Hur Donald Trump använder sitt distinkta språk för att påverka politisk diskurs

Donald Trump’s språkliga stil är ett ämne som väckt stort intresse i både lingvistiska och politiska kretsar. Forskning om hans språkbruk gör det möjligt att besvara frågan om huruvida hans ord och grammatiska val är noggrant utvalda och konstfullt sammansatta, eller om det helt enkelt är det enda sättet han vet att tala på. En närmare granskning av de semantiska valen – de ord han väljer – och de funktionella valen, som yttrar sig genom hans grammatik, antyder att Trumps stil är ett medvetet val. Han förlitar sig på den eftersom den fungerar – inte bara i politiken, utan även långt innan hans politiska karriär, vare sig det handlade om fastighetsaffärer i New York eller som värd för "The (Celebrity) Apprentice".

Trumps språk är ett verktyg han har förfinat och anpassat genom åren, men det är osannolikt att hans stil skulle ha varit effektiv i tidigare valkampanjer. Den senaste lingvistiska forskningen pekar på att hans språkbruk, trots att det är extremt distinkt, också är en del av ett långsamt utvecklande mönster för presidenters tal. Detta tyder på att Trumps distinkta språkstil hjälpte honom att vinna väljare genom bland annat förenklat språk, en vardaglig ton, en opersonlig hållning och en involverad stil – allt i en sammanhang av extremt distinkt språkbruk.

Under valdebatterna polariserade Trump väljarna i en större grad än någon annan presidentkandidat tidigare. Oavsett vilken sida väljarna befann sig på, är det svårt att förneka att Trumps distinkta språkspel spelade en viktig roll i hans val till president. Hans stilistiska strategier gav honom möjlighet att vara en disruptiv innovatör både politiskt och lingvistiskt. Resultatet av detta är att presidentdebatter, presidentens språk och även den politiska diskursen i USA troligtvis har förändrats för alltid.

Trumps användning av språk i offentliga sammanhang är dessutom en viktig del av hans politiska framgång. Hans sätt att tala, ofta enkelt och direkt, verkar vara ett sätt att framstå som mer "jordnära" och autentisk för hans väljare. Det faktum att han ofta förlitar sig på fraser som "Tro mig" och "Det är så det är" bidrar till att skapa en illusion av enkelhet och säkerhet, även när hans uttalanden är vaga eller direkt felaktiga. Detta gör att många av hans väljare känner sig mer kopplade till honom och hans budskap.

En annan viktig aspekt av Trumps språkliga strategi är hans förmåga att skapa och förstärka polariserade attityder bland sina anhängare. Hans sätt att tala i debatter och offentliga framträdanden gör att han kan framställa sig själv som en outsider som utmanar det etablerade systemet, vilket tilltalar en stor del av väljarna som är missnöjda med den politiska eliten. Detta språkbruk, som ofta är aggressivt och direkt, fungerar som ett verktyg för att förstärka hans politiska identitet och appellera till en bred väljarbas som söker förändring och tillhörighet i ett samhälle som upplevs som djupt polariserat.

Trumps stil i debatter och hans offentliga tal handlar inte bara om ordens betydelse; det handlar också om hur hans sätt att använda dem gör att hans meddelande får genomslag. Hans förmåga att bryta mot de traditionella normerna för politisk retorik har skapat en ny typ av politisk diskurs, där känslomässiga och personliga attacker har blivit vanliga, och där den intellektuell precisionen inte är lika viktig som den enkla, kraftfulla retoriken.

Förutom den påverkan hans språk har på väljare, finns det även en större fråga om hur Trumps stil kommer att påverka framtidens politiska diskurs. Flera experter har varnat för att hans sätt att tala och agera kan skapa en ny norm inom politiken, där känslomässiga uttalanden, förenklade lösningar och en ökad användning av populistiska retorikstrategier blir vanliga. Detta skulle kunna förändra sättet vi ser på politiska debatter och den politiska dialogen i allmänhet.

