Hur Submissivitet och Auktoritära Tendenser Relaterar till Politisk Identitet: En Djupdykning

Submissivitet är en personlighetsdrag som ofta förknippas med viljan att underkasta sig andras beslut. Men en intressant undersökning av sambandet mellan politisk identitet och personlighetsdrag avslöjar oväntade resultat. Endast 15% av den nationella urvalet tycker om när andra fattar beslut åt dem, medan omkring 75% föredrar att vara oberoende och självförsörjande. En noggrannare granskning av data avslöjar dock att graden av submissivitet varierar beroende på politisk tillhörighet, vilket inte alltid följer de förväntade mönstren.

När man ser på förhållandet mellan submissivitet och politisk ideologi, framgår det att liberaler tenderar att vara mer benägna att acceptera att andra fattar beslut för dem än konservativa. Endast 12% av Trump-venererande konservativa föredrar att låta någon annan fatta beslut för dem, vilket är den lägsta siffran bland alla politiska grupper. Å andra sidan är hela 82% av Trump-venererande konservativa mer benägna att föredra att vara självständiga och undvika beroende av andra. I detta sammanhang innebär det att Trump-venerare verkar ha en lägre tendens till submissivitet än både liberala och icke-Trump-venerande konservativa.

När vi övergår till begreppet konventionalism—viljan att följa sociala normer och traditioner—ser vi en liknande bild. Generellt sett är de som identifierar sig med den politiska högern mer benägna att leva enligt de etablerade normerna än de på vänstern. Förväntningen skulle vara att Trump-venerare också skulle vara mer konventionella än andra konservativa, men data visar att det inte är fallet. Trump-venerare är inte mer eller mindre konventionella än andra konservativa, utan snarare något mer benägna att ifrågasätta de normer de anser inte gynna deras inre krets eller nationens säkerhet.

Vidare har aggression traditionellt varit en tredje komponent i auktoritära personlighetsdrag. Men i fallet med Trump-venerare verkar detta drag vara mer selektivt riktat. Enligt undersökningar undviker de flesta människor att själva beskriva sig som aggressiva. Men när aggressionen definieras genom politiska frågor som hot mot nationell identitet och kultur, är det uppenbart att Trump-venerare känner sig mer hotade av vissa externa krafter än av interna konflikter. Deras aggressivitet är ofta fokuserad på skyddet av deras egna samhällen och värderingar, snarare än på att demonstrera fysiskt eller verbalt våld.

För att förstå de politiska attityderna hos Trump-venerare är det också viktigt att se på de normer och värderingar de anammar. Dessa individer verkar vara selektiva i sina normer och de accepterar eller avvisar konventioner beroende på deras syn på nationell säkerhet och identitet. Deras politiska lojalitet handlar därför mer om att stödja en auktoritet som de anser kan skydda dessa värderingar snarare än att underkasta sig en bredare politisk struktur.

Det är också viktigt att förstå att det inte nödvändigtvis finns en enkel korrelation mellan politisk tillhörighet och de psykologiska tendenser som är förknippade med auktoritarism. Trump-venerare skiljer sig från både liberala och traditionella konservativa genom sina specifika synsätt på auktoritet och normer. Denna grupp är inte mer submissiv eller konventionell än andra konservativa, men de har en tydlig, selektiv syn på vilka auktoriteter och normer de anser vara legitima.

För att fullt ut förstå dessa mönster behöver vi också tänka på hur människor definierar auktoritet, normer och aggression i en politisk kontext. Den moderna politiska landskapet skapar nya former av auktoritet och underkastelse som inte alltid följer traditionella mönster. I fallet med Trump-venerare handlar deras politiska preferenser mer om att stödja en auktoritet som de anser vara en försvarare av deras livsstil, snarare än en vilja att följa auktoritet i allmänhet.

Varför dras vissa väljare till auktoritära och nationalistiska rörelser?

