Trump använder termen "fake news" som ett mångsidigt verktyg för att vinna väljare och stärka sin politiska position. Genom att systematiskt anklaga sina motståndare – både inom medierna och bland de andra presidentkandidaterna – för att sprida lögner och falska uppgifter, har han lyckats skapa en diskurs där hans egna åsikter framstår som sannare och mer trovärdiga än de kritiska rösterna. Det är inte en enkel anklagelse; det är en strategisk taktik som engagerar både hans direkta publik och en bredare samhällsgrupp som söker efter en alternativ förklaring till nyhetsflödet.

Debatterna inför den amerikanska presidentvalet 2016, som utgör den datamängd som denna studie bygger på, visar hur Trump använde "fake news"-strategin för att avfärda alla slags kritik, särskilt när det gällde hans personliga image eller hans politiska ståndpunkter. Denna användning är en del av en större retorisk strategi som kan ses som ett sätt att delegitimera sina motståndare och medierna. Genom att rikta sig till både journalister och andra presidentkandidater skapar han en bild av att han är offer för orättvis behandling, samtidigt som han får sina egna åsikter att framstå som de enda sanna.

En viktig aspekt av denna taktik är hur Trump använder sig av "första ramen" (de som är närvarande i TV-studion) och "andra ramen" (tv-publiken). Genom att attackera journalister och andra politiska figurer i direktsända debatter, kan han påverka både de närvarande åskådarna och de som följer debatterna via TV eller andra medier. Detta skapar en dynamik där hans anklagelser av "fake news" får en dubbel effekt: först får han sitt eget budskap fram till den direkta publiken i studion, och sedan sprids det vidare till alla som ser på via tv eller digitala medier.

Exempel på sådana anklagelser är där Trump förnekar att han sagt saker som medierna påstår, vilket tydligt ses i hans svar på frågor om hans ståndpunkter i ekonomiska frågor. Till exempel, när han anklagar New York Times för att ha misskrediterat honom om hans ståndpunkt i handelsfrågor med Kina, avfärdar han deras rapporter som ”felaktiga” utan att ge någon annan specifik förklaring än att de ”alltid har fel”. Det här är en typisk form av delegitimisering genom att undergräva mediers trovärdighet och skapa tvivel hos väljare som redan är skeptiska till etablerade institutioner.

Trump använder också termen "fake news" som ett sätt att försvaga sin politiska motståndares trovärdighet. När andra kandidater ifrågasätter hans politiska ståndpunkter, vänder han gärna på anklagelsen och hävdar att deras uttalanden är falska eller missvisande. Denna retorik kan ha stor effekt på väljare som inte vill känna sig lurade eller manipulerade av medier och etablerade politiker. Genom att positionera sig själv som den enda sanningssökaren, har Trump lyckats skapa en alternativ verklighet där hans egna påståenden och ståndpunkter inte bara är giltiga, utan också ofrånkomliga.

För att fullt förstå denna strategiska användning av termen "fake news", är det också avgörande att förstå den djupt polariserade politiska och mediala miljön i USA under denna period. Trumps kritik av media är inte bara ett resultat av personliga konflikter, utan speglar också en växande misstro mot mainstreammedier och den etablerade politiska eliten. Väljarna som stödjer honom tenderar att vara mer benägna att lita på alternativa nyhetskällor, ofta på sociala medier, och därför får Trumps "fake news"-strategi särskild kraft i dessa kretsar.

Trumps strategi är inte bara en form av defensiv retorik, utan en del av hans större politiska varumärke. Genom att avfärda kritik som lögn eller falsk information, behåller han kontrollen över den politiska diskursen och skapar ett utrymme där hans egna narrativ kan dominera. Det gör det svårt för hans motståndare att hävda sig på ett sätt som inte kan vridas till att vara en del av den "falska" berättelsen.

Det är också värt att notera att denna retorik inte bara påverkar väljare på en intellektuell nivå, utan också på en känslomässig. Trump lyckas spela på väljarens känsla av att vara missförstådd eller förlorad i en värld av osanningar, vilket förstärker hans position som den som talar direkt till deras erfarenheter och frustrationer.

Trumps användning av termen "fake news" är en omfattande retorisk strategi som på flera nivåer dekonstruerar den etablerade politiska ordningen och skapar en ny verklighet där hans budskap, trots kritik och faktakontroller, står som den enda legitima sanningen. Det är en strategi som inte bara handlar om att vinna debatter, utan också om att forma perceptionen av hans egen politiska position och omvärldens syn på honom som en orättvist behandlad outsider.

Är Donald Trumps språk populistiskt?

