Hur har Americans for Prosperity vuxit till en nationell konservativ maktfaktor?

Americans for Prosperity (AFP) är ett av de mest inflytelserika konservativa gräsrotsnätverken i USA och har genomgått en snabb och systematisk expansion sedan mitten av 2000-talet. Organisatoriskt är AFP en modell för hur en ideologiskt driven rörelse kan växa från ett litet projekt till en nationell aktör med omfattande kapacitet att påverka politik på delstats- och federal nivå. Ursprungligen verkade AFP i endast fem delstater, men bara två år senare hade man närvaro i femton delstater med en budget på 9 miljoner dollar, nästan 60 anställda och närmare 700 000 volontärer. Fram till 2015 hade AFP ökat sin budget till omkring 150 miljoner dollar, anställt ungefär 500 personer och mobiliserat över 2,4 miljoner aktivister, vilket täckte stater som utgör cirka 80 procent av USA:s befolkning.

Den geografiska spridningen är strategiskt utvald. AFP finns inte bara i djupt republikanska områden utan också i svängstater som Michigan, Wisconsin, Ohio och Pennsylvania, samt i mer politiskt splittrade områden i västra USA. Denna närvaro möjliggör att AFP kan påverka valresultat och politiska beslut även i regioner som tidigare varit mer osäkra. AFP rekryterar volontärer via evenemang, dörrknackning hos identifierade republikanska väljare, telefonkampanjer och sociala medier, vilket bidrar till deras breda nätverk av engagerade medborgare.

Exemplet Arizona visar hur AFP integrerat sig i lokala konservativa strukturer genom att slå ihop sig med Federation of Taxpayers, en lokal skatteförening. Genom att använda scorecards – listor som betygsätter politiker utifrån hur deras handlingar påverkar skattebetalare – kunde AFP tydligt visa vilka politiker som stod på deras sida och mobilisera sina volontärer att påverka val och lagstiftningsprocesser. AFP Arizona agerar både mot lagstiftande församlingar och verkställande myndigheter, genom att tillhandahålla sina medlemmar med kontaktinformation och kampanjmaterial för att påverka beslutsfattare under kritiska politiska debatter.

Det är centralt att förstå att AFP:s framgång inte bara bygger på dess omfattande finansiering och professionella organisation, utan på dess förmåga att effektivt integrera gräsrotsengagemang med stram central styrning. Detta gör att rörelsen kan agera snabbt och samordnat, med en tydlig politisk agenda som prioriterar ekonomisk frihet, skattesänkningar och begränsad statlig inblandning.

Slutligen bör läsaren notera hur strategin att undvika socialt kontroversiella frågor medan man samtidigt pressar på i ekonomiska frågor bidrar till att bredda AFP:s stödbas utan att alienera viktiga väljarkategorier, vilket är en avgörande faktor i organisationens fortsatta tillväxt och inflytande.

Varför har vänsterorienterade initiativ misslyckats med att motverka högerns dominans i delstatspolitiken?

En viktig del av CPA:s arv var Flemming Leadership Institute, som utbildade progressiva ledare som senare tog plats i kongressen och andra nationella positioner, bland andra Gabby Giffords, Debbie Wasserman Schultz och Jon Tester. Trots detta lyckades aldrig vänstern återuppbygga ett brett och långsiktigt nätverk med tillräcklig kapacitet att utmana högerns dominans i delstaterna.

Den fragmenterade karaktären av vänsterns nätverk och tävlan mellan flera små organisationer har ytterligare försvårat möjligheten att skapa en samlad front mot högerns inflytande. Som Mark Pocan, en ledande figur inom CPA, uttryckte det: att ha många små grupper är som "många små feisty chihuahuas mot en stor gorilla" – det ger liten effekt. Denna splittring, tillsammans med brist på långsiktig strategi och för starkt beroende av fackföreningar som huvudsaklig finansiär, har försvagat vänsterns förmåga att etablera hållbar politisk makt på delstatsnivå.

Initiativ som American Legislative and Issue Campaign Exchange (ALICE) försökte senare fylla tomrummet, men insåg snabbt att man aldrig kunde kopiera ALEC:s modell fullt ut, framför allt på grund av svårigheter att säkra tillräcklig finansiering för ett lika omfattande program.

Den progressiva rörelsen måste inse att utan en stark, strategisk, finansiellt hållbar och samordnad närvaro i delstaterna kommer högerns organisatoriska dominans fortsätta att styra lagstiftningen i decennier framöver. Det handlar inte bara om att ha rätt idéer, utan om att ha resurserna och strukturen för att omsätta dessa idéer i konkret politisk handling och långvarigt inflytande.

Är Troikan Bra för Demokratin?

När vi diskuterar påverkan av politik och förändringar i politiska strategier, särskilt i samband med den så kallade "troikan" som omfattar organisationer som ALEC (American Legislative Exchange Council), SPN (State Policy Network) och AFP (Americans for Prosperity), är det nödvändigt att överväga hur dessa grupper påverkar den demokratiska processen. Den politiska maktutövningen genom nätverk som dessa är långt ifrån neutral; istället tyder mycket på att den är vägledd av en långsiktig strategi som inte alltid ligger i linje med de bredare befolkningens intressen.

Troikan har blivit en kraftfull aktör på statlig nivå genom att erbjuda lagstiftare resurser och politiskt stöd, ofta på ett sätt som gör det lättare för dem att genomföra specifika politiska agendor. För många politiker, särskilt på statlig nivå, saknas ofta nödvändiga resurser, personal och tid för att utveckla och föra fram egna politiska förslag. ALEC och liknande organisationer fyller detta vakuum genom att erbjuda förberedda lagförslag och insikter som hjälper lagstiftare att driva igenom politik som annars skulle vara svår att implementera.

