Hur Roy Cohn och Trump Omformade den Amerikanska Drömmen

När Trump i många år var omgiven av skandaler – allt från påstådda mafiaförbindelser och sexuella övergrepp till hemliga möten med globala elitgrupper – hade han alla ingredienser för att vara en tabloiddröm. Varje aspekt av hans liv var närmast skräddarsydd för att generera rubriker, och ändå valde pressen att inte riktigt belysa sanningen om honom, vilket antyder att det fanns ett djupare problem på spel. Så som beskrivits tidigare i denna bok, fungerar de metoder som Roy Cohn utvecklade för att tygla pressen fortfarande på många sätt. Cohn, som dog 1986 efter komplikationer från AIDS, lämnades utan ånger av Trump när han blev sjuk, och detta fick Cohn att säga i en intervju att Trump "pissar iskallt vatten." En symbol för deras relation var Cohns förfall – han blev avstängd från sin advokatlicens för bedrägeri och oärlighet, och dog med stora skulder till den amerikanska staten.

Trots detta så var han fortfarande en hyllad figur på sin begravning, omgiven av kända personligheter från New York och Washington D.C., som på något sätt legitimerade honom, likt hur framtida kändisar skulle legitimera hans lärling, Trump. Trots hans tveksamma bakgrund pratade de inte om hans mafiaförbindelser, eller om de skakande åtgärderna han tog för att bygga sin maktställning. I stället mjukades hans brott och misstag ned till en "älskvärd gangster", ett begrepp som senare skulle tillämpas på Trump själv.

Det var en era när politiker som Harry Truman, som ansågs vara en moderat demokrat, kunde föreslå en ekonomisk politik som liknade den som i dag skulle ses som radikal, såsom en utbyggd social välfärd. Det var också en tid då president Dwight Eisenhower varnade för militärindustrins komplex och förlorade inget av sitt anseende genom det. Moraliska värderingar var en ledstjärna för många, men samtidigt var praktiken ofta långt ifrån den idealistiska retoriken. Medborgarrättsrörelsen kämpade för att ge afroamerikaner deras grundläggande rättigheter, och anti-krigsrörelsen avslöjade den grymma verkligheten bakom militärindustriella avtal.

Under denna era fanns det möjlighet till förändring. Med ekonomisk stabilitet växte rörelser och individualitet var inte bara möjlig, utan också förväntad. Att kunna leva utan en akademisk examen, att skifta yrken eller boende, var en del av friheten denna era erbjöd. Men även om denna period inte var perfekt – särskilt för afroamerikaner och andra minoriteter – var den präglad av en känsla av att framtiden var möjlig att forma. Framsteg, även om de var tunga och ofta förenade med stora uppoffringar, var något att se fram emot.

Men från och med 1970-talet började denna verklighet att förändras. 1975 stod rubriken på New York Daily News: "FORD TO CITY: DROP DEAD", som en symbol för den växande klyftan mellan den amerikanska politikens elit och den stora befolkningen. New York var på fallrepet och president Gerald Ford vägrade att ge staden ett federalt nödlån. Stora sociala problem, som urban fattigdom och kriminalitet, började ta fart, men den största förändringen var strukturell. Från och med 1979 började arbetarlönerna släpa efter produktiviteten, och inkomstklyftorna började växa snabbare än någonsin tidigare.

Under denna period ökade inkomsterna för de allra rikaste medan de fattiga och medelklassen halkade efter. Mellan 1979 och 2017 ökade produktiviteten med 70,3 %, medan den genomsnittliga lönen för arbetare ökade med endast 11,1 %. Inkomsterna för de rikaste 0,1 procenten ökade med hela 343,2 %. Denna ekonomiska omvandling skapade en extrem inkomst- och förmögenhetsklyfta som nu överträffar till och med den så kallade "gilded age" – den tid då amerikanska affärsmagnater ledde landet utan hänsyn till allmänhetens välfärd.

Denna förändring ledde också till en omdefiniering av vad protest och förändring egentligen innebär i dagens Amerika. Protester blev inte längre ett politiskt val utan snarare en ekonomisk risk. Idag är det finansiella svårigheter snarare än politiska rörelser som hindrar människor från att kämpa för förändring. De gamla metoderna för att påverka politiken har förlorat sin kraft, och den demokratiska rörelsen är mer pressad än någonsin tidigare.

Från och med 1980-talet började förändringar på såväl ekonomisk som politisk nivå att göra det allt svårare för den genomsnittlige amerikanen att påverka utvecklingen. De så kallade "järntrianglarna" – de nätverk av makt, pengar och politiska allianser som fungerar för att bevara status quo – har blivit en verklighet som förstärker denna maktlöshet. I dagens Amerika ser vi ett land som styrs av de rika och inflytelserika, ett land där protester och motstånd ofta ses som en osäker väg framåt snarare än ett sätt att åstadkomma förändring.

I denna nya värld, där Trump och hans mentorer har haft ett sådant inflytande, lever vi i en tid av ”de massor mot mobben”. Men mobben, som klär sig i kostymer och håller sig till lagen, har en mer finmaskig kontroll över samhället än vad man kan ana. Och denna mobb har, på många sätt, blivit mer mäktig än den traditionella politiska strukturen.