Populism definieras på många olika sätt, beroende på perspektivet. En vanlig uppfattning är att populism är en ideologi (Mudde & Rovira Kaltwasser, 2012) eller en logik (Reinfeldt, 2000). En tredje definition ser populism som en politisk stil, där fokus ligger på retorik och diskurs. Denna syn på populism, som lyfter fram hur populismen uttrycks språkligt, är särskilt användbar för att förstå och analysera språkliga kännetecken av populism, långt bortom ordförråd och semantik. Populismen som politisk stil, beskriven av Moffitt (2016), bygger på en uppdelning mellan ”folket” och ”eliten”, men snarare än att utforska denna uppdelning i detalj, koncentrerar sig denna definition på hur denna klyfta presenteras och ”framförs” genom tal och media.

Enligt Moffitt är det som kännetecknar populismen som stil tre grundläggande drag: förhållandet mellan folket och eliten, användningen av "dåligt beteende" (slang, svordomar och politisk inkorrekthet), och framställandet av en kris eller hotbild. Populistiska ledare ses som "framträdande aktörer", och folket som en publik som konsumerar denna föreställning genom medierna (Moffitt, 2016: 5). Denna populistiska framställning är inte bara teoretisk utan kan konkretiseras genom språkliga fenomen och performativa element där medier spelar en central roll.

När vi ser på Donald Trump och hans retorik genom linsen av populism som stil, har flera studier försökt förstå graden av populism i hans tal. De flesta analyser antar redan att Trump använder populistisk retorik eller diskurser som liknar dem hos populistiska radikalhögerpartier i Europa. Men språkvetenskapliga analyser som konkret undersöker de populistiska egenskaperna i Trumps språk är fortfarande relativt sällsynta. En intressant studie av Hawkins och Littvay (2019) använde en metod för att bedöma tal genom en skala där olika politiska tal bedöms utifrån graden av populistiska drag, såsom en förenklad syn på folkets vilja och en ondsint, sammansvuren elit. Trumps tal bedömdes både under formella och informella förhållanden, vilket avslöjade att hans populistiska drag inte är konsekventa. Vid tal som stöddes av ett teleprompter var hans populism högre än vid mer improviserade framträdanden, vilket ledde till slutsatsen att Trumps populism till stor del är förmedlad genom hans talare och inte hans egna övertygelser.

Trumps användning av populistiska metoder inkluderar ofta att han utmålar sig själv som folkets röst, kritiserar den politiska eliten, demoniserar motståndare och väcker oro genom att framställa en hotfull situation. McCallum-Bayliss (2019) drar en liknande slutsats, där hon ser Trumps retorik som en taktisk användning av populistiska verktyg, snarare än ett genuint engagemang för populistiska idéer. Hon noterar att medan Trump ofta framställer sig själv som en ”erövrare” snarare än en representant för folket, är hans rörelse mer ett skådespel än en rörelse för politiskt engagemang. Vidare påpekar hon att hans handlingar ibland har haft negativa konsekvenser för de människor han påstår sig representera.

Det är viktigt att notera att populism inte bara handlar om språk, utan om hela sättet på vilket politiker engagerar sig med sina väljare. Trumps retorik, även om den ibland anses vara populistisk, är i många avseenden en fråga om underhållning och manipulation av massorna, snarare än ett uttryck för en djup tro på folkets makt. Detta är en avgörande skillnad mellan honom och andra politiker som kanske är mer genuina i sin populism.

I analysen av Trump måste man därför beakta flera aspekter. För det första, hur hans tal används för att skapa och förstärka en vi-mot-dem-narrativ där eliten ses som en fiende och folket som offer. För det andra, hur hans tal varierar beroende på om han använder ett förberett talmanus eller talar utan stöd. Och slutligen, hur hans populism påverkas av externa faktorer som hans rådgivare och den politiska kontexten.

Slutligen är det viktigt att förstå att populism, även om det ofta betraktas som ett uttryck för en specifik politisk filosofi, också kan vara ett verktyg för politisk strategi. Oavsett om man håller med om Trumps populistiska retorik eller inte, så är det tydligt att han har behärskat tekniken att använda populism för att uppnå sina mål – och hans framgång i att mobilisera en stor del av befolkningen tyder på att denna strategi är både effektiv och kraftfull.

Är Donald Trumps språk populistiskt?

När vi analyserar språket och kommunikationen från politiska ledare, särskilt de som omfamnar populistiska idéer, får vi en tydlig bild av hur språkliga strategier formar och förstärker populismens framträdande i dagens politiska landskap. Donald Trump, som ett exempel, erbjuder ett fascinerande fall där språket inte bara reflekterar populistiska tendenser, utan också blir ett verktyg för att skapa en närmast karismatisk närvaro på den politiska scenen. Genom att förstå hans retorik kan vi skaffa oss en djupare insikt i hur populismens språkliga verktyg fungerar i praktiken.

