Det är en sanning som redan länge varit klar: i ett fritt samhälle har alla rätt till sin egen åsikt, men inte till sina egna fakta. Under det senaste året har denna grundläggande tanke, som senator Moynihan en gång framställde, prövats hårdare än någonsin tidigare i historien. Jag står här idag för att tala om sanningen och sanningsrelationen till demokratin, för utan sanningen och ett principfast engagemang för sanningen, och utan gemensamma fakta, kommer inte vår demokrati att kunna bestå.

År 2017 var året då sanningen – objektiv, empirisk och evidensbaserad – blev mer misshandlad och missbrukad än någonsin i vårt lands historia, genom de mest kraftfulla krafterna inom vår regering. Det var året då Vita huset introducerade begreppet "alternativa fakta" i den amerikanska ordboken som en ursäkt för det som förr enbart kallades för gamla hederliga osanningar. Det var året då ett oavbrutet och dagligt angrepp på den konstitutionellt skyddade fria pressen inleddes från samma Vita hus, ett angrepp som var lika unikt som det var ogrundat. "Folkets fiende" kallade USA:s president den fria pressen under 2017. Det är ett mått på tillståndet i vår demokrati att vår egen president använder ord som Joseph Stalin en gång yttrade för att beskriva sina fiender.

Vi bör påminnas om att denna fras, "folkets fiende", var så fylld av ondska att även Nikita Chrusjtjov förbjöd användandet av den, då han sade att den hade introducerats av Stalin för att rättfärdiga att man "utrotade" individer som inte höll med den högste ledaren. Detta är ett allvarligt slag mot vårt samhälle och vårt demokratiska system. Det ska vara en källa till stor skam för oss, särskilt för de av oss som tillhör presidentens parti. Ett sådant angrepp på den fria pressen förtjänar inget annat än fördömande.

I en sådan kontext blir det uppenbart att det är den som angriper pressen som bör vara föremål för misstanke, inte medierna själva. Journalister, särskilt de som arbetar under extrema förhållanden och riskerar sina liv för att rapportera sanningen, är ofta de som betalar det högsta priset. Den pågående attacken mot pressfriheten riskerar inte bara att underminera vårt samhälles grundvalar, utan också att släcka den kritiska rollen som medier spelar i ett demokratiskt samhälle. Under 2017 dödades 80 journalister världen över, och 262 journalister fängslades, vilket utgör ett nytt rekord, enligt rapporter från både Internationella journalister och Committee to Protect Journalists.

Det är ingen hemlighet att det är en farlig väg när en president ständigt attackerar och förlöjligar pressen, och den som sitter på makten inte längre kan ta kritik utan att försöka förvränga verkligheten och manipulera medierna för att passa sin egen agenda. Det är en väg som leder bort från demokratins ideal och som eroderar tilliten till våra institutioner. Om den fria pressen är despotens fiende, är den också demokratins väktare. Och vi har, som medborgare, en skyldighet att skydda denna grundpelare i vårt samhälle.

När sanningar förvrängs för att passa politiska syften, underminras vår gemensamma verklighetsuppfattning. När falska påståenden sprids om röstbedrägerier eller påhittade konspirationer, som det som rör president Obamas ursprung eller påståenden om valfusk, får dessa lögner en skadlig och långvarig effekt. Det är inte bara osanningar; det är destruktiva berättelser som bygger på misstro mot hela vårt system. Att förneka verkligheten, särskilt när det gäller allvarliga hot som ryska angrepp under valet, gör oss sårbara för framtida angrepp. Det är av största vikt att vi erkänner dessa hot och skyddar våra institutioner från denna undergrävande kraft.

Samhällets förtroende för våra institutioner, inklusive domstolar och press, är en byggsten i demokratins stabilitet. De som försöker förminska eller förlöjliga dessa institutioner riskerar att förstöra det fundament på vilket vår demokrati vilar. Världen över har vi alltid varit kända för vårt engagemang för yttrandefrihet och pressfrihet. Det är genom dessa grundläggande rättigheter som vi kan hålla våra regeringar ansvariga och skydda individens frihet.

Vad som verkar vara små och rutinmässiga osanningar, som de som diskuteras i dagens politiska klimat, är egentligen allvarliga hot mot demokratins överlevnad. Dessa lögner, hur trivialisera de än verkar vid första anblicken, bygger upp en verklighet där tilliten till våra demokratiska institutioner minskar, och där allmänheten gradvis slutar ställa krav på ansvar. För vår demokratis framtid måste vi stå emot dessa attacker och försvara sanningen, oavsett vilken maktfigur som hotar den.

