Det var som om han kände alla blickar på sig, och han visste precis vad de tänkte. Var detta hans sista hemmamatch som tränare? Skulle det vara Ronnie Winston som tog över efter nästa hemmamatch? Igår hade han sett Winston prata med Moffitt och Finley på parkeringsplatsen, och trots att det inte hade bekymrat honom för ett år sedan, var det nu något som fick hans paranoida känslor att växa. Han hade rätt att känna som han gjorde, och han visste att det var en känsla han inte kunde ignorera.

Moffitt hade lämnat honom för att prata med en affärsbekant, och Stock fyllde tomrummet. Hans tal var något sluddrigt, men bakom hans vänliga leende fanns det en underlig känsla av hot.

"En av de där dagarna, Mr Gordon", sa Stock.

"Ja. Förfärligt att titta på", svarade Gordon.

"Vad sa du till dem?"

"Vad kan man säga? De är inte dumma. De vet hur dåliga de var."

"Så du sa inget, det är det du säger?"

"Jag sa 'Vi ses på måndag, vi tar upp allt då.'"

"Har du inte tänkt på att ge dem extra träning? Det är vad Revie gör när de spelar dåligt, enligt vad deras styrelse berättade för mig."

"Revie kan göra vad fan han vill. Jag gör det på mitt sätt."

"Mmm", sa Stock. "Mitt sätt eller vägen ut... det går inte riktigt som planerat, eller hur?"

"Nästa vecka är en ny match."

"Visst."

Gordon kände sig gammal när han gick tillbaka till omklädningsrummet, nu tomt förutom lärlingarna, städpersonalen och Magic och Charlie Sinclair som packade ihop allt. Om han kände sig gammal, måste styrelsen känna det också. De letade efter något, vad var det Moffitt hade sagt när han först anställde honom för sju år sedan — en injektion av energi? Kanske var han bara för trött och nedslagen för att ge det till dem, och kanske kunde Winston göra det. När han såg Magic packa bandage och burkar med Vaselin i en liten container, kände han ett ansvar för människor som honom, och Brady och Sinclair. Winston och Stock visste att de var "Gordons människor". Om han förlorade sitt jobb, skulle chanserna vara att de förlorade sina också, och deras avgångsvederlag skulle vara futtiga jämfört med hans.

Sinclair, som var minst tjugo år äldre än Gordon, hade försökt med alla möjliga jobb på klubben. Han hade till och med varit groundsman en tid och var nu en helt dedikerad kitman och vän. Det skulle knäcka hans hjärta om han inte hade detta i sitt liv. Han var den sista länken till den tid då de vann titeln och Cupen. Han hade varit en viktig del av det vinnande laget, och missade bara en medalj i Cupen på grund av en skada han fick i semifinalen mot Arsenal.

Gordon bjöd in Sinclair till sitt kontor och hällde upp två glas whisky – en Rangers och en Villa.

"Skål, boss. Här är till nästa lördag. Kan inte bli sämre än så här."

"Tror du att jag borde sluta, Charlie?"

"Inget sätt, gaffer. Tänk inte ens på det. Imorgon är en ny dag. På måndag kör du igång, säger till dem vad som gäller, blåser upp några egon, jobbar dem och jobbar dem och jobbar dem lite mer – och förresten, håll ett öga på Winston."

"Jag vet, oroa dig inte. Men om vi förlorar nästa vecka, då är det väl slut, eller hur?"

"Nej, jag tycker inte det. För om du tänker så, gör du det till verklighet. Så sluta tänka så, boss. Du vet mer om det här spelet än någon annan. Ikväll känns det som om det har varit en död i familjen. Nästa vecka, då har vi födslar och bröllop i ett — ett mål, det är allt som behövs."

"Jag antar det."

"Du vet att jag har rätt, boss. Men om du slår ner huvudet, då slår alla ner sitt. Så lyft på det, gaffer, lyft på det."

"Du har rätt. Du har alltid rätt. Kanske borde du ta det här jobbet."

"Det skulle inte vara en chans. Kommer du ihåg det där lagpratet du gjorde när Marland kom — alla visste vad de hade för roll? Jag gör det. Och ingen skulle göra det bättre. Om jag satt där du sitter nu, skulle jag inte hålla i tio minuter. Faktum."

"Problemet är att folk som Stock och Winston tror att de kan göra jobbet."

"Tänk inte ens på dem. Det finns sådana personer i varje klubb, i varje företag. De är inte värda att oroa sig för. Du kan inte förändra dem. Fokusera på dig själv, du är bättre än båda dem tillsammans."

De avslutade sina drinkar, kramades och Gordon gick ut till parkeringsplatsen. En ensam vakt sa godnatt. Gordon visste att han var över gränsen men kände att om han körde långsamt skulle det vara okej. Han försökte komma ihåg om det fanns något i kylskåpet som han kunde göra till en smörgås. Han kunde inte minnas, så han stannade på en nattöppen butik och köpte lite skinka och ost, och sedan gick han till systemet för att köpa en flaska Glenfiddich.

"Jag skulle kunna behöva det," sa butikspersonalen, "efter att ha sett det skräpet tidigare."