Forskning om Trumps tweets under valkampanjen 2016 avslöjar en tydlig tendens: hans språkliga strategi präglas av en konstant attack mot eliten och media, kritik av systemet och löften om att återställa maktbalansen. Hans retorik speglar typiska populistiska diskursstrategier, där han framställer sig själv som den som talar för "folket", i kontrast till den fördömande eliten. Detta skiljer sig något från Hillary Clinton, vars tweets oftare framställer henne som en "förespråkare för folket". Trots detta visade sig Trumps tweets ha större genomslag och engagemang från sina följare, vilket väcker frågan om varför hans språk fungerar så effektivt.

Det är inte själva innehållet i hans meddelanden som främst avgör om en tweet går viral, utan snarare formen. Trumps tweets kännetecknas ofta av en mängd exclamationstecken, stora bokstäver, hyperboler och direkta tilltal. Denna aggressiva, hyperboliska och polariserande ton tycks tala direkt till den emotionella kärnan hos hans följare och är mer effektiv än det mer återhållsamma och rationella sättet som Clinton tenderade att använda. För populismen verkar det således vara form, snarare än innehåll, som spelar den avgörande rollen i att få spridning.

Populistiska ledare, som Trump, spelar ofta en dubbelroll där de både framställer sig själva som en del av folket och samtidigt som en unik ledare, överlägsen andra. Detta skapar en spänning i deras framställning där de måste verka både "vanliga" och "extraordinära" på samma gång. För Trump innebär detta en användning av enklare syntax, fler verb och färre substantiv, vilket gör att hans språk ofta känns mer talat och tillgängligt för den breda massan. Han undviker också självförnedrande uttryck och föredrar istället att framställa sig själv på ett överdrivet självhävdande sätt. Genom att göra detta förstärker han sin status som en "outsider" och en person som inte tillhör den elit han ständigt kritiserar.

En annan central aspekt av Trumps språkliga strategi är hans användning av "dåliga manér". Detta innebär att han ofta bryter mot sociala normer, använder slang och svordomar samt gör överdrivna uttalanden för att provocera och få uppmärksamhet. Trumps språk präglas av en cynisk inställning till etablerad kunskap, där han ofta ignorerar expertutlåtanden och istället bygger sina argument på anekdoter. Sanningshalten i hans påståenden blir sekundär i relation till effekten de skapar. Hans retorik är inte bara en framställning av fakta, utan en konstnärlig prestation som syftar till att få reaktioner – även om dessa reaktioner är negativa.

Populistiska ledare som Trump bygger också sin politiska plattform på en känsla av kris eller katastrof. Denna känsla av kris är inte nödvändigtvis något som existerade innan populismens uppkomst, utan är snarare en del av själva populismens performance. Genom att peka ut ett problem, ofta något som har orsakas av eliten, och höja det till kosmiska proportioner, skapar populistiska ledare en känsla av att något akut måste göras för att rädda "folket". För Trump handlar det om att göra komplexa sociala, politiska och ekonomiska frågor enkla och hanterbara, där lösningarna ofta är förenklade och kortsiktiga.

Slutligen skulle inget av detta vara möjligt utan de medier som populister har tillgång till. Trumps framgång som populistisk ledare hänger nära samman med hans skicklighet i att använda medietekniker. Genom att använda sig av tabloida medier, sociala medier och det kontroversiella sätt han framställer sig själv på, har han lyckats skapa ett eget medialt imperium där han både är en del av populismens "vän" och "fiende". Genom att utnyttja mediernas förkärlek för förenklade berättelser, konflikt och skandaler, har Trump på ett effektivt sätt gjort sig själv till en "kändis-politiker".

Populismens framväxt och användning av språk är alltså inte bara en fråga om innehåll, utan en noggrant konstruerad performance som till stor del bygger på form, känslomässiga appeller och en konstnärlig hantering av medier. Donald Trump exemplifierar denna strategi på ett utmärkt sätt, och hans språkliga handlingar erbjuder en intressant inblick i hur populistisk retorik fungerar och sprids i dagens samhälle. Det är genom dessa populistiska tekniker som språket får en viktig politisk funktion och blir ett medel för att påverka, manipulera och mobilisera massorna.

Hur enriflade muskötter förändrade krigföringen: En studie av Enfield Mönster 1853
Hur kan vi lösa initialgränsvärdesproblem för Caputo-fraktionella derivator?
Hur långt är människor villiga att gå för att uppnå sina politiska mål?
Vad gör fåglarnas migration så fantastisk?