Hur kan vi skapa starka institutioner och rättssystem för att hantera risk och förändring?

I dagens värld står vi inför utmaningar av en komplex och skrämmande natur, där känslor och impulser ofta styr våra beslut snarare än långsiktig analys och reflektion. Detta problem är särskilt tydligt inom områden som internationell politik och miljöskydd. Enligt Paul Slovic, expert på riskforskning, är en av de största bristerna i våra globala institutioner deras oförmåga att hantera långsiktiga och komplexa risker. Han pekar på att det internationella rättssystemet, såsom Förenta Nationerna och folkmordskonventionen, har visat sig vara ineffektivt när det gäller att förhindra våld och andra globala hot. Vi lämnar istället viktiga beslut till våra känslor och kortsiktiga intressen, som ofta är distraherande och inte tillräckligt starka för att skapa verklig förändring.

Slovic argumenterar för att vi måste bygga starkare institutioner som kan genomföra långsiktiga, analytiska beslut, särskilt inom områden som miljöskydd. Han jämför detta med vårt skattesystem – en strikt, systematisk och juridiskt understödd mekanism som garanterar att alla medborgare betalar sin del för att stödja samhällets funktioner. Om vi istället skulle förlita oss på individuella känslor om vad vi tycker är rättvist, skulle samhället snabbt förlora sin struktur och stabilitet.

En viktig lärdom från Slovics forskning är att den mänskliga naturen och vårt sätt att hantera risk ofta är oförutsägbart. Människor tenderar att prioritera omedelbara och känslomässiga frågor, som underhållning eller sport, framför de långt mer allvarliga hoten som existerar, såsom krig och miljöförstöring. Detta resulterar i att vi inte agerar förrän krisen är akut och omöjlig att ignorera. Slovic menar att förståelsen för denna dynamik ger oss en möjlighet att bättre hantera risker i framtiden, även om det inte garanterar att vi faktiskt kommer att agera i tid.

En annan intressant aspekt som Slovic tar upp är hur människors reaktion på information kan påverka deras vilja att agera. Han jämför detta med tobakens historia, där det inte bara var rökningens skadlighet för den som röker som blev en drivkraft för förändring, utan också upptäckten att passiv rökning skadar andra. När människor ser orättvisor som hotar deras närmaste, inklusive deras familjer, är det ofta då som starkare åtgärder vidtas.

Det är i denna kontext av personlig och kollektiv berättelse som förändring kan uppstå. De som inte har en egen berättelse riskerar att lämna över makten till andra, som inte nödvändigtvis delar samma värderingar eller intressen. För att effektivt kunna kommunicera och inspirera andra är det viktigt att förstå vikten av att formulera och leva sin egen berättelse. Detta gäller inte bara för individuella ledare, utan även för samhällen och rörelser som vill driva förändring.

I ljuset av dessa insikter är det tydligt att vi måste investera i starka och effektiva institutioner för att hantera risk och osäkerhet på global nivå. Men lika viktigt är det att förstå de känslomässiga och psykologiska faktorer som driver människor att agera – och att vi genom att använda kraften i berättelser och personliga erfarenheter kan bygga rörelser som är både starka och hållbara.

Hur påverkar propaganda och tribalism vår förmåga till kollektivt samtal och förändring?

Kampanjer som “Foreign Funded Radicals” och “Ethical Oil” var inte bara lögner, utan medvetet designade för att så oenighet och misstänksamhet mellan grupper. Desinformationen blev snarare en ursäkt och en knuff i en redan polariserad riktning. Samma tekniker återfinns i Brexit-kampanjen och Trumps presidentvalskampanj, där ad hominem-attacker mot ”utgrupper” förstärker rädsla och hat. Oavsett om det handlar om ”utländska radikaler”, asylsökande från Centralamerika eller människor på flykt från torka och våld i Nordafrika, så är metoden densamma: skapa falska hot och fientliga känslor för att rättfärdiga dåliga politiska beslut och göra människor till syndabockar i stället för att erbjuda stöd och solidaritet.

Det är tribalismen som utgör propagandaens kärna och giftiga hjärta, inte bara desinformationen i sig. Den ”vi-mot-dem”-mentalitet som tribalismen odlar gör oss immuna mot fakta som motsäger vår grupps övertygelser. Den objektiva sanningen och det kollektiva resonemanget försvinner i en social patologi som gör oss mottagliga för att bli vilseledda. För att demokratisk diskussion ska fungera krävs ett offentligt samtalsrum som är hälsosamt och öppet. Detta förutsätter att vi kan desarmera polariserande propaganda och skapa förutsättningar för sakliga samtal, oavsett om det handlar om miljöfrågor eller social rättvisa.

Förståelsen av propaganda måste fördjupas – inte bara för att undvika att bli dess offer, utan också för att inte oavsiktligt bidra till dess splittrande syfte. Den upprördhet propaganda väcker kan vara motiverande, men den måste kanaliseras till en offentlig vrede som inte ytterligare polariserar och förlamar samhällsdebatten. Det är viktigt att inte låta sig dras in i destruktiva konflikter där man ”brottas med grisar”, som George Bernard Shaw uttryckte det, eller att bli fanatisk själv, enligt George Orwell. Det krävs en balans mellan starkt engagemang och en rättvis, förstående inställning.

Många frågor kvarstår kring hur vi bäst kan kombinera kamp och samarbete i mötet med existentiella hot som klimatförändringar. Advocacy är nödvändigt för att väcka engagemang och kräva förändring, men samtidigt måste vi undvika det politiska dödläge som tribalism leder till. Karen Armstrongs gyllene regel – att aldrig åsamka någon annan den smärta man själv inte vill utsättas för – är central för att tala ut mot orättvisor utan att öka hat och polarisering. Effektivt motstånd handlar om att främja verklig förändring, inte att driva egoistisk hämnd eller bestraffning.

Samtidigt måste vi erkänna att vissa krafter i världen är djupt giftiga och inte kan nås genom försoning. Hat, rasism, sexism och religiös intolerans, ofta utnyttjade av demagoger, splittrar oss och attackerar både verklighetens grunder och våra gemensamma institutioner. I denna kontext är det nödvändigt med ett obevekligt motstånd mot sådana krafter, utan att normalisera eller validera hat. Samtidigt måste vi bygga en progressiv, förenande rörelse som visar att samarbete över grupper är möjligt och nödvändigt för att bekämpa ojämlikhet, klimatkris och demokratiskt förfall.

Vi måste utveckla en ny allmän förnuftighet där samarbete överträffar konkurrens, där det gemensamma går före det privata, och där insikten om att extrem individualism och konsumism endast ger en illusion av frihet, ersätter den rådande ideologin. Den verkliga styrkan ligger i enighet och gemensamma ansträngningar. Det är detta som kan bygga en bred rörelse som både bekämpar mörka krafter och förändrar politik för att återuppbygga förtroende, bekämpa klimatförändringar och främja social rättvisa.