Vidare, Trumps språkliga stil öppnar för diskussion om hur makt och inflytande kan manipuleras genom språket. Hans förmåga att styra offentlighetens uppmärksamhet genom strategiska ordval och retoriska tekniker visar på språkets kraft att påverka och forma politiska resultat. Det handlar inte bara om vad som sägs, utan också om hur det sägs – och det faktum att Trumps språkbruk har haft en sådan genomslagskraft pekar på hur avgörande kommunikativa strategier är för framgång i dagens politiska klimat.

Hur påverkar upprepningar i tal Donald Trumps retorik under kampanjen 2016?

Under den amerikanska presidentkampanjen 2016 analyserades Donald Trumps och Hillary Clintons tal för att förstå hur upprepningar användes för att förstärka budskap och påverka väljare. En av de mest slående observationerna var att Trump, oavsett talets formella eller informella karaktär, använde upprepningar mer frekvent än Clinton. Detta mönster syntes tydligt i både de tal som var skrivet i förväg och de mer spontana, improviserade uttalandena under hans kampanjmöten.

Vid en närmare granskning av tal från olika typer av evenemang – som nomineringsanföranden, kampanjmöten, välgörenhetsmiddagar och valresultat-tal – visade det sig att Trump återkom till upprepningar i en högre utsträckning än Clinton. I Trump-tal, som de från kampanjmöten, hittades upprepningar i mellan 8 och 20 procent av uttalandena. Clinton använde upprepningar i en något lägre andel av sitt tal, från 4 till 8 procent. Den enda situation där Clinton överträffade Trump var vid ett välgörenhetsevenemang där hennes tal innehöll fler upprepningar än Trumps. På dessa evenemang var det också en tydlig skillnad i upprepningens natur beroende på evenemangets formella eller informella karaktär.

För att ytterligare förstå denna skillnad i användning av upprepningar måste man betrakta talens innehåll och strukturen på talet. Under kampanjmöten, där talarna ofta har en stor och entusiastisk publik, är repetition ett effektivt sätt att fånga åhörarnas uppmärksamhet och få fram budskapet på ett sätt som stärker engagemanget och ökar effekten av talet. Trump använde sig av repetitiva fraser som "Make America Great Again" och andra slagord som blev kännetecken för hans kampanj. Denna upprepning var inte bara ett stilistiskt val, utan ett medvetet retoriskt drag för att förstärka hans politiska budskap och skapa en känsla av samhörighet och enhet bland hans anhängare.

De flesta upprepningar i de skripta segmenten av Trumps tal var exempel på retoriska figurer som öppnande och avslutande upprepning, vilket är vanligt i politiska tal. Ett bra exempel på denna teknik finns i formuleringen "We will make America great again", där samma struktur upprepas flera gånger för att skapa rytm och betoning. Likaså användes syntaktisk parallellism som i formuleringen "American cars will travel the roads, American planes will soar in the skies..." där upprepning av mönstret "American X will Y" används för att förstärka budskapet om nationens framtid och självständighet.

En annan aspekt som framkommer är att förändringar mellan de skriptade och spontana delarna av talet var påtagliga. I vissa fall kommenterade Trump de skriptade delarna som om han hörde dem för första gången, vilket skapade en växelverkan mellan två distinkta "röster" i talet – den som kom från manusförfattaren och den mer okontrollerade, personliga rösten hos Trump som "outsidern" och den som talade direkt till folket.

För att förstå Trumps retorik är det viktigt att se på hur han använder upprepning inte bara som ett stilistiskt element utan också som ett kraftfullt politiskt verktyg. Hans upprepningar var en viktig del av hans identitet som politisk outsider som utmanade det etablerade systemet. Detta blev tydligt både i hans tal till de stora folkmassorna på kampanjmötena och i de mer formella sammanhangen, där den politiska agendan var mindre självklart deklarerad men där hans karaktär och stil ändå var påtagliga.

Hur fungerar Trumps språk för att skapa samhörighet med sina anhängare?

Donald Trumps tal präglas av en till synes osammanhängande stil som för en utomstående kan framstå som slumpmässig eller till och med irrationell. Men för den som delar Trumps världsbild, särskilt hans kärnanhängare, upplevs denna stil annorlunda. Språkets kohesion på det lexikala planet – det vill säga genom ordupprepning – skapar ett sammanhang som bygger på underförstådd, gemensam bakgrundskunskap snarare än tydlig referentiell sammanlänkning. Denna strategi har en inkluderande funktion: genom att tala till de redan invigda, förstärker Trump upplevelsen av ett "vi", av att höra till en exklusiv krets som förstår vad som egentligen pågår.