I slutändan, oavsett hur kraftfull en politiker är, så kommer ingen president eller politiker någonsin ha makten att definiera vad som är sanning. Sanningen är något vi alla bär ansvar för att skydda. Det är vårt gemensamma arbete, vårt medborgarskap, och vår roll som värnare av demokratin att säkerställa att vi inte bara erkänner, utan också står upp för sanningen.

Hur Censur påverkade den amerikanska pressen under andra världskriget

Under andra världskriget genomgick den amerikanska pressen och medier ett antal förändringar som reflekterade den växande kontrollen över information i krigets tjänst. Innan USA:s formella inträde i kriget 1941, fanns det redan en växande trend mot självcensur inom nyhetsrapporteringen. Mediaorgan som i första hand var beroende av att upprätthålla en positiv relation med sin publik, som var kraftigt pro-allierad och anti-Axis, såg ofta till att deras rapportering inte skulle motsäga den nationella känslan. Det fanns även en direkt påverkan från den amerikanska militären som aktivt bad medier att undvika att publicera vissa känsliga uppgifter. Ett tydligt exempel på detta var i mars 1941, då flottan uppmanade tidningarna att inte rapportera om britternas fartyg som reparerades på amerikanska varv.

Denna form av självcensur byggde på flera faktorer. För det första fanns det ett starkt ekonomiskt och publicistiskt intresse av att följa en politisk linje som var i linje med den nationella opinionen, som stödde kriget. För det andra var många journalister personligt anti-Axis och reagerade på det negativa intrycket de hade av Tyskland och de andra makterna i axelmakterna. För det tredje svarade journalister på officiella uppmaningar från regeringen att hålla tillbaka information. Och för det fjärde förberedde sig många journalister för ett mer formellt censurprogram, givet den historik av censur som funnits under första världskriget.

När USA formellt gick in i kriget efter attacken på Pearl Harbor 1941, blev kontrollen av information en mer systematisk och strukturerad process. I ett försök att undvika de misstag som begicks under första världskriget, då president Woodrow Wilsons Kommitté för offentlig information (CPI) kombinerade censur med propagandaarbete, inrättades ett mer strikt censursystem. Den nybildade Office of Censorship, som etablerades genom Krigsmyndigheternas lag (War Powers Act) 1941 och den verkställande ordern 8985, fick i uppdrag att kontrollera vad som skickades ut och in från USA.

President Roosevelt uppmanade media att frivilligt avstå från att publicera känslig information som kunde vara till nytta för fienden. Hans brev till direktören för Office of Censorship, Byron Price, som skickades den 27 januari 1942, bad om att medierna skulle samarbeta och självcensurera för att säkerställa en effektiv krigsinsats. Priserna fick i uppdrag att utveckla riktlinjer för både press och radio, som skulle tilltala deras patriotism och hjälpa dem att förstå hur deras agerande direkt påverkade resultatet av kriget.

Den censur som infördes var inte absolut. Istället var det mer en uppmaning till medierna att undvika att publicera information som kunde vara till nytta för fienden. Det inkluderade exempelvis detaljer om truppförflyttningar, identiteter eller lägen för fartyg, beskrivningar av flygplansstyrkor eller krigsproduktionsanläggningar som kunde bli mål för fienden. Enligt censurens riktlinjer borde till exempel radioanstalter vara försiktiga med sina program, särskilt de som kunde innehålla information som skulle kunna misstolkas som signaler för försvarsberedskap, såsom dramatiska program som försökte skildra krigets fasor eller ljud som liknade varningssignaler.

Men trots dessa strikta riktlinjer var den amerikanska pressen i allmänhet villig att följa rekommendationerna från Office of Censorship. Enligt forskaren Michael S. Sweeney (2001) följde praktiskt taget alla journalister rekommendationerna och det fanns inte ett enda dokumenterat fall av en journalist eller redaktör som avsiktligt bröt mot dessa riktlinjer. Självcensur visade sig vara en effektiv metod för att upprätthålla kontrollen över informationen och för att förhindra att känsliga uppgifter föll i fiendens händer.

Det är också viktigt att förstå att Office of Censorship inte bara agerade för att hindra fiendens tillgång till information, utan också för att säkerställa att det amerikanska folket inte fick för mycket information om krigets gång. Under andra världskriget var det vitalt att bibehålla en viss nivå av kontroll över den berättelse som medierna förmedlade till den amerikanska allmänheten. Det handlade om att skapa ett enhetligt narrativ, där kriget framställdes i enlighet med regeringens politiska och militära mål.

