I januari 2020, trots oroande rapporter om det nya coronaviruset, var politiska beslut och brist på tydligt ledarskap en av de största hindren för effektiv hantering av pandemin i USA. Förvåning uttrycktes i flera politiska kretsar över den dåliga uppslutningen på möten och briefingar, trots den växande oron för virusets spridning. Till exempel, den 28 januari, skrev Chuck Schumer och de två demokratiska senatorerna Patty Murray och Maria Cantwell ett brev till hälsominister Alex Azar där de krävde att bli informerade om de senaste uppgifterna om virusets spridning, landets kapacitet att diagnostisera fall, och de åtgärder som vidtogs för att förbereda hälsoarbetare. Då hade USA bara registrerat fem fall av coronavirus.

En vecka senare, under ett möte med Azar, började demokraterna förespråka nödfinansiering för att bekämpa viruset. Senator Chris Murphy uttryckte frustration efter mötet och kritiserade sina republikanska kollegor för att inte ta frågan på allvar. Han betonade behovet av akut finansiering för lokala hälsoorganisationer som behövde resurser, utbildning och screeningpersonal. Under februari månad saknades en verklig politisk vilja att agera snabbt. Den politiska fokusen låg snarare på andra frågor, såsom riksrättsprocessen, där senator Mitch McConnell lade mer energi på att säkra konservativa domare till den federala domstolen än på att tackla den framväxande hälsokrisen.

Richard Burr, en republikan som tidigare hade varit en förespråkare för pandemiberedskap, blev också omstridd när han den 13 februari sålde aktier värda flera hundra tusen dollar, samtidigt som han offentligt påstod att USA var bättre förberett än någonsin för att hantera viruset. Burrs agerande, som troligtvis var baserat på konfidentiell information om virusets spridning, väckte allvarliga frågor om etiken hos de politiska ledarna. Liknande beslut fattades av senator Kelly Loeffler, som sålde aktier baserat på insiderinformation. Denna typ av beteende undergrävde allmänhetens förtroende för politiska ledare, särskilt när de samtidigt försäkrade att USA var väl förberett för pandemin.

McConnells ledarskap under denna tid präglades av en förvånande frånvaro. Efter att president Trump frikändes den 5 februari från riksrätten återgick McConnell till sitt fokus på att säkra domartjänster för högerorienterade jurister, medan pandemin utvecklades i snabb takt. Först den 27 februari talade han om viruset på senatens golv, men hans uttalande var präglat av politisk försiktighet, där han betonade att USA inte var i en omedelbar kris, samtidigt som han kritiserade Schumer för att vara partisk och fördröja viktiga åtgärder.

I mitten av mars 2020, när pandemin började påverka USA:s dagliga liv i full skala, var det dock för sent att förhindra de allvarliga konsekvenserna. Den 13 mars förklarade Trump ett nationellt nödläge, och en betydande ekonomisk stimulansåtgärd röstades igenom i representanthuset. Men McConnell var inte aktivt involverad i de förhandlingarna, vilket speglade en fortsatt brist på beslutsamhet bland republikanska ledare att agera snabbt.

De politiska besluten under dessa kritiska veckor mellan januari och mars satte tonen för USA:s hantering av pandemin och visade på hur politiska prioriteringar och ekonomiska intressen kan fördröja och försvåra effektiv krishantering. Den långsamma och splittrade responsen på pandemin hade förödande effekter på både folkhälsan och ekonomin i USA.

Det är viktigt att förstå att det inte bara var en fråga om att reagera på ett snabbt förändrande virus. Det handlade om ledarskapets förmåga att prioritera och fatta beslut för att skydda allmänheten. Politiska spel och ekonomiska intressen, som exempelvis aktieförsäljning baserat på insiderinformation, satte ofta individens eller partiets intressen före landets bästa. Denna dynamik påverkade inte bara hur pandemin hanterades, utan också hur den politiska processen fungerade under en tid av global kris.

Vad innebär infrastrukturdebatten för USA:s politiska framtid?

I en tid när ojämlikhet nått oacceptabla nivåer, blev det politiska landskapet i USA präglat av intensiva debatter om infrastruktur, vilket väckte både hopp och motstånd i samma andakt. När president Biden tog över efter Trump, fanns det en möjlighet att genomföra en omfattande infrastrukturreform, något som Trump hade lovat i fyra år utan att lägga fram ett konkret förslag. I stället för att hålla fast vid det förlorade löftet, valde Biden att ta upp stafettpinnen och satsa på ett infrastruktursystem som både var förankrat i det republikanska och demokratiska partiets behov. Infrastruktur var något som var nödvändigt för alla stater – vägar, broar, tunnlar och flygplatser var i desperat behov av modernisering.

