Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
Den neoliberala ideologins framväxt, särskilt under 1970-talet, ses ofta som en direkt följd av att ekonomiska tänkare som Milton Friedman och Friedrich Hayek fick ökat inflytande. Men det är viktigt att förstå att de centrala principerna i denna ideologi – motstånd mot välfärdsstaten, höga skatter och regleringar – var en del av den republikanska retoriken långt innan dessa tänkare blev mainstream. Exempelvis var Herbert Hoover, som förlorade mot Franklin D. Roosevelt 1932, en stark förespråkare för laissez-faire-ekonomi. Rösta mot Roosevelts socialdemokratiska politik var ett centralt tema för hans motståndare redan på 1930-talet, vilket markerade ett tidigt uttryck för de idéer som senare skulle omfamnas av konservativa ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher.
Men trots att dessa idéer var populära bland vissa konservativa grupper, var det långt ifrån en självklarhet att neoliberala tankar skulle få genomslag. I själva verket var de impopulära och i många fall direkt osynliga, vilket gjorde att konservativa politiska aktörer var tvingade att dölja sina austeritetsplaner tills de väl nått makten. Dessutom stred neoliberala idéer ofta mot andra grundläggande värderingar inom den konservativa rörelsen. Att minska statens utgifter och avveckla välfärdsprogram var i stark kontrast till utrikespolitiska fåglar som argumenterade för ett interventionistiskt USA och religiösa konservativa som satte stort värde på att hjälpa de fattiga.
För att förstå den organiserade förmågan att införa sådana idéer och påtvinga samhället den typ av ekonomisk deprivation som präglat neoliberala reformer, måste man förstå vad som ger konservativa rörelsen dess verkliga politiska makt. Hur kan denna rörelse bibehålla en sådan politisk dominans när idéerna de förespråkar är så impopulära bland väljare? Här spelar den ideologiska sammanhållningen inom rörelsen en central roll.
En viktig figur i att skapa denna sammanhållning var William F. Buckley, som på 1950-talet lanserade sin fusionistiska rörelse för att ena de olika fraktionerna inom den konservativa rörelsen. Buckley, som var chefredaktör för den konservativa tidskriften National Review, insåg att konservativa rörelsen var splittrad och ineffektiv mot bakgrund av New Deal-reformerna. För att slå tillbaka mot dessa behövde man bygga det som sociologer idag skulle kalla "bonding capital" – ett gemensamt ramverk för idéer, teman och strategier som skapade sammanhållning inom rörelsen.
Buckley föreslog att rörelsen skulle bygga en gemensam förståelse för politiska mål, även om de ideologiska positionerna på ytan verkar skilja sig åt. Till exempel, att avveckla välfärden var en position som libertarianer lätt kunde omfamna, men som ofta var problematisk för evangelikala kristna. För dessa senare grupper har det inneburit en mer subtil strategi, där man försökte omformulera välfärdsfrågan inom deras egna religiösa värderingar.
En annan metod som användes för att skapa sammanhållning inom den konservativa rörelsen var att bygga upp en gemensam fiende, vilket fungerade som ett enande element under hela 1900-talet. Under denna tid blev fienden, i många fall, kommunismen och de socialdemokratiska reformerna som New Deal representerade. Aktivister och politiker, som John Birch Society, använde sig av fiendebilden för att dölja de ideologiska skillnaderna inom rörelsen.
Ett centralt begrepp som formulerades under dessa år, och som fortfarande spelar en stor roll i den politiska diskursen, är bilden av den "förfallna innerstaden". Detta begrepp är inte bara en beskrivning av fysiska platser utan också en politisk konstruktion som används för att väcka specifika reaktioner, framför allt i frågor om ras och klass. Bilderna av "förfallet" i städer används för att skapa ett starkt politiskt argument mot statlig intervention och som en förevändning för att begränsa offentliga utgifter.
Det som är särskilt intressant med detta begrepp är hur det fungerat som en slags "dog whistle"-politik, där samma språk används för att tala till två väldigt olika grupper inom den konservativa rörelsen. Å ena sidan finns de som är djupt frustrerade över den sociala utvecklingen, där inkludering av minoriteter och etniska grupper ses som ett hot. Å andra sidan finns de som hävdar att de inte har några rasistiska tendenser men som genom detta begrepp ändå kan känna att deras värderingar bekräftas.
I denna ideologiska smältdegel har idén om den "patologiska innerstaden" varit en central figur. Det handlar inte bara om de fysiska förfallen stadsområdena utan också om de politiska och rasistiska undertoner som dessa bilder bär med sig. På så sätt används bilden av stadens förfall för att förstärka rädslor och fördomar, vilket gör det lättare att rättfärdiga beslut om nedskärningar i välfärd och omstrukturering av urbana områden.
Genom denna komplexa väv av ideologi och bildbruk har konservativa aktörer lyckats ena sin rörelse och mobilisera väljare på ett sätt som annars skulle vara mycket svårt. Detta förklarar också den långsiktiga framgången för konservativ politik i Amerika, särskilt inom den så kallade "Rust Belt" – de områden i USA som en gång var industrins hjärta men där arbetslöshet och social nedgång har varit påtaglig under de senaste decennierna.
