Vad gör en osynlig person för att överleva?

I arbetslivet finns det en osynlig hierarki som styr både hur människor behandlas och hur de uppfattas. För vissa är denna hierarki så självklar att de inte ens märker när de själva förstärker den. Det handlar inte bara om att vara anställd i ett system som definierar och bestämmer din plats, utan också om hur du hanterar den rollen för att överleva. För den som arbetar på en "lägre" nivå, ofta med jobb som andra ser som obetydliga eller till och med förnedrande, kan känslan av att vara osynlig vara överväldigande. Men det finns också sätt att hantera denna osynlighet för att inte bryta ihop eller förlora sig själv.

Men den här passiviteten är en överlevnadsstrategi. Att hålla fast vid jobbet, att hålla ordning på de hyllor som fylls med böcker som snart kommer att förloras för alltid, blir en symbol för att hålla sig mentalt stabil. Det är en form av motstånd, fast utan att utmana systemet. Man gör sitt jobb ordentligt, även när alla andra ser på det som meningslöst. För denna person handlar det inte om att ge upp, utan om att hitta en plats där det går att få något att hålla fast vid, något som inte är helt ur deras kontroll.

Det finns en annan sida av detta, där personen är osynlig för de andra, för de som har makten. En kvinna som aldrig ens ser den person som städar hennes toalett, för att hon inte anser att den personen har något att bidra med i hennes värld. Den här typen av osynlighet är skadlig, inte bara för den som blir ignorerad, utan för hela samhället. Den skapar en psykisk barriär, där människor inte bara ignoreras utan också nedvärderas till en nivå där de inte ens förväntas vara i samma rum, för de har inte den rätta statusen för att existera där.

Denna osynlighet leder ofta till att människor söker sätt att få kontroll, och ibland innebär det att man tar reda på mer om de som behandlar en illa. I ett fall beskriver personen hur hon, efter att ha blivit ignorerad av en kvinna på jobbet, gick in i hennes personliga filer för att få reda på mer om henne. Detta handlar inte om hämnd eller ilska, utan om att försöka förstå varför man blir behandlad som osynlig. Att ha denna information blir ett sätt att ta tillbaka något av den makt som man blivit berövad.

Men även om man får tillgång till information och får en känsla av att vara på lika villkor, förändrar det inte den underliggande relationen mellan de som har makt och de som inte har det. Man kan få en känsla av makt genom att veta mer om någon, men detta gör inte att man syns mer. Det gör inte att den andra personen ser dig för den du är. Och så fortsätter cykeln av osynlighet.

Det är också viktigt att förstå att även om man kanske inte ses eller hörs, kan man fortfarande vara lojal mot sin arbetsgivare. För vissa handlar det inte om att vara en del av ett system som förminskar en, utan om att göra sitt jobb för att behålla någon form av stabilitet och trygghet i livet. Det är denna form av lojalitet som gör att människor fortsätter att arbeta, trots att deras arbeten inte erkänns som värdefulla av samhället.

Men denna tystnad leder inte till förändring. Snarare förstärker den den maktstruktur som redan finns. Och i den tystnaden fortsätter de osynliga att vara osynliga, både för de som är deras arbetsgivare och för de som är deras kollegor. För att förstå detta system måste man inse att dessa människor inte bara är osynliga i fysiska termer, utan också i den sociala och ekonomiska hierarkin. De är inte bara osynliga för sina kollegor, utan för hela systemet.

Det som krävs är mer än bara förståelse för hur denna osynlighet fungerar. Det handlar om att erkänna att dessa arbeten, trots att de inte får den uppmärksamhet de förtjänar, är viktiga. Det handlar om att sätta värde på det osynliga arbetet, på alla de som håller systemen igång, även när ingen ser dem.

Vad säger Harvard om arbetsrätt och moral i en tid av korruption?

Harvard Corporation har också andra framstående medlemmar, som James R. Houghton, styrelseledamot för MetLife och tidigare ordförande för ExxonMobil, D. Ronald Daniel, tidigare managing partner på McKinsey & Company och styrelseledamot i Tricon Global Restaurants (Taco Bell, Pizza Hut och KFC), samt universitetets president Lawrence Summers, tidigare chefsekonom vid Världsbanken och också tidigare amerikansk finansminister. Under 1990-talets andra hälft präglades amerikanskt företagande av korruption och girighet, och Harvard var inte förskonat från detta. Oavsett om affärerna var olagliga eller inte, är det ett faktum att under denna period av oöverträffad rikedom sänkte Harvard lönerna för sina lågavlönade arbetare. Under samma år som Harvard´s kapitalfond tredubblades, fyrdubblades andelen av Harvard´s direkt anställda städare som tjänade mindre än 10 dollar per timme, från 20 procent till 82 procent.

Idag har cirka 90 procent av Harvard’s vakter, 55 procent av städarna och 30 procent av de som arbetar inom matservice outsourcats. Dessa arbetare, som Barbara Ehrenreich så träffande beskriver, är "de största filantroperna i vårt samhälle. De försummar sina egna barn för att andras barn ska tas om hand; de bor i undermåliga bostäder så att andra hem ska vara glänsande och perfekta; de genomlider misär så att inflationen ska vara låg och aktiekurserna höga." Att vara en del av de arbetande fattiga är att vara en anonym donator, en namnlös välgörare för alla andra.

Oofficiellt, eftersom företag inte erkänner det och det är nästan omöjligt att bevisa, berövades outsourcade arbetare vissa rättigheter och friheter. Många arbetare på dessa arbetsplatser beskriver en känsla av osäkerhet, där rättigheter som raster och semestrar ofta förbises eller "glöms bort". Det fanns en ökad känsla av oro på de outsourcade arbetsplatserna, särskilt på de som var icke-fackliga. I de värsta fallen försvann arbetare plötsligt utan förvarning. När jag följde upp frågorna med chefer fick jag ofta kryptiska svar som: "De arbetar inte här längre." Det var tydligt att många kände rädsla och tystnad. Vid ett flertal tillfällen när jag gick in i ett pausrum på en outsourcad arbetsplats för att fråga om någon var intresserad av att vara med i den här boken, ökade stämningen dramatiskt, och det var inte ovanligt att folk undvek ögonkontakt eller vägrade prata med mig.

För att förstå betydelsen av dessa rörelser och deras påverkan på såväl Harvard som det bredare samhällsekonomiska landskapet, bör vi också beakta att akademiska institutioner som Harvard inte bara är centra för utbildning utan också för ekonomisk och politisk makt. Deras agerande och investeringar reflekterar inte bara deras värderingar utan skickar också starka signaler till sina studenter och till världen om vad som är acceptabelt i den ekonomiska och sociala sfären.