cykelkläder och utrustning?
Hur två-foton 3D-utskrift förändrar nanofabrikation och materialtillverkning
Är R ett ordnat fält som inducerar den naturliga ordningen på Q?