Valforskning under det senaste decenniet har blottlagt en rad metodologiska och tolkande problem i förståelsen av varför vissa grupper dras till auktoritär populism och nationalistiska rörelser. Traditionella utgångspunkter som bygger på exitpolls visar sig vara otillräckliga, då de tenderar att snedvridas till förmån för högutbildade väljare som oftare är villiga att delta i undersökningar. Undersökningar baserade på validerade väljare, såsom de som genomförts av Parker och kollegor (2018), erbjuder en delvis korrigerande inblick och avslöjar djupare psykologiska och kulturella dimensioner bakom politiska preferenser.

Den ekonomiska förklaringsmodellen — som hävdar att marginaliserade grupper drivs till nationalism av ekonomisk desperation — visar sig ofta vara otillräcklig eller vilseledande. Det är inte ekonomin i sig som mobiliserar, utan vad den representerar: en känsla av kulturell förlust, identitetshot, och upplevd otrygghet. Många av de områden som ofta lyfts fram i ekonomiska analyser rymmer befolkningar med starka oro för invandring, förlust av majoritetskultur och social desorientering. Ekonomin fungerar här snarare som en symbolisk utlösare än en faktisk orsak.

Forskningen pekar på betydelsen av psykologiska dispositioner. Studier av personlighetsdrag (Gerber et al., 2010; Mondak, 2010) visar att människor med låg öppenhet för nya erfarenheter, hög känslighet för hot och låg tolerans för tvetydighet är mer benägna att stödja auktoritära ledare. Graham, Haidt och Nosek (2009) kopplar detta till moralpsykologiska strukturer där konservativa värderingar kretsar kring lojalitet, auktoritet och renhet – normer som ofta aktiveras i tider av upplevt hot.

Det är också tydligt att upplevda hot mot den sociala ordningen – snarare än direkta hot mot individens säkerhet – spelar en avgörande roll. Feldman och Stenner (1997) samt MacWilliams (2016) har visat att auktoritärt orienterade individer reagerar kraftigt på symboliska hot: invandring, uppluckring av traditionella könsroller, eller globalisering. Dessa individer behöver inte vara personligt utsatta, men upplever att det samhälle de känner igen håller på att upplösas.

Vreden, frustrationen och rädslan som genomsyrar dessa grupper bör inte reduceras till fördomar eller okunskap. De representerar ofta genuina affektiva tillstånd, rotade i en djup känsla av förlust. I intervjuer genomförda av Wuthnow (2018) och Zito & Todd (2018) uttrycks ett återkommande mönster av förbittring, ett förakt mot stora institutioner och en vilja till "hämnd" mot ett system som uppfattas som förrädiskt eller exkluderande.

Teoretiska rötter till dessa insikter går tillbaka till Adorno och hans kollegors arbete i The Authoritarian Personality (1950), där de kopplade fascistiska tendenser till en inlärd lydnadsstruktur, osäker identitet och projicerade aggressioner. Den så kallade F-skalan syftade till att mäta benägenhet till fascistiskt tänkande, men led av metodologiska problem såsom dubbeltydiga frågor och ackommodationsbias. Trots det har deras grundläggande insikt – att auktoritärism har psykologiska rötter snarare än rent ideologiska – fått nytt stöd i samtida studier.

Flera studier (Jost et al., 2003; Inbar, Pizarro & Bloom, 2009) har identifierat ett samband mellan kognitiv stil och politisk ideologi. Konservativa är mer benägna att uppleva världen som farlig och kaotisk, och därmed mer attraherade av ordning, stabilitet och tydliga hierarkier. Detta förstärks av kulturell polarisering, som enligt Maxwell (2019) är en ytmanifestation av djupare värdemässiga och psykologiska skiljelinjer.

