Hur kan regelbrott och själslig fjäskande forma makt och korruption inom Trumps närmaste krets?

I Trump-erans politiska landskap blir frågan om medskyldighet central. Är hans supportrar offer för karisma och omedveten manipulation, eller är de aktiva medlöpare? Denna frågeställning är komplex, och flera forskare, som Anne Applebaum, har försökt förstå detta genom att använda historiska kategorier som frivilliga och ofrivilliga kollaboratörer. Men ett annat perspektiv, framtaget inom antropologin, är att se på medskyldighet som ett uttryck för strukturell själslig fjäskande — ett system där underdånigt beteende är en strategi för att vinna fördelar i det sociopolitiska spelet.

Det som karaktäriserar Trumps innersta krets är inte bara enskilda regelbrott, utan en kultur där dessa brott blir en central del av maktutövningen och där konformitet gentemot ledaren och dennes världsbild premieras. Exempel på detta sträcker sig från till synes triviala överträdelser, som lyxig inredning och kostsamma resor, till allvarligare fall där nationell säkerhet och valprocesser äventyrats genom otillåtna kontakter och lögner inför FBI. Dessa handlingar, långt från att skada deras positioner, blev snarare symboler för tillhörighet och makt.

Denna dynamik innebär att regelbrott inte längre ses som ett hinder eller en skamfläck, utan snarare som en förutsättning för att ingå i det exklusiva nätverk som utgör Trumps politiska maskineri. Regelbrott fungerar som en slags social valuta, en ritual som både bekräftar lojalitet och cementerar hierarkier. Det skapar ett affektivt klimat där stödjare både hyllar och efterliknar beteendet hos den högsta ledningen — en form av sycophantic (självisk fjäskande) interaktion som stärker den interna sammanhållningen.

Att förstå detta fenomen kräver en insikt i hur regler och normer inte bara är juridiska eller administrativa konstruktioner, utan sociala praktiker som förhandlas, upprätthålls och ibland medvetet undergrävs för att skapa och vidmakthålla makt. Makt handlar inte bara om att kontrollera resurser eller institutioner, utan också om att definiera vad som är acceptabelt och vad som kan tillåtas när det gynnar de inre kretsarna. I detta sammanhang är vitvåldsbrott (white-collar crime) en del av en större social ordning där brottets stämpel byts ut mot status och fördelar.

Lika viktigt är att inse att denna kultur av regelbrott och strukturell själslig fjäskande har djupare konsekvenser än bara politiska skandaler. Den påverkar förtroendet för rättssystemet, urholkar institutionernas legitimitet och skapar en cynism där allmänheten alltmer ser korruption som ett naturligt och oundvikligt inslag i politiken. Denna cynism kan i sin tur normalisera maktmissbruk och försvaga demokratins grundläggande principer.

En förståelse för dessa mekanismer bör också inkludera att korruption inte alltid är synonymt med kriminellt beteende i juridisk mening, utan kan vara en social praktik som är djupt inskriven i maktrelationer och identitetskonstruktioner. Att uppmärksamma den roll som ras, klass och kulturella föreställningar spelar i dessa processer är avgörande, särskilt när vissa grupper framställs som "oskyldiga" trots deras medverkan i korrupta system.

Hur kan korruption och illiberalism förstås i Trump-eran?

De skilda tolkningarna av illiberalism och korruption som präglat olika presidentperioder ger oss flera skilda perspektiv på Trump-eran. Antropologins senaste insatser kring korruption i andra delar av världen kan erbjuda viktiga ramar för att analysera korruption hemma i USA. Forskningen har visat att anklagelser om korruption ofta är kopplade till imperialistiska och koloniala intrång i områden med långa historier av klientelism och ojämlika klassrelationer, exempelvis i Latinamerika och Afrika. Korruption kan förstås både som ett konkret fenomen och som ett politiskt diskursivt verktyg, där anklagelser ofta flätas samman med moral, kön och maktutövning i kontextuellt laddade miljöer.