Det är viktigt att notera att den censur som genomfördes under andra världskriget inte var en total tystnad, utan snarare en kontroll av vilken information som var tillgänglig. Mediaorgan och journalister hade fortfarande möjlighet att rapportera, men det var en strikt gränsdragning för vilken typ av innehåll som ansågs acceptabelt. I många fall var dessa beslut en fråga om personlig bedömning, där olika redaktörer och journalister kunde fatta olika beslut om vad som skulle publiceras. Samtidigt var det för många av dem en fråga om att säkerställa att deras nationella lojalitet och patriotism inte ifrågasattes.

Det är också av betydelse att komma ihåg att censuren, trots sina fördelar för krigsansträngningen, inte var utan sina kritiker. Många såg den som en fara för den fria pressen och som en potentiell väg till överdriven kontroll över offentligheten. Trots detta fortsatte både pressen och radiostationerna att spela en central roll i att forma amerikansk opinion under andra världskriget, och censuren förblev en del av det bredare krigsmaskineriet.

Hur betydelsefullt är journalistikens ansvar att balansera kritik och sanning?

I sitt berömda tal "Man with the Muck-Rake" från 1906, kritiserade president Theodore Roosevelt den amerikanska pressen för vad han såg som deras överdrivna fokus på sensationella och skandalösa berättelser. Hans ord skulle komma att definiera en kritik av journalistikens mörka sidor, men också ge upphov till termen "muckrakers", som journalister senare skulle börja använda för att beskriva deras viktiga roll i att avslöja korruption och maktmissbruk. Roosevelt hämtade inspiration från John Bunyan's allegoriska berättelse Pilgrim's Progress, där en man som är fångad av sin egen rakhövel stirrar ned på skräp utan att kunna se de högre, mer rena och viktiga aspekterna av världen. För Roosevelt var denna bild en varning: journalister, när de förlorar sig själva i att "raka" smutsen på marken, riskerar att förlora sin objektivitet och effektivitet som samhällskritiker.

Roosevelt ansåg att ett överdrivet fokus på de negativa aspekterna av världen skulle kunna leda till en förvrängd syn på samhället som helhet. Det skapar en cynism där medborgarna inte längre känner sig ansvariga för att rätta till det som är fel, och i värsta fall, en oförmåga att skilja mellan det goda och det onda. Trots denna kritiska hållning försökte Roosevelt balansera sina ord genom att erkänna den viktiga rollen som pressen spelar för att granska och utmana makten. Det är en nödvändig uppgift att avslöja orättvisor och korruption, men han betonade att denna roll är meningsfull endast om journalisterna vet när de ska sluta och släppa taget om smutsen för att i stället lyfta blicken mot de högre idealen.

Det är uppenbart att Roosevelt hade ett specifikt syfte med sitt tal, som kan förstås mot bakgrund av hans egna politiska åsikter och den mediala atmosfär som präglade hans tid. Många av de reformistiska tidningarna och magasinen på den tiden, som Cosmopolitan och McClure's, drev en starkt kritisk hållning mot korruptionen inom både politik och näringsliv. Roosevelt uttryckte sin oro för att denna kritik inte bara skulle avslöja missförhållanden utan också väcka en revolutionär känsla som riskerade att destabilisera det samhälle han försökte bevara. I sina privata brev nämnde han särskilt tidningsmagnaten William Randolph Hearst, som han ansåg vara ett föredöme för den form av sensationalism som han kritiserade.

Trots Roosevelts avsikt att använda termen "muckraker" som en förolämpning, vände många journalister på betydelsen och gjorde den till en symbol för sin egen betydelse i samhället. För dem blev en muckraker en som, trots att de ofta exponerade smutsen och korruptionen, gjorde en viktig samhällsinsats genom att hålla makten i schack. Termen fick därmed en mer positiv klang och blev ett sätt för journalister att identifiera sig med sin roll som samhällskritiker.

Det är här intressant att reflektera över hur den press som vi möter idag fungerar på ett liknande sätt. Sensationell och ibland överdriven rapportering om brott, politik eller skandaler utgör en stor del av den moderna journalistiken. Men samtidigt riskerar den att bidra till en cynisk världsbild där nyheten om brott och föroreningar i samhället får mer uppmärksamhet än framsteg och lösningar. Därmed är det också relevant att fråga sig: när har en journalistik tjänat sitt syfte, och när har den övergått till att bli en del av problemet?

