Den fysiska utformningen av en trauma-resusciteringsmiljö är avgörande för att kunna hantera både vanliga och massiva olyckshändelser. En välutformad resusciteringsenhet bör ha ett tillräckligt stort utrymme för lagring av både utrustning som används vid nödsituationer och för engångsmedicinsk utrustning som inte alltid används. Det måste finnas ett särskilt rent rum för förvaring av sterila förnödenheter samt arbetsytor för att förbereda medicinska procedurset och utrustning. Ett smidigt flöde mellan olika rum är också avgörande för effektiviteten, och alla utrymmen som används för hantering av patienter bör kunna anpassas snabbt vid behov. Under en masskadesituation kan exempelvis andra bedömningsområden inom akutmottagningen omvandlas till funktionella trauma-båse eller post-anestesienheter vid behov.

För att säkerställa att resurser snabbt kan mobiliseras vid en katastrof, är det avgörande att det finns ett system för reservkraft för hela resusciteringsområdet. Detta innebär att det måste finnas en fungerande backup för belysning och annan viktig utrustning vid strömavbrott. Eftersom det ofta är svårt att förutsäga om ett katastrofscenario kan inträffa, bör det finnas en gemensam katastrofplan för sjukhuset som innefattar alla aktörer, från medicinsk personal till säkerhetsteam och externa resurser som rättsvårdande myndigheter.

Under masskatastrofer eller andra nödsituationer måste också möjligheten att dekonstaminera patienter på ett effektivt sätt beaktas. En särskild dekontamineringspunkt bör finnas i anslutning till trauma-resusciteringsområdet. Detta innebär att vid kemiska eller biologiska hot eller radiologiska incidenter, måste en plan för våt och torr dekontaminering vara på plats. Tillgång till ett internt dekontamineringsrum, som kan nås direkt från ambulansviken, är ett krav. Dessa utrymmen bör vara utrustade med rinnande vatten, golvavlopp och nödvändiga säkerhetsutrustningar för att hantera kontaminerade patienter.

En annan viktig aspekt är kommunikationssystemen. För att trauma-teamet ska kunna samarbeta effektivt under akuta situationer måste kommunikationen mellan alla inblandade parter vara kristallklar. Telefonekranaler, radio och interkomsystem är avgörande för att snabbt kunna informera hela teamet om ankommande patienter och specifika behov. Ett särskilt fokus på kommunikation mellan trauma-teamet och andra nyckelpersoner, som röntgentekniker eller operationspersonal, är viktigt. Ett direkt kommunikationssystem med lokala EMS-tjänster är också nödvändigt för att ge tidig information om ankommande skadade.

En annan väsentlig fråga vid trauma-resuscitering är säkerheten, inte bara för personalen utan även för patienter och deras anhöriga. En trauma-enhet måste vara utformad för att säkerställa att obehöriga inte kan komma åt behandlingsområden. Entréer till trauma-resusciteringsområdet bör vara bevakade och ha restriktioner för åtkomst. Därutöver bör säkerhetspersonal vara lättillgänglig för att hantera potentiella hot, både fysiska och psykologiska, som kan uppstå i en miljö under hög stress. Vid en aktiv skyttincident är det även viktigt att ha ett specifikt säkerhetsprotokoll, såsom att ha vapen detekteringssystem eller säkerhetsskanning innan patienter kommer in i behandlingsområdena.

Det är också viktigt att ha alternativa kommunikationssystem för att säkerställa kontinuerlig informationsöverföring om vanliga kommunikationskanaler, som telefoner eller radiosystem, blir överbelastade under en masskadasituation. Massmeddelanden via högtalarsystem eller sms kan vara användbara för att sprida information snabbt.

Förutom de tekniska och fysiska aspekterna är det också viktigt att ha en plan för personalens stresshantering. Under en katastrof kan stressnivåerna bland personalen vara extremt höga, vilket påverkar deras förmåga att fatta beslut och agera snabbt. Därför är det viktigt att sjukhuset har förberett sin personal på att hantera sådana situationer, både fysiskt och psykiskt.

En trauma-resusciteringsenhet är inte bara en fysisk plats; den är en komplex struktur som kräver exakt planering, samordning och flexibilitet för att kunna hantera de mest kritiska situationerna. Samarbete och tydliga riktlinjer för alla inblandade aktörer, från sjukhuspersonal till externa tjänster, är avgörande för att säkerställa bästa möjliga vård under extrema förhållanden.

Hur kan man hantera icke-vaskulära blödningar och bukkompartment-syndrom vid traumakirurgi?