I analysen av Trump-eran är det fruktbart att betrakta korruption genom begreppet ”komplicitet”, vilket innebär en tyst acceptans eller medverkan i ett system som förvrängs av aktörer som sätter personlig vinning framför det gemensamma bästa. Denna form av komplicitet står i direkt kontrast till Max Webers idé om kapitalismens ”andliga” drivkrafter, där plikt och rationalitet genomsyrar samhällsutvecklingen. I Trump-eran handlar komplicitet om medvetet regelbrott och en lojalitet gentemot Trump själv snarare än mot den konstitutionella ordningen.

Trump har uppfattats av många anhängare som en karismatisk ledare i klassisk Weberiansk mening, en figur som ska föra de ”övergivna” och marginaliserade till makten. Denna idealisering har resulterat i en lojalitet som blundar för hans brist på empati och hans prioritering av personlig vinning. Det har möjliggjort hans ackumulering av makt på ett sätt som historiker ser som avvikande och potentiellt dekadent. I stället för att ”rensa ut träsket” har hans administration snarare översvämmats av korruption, skandaler och sexuella övergrepp, med flera högt uppsatta personer i hans närhet som har blivit fängslade, åtalade eller utreds.

De till synes triviala fallen av korruption inom Trump-administrationen, som exempelvis kostsamma inköp av ”taktiska byxor” av EPA-chefen Scott Pruitt, bidrar till en kultur av ansvarslöshet där grövre brott mot allmänhetens förtroende får fortgå. Utredningen kring påstått ryskt valpåverkan 2016 avslöjade försök från Trumps närmaste krets att sälja statshemligheter till utländska aktörer. Vidare visar den andra riksrättsprocessen hur allierade till Trump planerade och uppviglade våld mot Kapitolium för att hindra valresultatet 2020 från att godkännas. Detta visar hur djupt korruption och makt är sammanflätade.

I USA har makt alltid varit intimt kopplad till konstruktionen av ras och etnicitet. Trump-eran förstärkte anti-svarta och anti-invandrarsentiment, vilka länge legat till grund för amerikanska lagar och politik. Trumps kampanj byggde på rasistiska slagord och hans hantering av exempelvis Charlottesville-rörelsen och invandringspolitiken visar på en medveten mobilisering av rasistiska skillnader för att driva politik som marginaliserar och kriminaliserar färgade människor. Politiken har skapat en grogrund för brutal behandling av invandrare och har förstärkt vit sårbarhet i tjänst för regressiva politiska agendor.

Det är centralt att förstå att korruption i denna kontext inte bara är en fråga om ekonomiska oegentligheter, utan en djupt politisk och social process där makt, ras, moral och symbolik är sammanflätade. Korruption fungerar både som en verklighet och som en retorisk konstruktion som kan användas för att demonisera motståndare eller rättfärdiga auktoritära metoder. Denna dubbelhet, där korruption och antikorruption existerar som två sidor av samma mynt, visar på komplexiteten i att analysera samtida politiska fenomen.

Utöver det som redan framgår är det avgörande för läsaren att reflektera över hur korruptionens uttryck förändras i en tid av global kapitalism som premierar kortsiktiga vinster och individuell girighet på bekostnad av kollektivt ansvar och framtidsvisioner. Den politiska lojaliteten som går till en enskild ledare snarare än institutioner utmanar fundamenten för demokratin och rättsstaten. Att förstå detta skifte är nödvändigt för att greppa de bredare konsekvenserna av Trump-erans korruption och dess efterverkningar i en globaliserad värld.

Hur digital populism och visceral politik formar den illiberala högern

Under senare år har digitala medier och nya teknologiska plattformar möjliggjort en särskild form av politisk kommunikation som förstärker och underhåller illiberala och populistiska strömningar, exemplifierade av ledare som Jair Bolsonaro i Brasilien och Donald Trump i USA. Denna kommunikationsform utnyttjar känslomässiga och kroppsliga reaktioner, som rädsla, avsky och identifikation, för att mobilisera anhängare och skapa en polariserad politisk verklighet. Den digitala ekosystemets design – som drivs av uppmärksamhets- och dataekonomier – gynnar just detta, då den triggar användarnas djupare, ofta undermedvetna, kognitiva och affektiva processer. Detta kan liknas vid en tävling om att nå ner till hjärnstammens mest grundläggande reaktionsnivåer, vilket skapar en bias mot mer "elementära" och känslostyrda politiska uttryck.

