De mexikanskt härstammande befolkningarna på både den amerikanska och den mexikanska sidan av gränsen möter många hälsorelaterade utmaningar. Trots vissa förbättringar under korta perioder, är den övergripande bilden mycket dyster och tyder på att situationen kommer att förvärras i framtiden. Forskning har redan pekat på att fördelarna för migranter i form av bättre hälsa, som tidigare observerats i vissa grupper, håller på att erodera på grund av ökande kroniska sjukdomar både i USA och Mexiko (Hummer & Hayward 2015). Det är här, på gränsen mellan dessa två länder, som ett av de mest komplexa hälsoproblemen uppstår.

Särskilt oroande är de politiska och sociala förändringar som inträffade efter Donald Trumps tillträde till presidentposten. Trumps administration intensifierade redan existerande utmaningar, där hälsovårdssystem och offentliga program för immigranter kraftigt försvagades. Dessa förändringar har haft en särskilt negativ effekt på den mexikanskt härstammande befolkningen, som redan lider av svårigheter i att få tillgång till vård. USA:s inriktning på striktare invandringspolitik och den allmänna uppfattningen om dessa befolkningsgrupper har förvärrat deras hälsosituation ytterligare.

Samtidigt är situationen på den mexikanska sidan av gränsen inte bättre. Mexiko, trots sina framsteg på många områden, kräver ett mer flexibelt och integrerat hälsovårdssystem för att hantera den stora mängden återvändande migranter och deras amerikanskt födda barn. Dessa individer är ofta uteslutna från det offentliga sjukförsäkringssystemet, såsom det populära "Seguro Popular", eftersom de inte har tillgång till nödvändiga dokument, vilket gör dem oförmögna att ta del av viktiga hälsovårdsresurser. Denna situation skapar ett allvarligt gap i tillgången till hälsovård för en stor del av befolkningen.

För att effektivt hantera dessa hälsoutmaningar måste både USA och Mexiko ta gemensamma steg för att förbättra hälsosituationen för de befolkningar som bor längs gränsen. Ett förslag är att skapa binationala hälsoförsäkringssystem, till exempel ett gemensamt system för äldre amerikaner som har bott i Mexiko under många år utan att ha några direkta släktband till landet. På så sätt kan migranter och deras familjer få tillgång till nödvändig vård oavsett var de befinner sig. Ett sådant system skulle kunna byggas på befintliga internationella samarbeten och ge människor en möjlighet att få tillgång till hälsovård när de rör sig mellan dessa två nationer.

Det är dock viktigt att förstå att även om dessa förslag är logiska och baserade på evidens, är de på många sätt orealistiska i det nuvarande politiska klimatet. Den nuvarande administrationen i USA har skapat många av de hinder som nu finns för att nå en lösning, vilket gör att implementeringen av sådana program verkar avlägsen. Trots detta måste vi ändå erkänna att dessa idéer representerar några av de enda realistiska lösningarna på de hälsoutmaningar som påverkar den mexikanskt härstammande befolkningen på båda sidor om gränsen.

En viktig aspekt av denna diskussion är också att förstå de strukturella faktorer som påverkar hälsan hos migranter och deras familjer. Hälsovården är inte bara en fråga om tillgång till medicinska tjänster utan även om socio-ekonomiska faktorer som arbetsvillkor, bostadsförhållanden och juridisk status. För att verkligen kunna förbättra hälsan för denna befolkning måste dessa bredare faktorer beaktas och förändras i grunden.

Hur har invandring och kulturell identitet format amerikansk politik?

Under 1990-talet blev den amerikanska konservativa rörelsen djupt splittrad i frågan om invandring, särskilt när det gällde den snabbt växande latinamerikanska befolkningen. På ena sidan fanns ekonomiska konservativa, som såg invandrare, särskilt från Latinamerika, som viktiga för arbetsmarknaden och potentiella anhängare av partiets familjevärden. På den andra sidan stod kulturella konservativa, som var starkt kritiska till invandrare och betraktade dem som ett hot mot den amerikanska identiteten. Denna konflikt nådde sin kulmen under Pat Buchanans presidentkampanj 1992, då han öppet talade om invandring som något som utspädde den europeiska arvet i USA och krävde skärpta gränskontroller. Buchanan beskrev latinos som en "främmande anti-nation" inom landet, vilket belyste den djupt rotade misstron och motviljan inom vissa konservativa kretsar.