Det är även värt att notera att självrapportering inom opinionsforskning lider av inneboende svagheter. Människor vet inte alltid varför de agerar som de gör, eller så vill de framstå som socialt önskvärda. Det gäller särskilt i frågor som rör värderingar, auktoritet och hotbild. En individs uttryckta skäl för att stödja en viss kandidat kan således skilja sig från de underliggande drivkrafterna, vilket ställer krav på triangulering med andra typer av data, såsom implicita mått och psykologiska profile

Hur Förhållandet Till Hot Påverkar Politisk Attityd

I dagens politiska landskap är perceptionen av hot och deras inverkan på politiska attityder en central fråga för att förstå hur individer reagerar på förändringar i samhället. En intressant observation är att uppfattningen om hot inte alltid behöver grunda sig i fördomar. Enligt Gibson (2011) kan hot uppfattas utan att de nödvändigtvis är resultatet av fördomsfulla tankar. Detta är särskilt relevant när vi ser hur olika grupper svarar på politiska frågor som rör säkerhet och invandring.

Forskning har visat att människor tenderar att överskatta andelen invandrare i USA, vilket bidrar till en förvrängd bild av invandringens påverkan. Trots detta visar en studie av Hopkins, Sides och Citrin (2018) att rättelse av dessa missuppfattningar inte förbättrar attityderna mot invandrare. Författarna spekulerar att felaktig information kanske snarare är en konsekvens av attityder, snarare än en orsak. Detta förhållande mellan perception och attityd är avgörande för att förstå hur politiska idéer om säkerhet kan formas och förändras över tid.

I enlighet med Altemeyers (1988) forskning har vissa psykologiska egenskaper, såsom förmågan att acceptera auktoritet och ett starkt behov av säkerhet, visat sig vara relaterade till stöd för auktoritära politiska idéer. Detta innebär att individer som känner sig hotade tenderar att förespråka striktare lagar och åtgärder för att skydda det de anser vara deras samhällsstruktur. Här kan vi se en koppling till politiska attityder som uttrycker behovet av en "kraftfull ledare", ett begrepp som också studerades i flera politiska undersökningar.

En viktig aspekt är att perceptionen av hot ofta handlar om en önskan om att återställa känslan av säkerhet, snarare än att enbart svara på faktiska risker. När människor upplever en ökad närvaro av externa hot, som exempelvis invandring eller internationella spänningar, kan deras politiska inställning drivas av en rädsla för att förlora kontrollen. Detta förklarar varför stöd för anti-muslimska policies, till exempel, ökar när människor känner att deras samhälle är hotat, en dynamik som enligt Dunwoody och McFarland (2018) är starkare bland personer med lägre auktoritär hållning.

Intressant nog tyder vissa resultat på att även när människor inte håller med om explicit auktoritära politiska idéer, kan deras attityder ändå påverkas av en generell rädsla för förändring och osäkerhet. Detta syns särskilt i hur vissa politiska grupper, trots att de inte identifierar sig som auktoritära, ändå stödjer starkare säkerhetsåtgärder och politiska strukturer som verkar ge mer kontroll över den sociala ordningen.

Det är också värt att notera att politiska attityder ofta inte är så enkla som de kan verka vid första anblick. Trots att många människor kan identifiera sig med en viss politisk ideologi, innebär det inte nödvändigtvis att de fullt ut förstår eller stödjer alla aspekter av de idéer som deras ideologi representerar. Faktum är att många politiska svar handlar om en kombination av känslomässiga och rationella faktorer som gör att människor kan vara selektiva i sina ställningstaganden.

Detta leder till en viktig insikt: när vi diskuterar politiska attityder och perceptionen av hot, är det nödvändigt att förstå att dessa attityder inte alltid är baserade på objektiva fakta, utan ofta på en kombination av uppfattningar om säkerhet, identitet och världsbild. För att bättre förstå dessa dynamiker är det avgörande att se bortom ytliga politiska åsikter och analysera de djupare psykologiska och sociala faktorer som styr dessa attityder.

En annan aspekt som bör beaktas är hur olika grupper reagerar på hot och osäkerhet. Undersökningar har visat att stöd för auktoritär politik inte är homogent – det kan skilja sig åt beroende på om individer känner sig hotade av externa eller interna faktorer. Detta kan vara en förklaring till varför vissa grupper, trots att de inte stödjer auktoritärism på pappret, ändå kan vara öppna för mer striktare politiska åtgärder när de känner att deras säkerhet eller livsstil är i fara.