Denna typ av digital populism har en komplex och flerdimensionell grund. Den bygger inte bara på den nya medieteknologins villkor utan på en djupare sociopolitisk förskjutning som underminerar den liberala demokratins traditionella institutioner, normer och språkbruk. Här förskjuts det offentliga samtalet från rationella och institutionella diskurser till en politik som utspelar sig i kroppsliga och affektiva uttryck, där motståndare demoniseras och anhängare får en känsla av renhet och lojalitet. Den här politiken är inte bara verbal utan också kroppsligt inkarnerad; den manifesteras i hatbilder, visuell kommunikation och symboler som framkallar starka emotionella reaktioner.

Exempelvis använde Bolsonaros kampanjstrategi både aggressivt anti-vänsterinnehåll som väckte avsky bland motståndare, och samtidigt mjuka, emotionellt laddade budskap riktade mot kvinnor – som ofta hade tvekat inför att stödja en kandidat med misogyna uttalanden men som ändå sökte en alternativ identitet bortom den "feministiska massan". Denna ambivalens och komplexitet visar på en strategiskt utformad och genomtänkt kommunikation, som kan beskrivas som en slags "populismens vetenskap". Det finns indikationer på att denna strategi är välplanerad och kan ha drag av militär underrättelseverksamhet, något som lyfter fram digital populism som en koordinerad och systematisk företeelse snarare än en spontan folklig rörelse.

Samtidigt är det viktigt att förstå att denna form av illiberal populism inte är en isolerad politisk rörelse utan en del av en större transformation. Den samverkar med och utnyttjar digitala mediers kommersiella logik och det som traditionellt definierat den liberala demokratin – offentlighetens skiljelinje mellan privat och offentligt, sekularisering, institutionella experter och skriftligt språk. Denna förskjutning är samtidigt ett svar på den ekonomiska och politiska krisen som följde efter 2008 års finanskris och kan ses som ett tecken på en pågående övergång från nyliberal hegemoni till en ännu odefinierad politisk formation.

Den politiska praktiken hos ledare som Bolsonaro efter maktövertagandet har också visat på en paradoxal blandning av anti-etablissemang och klientelism. Trots kampanjlöften om att bekämpa korruption har Bolsonaro vidhållit en lojal kärna av stöd bland militärer, evangelikaler och konservativa grupper, samtidigt som han sökt skydd hos det systematiska klientelistiska nätverket Centrão, känt för sina korrupta praktiker. Denna rörelse från kampanjens radikala yttre till ett mer instabilt men ändå lojalistiskt kärnparti illustrerar hur den illiberala populismen skapar nya maktbalanser som omdefinierar politiska konstellationer och lojaliteter.

Det är också avgörande att notera att sådana ledare kan upprätthålla stöd trots skandaler och misslyckanden, delvis tack vare att deras kommunikation fångar och förstärker en känsla av rent "vi" kontra ett hotande "dem". Deras anhängare ser ledaren som garant för renhet och moral, trots att han allierar sig med korrupta krafter. Detta visar på hur populismens affektiva och kroppsliga dimensioner överskuggar traditionella frågor om politisk etik och legitimitet.

Denna analys belyser också vikten av att förstå populism som en form av masspsykologi, där känslor, estetiska uttryck och mimitiska beteenden spelar en central roll. Det innebär att kampen om det politiska blir en kamp om kroppsliga och känslomässiga reaktioner, snarare än enbart om idéer och politik. Att ignorera dessa dimensioner riskerar att underskatta den effekt som digital populism har på det politiska landskapet och på samhällens demokratiska hälsa.

Endast genom att erkänna och analysera denna komplexa samverkan mellan digital teknik, affektiva processer och illiberala politiska strategier kan vi få en djupare förståelse för hur samtida högerpopulism formas och varför den fortsätter att vara en stark kraft, även efter att dess ledare lämnat makten. Det kräver också att vi reflekterar över de demokratiska institutionernas förändrade villkor och hur de kan återuppbyggas eller omformas i en tid där den digitala kommunikationen i hög grad styr politiska processer och mobilisering.

