Hur kunde en minoritet av politiker i Iowa genomföra omfattande försämringar av fackliga rättigheter trots motstånd från majoriteten av väljarna?

I Iowa undergrävdes offentliga sektorns fackliga rättigheter trots att opinionen i stor utsträckning motsatte sig sådana reformer. En republikansk ledamot förklarade att hans uppdrag var att representera väljarnas önskningar, men de flesta Iowaborna stödde inte nedskärningar i de offentliga arbetarnas möjligheter till kollektiv förhandling. En undersökning från 2011 visar att endast cirka fyra av tio invånare stödde inskränkningar i dessa rättigheter, och en senare undersökning från 2018 visar att över 60 procent ville återställa dem.

Det som förklarar de aggressiva reformerna är istället ett starkt inflytande från konservativa nätverk och tankesmedjor, där American Legislative Exchange Council (ALEC) spelar en central roll. Den lagstiftning som antogs i Iowa hade en tydlig koppling till liknande lagar i Wisconsin, vilka ALEC varit med och utformat. Alla republikanska lagstiftare i Iowa blev automatiskt medlemmar i ALEC under en session, inklusive framstående ledare som senatsmajoritetens ledare och talmannen i representanthuset, vilka även hade nationella roller inom organisationen. Även guvernören, en av grundarna till ALEC, uttryckte stor entusiasm för organisationens arbete.

Utöver ALEC:s direkta inflytande mobiliserade även en lokal avdelning av Americans for Prosperity (AFP) aktivister över hela staten för att stödja reformerna genom kampanjer, annonser och direktkontakt med politiker. AFP:s statliga ledare var dessutom en av få offentliga förespråkare för lagförslaget under debatterna. När guvernören undertecknade lagen skedde det i en privat ceremoni med endast AFP:s chef närvarande, vilket visar det täta samarbetet mellan dessa aktörer.

Även Public Interest Institute, en del av State Policy Network (SPN), bidrog med forskning och rapporter som lovordade Wisconsins reformer och förespråkade liknande förändringar i Iowa. Institute hade tidigare publicerat flera rapporter som argumenterade för begränsningar av offentliga sektorns fackliga rättigheter, vilket förstärkte ALEC:s modellpolitik.

Tillsammans utgjorde dessa tre grupper – ALEC, AFP och SPN – en samordnad höger-trojka som påverkade lagstiftningen i Iowa och liknande stater. Genom detta nätverk kunde de driva en gemensam agenda som innefattade inskränkningar i kollektivförhandlingar för offentliga anställda och motstånd mot utvidgningar av Medicaid enligt Affordable Care Act. De fungerar både offensivt för att införa restriktioner och defensivt för att blockera lagstiftning som de motsätter sig.

ALEC:s kritik mot offentliga fackförbund handlar om en uppfattning att sådana fackförbund står i konflikt med demokratin, driver upp kostnader för offentlig sektor och politiskt stödjer liberala kandidater, vilket försvårar ALEC:s politiska mål. Genom att begränsa fackföreningarnas rättigheter vill de minska fackens politiska makt och inflytande.

Det är viktigt att förstå hur detta samspel mellan olika konservativa aktörer – tankesmedjor, gräsrotsorganisationer och lagstiftare – möjliggör omfattande förändringar som ofta går emot majoritetens vilja i befolkningen. Denna dynamik belyser också hur modell-lagstiftning kan spridas över delstater och anpassas för att passa lokala politiska miljöer, samtidigt som den drivs av nationella intressen och nätverk. Därför kan reformer som på ytan verkar vara lokala initiativ ofta vara resultatet av noggrant koordinerade kampanjer och strategier från bredare politiska allianser. Detta perspektiv ger en djupare förståelse för varför vissa politiska förändringar genomförs trots utbrett folkligt motstånd.

Hur Troikan och Organisatoriska Mekanismer Forma Politiska Allianser och Maktstrukturer

Troikan är ett exempel på hur politiska koalitioner inte är automatiska och hur det krävs specifika organisatoriska mekanismer för att medla mellan de ofta konfliktfyllda intressen som de olika aktörerna företräder. Ofta antas det, särskilt av vänsterorienterade observatörer, att stora företag och konservativa aktivister har en inneboende och automatisk samhörighet med varandra. Center for Media and Democracy, som har samlat omfattande dokumentation om ALEC (American Legislative Exchange Council), hävdar till exempel att ALEC nafsar samman högerextrema aktivister, företagslobbyister och delstatspolitiker på ett sömlöst sätt. På liknande sätt argumenterar Gordon Lafer i sin bok om företagens inflytande att grupper som US Chamber of Commerce, ALEC och AFP är utbytbara krafter som pressar för samma affärsvänliga lagstiftning. Men denna beskrivning av ALEC och i ännu större utsträckning av troikan, missar viktiga slutsatser som kommer fram ur en noggrannare undersökning av dessa nätverks dynamik.