Den demokratiska processen bygger på principen att lagar och beslut ska återspegla de breda samhällsintressena, särskilt majoriteten av medborgarnas önskemål. Om politikens utfall ständigt gynnar en liten grupp människor på bekostnad av den bredare befolkningens preferenser, kan vi börja ifrågasätta om den representativa demokratin fortfarande fungerar som den ska. Flera studier från framstående politiska forskare har visat att politiska beslut i USA allt oftare reflekterar de intressen som främjas av de mest ekonomiskt privilegierade, snarare än de flesta amerikaners önskemål.

Forskning från politiska vetenskapsmän som Martin Gilens och Benjamin Page pekar på att den federala regeringens beslut har blivit mycket mer representativa för de rika och företagsgruppernas intressen än för de lägre och medelklassgruppernas intressen. Denna obalans är inte isolerad till federala beslut utan återspeglas också på delstatsnivå, där Troikan har haft ett stort inflytande. Genom att främja politik som strider mot majoritetens preferenser, såsom nedskärningar av fackliga rättigheter och stoppande av Medicaid-expansion, kan Troikan skapa en politisk miljö där beslut fattas utan att tillräcklig hänsyn tas till den allmänna opinionen.

En ytterligare oro är hur Troikan påverkar politisk representation. En undersökning av lagstiftare visade att många inte ens använder de resurser som erbjuds av ALEC, medan en betydande andel ofta vänder sig till organisationen för stöd. Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan de politiska intressen som stöds av Troikan och de behov och preferenser som uttrycks av majoriteten av befolkningen.

Det bör också beaktas att denna snedvridna representation inte bara är en fråga om politiska åsikter utan också om social rättvisa. När politiska beslut som strider mot folkets vilja tillåts att genomföras, ökar risken för att samhällets mest utsatta grupper får sina intressen åsidosatta. Det finns således en påtaglig risk att denna typ av politisk organisering undergräver själva kärnan i den demokratiska processen genom att favorisera de mest ekonomiskt och politiskt mäktiga grupperna.

För att förstå de långsiktiga konsekvenserna av denna dynamik bör vi fundera på om Troikan verkligen främjar en demokrati som är representativ för folkets vilja. När organisationer som ALEC, SPN och AFP tillåts att forma politiken på ett sätt som främjar en liten elit, riskerar vi att demokratin förlorar sin förmåga att återspegla den breda befolkningens intressen. Detta är en utveckling som kräver en noggrann och kritisk granskning av hur dessa grupper påverkar den politiska arenan och vad det betyder för framtiden för amerikansk demokrati.

Hur kan progressiva reformerare motverka påverkan från inflytelserika nätverk som ALEC?

Många amerikaner, trots sin skeptiska inställning till professionella politiker, stöder ändå förslag om att ge lagstiftare högre löner, längre sessioner och fler anställda. Detta återspeglar en underliggande förståelse för att ett starkt och välresursat parlament kan motverka den överdrivna påverkan från rika företag och intressegrupper, vilket utgör en viktig del av politiska reformers målsättningar. Denna insikt är avgörande för att föra en diskussion om att stärka de politiska institutionernas oberoende och resurser, utan att enbart fokusera på att minska inflytandet från de dominerande företagslobbyerna.

Reformatorer har länge arbetat för att öka allmänhetens medvetenhet om det skadliga inflytande som stora företag och deras finansiering kan ha på politikens inriktning. En av de mest framträdande aktörerna i detta sammanhang är den konservativa organisationen ALEC (American Legislative Exchange Council), som sammanför lagstiftare och företag för att skapa "modell-lagar" som sedan sprids till delstatliga parlament. Organisationens inflytande har varit så betydande att det lett till att dess beslut har påverkat både den federala och delstatliga politiken på flera områden, som exempelvis klimatpolitik och arbetsrätt.

Trots dessa svårigheter finns det ett viktigt lärande som progressiva reformerare kan tillgodogöra sig från erfarenheterna med ALEC och andra liknande nätverk. För att effektivt motverka den skadliga påverkan från dessa grupper är det avgörande att bygga motståndsstrukturer som fungerar på samma sätt. Ett sätt att göra detta är att skapa egna tvärstatliga nätverk som kan samla politiska resurser och mobilisera motstånd på statlig nivå. Genom att bygga sådana nätverk kan progressiva grupper förhindra att de rätta idéerna och resurserna endast hamnar på den konservativa sidan, som har visat sig framgångsrik med sina tvärstatliga nätverk. Det handlar inte bara om att motsätta sig de existerande maktstrukturerna, utan också om att skapa en alternativ, hållbar maktbas som kan vinna politisk legitimitet på lång sikt.

Slutligen är det viktigt att förstå att det inte handlar om att uppfinna hjulet på nytt. Många försök att bygga progressiva motståndsnätverk har misslyckats på grund av duellerande organisationer som har skapat konkurrens om samma resurser och medlemmar. En effektiv strategi innebär att bygga på tidigare framgångar, undvika att skapa nya konkurrerande grupper och i stället samordna och stärka redan existerande initiativ. Genom att lära sig från de misstag som gjorts av de konservativa aktörerna, kan progressiva grupper förbättra sina chanser att bygga ett starkt alternativ.

Det finns många viktiga lärdomar att dra från detta långsiktiga arbete mot inflytandet från mäktiga nätverk som ALEC. Att bygga en solid och uthållig grund för politisk förändring kräver inte bara att motverka de gamla maktstrukturerna utan också att kontinuerligt arbeta för att skapa alternativa maktbaser. Genom att engagera sig på delstatsnivå, skapa nätverk av gemensamma intressen och undvika onödiga splittringar kan progressiva aktörer skapa en motståndskraftig kraft som kan stå emot de stora företagslobbyisternas inflytande.