Hur "Lock her up!" speglar könsroller och politisk makt i Trump-eran

Frasen "Lock her up!", som först hördes under den republikanska konventet i Cleveland den 18 juli 2016, markerade en ny fas i amerikansk politisk retorik. Ursprungligen riktad mot den demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton, var detta rop en reaktion på hennes användning av en privat e-postserver för att hantera konfidentiell kommunikation under sin tid som utrikesminister. Frasen, som förenklade en komplex politisk och juridisk fråga till ett enkelt, hatiskt slagord, blev snabbt en symbol för den nya politiska diskursen som under Trump-epoken uppmuntrade ett offentligt, kollektivt och aggressivt krav på att straffa särskilda kvinnor. I denna kontext reflekterar frasen ett brett, affektivt tema från Trump-eran – nöjet att offentligt och samlat kräva att särskilda kvinnor som utmanar det etablerade, tystas och bestraffas.

Denna specifika form av politisk retorik spreds under hela Trumps presidentperiod, ofta med ett återkommande fokus på kvinnliga offentliga personer. Från Clinton till andra kvinnor i politiska positioner, såsom senator Dianne Feinstein, representanter Ilhan Omar och Rashida Tlaib, talmannen Nancy Pelosi och guvernören Gretchen Whitmer, blev alla måltavlor för liknande rop på Trumps rallyn. Vad som gör frasen "Lock her up!" särskilt intressant är dess förmåga att anpassa sig till nya mål, samtidigt som den behåller sin kärna av aggression och förakt mot kvinnor som inte lydde de patriarkala normerna.

Denna typ av retorik, där en grupp människor, ofta kvinnor, är fokuserade som symboler för överträdelser av moraliska eller politiska koder, är enligt Sara Ahmed ett exempel på hur specifika känslor som ilska eller avsky "klibbar fast" vid vissa individer eller grupper, medan andra personer slipper undan sådana känslor. I sin teori om affekt och nationell identitet hävdar Ahmed att vissa kroppar – ofta synliga, kvinnliga och av icke-vit etnicitet – framställs som hot mot det samhälle som politiska retoriker försöker konstruera som antingen starkt eller svagt. Frasen "Lock her up!" är därmed inte bara en reaktion mot Clinton, utan snarare en symbol för en större kulturkamp där kvinnors offentliga roll ifrågasätts.

Trump själv exemplifierar denna typ av politisk framtoning. Hans personliga historia, hans brist på kulturell sofistikering, och hans omfamnande av vulgär maskulinitet, blev delar av hans politiska identitet. Hans stil, som både var underhållande och ett skryt om affärsframgångar, använde sexistiska och ofta osmakliga uttryck som en form av politisk kapital. Denna maskulinitet var dock inte "traditionell" på det sätt som många föreställer sig, utan mer en ornamentell, yttre stil, som tilltalade hans följare genom föreställningar om styrka och kontroll.

Det är här som en annan viktig aspekt kommer fram. Frågan om hur kvinnor, särskilt i offentliga roller, behandlas i denna nya politiska era är komplex. Frasen "Lock her up!" och den retorik som Trump och hans anhängare använde, handlade inte bara om att attackera kvinnor generellt. Det handlade om att straffa dem som hade modet att utmana det patriarkala systemet, att ta plats i maktens rum och vägra vara osynliga. Det är här som begreppet "misogyni" får sin fulla betydelse, enligt feministen Kate Manne. Misogyni handlar inte om allmän fientlighet mot kvinnor, utan snarare om ett specifikt och fokuserat förakt för de kvinnor som vägrar att följa de normer som patriarkatet ställer upp.

I denna politiska klimat var Trump både en spegel av och en katalysator för en omdaning av politisk kultur i USA, där inte bara kvinnor som Clinton, utan även andra starka och synliga kvinnor blev måltavlor för attack. På samma gång skapade hans framtoning ett utrymme där kvinnor som stödde honom, eller som fanns nära hans administration, kunde verka i en annan, mer kontroversiell form av offentlig kvinnlighet. Figuren Melania Trump, hans tredje fru, och hans dotter Ivanka blev exempel på kvinnor som inte bara accepterade hans maskulina stil utan också framträdde som viktiga och synliga stödfunktioner i hans politiska liv.