För att förstå hur denna politiska dynamik fungerar måste man också förstå de subtila och ibland okända mekanismer som styr samhälleliga reaktioner. Att bara analysera effekterna av politiska beslut utan att beakta den bakomliggande ideologiska mobiliseringen gör att man missar de djupare krafterna som driver politiska förändringar.
Hur staten och konservativa politiker begränsar stadens makt: En analys av preemption och finansiell kontroll
Under de senaste femtio åren har städer i USA förlorat mycket av sin självständighet och makt, delvis genom en rad lagar och åtgärder som har begränsat deras förmåga att hantera egna frågor, från ekonomiska problem till social rättvisa. Dessa förändringar har varit en konsekvens av lagstiftning från konservativa delstatsregeringar som har prioriterat statlig överordning och minskad kommunal kontroll.
Preemptionlagar är ett tydligt exempel på denna utveckling. Sedan 1970-talet har ett flertal statliga lagar införts för att förhindra städer från att anta egna lokala lagar och ordningar. Enligt en rapport från National League of Cities har sådana lagar använts för att förhindra städer från att vidta åtgärder för att bekämpa diskriminering, ta bort konfedererade monument, höja fastighetsskatter, eller genomföra och upprätthålla hyreskontroll. Det mest anmärkningsvärda med dessa lagar är deras konservativa karaktär – det finns inget motsvarande antal lagar som skulle hindra polisstyrkor från att begå övergrepp eller förhindra slumlords att utnyttja hyresgäster.
Den första stora vågen av preemptionlagar inträffade på 1970-talet och fokuserade på att begränsa städernas förmåga att samla in skatter, särskilt fastighetsskatter. För städer som redan var påverkade av vita människors flykt och avindustrialisering, som de i Mellanvästern, var detta en katastrof. Begränsningarna innebar att städer inte längre hade tillgång till de skatteintäkter de behövde för att hantera de ekonomiska och sociala problem som orsakats av dessa förändringar. När Tea Party-rörelsen och den konservativa politiska vågen efter 2010 ledde till att fler rurala och konservativa politiker kom till makten, intensifierades denna trend ytterligare. Denna utveckling kopplas inte bara till ekonomiska frågor utan också till en ökad rasism och vit makt, särskilt i samband med den första svarta presidenten, Barack Obama, vars närvaro väckte starka reaktioner hos vissa väljare som kände att deras privilegier var hotade.
Under de senaste åren har det varit ett fortsatt försök att hindra städer från att genomföra egna ekonomiska åtgärder, särskilt i fråga om minimilöner och betald ledighet. Totalt har 24 delstater förhindrat sina städer från att höja minimilönen, medan 17 stater har lagt restriktioner på städernas möjlighet att kräva betald ledighet från arbetsgivare. Preemptionlagarna som införts har ofta haft sin grund i de konservativa grupperna som arbetar genom organisationer som American Legislative Executive Council (ALEC), som är kända för att skapa modellåtgärder för delstatslagstiftare. Konservativa politiker från rurala områden får ofta genomslag med dessa lagar utan att behöva oroa sig för politiska konsekvenser, eftersom deras väljare sällan påverkas av beslut som rör större städer.
En annan vanlig metod för att underminera stadsstyrning har varit införandet av finansiella kontrollkommittéer. Under perioden 1975 till 2009 placerades åtminstone 120 städer och län under olika former av finansiell övervakning, ofta som en reaktion på ekonomisk nöd. Dessa kommittéer var i många fall enbart inriktade på att genomföra åtstramningsåtgärder, ofta utan att beakta de långsiktiga effekterna för städernas befolkning. Städer som Detroit, där svarta befolkningar hade stor politisk kontroll, blev mål för denna form av extern kontroll, särskilt när den vita, medelklassiga befolkningen började fly till förorterna.
Denna finansiella styrning har inneburit att städer har tvingats skära ned på offentliga tjänster och genomföra personalnedskärningar. Under sådana förhållanden har man också sett en förskjutning av kontrollen över viktiga infrastrukturresurser som vatten och kollektivtrafik. I städer som Detroit har förortskommuner förlorat förtroendet för stadens förvaltning av vattenresurser, och stater har ofta använt sin makt för att skära ned på tjänster för att försöka reducera kostnader. Denna typ av finansiell kontroll syftar till att eliminera kostnader, men resultatet är ofta ett förlorat socialt skyddsnät för de mest utsatta befolkningsgrupperna.
Ett annat område där staten har tagit över är utbildningssektorn. Under de senaste femtio åren har delstater tagit kontroll över skolväsendet i många storstäder, särskilt där vit medelklass har flytt. Städer som Camden, Newark och Detroit har upplevt stora förändringar i sina skolsystem där statliga myndigheter ofta har fått den slutgiltiga makten över skolornas styrning och finansiella beslut.
Det är också viktigt att förstå att många av dessa politiska åtgärder inte bara handlar om ekonomiska beslut utan också om den sociala och etniska dynamiken som präglar USA:s städer. Rasism och fördomar spelar en central roll i de beslut som tas av politiker, särskilt de som kommer från rurala, konservativa områden där städer ofta ses som symboler för mångkultur och social förändring. Den politiska maktbalansen mellan rurala och urbana områden har skapat en situation där städer inte bara saknar ekonomiska resurser, utan även politiskt stöd för att hantera sina inre problem.