Trots dessa interna spänningar lyckades den republikanska ledningen behålla en viss enighet under George W. Bushs tid, men efter Barack Obamas valvinst 2008 och Mitt Romneys nederlag, då Romney trots majoritet av vita röster förlorade, började partiet aktivt söka stöd bland konservativa hispanics. Donald Trumps kampanj vände dock upp och ner på dessa strategier. Istället för att försöka vinna den växande latinamerikanska väljarkåren talade Trump till den del av partiet som motsatte sig att GOP skulle förändras. Hans budskap om att bygga en mur och att återställa en förlorad ordning blev populärt, särskilt bland vita väljare i Mellanvästern som tidigare hade förbises. Trumps kombination av ekonomisk populism och öppen raslig polarisering var oväntat framgångsrik och hans målning av USA som ett land översvämmat av mexikanska brottslingar och gängmedlemmar blev en central del av hans retorik.

En tydlig föregångare till denna utveckling fanns i Kalifornien under tidigt 1990-tal, där anti-mexikansk retorik och politik redan då hade fått fäste. Kampanjen "Light Up the Border" från 1989 och den ökande arbetslösheten skapade grogrund för medborgargrupper som protesterade mot invandring och krävde insats från immigrationsmyndigheterna. Guvernör Pete Wilson, som i början av sin karriär var en moderat republikan, utnyttjade dessa känslor cyniskt under sin omvalskampanj 1994 genom att skylla statens ekonomiska problem och överbelastade offentliga tjänster på invandrare. Hans stöd för Proposition 187, som syftade till att neka illegala invandrare utbildning och sjukvård, vann stort stöd och förändrade Kaliforniens politiska landskap. Under samma period fanns det liten skillnad mellan republikanska och demokratiska politiker i att anta en hård hållning mot invandring, och båda sidor tävlade i att föreslå gränsstängningar och restriktioner.

Det som hände i Kalifornien är en tydlig parallell till hur Trump senare formade sin nationella kampanj. Med stöd av högerinriktade medier som Fox News, och under påverkan av efterdyningarna från terrorattackerna den 11 september, skapades en atmosfär av hot och osäkerhet. Trump tog denna oro och omformade den till en berättelse om nationell förfall, där ekonomiska problem, kulturell förändring och invandring kopplades samman. Hans slagord "Make America Great Again" grundades på två premisser: att USA var på ekonomisk nedgång och att landet hotades av otillräcklig gränskontroll. Denna koppling mellan nationell nedgång och invandring är långt ifrån unik och har diskuterats under lång tid inom den så kallade "declinist"-skolan. Historiker som Paul Kennedy har pekat på att den demografiska förändringen i USA, särskilt den så kallade "browning" – den ökande andelen minoriteter – i kombination med förlusten av välbetalda industriarbeten, kan leda till djupgående omvälvningar i den amerikanska politiska ekonomin. Samuel P. Huntington, med kopplingar till nationella säkerhetskretsar, uttryckte liknande farhågor om att landets kulturella sammansättning var på väg att förändras på ett sätt som kunde leda till konflikt och splittring.

Det är viktigt att förstå att den här typen av politisk retorik och mobilisering inte är isolerad till en specifik grupp eller region, utan speglar bredare samhälleliga och ekonomiska förändringar. Att bekämpa eller förstå de underliggande orsakerna till sådana polariseringar kräver en insikt om hur ekonomi, identitet och kultur flätas samman i den politiska arenan. Det handlar inte bara om invandring som en isolerad fråga, utan om hur frågor om tillhörighet, säkerhet och framtid uppfattas i tider av osäkerhet och förändring. Att analysera detta komplexa samspel ger en djupare förståelse för varför vissa politiska rörelser kan få så starkt genomslag, trots att deras retorik ofta präglas av förenklingar och utpekanden av syndabockar.