Sammanfattningsvis är förståelsen för hur hot påverkar politiska attityder central för att förklara varför individer i vissa sammanhang kan vara mer benägna att stödja auktoritära politiska lösningar, även när de inte nödvändigtvis anser sig vara auktoritära själva. Denna dynamik visar hur djupgående och komplex politisk ideologi och attityder kan vara, och hur känslor av osäkerhet och rädsla kan driva politiska preferenser.

Varför vänder sig vissa grupper mot vissa "fiender", men aldrig mot andra?

Altemeyer hävdar att auktoritärt aggressiva individer kan rikta sitt hat mot vem som helst, men detta är en förenkling. Det finns gränser för vilka som kan bli måltavlor – vissa grupper, särskilt de som uppfattas som avgörande för att skydda den egna in-gruppen, är immuna. Denna distinktion är central för att förstå varför auktoritär aggression inte är slumpmässig, utan snarare funktionell och selektiv.

När det gäller lojalitet till demokrati blir bilden mer komplex. Vissa liberala grupper har historiskt visat sig vara villiga att kompromissa med demokratiska principer om det innebär att man kan lindra lidande eller främja jämlikhet. Det är därför rimligt att fråga hur starkt förankrad den demokratiska lojaliteten verkligen är – både till vänster och till höger. Men i denna studie finns inga mätpunkter som direkt fångar sådana dilemman. En mer träffande fråga hade kunnat vara: ”Om ett land måste välja mellan att vara demokratiskt eller att vara mer medkännande mot fattiga, vilket bör det välja?” Men fokus ligger här entydigt på Trump-supportrar, så denna fråga får skjutas på framtiden.

Säkerhetsorienterade, så kallade securitarians, visar sig vara tydligare i sina politiska preferenser än vad tidigare mått som auktoritär personlighetsstruktur har lyckats mäta. När man jämför Trump-vänliga konservativa med andra konservativa ser man att det är frågor kring ekonomi och säkerhet – inte nödvändigtvis de sociala frågorna – som är avgörande. Rasistiska attityder spelar en viss roll, men sexism gör det inte i samma utsträckning. Det är alltså inte en generaliserad social konservatism som definierar denna grupp, utan en specifik kombination av ekonomisk nationalism och upplevt hot från "de andra".

De som tror att sociala attityder är sekundära uttryck för personlighetsdrag har goda skäl att omvärdera sin ståndpunkt. Evidens pekar på att kausaliteten ofta går i motsatt riktning: politiska övertygelser formar våra personlighetsdrag, inte tvärtom. Det innebär att ideologi inte är ett tunt lager utan en djup struktur, som formar hur vi ser på världen, vad vi fruktar, och vem vi ser som tillhörande eller hotande.

Det är också viktigt att notera att de som i andra sammanhang beskrivs som toleranta, rättvisa och icke-aggressiva – de som skulle stå i motsats till auktoritärer – kanske inte alltid lever upp till dessa ideal. Bevisen är inte entydiga. Självupplevd tolerans är inte alltid detsamma som faktisk tolerans, särskilt när politiska värden sätts på spel.

Vad som ytterligare är avgörande att förstå är att politiska identiteter inte bara är rationella val eller kulturella vanor – de är emotionellt förankrade livsstrategier. Rädslan för förlust av kontroll, trygghet och ordning är inte något som enkelt kan debatteras bort. Den är en psykologisk verklighet som politiska aktörer medvetet mobiliserar. Detta gäller inte bara på högerkanten. Även progressiva grupper, när de ställs inför moralisk osäkerhet, visar en benägenhet att föredra kontroll framför öppenhet – om än i andra domäner.

Hur påverkar rädsla och hot våra politiska åsikter?

Politik och moral är två sfärer där människors uppfattningar och värderingar är djupt sammanlänkade, och där psykologiska faktorer spelar en central roll i hur vi ser på världen och på andra människor. En central aspekt av dessa samband handlar om hur individer reagerar på upplevda hot – fysiska, sociala eller ideologiska – och hur dessa reaktioner kan forma deras politiska attityder och ideologier.