Denna typ av diskurs kännetecknas inte sällan av retoriska strukturer som kräver delad kännedom om personer och händelser. När Trump talar om exempelvis Hillary Clintons påstådda korruption eller Obamas inkompetens, gör han det utan att explicit återge detaljer. Istället räknar han med att publiken redan har en förförståelse, ofta influerad av högerradikal mediebevakning. En fras som "crooked Hillary" behöver inte utvecklas ytterligare för att väcka en stark emotionell respons – det räcker med själva etiketten.

Detta gäller även Trumps sätt att omformulera komplexa, manusbaserade uttryck till vardagligt och laddat språk. En byråkratisk formulering som "discuss her re-appointment, in a Clinton administration as the Attorney General" reduceras av Trump till "her remaining in her position under a crooked Hillary Clinton administration". Denna transformation har två effekter: den gör innehållet tillgängligt för en bred publik, och samtidigt förstärker den Trumps självbild som en outsider, en man av folket som talar klart och enkelt – men ändå med en tydlig ideologisk laddning.

Repetition spelar en central roll i denna stil. Trump upprepar ord, fraser och ibland hela narrativ. I formella tal fungerar repetitionen ofta som ett retoriskt grepp, men i de informella tal – särskilt på kampanjmöten – blir den ett verktyg för att skapa närvaro, betoning och identitet. Repetition kan också fungera som självkorrigering, men oftast handlar det om att förstärka ett budskap, skapa rytm och trycka på känslomässig resonans.

Det är just i dessa improviserade sekvenser som Trump avviker mest från det skrivna manus. Med tiden ökade dessa avvikelser, vilket tyder på att han medvetet lutade sig mot sin förmåga att kommunicera spontant. Detta ökade inslaget av muntlig frihet bidrog dock inte till ökad koherens; snarare blev innehållet än mer beroende av publikens förkunskaper. Även om upprepning ger en form av lexikal sammanhållning, saknas ofta referentiell tydlighet, vilket gör det svårt för en utomstående att följa med i resonemangen utan att redan dela berättelsens premisser.

Samtidigt fungerar denna strategi som ett medel för att konstruera autenticitet. Den spontana, konversationslika tonen skapar en känsla av äkthet som kontrasterar mot det politiska etablissemangets tillrättalagda språk. Genom att tala som "folk gör", bygger Trump förtroende bland dem som misstror eliterna. Den upplevda ärligheten ligger inte i sanningshalten i det han säger, utan i hur han säger det – med känsla, övertygelse och igenkännbar stil.

Det är väsentligt att förstå att detta inte handlar om slumpmässigt språkbruk, utan om en medveten – eller åtminstone effektivt internaliserad – stilistisk strategi. Genom att använda ett språk som kräver delad förståelse, skapar Trump inte bara politiska berättelser utan också en språkgemenskap där tillhörighet mäts i förståelse och igenkänning. Den som inte förstår, är utanför. Den som förstår, är redan en del av rörelsen.

Det är därför viktigt att uppmärksamma hur den retoriska effekten inte enbart vilar i vad som kommuniceras explicit, utan också i det som lämnas outsagt men ändå är begripligt för de invigda. Det är i detta mellanrum – mellan orden och det underförstådda – som mycket av Trumps maktutövning genom språket tar form.

Hur "the-plurals" skapar distansering i politiskt och socialt språkbruk: En analys av Donald Trump och andra politiska talare

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 blev Donald Trumps användning av "the-plurals" ett särskilt diskussionsämne bland media. Graham (2016) påpekade att Trumps användning av dessa uttryck stod i stark kontrast till hans användning av "vi", där hans frekventa användning av "we" förmedlade en känsla av en inkluderande rörelse. Samtidigt antydde användningen av "the-plurals" för att referera till etniska grupper att Trump inte såg dessa grupper som en del av "vi", utan snarare som separata entiteter. Detta synsätt förstärktes i många journalistiska analyser, där bland annat Holloway (2016) drog slutsatsen att detta utgjorde ett bevis på Trumps rasistiska attityder.