Men Bidens definition av infrastruktur var inte enbart fysisk. I hans paket ingick även en rad sociala åtgärder, bland annat ökade federala utgifter för förskoleutbildning och samhällshögskolor, utvidgat stöd för sjukvård, barnomsorg, familjeledighet och åtgärder mot klimatförändringar. Denna omfattande definition skapade en konflikt med republikanerna, särskilt senator Mitch McConnell, som såg det som en förtäckt socialistisk agenda som hotade den amerikanska ekonomins frihet. Detta var en konflikt mellan två ytterligheter som delade uppfattning om vad som skulle vara grundläggande för framtiden. På den ena sidan av spektret stod en president som såg det som en chans att omdefiniera det sociala kontraktet för en ny generation, medan den andra sidan förlorade sin sammanhållning i försvar av traditionella värden.

I slutet av 2020 började en grupp bipartisanska senatorer, bland dem Joe Manchin, Susan Collins och Mitt Romney, att samarbeta för att försöka komma fram till en överenskommelse om infrastruktur. Från början verkade det som om denna "gang of ten" skulle ge svaret på det politiska dödläget. Grupperingarna var diversifierade, men de hade ett gemensamt mål – en stor investering i fysisk infrastruktur. De hade stöd från både Demokrater och Republikaner som förstod att alla stater behövde modernisera sina vägar och broar. Men själva definitionen av infrastruktur blev snart en stridsfråga.

Republikanske senatorn Rob Portman och demokratiske Kyrsten Sinema blev ledare för denna växande grupp. Deras allians var ovanlig. Portman var en traditionell konservativ politiker med mycket erfarenhet, medan Sinema kom från en mer okonventionell bakgrund som tidigare varit aktiv i arbetet för social rättvisa. Trots deras olikheter hade de ett gemensamt mål – att skapa en lagstiftning som skulle kunna få stöd över partigränserna. För dem handlade det om att hitta praktiska lösningar på konkreta problem. McConnell, däremot, såg inte detta som något mer än ett liberalismens sista försök att genomdriva sin agenda, vilket han kritiserade som ett svepskäl för skattehöjningar och en överdriven statlig inblandning i ekonomin.

Det blev dock en process med ständiga kompromisser. Först var paketet på väg att bli en mastodont på 2,6 biljoner dollar, men det reducerades till en mer hanterbar summa på 1 biljon dollar. Också de föreslagna skattehöjningarna försvann för att skapa större acceptans bland de republikanska senatorerna. Till slut lyckades man genomföra en infrastrukturlag som både demokrater och republikaner kunde stödja, även om McConnell och Trump fortfarande såg detta som ett svek mot deras politiska vision.

Men den verkliga utmaningen var att hitta en balans mellan dessa åtgärder och den sociala infrastruktur som demokraterna ville genomföra parallellt. McConnell kritiserade det andra paketet av lagstiftning som fanns i beredning, som enligt honom skulle vara både för dyrt och påskynda socialisering av USA:s ekonomi. Här står den verkliga konflikten mellan två synsätt: å ena sidan strävan efter att modernisera landet på ett pragmatiskt sätt, och å andra sidan farhågan om att genom denna förändring ge för mycket makt till staten. För McConnell, en veteran i det republikanska partiet, var det viktigt att förhindra denna utveckling.

I detta sammanhang blev Joe Manchin en central figur. Manchin, som representerade West Virginia, ett av de rödaste staterna i USA, var ingen okritisk stödjare av Bidens agenda. Han representerade ett utrymme mellan det progressiva och det konservativa, och hans beslut att stödja infrastrukturpaketet visade att det fanns möjlighet för en kompromiss, även när frågorna var ideologiskt laddade. Detta visade sig vara avgörande för att få igenom lagstiftning som skulle kunna få långvarig betydelse.

Men trots detta förblev inte alla eniga. Det fanns starkt motstånd från mer progressiva demokrater som motsatte sig begränsningen av de sociala infrastruktursatsningarna och krävde större utgifter för utbildning, sjukvård och klimatåtgärder. De såg kompromisserna som ett svek mot det löfte om förändring som hade drivit Bidens valkampanj. I denna debatt var det viktigt att förstå att de ideologiska skillnaderna mellan partierna ofta inte handlar om vilka problem som ska lösas, utan om hur mycket staten ska engagera sig i lösningarna.

Denna politiska dynamik i USA: s senat reflekterar en bredare global utmaning: hur man upprätthåller en demokratisk ordning samtidigt som man möter de svåra ekonomiska och sociala problem som världen står inför. Det är en ständig balansgång mellan att hantera de omedelbara behov som en fungerande infrastruktur kräver och att göra det på ett sätt som bevarar de grundläggande värden som har byggt den amerikanska nationen.

Vad är de komplexa tärningarna och deras tillämpningar?
Vad innebär representationen av linjära avbildningar mellan ändliga dimensionella vektorrum?
Hur kan religiösa rörelser skapa verklig förändring i samhället?
Hur kan numerisk simulering förklara isbildning på turbofanmotorer vid iskristallförhållanden?