Vid allvarliga traumatiska skador, särskilt efter kollisioner med hög hastighet eller skottlossningar, kan det uppstå komplicerade och livshotande situationer, såsom pågående icke-vaskulära blödningar och bukkompartment-syndrom (ACS). Trots att vissa av de kirurgiska teknikerna för att hantera dessa tillstånd är relativt enkla i teorin, används de alltför sällan i praktiken, vilket resulterar i högre dödlighet och komplikationer för patienterna.

En av de mest kritiska aspekterna vid traumakirurgi är att hantera blödning, vilket kan vara både vaskulärt och icke-vaskulärt. När det gäller icke-vaskulära blödningar, är de vanligaste organen som är involverade levern, mjälten, bukspottkörteln och njurarna. Levern, till skillnad från mjälten och njurarna, kan inte ofta resekteras snabbt på begäran. Det är därför av yttersta vikt att kirurgiska åtgärder för att kontrollera leverblödningar, såsom att lämna falciform-ligamentet intakt för att förbättra packningstrycket, genomförs på rätt sätt. Om blödningen fortsätter trots packning, bör en tidig Pringle-manöver (klämning av porta hepatis med ett kärlklämma) övervägas. Detta är både ett diagnostiskt och potentiellt terapeutiskt verktyg.

Vid skador på bukspottkörteln är de kirurgiska alternativen mycket begränsade. Här handlar det främst om att dränera de flesta pankreatiska skador, ofta med stängda sugdränage och/eller en öppen buk. Blödningar från de portala och superior mesenteriska venerna är vanliga och kan i vissa fall behöva ligatureras. Det är viktigt att påpeka att kritiskt skadade patienter inte kan tolerera längre Pringle-manövrar på samma sätt som patienter med levercancer som genomgår elektiv leverresektion, där 40 minuter är den övre gränsen.

När levern eller andra organ inte kan hanteras genom vanlig kirurgi, kan alternativ såsom total vaskulär uteslutning (TVE) av levern användas, vilket innebär att infraleverisk IVC, suprahepatiskt IVC och porta hepatis ockluderas tillsammans med aortakorsklämning. Dessa åtgärder genomförs för att kontrollera massiv blödning och kan ibland rädda livet på patienter som är i extrem fysiologisk stress.

Abdominal kompartmentsyndrom (ACS) är en annan farlig komplikation som kan uppstå under eller efter traumakirurgi. ACS definieras som ett hållande intra-abdominellt tryck över 20 mmHg, vilket kan leda till organfunktionssvikt. Skillnaden mellan ACS och intra-abdominell hypertoni (IAH) är att ACS associeras med nytt organsvikt, vilket gör att den fysiologiska effekten är mycket allvarligare. ACS påverkar alla stora organsystem, däribland kardiovaskulära, njurar och andning. Övervakning och tidig behandling är avgörande för att förebygga dödlig utgång.

Det är också av största vikt att förstå att en tidig stängning av buken kan leda till ACS, som visades av Morris Jr och kollegor redan 1993. Om buken stängs under för mycket tryck riskeras ökade komplikationer, som nedsatt njurfunktion, andningsproblem och intestinala fistlar. Därför är det ofta bättre att lämna buken öppen för att säkerställa att trycket inte leder till irreversibla skador. Studier har visat att patienter som genomgår försenad fascial stängning har en avsevärt lägre dödlighet jämfört med de som genomgår en tidig stängning under spänning.

För att hantera den öppna buken används olika tekniker för att förhindra infektioner och säkerställa att tarmarna inte utsätts för tryck eller skador. En av de mest använda metoderna är att täcka tarmarna med hudtransplantat eller endogena bukväggar för att förhindra fistelbildning och minska risken för infektion. Detta är avgörande för att minimera riskerna med att lämna buken öppen under en längre period.

Trots de tekniska framstegen och förbättrade kirurgiska metoderna, är hanteringen av dessa tillstånd fortfarande en utmaning. Den största framgången ligger i en noggrant koordinerad och snabbt genomförd intervention där kirurgiska team arbetar effektivt för att kontrollera blödning och förhindra sekundära komplikationer som ACS. Därför bör trauma- och akutkirurger vara väl förberedda på att snabbt fatta beslut om lämplig kirurgisk behandling och förstå de fysiologiska mekanismerna bakom dessa allvarliga tillstånd.

Hur hanteras brännskador och komplexa skador vid trauma?

Att vårda patienter med brännskador i samband med trauma innebär en komplex och multidimensionell utmaning, där flera skademekanismer ofta samverkar. Brännskador kan orsakas av explosioner som samtidigt kan generera splitter och penetrerande skador, samt ge upphov till trubbiga våldsskador genom kraftiga stötar. Den traumatiska skademekanismen kan vara mångfacetterad, vilket kräver att räddnings- och vårdteamet noggrant samlar in information om skadetidpunkt, blödningskaraktär (till exempel mörkt, ej pulserande blod kontra klart, pulserande blod) och skadornas beskaffenhet. Vid ankomst till sjukhus bör transportteamet lämna en tydlig rapport som inkluderar tidpunkt för eventuell turnikettapplicering samt uppskattad blodförlust på skadeplatsen.