Troikan, och särskilt ALEC, är inte bara ett alibi för stora företag. Företag stöder visserligen ALEC och SPN, men de är inte de enda rösterna inom dessa grupper. Vid sidan av dem finns konservativa aktivister och välbärgade donatorer vars intressen kan stämma överens med företagens – men ibland inte. Som det tydligt illustrerades i kapitel ett, argumenterade socialkonservativa för att ALEC skulle prioritera kulturkrigsagendor, något som företag ofta inte var intresserade av. Företagsledare var mer fokuserade på att främja pro-business-politik snarare än att ge sig in i debatter om kulturkrig. Under 2000-talets slut bidrog konservativa lagstiftare och aktivister till att driva ALEC mot policyer som voter ID och utvidgade vapenlagar, vilka inte nödvändigtvis gynnade företagens intressen och ledde till att många företag lämnade ALEC. Som det framgår av kapitel sex, i vissa fall står troikan också emot stora företag, till exempel i debatter om Medicaid-expansion eller infrastrukturinvesteringar.

För att hantera dessa koalitioner mellan konservativa aktivister, donatorer och vinstdrivande företag, skapades kreativa organisatoriska strukturer som medlade mellan de olika aktörernas konkurrerande intressen. ALEC introducerade ett system för delegerat styre genom tematiska arbetsgrupper, där varje grupp skulle fokusera på att utveckla policyrekommendationer för specifika områden. Genom denna struktur skapades ett sätt att dämpa konflikter mellan medlemmar genom en modell där det blev möjligt för företag att dominera arbetsgrupper genom att bidra med större ekonomiska resurser, vilket gav deras åsikter mer genomslag.

Dessa organisatoriska strukturer tog dock inte form över en natt. Det tog åtminstone ett decennium för ALEC:s ledare att utveckla dessa mekanismer för att förena de olika medlemsgruppernas prioriteringar och intressen. Denna tidsfördröjning påminner oss om att politiska koalitioner inte är något automatiskt. Det krävs specifika institutioner och organisatoriska design som skapar möjligheter för att koalitioner ska bli hållbara och fungerande. Det är också en påminnelse om att konservativa eliter inte nödvändigtvis har lättare att skapa hållbara allianser, enbart på grund av deras ideologiska övertygelser eller hur konservativa tänker om politik.

Troikan har inte bara lyckats på grund av att de är ideologiskt konservativa, utan också för att de har designat sina organisationer på ett sätt som möjliggör samordning mellan olika perspektiv och intressen. Dessa insikter uppmanar oss att ifrågasätta hur enkelt det är för intressegrupper, donatorer och aktivister att skapa varaktiga koalitioner för att stödja politiska partier. Även om grupper, donatorer och aktivister har mycket att vinna på att alliera sig med varandra och politiker, är det viktigt att förstå att dessa allianser inte kommer utan kostnader. För att de ska vara långsiktigt hållbara krävs specifika mekanismer och noggrant designade strukturer som förmår hålla dessa allianser samman.

En annan viktig dimension av troikans strategi är hur de använder policyer inte bara för att uppnå specifika mål, utan för att aktivt omforma maktrelationer. Detta innebär att politiska förslag inte enbart adresserar konkreta samhällsproblem, utan även används för att omstrukturera de politiska landskapen för att ge troikan en fördel. En markant exempel på detta syns i kapitel ett, där ALEC arbetade för att begränsa individers möjlighet att väcka talan mot företag, inte bara för att lösa problem för företag som oroade sig för stämningar, utan också för att försvaga den politiska positionen hos advokatbyråer, som var stora finansiärer av ALEC:s liberala motståndare. Ett annat exempel är de offentliga sektorns fackföreningars undergrävande, som troikan genomfört för att demobilisera dessa grupper och därmed stärka sin egen politiska position över tid.

Troikan använder policy som ett verktyg för att omvandla politiska förhållanden och skapa långvariga förändringar som sträcker sig långt bortom de omedelbara effekterna av den policy som genomförs. Detta fenomen liknar det som politiska forskare beskriver som "policy feedback", där redan genomförda policyer skapar nya politiska aktörer och maktrelationer som påverkar framtida policymaking. Socialförsäkringssystemets generösa förmåner till äldre är ett exempel på hur en tidigare policy kan omvandla en grupp till en mäktig politisk kraft. Troikan strävar efter att åstadkomma en liknande effekt genom att systematiskt använda sina policyförslag för att skapa en politisk ordning som gynnar deras långsiktiga mål.