Vidare hävdades att "the-plurals" inte bara tjänar till att skapa distans, utan också antyder att den refererade gruppen är homogen och odifferentierad. Journalister och forskare som Allen (2016) och O'Connor och Marans (2016) påpekade att detta språkbruk reducerar komplexiteten i de grupper som refereras, vilket gör att alla individer inom gruppen framstår som likadana, utan någon större variation. Därmed blir "the-plurals" ett verktyg för att skapa en förenklad och ofta stereotyp bild av en hel grupp.

Det är dock viktigt att notera att användningen av "the-plurals" inte nödvändigtvis alltid innebär en negativ bedömning. Acton (2019: 61) varnade för att inte alla distanserande uttryck med "the-plurals" är nedsättande. I vissa fall kan distanseringen faktiskt uttrycka respekt eller hövlighet, särskilt när talaren inte vill associeras med negativa egenskaper eller kontroversiella åsikter inom en viss grupp.

Den homogeniserande effekten av "the-plurals" innebär att användningen av bestämd artikel i plural ofta antyder att medlemmar av den refererade gruppen tänker och handlar på ett enhetligt sätt, utan att ta hänsyn till den inre mångfalden som faktiskt existerar inom dessa grupper. Detta kan bidra till att förstärka stereotyper och förenklingar som ytterligare marginaliserar redan utsatta grupper.

Trumps användning av "the-plurals" ger oss en tydlig inblick i hur språket kan användas för att konstruera sociala och politiska avstånd. Genom att noggrant analysera dessa språkliga mönster kan vi få en djupare förståelse för hur politiska aktörer använder språket för att skapa identiteter, förstärka klyftor och utmana sociala normer. Det är också viktigt att förstå att användningen av "the-plurals" inte alltid är ett uttryck för direkt fientlighet, utan att det i vissa fall kan vara ett resultat av en mer subtil form av social distansering eller politisk markering.

Hur Donald Trump rättfärdigar USA:s utträde ur Parisavtalet genom patriotism och suveränitet

Donald Trumps argumentation mot klimatavtalet bygger i hög grad på en vädjan till amerikansk patriotism och en framhävning av nationens unika konstitution. Han presenterar Parisavtalet som ett hot mot USA:s suveränitet och därmed också mot landets självständighet och frihet. Enligt Trump underkastar avtalet amerikanska medborgare strikta ekonomiska begränsningar, samtidigt som det inte uppfyller landets miljöideal. Att dra sig ur avtalet ses därmed som en återställning av USA:s självbestämmande, där han uttrycker att skyddet av den amerikanska konstitutionen är hans högsta plikt och ära.

Språkligt präglas Trumps framställning av enkelhet och upprepning, där han undviker komplexa miljöbegrepp och hellre fokuserar på ekonomiska och nationalistiska teman. Han påstår att USA har världens renaste luft och vatten, vilket står i stark kontrast till vetenskapliga rapporter och det globala medvetandets ökade fokus på klimatkrisen. Den tystnad han uppvisar inför reella miljöproblem blir påtaglig i hans brist på diskussion kring skydd av miljön och klimatåtgärder.

Det är väsentligt att förstå att Trumps diskurs inte bara handlar om politisk taktik utan också om en ideologisk kamp där klimatfrågan omtolkas till att handla om nationell suveränitet och ekonomisk självständighet. Denna tolkning påverkar i sin tur hur miljö- och klimatpolitik debatteras i USA och hur internationella avtal uppfattas av en betydande del av den amerikanska politiska eliten.

Utöver vad som redan framgår, är det viktigt att läsa denna diskurs i ljuset av den ökande globala medvetenheten och mobiliseringen för klimatåtgärder, särskilt bland unga generationer. Trumps förnekelse av klimatkrisen står i skarp kontrast till dessa rörelser och bidrar till en fördröjning av nödvändiga förändringar. Dessutom måste läsaren ha i åtanke att språkets makt inte bara formar politiska beslut utan också påverkar allmänhetens förståelse och engagemang i miljöfrågor. Att analysera Trumps retorik ger därmed en insikt i hur politiska narrativ kan motverka eller underlätta samhälleliga förändringar.