Hur påverkar rasism och generationsbakgrund latinamerikaners syn på Trump?

Attityder gentemot Donald Trump bland latinamerikanska grupper i USA visar sig vara djupt förankrade i erfarenheter av rasism och immigrationsanknuten ödesgemenskap. Resultaten från studien visar en tydlig negativ korrelation mellan rasismupplevelser och stöd för Trump – ju högre poäng på en rasismskala, desto mindre sannolikt är det att individen hyser positiva känslor för honom. Samtidigt finns ett starkt samband mellan känslan av att ens framtid är kopplad till andra immigranter och motståndet mot Trump. Latinamerikansk identitet verkar därmed i hög grad vara färgad av gemensamma erfarenheter av marginalisering och diskriminering.

Generationsbakgrunden spelar en avgörande roll i att forma politiska attityder. Andragenerationens latinamerikaner – barn till invandrare – tenderar att vara de mest kritiska mot Trump. Denna grupp står närmast den ursprungliga immigrantupplevelsen, men har samtidigt tillräcklig kulturell och språklig förankring i det amerikanska samhället för att kunna formulera och uttrycka motstånd politiskt. Tredje generationen däremot, födda av föräldrar som själva är födda i USA, visar ett oväntat mönster: de tenderar i högre grad än andra att vara mer positivt inställda till Trump. Det är först bland fjärde generationen och därefter som dessa attityder verkar jämna ut sig igen, vilket antyder att stödet för Trump kan vara tillfälligt och generationsspecifikt snarare än linjärt ökande över tid.

Det ideologiska landskapet är lika avgörande. Konservativa och evangelikala latinamerikaner uppvisar högre stöd för Trump, oberoende av ursprung. Men bland nationalitetsgrupper finns markanta skillnader. Kubaner och centralamerikaner uttrycker mer positiva attityder gentemot Trump än mexikanska amerikaner. För kubanernas del är detta inte förvånande – deras historiska politiska orientering lutar traditionellt åt republikanskt håll. Däremot är centralamerikanernas sympatier mindre intuitiva, särskilt då nästan hälften av dessa respondenter är födda i USA. Det tyder på att nationalitet i sig inte är tillräcklig förklaring – utan att samspelet mellan födelseland, kulturell tillhörighet, generationsstatus och ideologisk identitet är mer komplex.

Geografisk spridning spelar en mindre roll än väntat. Skillnader mellan delstater som Kalifornien, New York eller Texas är relativt små, särskilt när man kontrollerar för rasismindexet. Det visar att attityden till Trump i första hand är formad av individens erfarenheter av rasism snarare än den specifika platsen de bor på. Även där sannolikheten att ogilla Trump är hög i till exempel New York (70 procent) och ännu högre i Arizona och Kalifornien (84 procent), sker detta främst i samband med höga värden på rasismindexet.

En särskilt intressant avvikelse återfinns bland personer med sydamerikansk bakgrund. Här visar sig sambandet mellan rasism och negativ inställning till Trump vara omvänt. De som upplever låg nivå av rasism har större sannolikhet att ogilla Trump, medan de som betraktar rasism som ett stort problem paradoxalt nog har en lägre sannolikhet att göra detsamma. Detta bryter det annars konsekventa mönstret och pekar på att sydamerikanska latinamerikaners politiska psykologi inte kan förstås genom samma linser som de centralamerikanska, mexikanska eller karibiska grupperna.

Partitillhörighet visar det förväntade: demokrater och oberoende väljare är genomgående mer negativa till Trump än republikaner. Men även språkval har betydelse. Användning av spanska är svagt negativt korrelerat med stöd för Trump – vilket kan spegla ett kulturellt motstånd mot assimilering, eller en fortsatt stark känsla av tillhörighet med det latinamerikanska kollektivet.