Att förstå denna dynamik är avgörande för att verkligen greppa de djupt liggande strukturerna av kön, makt och politik i Trump-eran. Den politiska retorik som formulerades och förstärktes under dessa år var inte bara en kamp om makt; det var också en kamp om vilken typ av kvinnor som hade rätt att delta i den offentliga sfären, och vad som skulle hända med dem som inte följer normerna.

Hur och varför starka känslor kring Trump påverkar både hans anhängare och motståndare

Donald Trumps politiska framtoning under hans tid vid makten var genomdränkt av en avsiktligt provocerande och aggressiv stil, som både upprörde och samlade hans anhängare. Den retoriska och symboliska kamp han förde var en form av semiotiskt vapenbråk där uttryck av maskulinitet och konfrontation inte bara var en yttre fasad utan också ett sätt att skapa och befästa lojalitet bland hans kärnväljare. Denna strategi lyckades i hög grad eftersom den signalerade styrka och beslutsamhet – egenskaper som många av hans mest passionerade vita anhängare uppskattade och relaterade till.

Samtidigt födde denna polariserande retorik också starkt avståndstagande, särskilt bland andra vita väljare som i stället uttryckte sin avsky och förakt. Här visar sig en komplexitet i hur Trumps aggressiva stil påverkade olika delar av befolkningen: medan vissa kände en djup beundran, kände andra en lika djup avsky, ibland nära förknippad med känslor av socialt obehag och äckel. Detta pekar på att Trumps framträdande inte bara var en tillfällig företeelse utan snarare en förstärkning och tydliggörande av redan existerande sociala och kulturella spänningar, särskilt kring ras och kön.

Den kraftfulla användningen av känslor i Trumps politik visar också hur hat och misogyni kan bli normaliserade och osynliggjorda i det offentliga samtalet. Hans retorik och de våldsamma former av utestängning som följde i dess spår gjorde anti-feminism till en integrerad del av hans politiska stil. Kvinnor i hans närhet, till exempel, uppmuntrades att anamma en viss yttre uniform – ett slags estetiskt skydd i form av stereotyp kvinnlighet, som en strategi för att undkomma de angrepp som riktades mot dem. Denna dynamik belyser hur kön och makt samverkar i en politisk kontext där yta och symbolik används som verktyg för kontroll och överlevnad.

Det är viktigt att förstå att Trumps användning av polariserande och aggressiv kommunikation inte bara handlar om individuella uttryck utan också om en bredare social och kulturell logik där ras, klass och kön samspelar. Uppfattningar om korruption, maktmissbruk och moralisk ansvarslöshet förknippas olika beroende på social tillhörighet och identitet. Denna insikt hjälper oss att se bortom den till synes exceptionella politiska figuren och istället förstå hur normer och gränser för vad som accepteras och vad som fördöms konstrueras och utmanas.

En annan viktig aspekt är hur symboliska uttryck som slagord och chants har en kraftfull betydelse i politiska rörelser. Exempelvis har ”Lock her up!” blivit en ikonisk och våldsam slogan som illustrerar hur språkbruk kan bli ett uttryck för förakt och hot, särskilt riktat mot kvinnor i maktpositioner. Sådana uttryck bidrar till en våldsam politisk kultur där hot om repression och utestängning inte bara är retoriska grepp utan också förberedelser för fysiska attacker, vilket kulminerade i stormningen av Kapitolium i januari 2021.

Det är avgörande att uppmärksamma den banalitet som misogyni antar i dessa sammanhang. Det handlar inte om isolerade incidenter eller särskilt extrema yttringar utan om en normalisering av kvinnofientlighet som genomsyrar det politiska och sociala klimatet. Genom att namnge och synliggöra denna misogyni får vi också en möjlighet att konfrontera och motverka den, och därmed arbeta för en mer rättvis och inkluderande samhällsordning.

Det är också centralt att inse att dessa processer inte är isolerade till USA utan speglar globala tendenser där populistiska och auktoritära rörelser använder känslomässig mobilisering och symboliska attacker för att förstärka makt och exkludering. För att fullt förstå detta fenomen krävs en analys som tar hänsyn till komplexa samband mellan identitet, emotion och politik – en analys som belyser hur gränser för vad som är normativt och transgressivt ständigt omförhandlas.