Forskning visar att människor som upplever större rädsla för hot ofta tenderar att utveckla politiska och moraliska uppfattningar som är mer konservativa eller auktoritära. Detta gäller särskilt för personer som har en högre känslighet för osäkerhet och oordning, vilket leder dem till att söka stabilitet genom tydliga och strikta normer. För dessa individer kan tryggheten i ett ordnat samhälle vara mer värdefull än individuell frihet, och de kan därför vara mer benägna att stödja politiska system som betonar disciplin och tradition.

Exempel på sådana tendenser kan ses i politiska rörelser där personer i maktpositioner ofta använder retorik som fokuserar på yttre hot – från både invandrare och interna fiender – för att stärka sina egna positioner och vinna stöd bland befolkningen. Genom att peka på externa hot, både verkliga och upplevda, skapas en känsla av enighet och motstånd mot en gemensam fiende, vilket i sin tur legitimerar politiska åtgärder som annars skulle vara svåra att rättfärdiga.

Psykologiska teorier som systemförsvarsteori (system justification theory) hjälper oss att förstå hur människor, trots att de utsätts för sociala och ekonomiska orättvisor, ofta tenderar att rättfärdiga och stödja det status quo som existerar. Detta sker genom mekanismer där individer omedvetet eller medvetet försöker stärka sitt stöd för det samhällssystem de lever i, trots att det kanske inte gynnar dem själva på lång sikt. Systemförsvarsteorin föreslår att människor söker psykologisk komfort genom att acceptera den rådande ordningen, även om de samtidigt känner sig hotade eller marginaliserade.

För en person som identifierar sig med mer libertarianska eller individualistiska värderingar kan denna rädsla för hot ta sig uttryck i en stark betoning på personlig frihet och självständighet. Men även inom dessa ideologier kan rädslan för ett förlorat samhälle leda till en betoning på ordning och en viss försiktighet gentemot förändringar, särskilt om dessa förändringar upplevs som ett hot mot de etablerade normerna och strukturerna i samhället.

När man betraktar de psykologiska och ideologiska mekanismerna bakom dessa beteenden, blir det också tydligt att människor ofta konstruerar sin världsbild och sina politiska åsikter baserat på känslomässiga reaktioner snarare än rationella argument. Detta kallas för motiverad resonemang (motivated reasoning), där individen söker information som bekräftar deras redan existerande åsikter och värderingar. Detta är särskilt tydligt inom politiken, där människor tenderar att bara konsumera den information som stöder deras politiska ideologi och avfärdar allt annat som partiskt eller falskt.

Ytterligare forskning har visat att dessa känslomässiga och psykologiska reaktioner på hot inte bara handlar om fysiska fara, utan även om kulturella och identitetsrelaterade hot. Till exempel, när individer känner att deras kulturella eller etniska identitet är hotad, tenderar de att reagera genom att stärka sin tillhörighet till sin egen grupp och avvisa andra grupper. Detta kan skapa en ”vi mot dem”-mentalitet som förstärker politiska och sociala skiljelinjer.

För att förstå de politiska reaktionerna i dagens samhälle är det nödvändigt att ta hänsyn till dessa psykologiska faktorer, särskilt i en tid då globalisering, migration och teknologiska förändringar skapar nya typer av upplevda hot. Hur människor reagerar på dessa förändringar kan vara en nyckel till att förstå politiska strömningar som populism och nationalism, och även till att förutse framtida politiska utvecklingar.

Slutligen är det viktigt att inte bara förstå dessa mekanismer på ett intellektuellt plan, utan också att vara medveten om hur de påverkar vårt eget politiska engagemang. Hur reagerar vi på upplevda hot? Hur rättfärdigar vi våra egna politiska val? Att vara medveten om dessa psykologiska processer kan hjälpa oss att bättre förstå inte bara andra, utan även oss själva i den komplexa politiska världen vi lever i.