Gordon betalade, nickade och gick. När han satte sig i bilen, kände han en nästan överväldigande känsla av ensamhet. Ingen fru, inga barn, ingen flickvän. Han tänkte på att ringa Sadie för att se om hon var ledig för middag, men hon var antagligen på jobbet. Dessutom var hon nog redan tillsammans med någon annan nu. Nyheterna på radion rapporterade om det fortsatt politiska dödläget, men stämningen pekade på att Labour skulle leda en minoritetsregering. En annan IRA-bomb hade exploderat i London, men ingen hade blivit skadad den här gången. Han kom hem, gjorde en smörgås och hällde upp ett stort glas whisky.

Moffitt hade varit vänlig, med tanke på hur dåliga de hade varit. Kanske hade Finley berättat för honom att Gordon hade nämnt Poulson-kopplingen. Charlie var inte den som smutskastade andra, men om de spelade som de gjort mot Chelsea nästa vecka, skulle det vara hans sista chans att rädda sig själv genom att spela ut Poulson-kortet mot Moffitt.

Hur gör en manager sitt svåraste val?

Det är matchdag, och spänningen i luften är nästan påtaglig. Alla spelare går sin sedvanliga promenad före matchen, men denna gång är det något som känns annorlunda. Gordon, manager för laget, går tyst bredvid sina spelare. Hans sinne är fokuserat på en fråga som har hållit honom vaken hela natten. Ett beslut måste tas, och det är ett beslut som kommer att påverka både laget och den enskilde spelaren djupt.

När Gordon får frågan om han ska hålla sig till laget han tillkännagav dagen innan, ger han ett kort svar: "Du oroar dig för Willie?" Den egentliga oron ligger dock någon annan. "Nej, jag är orolig för DD." Denna kommentar sätter tonen för resten av dagen. DD, en av lagets nyckelspelare, har inte sovit hela natten. Ryktet går om vad han har gjort, och det är långt ifrån hans fysiska prestationer på planen.

Gordon vet att det ibland krävs tuffa beslut för att hålla laget på rätt spår. Han är medveten om DD:s tidigare problem och de senaste nattens händelser. Gordon har sina källor, och han känner på sig att DD inte är i rätt psykologisk form att spela denna viktiga match. Att vila en spelare som normalt är en starter är ingen enkel sak. Det är ett beslut som måste tas för lagets bästa, även om det innebär att göra en spelare besviken.

När Gordon till slut konfronterar DD, förklarar han att han inte är "utslängd", utan snarare "vilad". Detta är en nyanserad skillnad som en spelare som DD inte nödvändigtvis kan uppskatta i stunden. DD är tyst. Han känner att Gordon vet mer än vad han säger. Gordon påminner honom om att hans val inte handlar om hans skicklighet på planen, utan om hans nuvarande fysiska och mentala tillstånd.

Gordon förklarar sitt beslut med ett lugn men bestämt tonfall, vilket gör det klart för DD att detta inte är något personligt, utan ett strategiskt beslut för att hjälpa laget på lång sikt. Han ger DD en chans att reflektera över sina prioriteringar, vilket är en tyst uppmaning att tänka över sin situation på ett djupare plan.

Samtidigt som Gordon hanterar DD, måste han också göra ett annat val – att ge Nuts, en mindre erfaren spelare, chansen att spela från start. Gordon har imponerats av Nuts engagemang och arbetsvilja, särskilt hans initiativ att be ungdomslaget om extra träning. Detta är inte bara ett spelval; det är en belöning för den karaktär och arbetsmoral som Nuts har visat under hela säsongen.

I denna tystnad och dessa beslut finns en djupare betydelse. Gordon har inte bara att göra med en samling fotbollsspelare; han hanterar människor med sina egna inre konflikter, rädslor och ambitioner. Hans beslut påverkar inte bara den aktuella matchen, utan potentiellt spelar det en roll i hans eget framtida öde som manager.

Det är en balansakt mellan att fatta beslut för laget, att förstå individuella behov, och att inte förlora gruppens sammanhållning. Gordon känner att han bär ett tungt ansvar. Hans strategi måste vara mer än bara taktiska val på planen; han måste hantera personligheter, bygga relationer och ta hänsyn till hur varje spelare mår både fysiskt och mentalt.

De som spelar för ett lag vet att deras prestation inte bara beror på deras fysiska kapacitet, utan också på deras inre balans. Ibland kan det krävas att man står över sig själv för att göra det som är bäst för laget, vilket innebär att ibland ta det svåraste beslutet – att vila en spelare som förtjänar att spela. Det är en del av ledarskapets verkliga konst, och Gordon vet att varje beslut han tar kommer att forma hans rykte och hans framtid.

Men det är inte bara managerns beslut som spelar en roll. Spelarna själva måste vara beredda att möta dessa utmaningar. Att vara en del av ett lag är inte alltid att få göra det man vill, utan att acceptera att varje val har en betydelse som sträcker sig längre än den egna prestationen. Och när allt kommer omkring är det laget, inte individen, som måste stå i centrum.

Denna balans mellan individuell frihet och kollektiv ansvar är något som många tränare och spelare kämpar med. I slutändan handlar det om att bygga en kultur där alla förstår att deras handlingar påverkar hela laget. Oavsett om det är ett beslut om vila eller om att ge en ny spelare chansen att glänsa, är det managerns förmåga att förstå och agera på dessa situationer som avgör om laget lyckas eller inte.

Hur Trump förändrade det amerikanska politiska landskapet: Misstro, ilska och politisk oro
Hur används metamodeler för att förutsäga isackretionsformationer på flygplansvingar?
Hur man konfigurerar och hanterar blocklagring i OpenStack med Cinder
Hur åldrandet i celler påverkar sjukdomsutveckling och regenerering