Det är inte bara journalisternas ansvar att hålla makten ansvarig; det handlar också om hur vi som samhälle förhåller oss till deras arbete. Vi måste kunna skilja mellan när en berättelse tjänar en god sak och när den bara bidrar till att förstärka den negativa världsbilden. Det handlar inte om att förneka de svårigheter vi står inför, utan att inte fastna i dem och att vara medvetna om de andra perspektiven som också finns.

Endtext

Är journalisters etiska gränser alltid rättfärdiga i rapporteringen av brottsliga eller oetiska handlingar?

I fallet med Food Lion, en amerikansk livsmedelskedja, ställdes en grundläggande fråga om journalisters rätt att bryta mot lagar för att avslöja oetiska eller olagliga handlingar. Journalister som arbetade för ABC:s program Prime-Time Live hade ljugit om sina arbetsbakgrunder och sina motiv för att få anställning i butikerna. Genom att hemligt spela in bilder avslöjade de flera olagliga och osanitära metoder inom företaget. När bilderna sändes som en del av programmet stämde Food Lion ABC och dess ägare för intrång, bedrägeri och brott mot lojalitet.

I den ursprungliga rättegången utdömdes skadestånd till Food Lion. Emellertid, när fallet överklagades, fastslog Fjärde cirkeln av USA:s appellationsdomstol att även om journalisterna hade haft tillgång till butikerna, hade de inte rätt att spela in i icke-offentliga områden utan tillstånd. Domstolen ansåg att den lägre domstolen hade haft rätt att inte tillämpa det första tillägget, eftersom media inte är undantagna från allmänna lagar, och att journalister inte fritt får bryta mot lagen för att genomföra sin rapportering. Detta beslut underströk att journalister är föremål för samma lagar som alla andra medborgare, även om syftet var att avslöja olagliga handlingar.

I den juridiska världen har frågan om journalisters rätt att bryta mot lagar för att avslöja olagliga handlingar länge varit omdebatterad. Vissa hävdar att journalistens plikt att avslöja sanningen ibland kan rättfärdiga en överträdelse av lagen, medan andra betonar att ingen, inte ens journalister, är över lagarna. Trots detta accepterar många att det finns vissa situationer där journalister kan vara tvungna att inte avslöja sin yrkesidentitet för att få tillgång till viktig information som annars skulle vara oupptäckbar. Denna gräns är dock skarp och behöver balanseras noggrant.

Det är också viktigt att förstå att även om journalister ofta upplever att deras syften är goda, så är det inte alltid en garanti för att deras metoder är rättfärdiga. I fallet med Food Lion avslogs journalisternas argument om att deras metod var nödvändig för att få tillgång till bevis. Domstolen ansåg att deras hemliga inspelning, även om den avslöjade viktiga fakta, inte rättfärdigade brott mot lagen, såsom intrång och bedrägeri. Det är också en påminnelse om att journalistik inte ska vara en ursäkt för att bryta mot etiska eller juridiska standarder.

Även om fallet med Food Lion rörde just denna typ av rapportering, så rör sig den bredare debatten om journalisters etik och metoder över flera områden. Journalister har inte bara ett ansvar att rapportera sanningen, utan också att göra det på ett sätt som inte skadar individer eller samhällsstrukturer genom att använda olämpliga eller olagliga metoder. Därför, även om vissa brottsliga eller oetiska handlingar kan avslöjas genom att journalister bryter mot vissa lagar, är det avgörande att journalistikens roll som samhällens väktare inte urholkas genom att man tillåter osakliga metoder.

Det är också väsentligt att känna till hur samhället och rättssystemet ser på dessa frågor ur ett större perspektiv. Mediernas roll i att avslöja korruption eller brott får inte förlora sin trovärdighet genom att man låter sig drivas av metoder som själva kan undergräva rättsstaten. Hur etiska gränser dras i journalisternas arbete handlar om en konstant balansgång mellan samhällsnytta och individuella rättigheter. Därför är det viktigt att förstå både de juridiska ramarna och de etiska normerna som styr rapporteringen. Det finns en lång tradition av att journalister måste följa rättsliga och etiska riktlinjer, men samtidigt ge utrymme för kritisk granskning av makt och orättvisor.