Det som framträder tydligt är att stöd eller motstånd mot Trump inte kan reduceras till enkla variabler som inkomst, utbildning eller bostadsort. Det är i korsningen mellan generation, etnicitet, ideologi, rasismupplevelser och känslan av ödesgemenskap med andra invandrare som den politiska attityden formas. Den tredje generationens avvikande mönster förtjänar särskild uppmärksamhet. Deras relativa stöd för Trump kan tolkas som ett uttryck för identitetsförskjutning – en vilja att särskilja sig från föräldrarnas immigrantstatus och positionera sig närmare en vit amerikansk identitet, vilket i sin tur medför en ökad benägenhet att anamma konservativa ideal.

Att förstå latinamerikanska gruppers politiska attityder kräver därför mer än bara kategorisering efter ur

Hur påverkar NAFTA Mexikos tillverkningsindustri och arbetsmarknad?

Under de senaste decennierna har NAFTA haft en betydande påverkan på Mexikos tillverkningssektor och arbetsmarknad. Mellan 1993 och 2018 ökade antalet arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin i Mexiko med cirka 900 000, från 2,9 miljoner till 3,8 miljoner. Denna ökning motsvarar dock knappt det årliga tillskottet till arbetskraften, som i genomsnitt har varit omkring 950 000 personer per år under samma period. Det innebär att trots tillväxten i industrin har arbetskraftens utbud i stort sett absorberats, utan att skapa ett överskott av nya jobb som skulle kunna minska arbetslösheten i samma takt som befolkningen i arbetsför ålder ökar.

Denna situation har väckt debatt om huruvida NAFTA verkligen har främjat hållbar ekonomisk utveckling i Mexiko eller om den snarare har förstärkt vissa ekonomiska problem. Kritiker pekar på att trots industrins tillväxt har många arbetstillfällen koncentrerats till specifika regioner och sektorer, vilket bidrar till ojämn ekonomisk utveckling. Dessutom har många jobb som skapats varit låglönejobb, vilket har begränsat effekten på levnadsstandarden för stora delar av befolkningen.

Samtidigt har retoriken kring NAFTA och Mexikos roll i handeln varit laddad och ofta föremål för politiska konflikter, särskilt i relationen till USA. Det har funnits många uttalanden som pekar på en uppfattning om att Mexiko "lurar" USA genom handelsavtalet, något som ofta använts i politiska kampanjer och debatter. Trots detta pekar officiella data på att Mexikos tillverkningsindustri inte ens har lyckats skapa tillräckligt många jobb för att täcka befolkningstillväxten i arbetsför ålder, vilket ger en mer komplex bild än den som ibland presenteras i politiska förenklingar.

Det är även viktigt att förstå att våldsstatistik och kriminalitetsnivåer ofta används för att kritisera Mexiko i offentliga debatter, men en jämförelse visar att Mexikos mordfrekvens är lägre än i flera andra länder i Latinamerika, som Honduras, Venezuela och Brasilien. Detta kan ge en annan dimension till hur Mexiko uppfattas internationellt och vilka utmaningar landet faktiskt står inför.

Det är avgörande att se till helheten när man bedömer Mexikos ekonomiska utveckling under NAFTA-eran. Det handlar inte bara om antal jobb utan också om deras kvalitet, regionala skillnader och socioekonomiska konsekvenser. En förståelse för dessa nyanser är nödvändig för att kunna föra en välgrundad diskussion om framtiden för handel och arbetsmarknad i Mexiko och dess relation till USA.

För att få en djupare insikt bör man också beakta de sociala och politiska aspekterna som påverkar arbetsmarknaden och den offentliga opinionen, inklusive diskriminering och rasism som påverkar latinamerikaners möjligheter i USA. Denna dimension är central för att förstå dynamiken i relationen mellan de två länderna och dess arbetskraft.

Vad är den optimala fördelningen av flödet i ett sCO2 Rankine-cykelsystem med delat flöde och rekonditionering?
Hur kan vi skapa starka institutioner och rättssystem för att hantera risk och förändring?
Hur kan professionell kommunikation och forskning bidra till affärsframgång?
Hur örter berikar trädgården och köket: En inblick i klassiska växter