Det primära steget i vården är att omedelbart stoppa brännskadeprocessen genom att avlägsna patienten från brännkällan och administrera 100 % syrgas. Det är av yttersta vikt att utvärdera luftvägarnas status noggrant, särskilt med avseende på tecken på förestående svullnad eller kollaps, såsom heshet, som kan signalera skador eller svullnad i stämbanden och kräva snabb intubation. Brännskador som involverar ansikte, näshår och ögonbryn är viktiga att notera men är inte alltid lika signifikanta för luftvägsproblematik som heshet är. Vidare kan fullständiga cirkulära tredjegradens brännskador begränsa bröstkorgens expansionsförmåga och i vissa fall kan en kirurgisk friläggning av den strama huden behövas för att möjliggöra adekvat ventilation.

Samtidigt som den primära och sekundära undersökningen utförs enligt traumaalgoritmerna, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt potentiella blödningar, speciellt från extremiteter. Turniketter bör användas effektivt för att kontrollera extremitetsblödningar, och vid misstanke om bukhåleskador eller vid positiva FAST-undersökningar bör operation övervägas snabbt. I situationer med komplexa skador, som vid dismounted complex blast injury (DCBI), där explosionen orsakar amputationer och allvarliga skador på flera kroppsdelar, prioriteras damage control - en snabb, begränsad kirurgisk insats för att stoppa blödningar och stabilisera patienten innan vidare behandling.

Vätskebehandling är en avgörande del i akutvården av brännskadade traumaoffer. Vid svår brännskada bör intravenös tillgång etableras genom oskadad hud, helst så tidigt som möjligt, eller via intraosseös tillgång om venös access är svår att uppnå. Vätskebehandling sker vanligtvis med kristalloider såsom Ringer-laktat med anpassade flöden beroende på patientens ålder och behov, med målet att motverka hypovolemi och upprätthålla cirkulation. Den aggressiva vätskebehandlingen måste dock övervakas noga eftersom snabb vätskegivning kan leda till ödem och infiltration i subkutant vävnad, vilket kan komplicera både övervakning och behandling.

Exponering av patienten är en del av den systematiska undersökningen, där all smycken, klockor, bälten och kontaktlinser ska avlägsnas. Patienten bör hållas varm för att förebygga hypotermi, eftersom brännskadade ofta förlorar kroppens normala termoreglering, vilket är ett kritiskt skede i den initiala omvårdnaden. Temperaturen i traumaavdelningen bör hållas över 27 grader Celsius och kylande åtgärder bör undvikas då dessa kan vara dödliga för brännskadade.

Traumatisk hjärnskada (TBI) är en av de ledande dödsorsakerna vid trauma och har ofta bestående funktionsnedsättningar. Den primära skadan uppstår vid själva traumaögonblicket, medan sekundärskador kan förvärras av hypoxi, hypotension och andra ogynnsamma faktorer. Därför är det kritiskt att snabbt förebygga och behandla hypoxi (saturation under 90 %) och hypotension (systoliskt blodtryck under 90 mmHg) enligt etablerade riktlinjer. Luftvägarnas patens måste säkras och ventilationen kontrolleras noggrant genom att observera bröstkorgens rörelser, särskilt hos patienter med cirkulära brännskador som kan begränsa andningen.

Vid misstanke om hjärnskada bör transport till neurotraumacenter prioriteras utan onödiga fördröjningar. Samtidigt måste avancerad livsuppehållande behandling integreras i transporten med kontinuerlig övervakning av syresättning och blodtryck. Kommunikation mellan vårdinstanser är avgörande för att optimera vårdkedjan och möjliggöra en välkoordinerad skadekontroll och resuscitering.

Förutom det akuta handläggandet är det viktigt att förstå att varje skada och varje patient är unik och kräver en anpassad strategi. Brännskadans omfattning och djup, skadans mekanism, patientens ålder och samtidiga sjukdomar påverkar både omedelbar behandling och långsiktiga prognoser. Att ha ett helhetsperspektiv där både brännskadan och andra samtidiga trauma bedöms och behandlas parallellt är centralt för att förbättra överlevnad och funktionella utfall.