Hur mediernas roll förändrades efter 11 september och hur 9/11 blev en evig del av det amerikanska medielandskapet

Den 11 september 2001 förändrades inte bara världen, utan även medielandskapet och hur vi förhåller oss till nyheter, sanning och nationell identitet. Under de kommande månaderna efter attackerna blev det tydligt att mediernas roll inte längre bara handlade om att rapportera om händelser, utan om att skapa berättelser som skulle passa in i en nationell känsla av sorg, förlust och hämndbegär. New Yorks och Washington D.C.s massiva förluster skakade de journalister som var närmast, och den trauman de bar med sig formade det sätt på vilket medierna rapporterade om tragedin och den påföljande krigsverksamheten.

För att förstå effekterna av dessa förändringar är det viktigt att betrakta hur en gång självsäkra och cyniska medier snabbt anpassade sig till en ny, skrämmande verklighet. New Yorks tabloidpresse, som tidigare hade varit känd för sin kaxighet, förlorade snabbt sin tuffhet. Man hoppade vid varje ljud, och vi såg hur medierna ständigt tvingades uppdatera sina berättelser i realtid, inte bara för att hålla jämna steg med de dramatiska händelserna, utan också för att tillfredsställa en allt mer orolig och hängiven publik.

Efter attackerna var det inte längre möjligt att rapportera om världen på samma sätt som tidigare. Medierna, som traditionellt varit en kraft som granskade makten, började snabbt ge efter för politiska påtryckningar och externa krav. Under den första tiden efter 9/11 var det ofta lättare att skapa en förenklad berättelse: ett vi och dem, där vi var de oskyldiga, de goda, och våra fiender var de onda, ofta demoniserade till oigenkännlighet. Den berättelsen skapades för att lindra den kollektiva sorgen och för att ge människor en känsla av kontroll, även när verkligheten var långt mer komplex.

Rudy Giuliani, tidigare känd för sina skandaler och oegentligheter, blev snabbt en nationell hjälte – en symbol för motståndskraft och ledarskap. På ett sätt blev hans omvandling till "Amerikas borgmästare" ett exempel på hur mediernas behov av enkla svar på komplexa frågor ofta gav upphov till farliga förenklingar. Ingen ville ställa de svåra frågorna om varför det inte hade gjorts mer för att skydda World Trade Center från terroristattacker, trots den tidigare attacken 1993. Kanske var det för att alla var förlorade i sin egen sorg och sitt behov av att hitta en symbol för motståndskraft.

Samtidigt började kriget mot terrorismen i Afghanistan, ett krig som vi nu vet skulle pågå under nästan två decennier. Vid den tiden var jag som många andra fast i en enkel förklaring av världen – att detta var den rätta vägen att gå. Att detta krig skulle forma den framtida geopolitiska landskapet var omöjligt att förutse. Och ändå var vi alla så ivriga att bygga nya berättelser om våra "hjältar" och "skurkar", för att skapa en känsla av rättvisa och hämnd, för att få oss att känna att vi hade kontroll.

De svåraste konsekvenserna av denna förändring kom i form av förlorad objektivitet i rapporteringen. Medienas primära uppgift var inte längre att ifrågasätta makten utan snarare att understödja den rådande känslan av att världen var på väg att bli bättre genom dessa insatser. Och så kom vi att accepta de förenklade bilderna av vår nationella identitet – vi som de oskyldiga, vi som offren. Det var en tröst för många, men också ett sätt att undvika de svårare frågorna om vår egen roll i att skapa de världsomspännande konflikter som sedan skulle präga 2000-talet.

Det som också hände var att medierna inte bara rapporterade om kriget och tragedin, utan också om de själva. Den nya mediasfären blev en spegel för de amerikanska värderingarna, och det skadliga i att förenkla komplexa händelser för att skapa en känsla av kontroll kan inte underskattas. Vad vi såg var inte en sann berättelse om världen utan en skapad berättelse, som gav människor något att hålla fast vid, även om den inte alltid var sann.

Som vi vet, efter att ha upplevt det gång på gång, blev 9/11 så småningom en del av det amerikanska kulturella landskapet. Från att ha varit en tragedi blev den ett medel för politisk manipulation och föremål för en ständig ström av memes och slogans. Och om vi tittar på de ledare som under denna tid steg fram, som Donald Trump, ser vi exempel på en narcissistisk och kalkylerande attityd gentemot de lidanden som följde. Det var en attityd som ofta bara förstärkte mediernas besatthet av att skapa en berättelse som skulle passa i de nya politiska och kulturella narrativen.

Det är också viktigt att förstå att medan 9/11 och dess efterverkningar fortfarande utgör en viktig del av vårt samtida medielandskap, så har vi i själva verket blivit desensibiliserade till den konstanta strömmen av nya katastrofer och oro. Det är inte bara medierna som förändrats, utan också våra egna psykologiska förhållningssätt till nyhetsrapportering. Vad vi ofta söker nu är inte sanningen, utan tryggheten i en berättelse som gör oss bekväma och som för oss in i en förenklad värld där vi kan känna att vi vet vad som händer.