Hur konservativa medier påverkar klimatdebatten och allmänhetens uppfattning

I ett tal kritiserade Sheldon Whitehouse, en framstående amerikansk senator, den politiska vinklingen i tidningens ledarskribenter, och han riktade särskild uppmärksamhet på hur The Wall Street Journal behandlade klimatförändringar. Whitehouse beskriver tidningens ledarsida som en symbol för det han kallar "förnekarnas handbok", där den vetenskapliga konsensusen kring klimatförändringar förnekas, motivet bakom klimatvetenskapen ifrågasätts och kostnaderna för åtgärder överskattas. Det var genom en systematisk nedvärdering av klimatforskningen och dess förespråkare som tidningens redaktionella sidor blev en del av en långvarig kampanj för att skapa tvivel och fördröja åtgärder mot klimatkrisen.

Whitehouse gick vidare med att beskriva hur, redan från 1990-talet, The Wall Street Journal ifrågasatte existensen av global uppvärmning och beskrev det som en av "de största bluffarna genom tiderna." Under 2000-talet började tidningen inte bara ifrågasätta själva vetenskapen utan även motivet bakom forskningen genom att peka på forskarnas finansieringskällor och karakterisera deras arbete som nästan religiöst i sin tro på klimatförändringarna. Samtidigt började man överdriva kostnaderna för de reformer som skulle kunna motverka klimatkrisen. Dessa taktiker, menade Whitehouse, utgjorde en del av en större strategi från stora företags intressen som sökte fördröja lagstiftning och regleringar till förmån för deras egen vinst.

Det är inte bara i USA som denna typ av mediebevakning har haft påverkan. Forskning har visat att många internationella nyhetskanaler och mediaorganisationer, under den senare delen av 1990-talet och framåt, också bidragit till att sprida tvivel kring klimatförändringar och dess vetenskapliga grund. I en studie som granskade innehållet i nyhetsrapporteringen på News Corporation-ägda kanaler mellan 1997 och 2007, fann forskaren David McKnight att klimatvetenskapen ofta antingen förnekades eller nedvärderades, medan de som förespråkade för klimatåtgärder i stor utsträckning blev avfärdade.

Detta fenomen där media, under täckmantel av objektivitet, ger plats för åsikter som står i direkt konflikt med den etablerade vetenskapliga konsensusen har blivit en av de största utmaningarna för klimatdebatten. För många medier tycks det vara en tillfällig lösning att ge ett "balanserat" utrymme för motsatta åsikter, trots att dessa åsikter inte har vetenskapligt stöd. Det här skapar en falsk ekvivalens, där förnekande av klimatvetenskapen inte bemöts med den skarpa kritik och de fakta det förtjänar. Ett sådant förhållningssätt missgynnar allmänheten, som förlitar sig på medier för att förstå komplexa frågor som klimatförändringar.

Det är viktigt att förstå att den ekonomiska makten som ligger bakom dessa mediekampanjer inte bara handlar om att stödja företagsintressen utan också om att forma allmänhetens åsikter och skapa en förlorad generation av väljare som ifrågasätter etablerad vetenskap. Dessa individer, ofta i symbios med konservativa medier, är inte bara vilseledda om klimatförändringar utan är också mål för en bredare strategi där man ifrågasätter allmän vetenskaplig konsensus och undviker att konfrontera de verkliga hoten mot samhället.

Det är också nödvändigt att förstå hur denna mediaresistens fungerar i ett större sammanhang. Med tiden har det skapat ett slutet informationscirkelsystem som gör det svårt för de som följer dessa källor att få en fullständig och korrekt bild av verkligheten. Som filosofen Julian Sanchez påpekade, leder detta till en form av "epistemisk stängning", där människor fastnar i en bubbla av egna åsikter och övertygelser som inte kan ifrågasättas eller utmanas av externa perspektiv. Denna fenomen har påtagliga konsekvenser för den politiska diskursen och den allmänna opinionen, särskilt i frågor som rör klimatet.

För att skapa en mer informerad och engagerad allmänhet är det avgörande att förstå hur dessa mediekrafter verkar för att forma och manipulera verkligheten. För de som vill förstå klimatkrisen på djupet är det inte tillräckligt att bara läsa de "objektiva" nyheterna – det är viktigt att också vara medveten om vilka intressen och maktstrukturer som styr det som rapporteras och hur dessa kan påverka den information som når oss.

Hur man hanterar användarfall och scenarier vid systemdesign: En djupdykning i bro- och ATM-system
Vad Är De Reella Riskerna Med Statiner?
Hur man hanterar säkerhetskritiska komponenter i system enligt IEC 61508 och ISO 26262