Hur man upprätthåller optimal teamprestation för patienter i traumatiska situationer: Vikten av stressinokulering och resiliens

I dagens medicinska miljö, särskilt inom traumabehandling, är det avgörande att team fungerar effektivt och kan hantera den intensiva stress som uppstår under pressade situationer. Forskning har visat att stressinokuleringsträning kan minska stressreaktioner och bidra till att stärka individers och teamens förmåga att hantera påfrestningar. Tidiga resultat från studier på stressinokulering har visat att salivärt Fgf2 (fibroblasttillväxtfaktor 2) är en potentiell biomarkör för att förutsäga kroppens stressreaktioner, särskilt vid trauma och stressrelaterade sjukdomar. Denna faktor visade sig ha en negativ korrelation med kortisol, vilket tyder på att Fgf2 inte bara är neuroprotektiv utan även kan spela en roll som en nyckelindikator för resiliens och stresshantering.

Fgf2-nivåer har också visat sig minska efter stressiga händelser, vilket kan minska risken för utveckling av trauma-relaterade sjukdomar som PTSD. Det är möjligt att denna biomarkör kan användas för att utveckla tester som bättre bedömer en individs förmåga att hantera stress och deras övergripande resiliens. Vidare har simuleringsträning, som till exempel hyperrealistiska VR-scenarier, visat sig ha positiva effekter på både fysiologiska och psykologiska reaktioner på stress. Deltagare i sådana simuleringar har upplevt förbättrade självskattningar på stresshantering och ökad medvetenhet om emotionella reaktioner.

En annan viktig aspekt är hur biologiska markörer som cytokiner (inklusive IL-6 och IL-18) samverkar med den stress som en individ upplever under trauma. Cytokinnivåerna korrelerar ofta med svårighetsgraden av upplevda livstrauman och kan ge värdefull information för att utveckla mer specifika och individualiserade behandlingsplaner. Forskningsresultat har också visat att psykologisk återkoppling och positiv kommunikation kan ha en betydande inverkan på att minska stress och förbättra teamets prestationer i traumatiska situationer.

Förutom de fysiologiska och biokemiska markörerna spelar också psykologiska faktorer som emotionell intelligens en viktig roll i stresshantering. Träning i emotionell reglering, mindfulness och kommunikation har visat sig vara effektiva för att minska stress både på individuell och gruppnivå. På arbetsplatsen kan metoder som schemarotering och avlastning via debriefing-sessioner också vara värdefulla för att minska stressen på lång sikt och öka resiliens. Detta kan vara särskilt viktigt för yrkesgrupper inom traumaomsorg, där risken för utbrändhet och PTSD är högre än i många andra yrken.

Det är också viktigt att förstå att stress inte bara handlar om de omedelbara fysiska och känslomässiga reaktionerna, utan också om långsiktiga neurobiologiska förändringar. Trauma kan leda till varaktiga förändringar i hjärnans struktur och funktion, vilket kan öka risken för psykiska sjukdomar och beroendeproblem. Studier har visat att epigenetiska förändringar kan spela en central roll i hur individer bearbetar och återhämtar sig från stress, vilket öppnar upp för nya behandlingar som riktar sig mot dessa förändringar.

För framtiden kommer det att vara möjligt att mer noggrant övervaka individers förmåga att hantera stress och utveckla mer skräddarsydda behandlingsplaner genom att kombinera information från självrapporterade mått, biologiska markörer, psykologiska faktorer och genetiska analyser. Denna integrerade metod kommer att göra det möjligt att förbättra resultaten för personer som arbetar i högriskmiljöer som trauma- och nödhjälpsteam.

Det är också viktigt att förstå att kroppen reagerar på stress på olika sätt beroende på en individs genetiska och epigenetiska förutsättningar. Dessa faktorer påverkar både hur snabbt en person återhämtar sig efter stress och hur väl de hanterar framtida påfrestningar. Därför är det viktigt att både den individuella och den kollektiva resiliensen tränas och övervakas kontinuerligt.

För trauma-team innebär detta att det är avgörande att regelbundet delta i stressinokuleringsträning och utveckla både sina individuella och gemensamma färdigheter i stresshantering. Detta bör kombineras med en systematisk uppföljning och användning av avancerade biomarkörer för att ge en så exakt bild som möjligt av teamets och individernas resiliens. Det är denna helhetssyn på stress och resiliens som kommer att förbättra teamens prestationer under extrem stress och därmed ge bättre vård till patienter i krissituationer.

Vad är den optimala fördelningen av flödet i ett sCO2 Rankine-cykelsystem med delat flöde och rekonditionering?
Hur kan vi skapa starka institutioner och rättssystem för att hantera risk och förändring?
Hur kan professionell kommunikation och forskning bidra till affärsframgång?
Hur örter berikar trädgården och köket: En inblick i klassiska växter