I den moderna staden har ansvaret för stadsutveckling gradvis skiftat från statliga bidrag till ett system där städer tävlar om privata investeringar. I detta nya paradigm är det marknaden som leder utvecklingen, medan den lokala staten i princip fungerar som en facilitator och partner med ett fåtal verktyg som zonindelning, expropriation och beskattningsrättigheter. Städerna förväntas använda dessa verktyg för att sänka kostnaderna för att göra affärer eller äga fastigheter inom sitt geografiska område.

Det finns ett antal verktyg som särskilt har visat sig vara användbara i utvecklingen av fattigare stadsområden, däribland skatteavdrag för investerare, marksamling genom expropriation och kommunala obligationer som hjälper till att finansiera utvecklingskostnader. Bland dessa är den mest direkta makten som städerna har att påverka kostnader genom att justera skattesatserna. Fastighetsskatter är den främsta inkomstkällan för städer i USA, och konservativa politiker har länge förespråkat sänkta fastighetsskatter, skattehöjningsgränser och skattebefrielser för företag som är villiga att investera i städerna. Dessa strategier ses som bästa praxis inom det entreprenöriella stadsstyrningsparadigmet, men inte alla är direkt tillämpliga på nedslitna stadsområden.

Ett exempel på detta är så kallade "möjlighetszoner" eller "företagszoner", där ett geografiskt område får lägre skattesatser för att locka investeringar. Dessa områden benämns på olika sätt beroende på tid och plats, men principen är densamma: skapa ett lågskatteområde och investerare kommer att strömma till. Åtgärder som skatteincitament, tax increment financing (TIF) och skatteförväntningsbrev tillåter städer att omvandla framtida skatteintäkter till kapital som kan användas för fastighetsutveckling.

Även mer kontroversiella metoder som expropriation för marksamling kan vara en del av en stads strategi för att attrahera privata utvecklare. Traditionellt används expropriation för att förvärva mark för offentliga ändamål som skolor, vägar och annan infrastruktur. Men en mer omdiskuterad användning av dessa befogenheter har varit att förvärva mark som sedan säljs eller ges bort till privata utvecklare som bygger kommersiella, bostads- eller kontorsbyggnader. Argumentet bakom sådana transaktioner är att utvecklad mark genererar mer skatteintäkter och därigenom hjälper staden att uppfylla sitt offentliga syfte. Denna tolkning har dock blivit föremål för intensiv politisk debatt, särskilt efter Kelo-domen 2006.

En annan metod som använts i stadsutveckling är användningen av kommunala obligationer. Genom att utfärda sådana obligationer kan städer finansiera infrastruktur, även i specifika utvecklingsdistrikt där medlen används för att sanera förorenad mark, bygga infrastruktur eller direkt finansiera privata utvecklingsprojekt. Trots att kommunala obligationer generellt betraktas som säkra investeringar, betraktas just användningen för fastighetsutveckling som den mest riskfyllda och har de högsta standarder för betalningsinställelser.

Det är tydligt att de marknadsdrivna åtgärderna har blivit en vanlig strategi, men också att denna modell inte nödvändigtvis är framgångsrik i alla sammanhang. Det övergripande synsättet är att städer är överbeskattade och överreglerade, och att om dessa hinder tas bort kommer utveckling att följa. Dock är de empiriska resultaten blandade, särskilt för de mer nedgångna stadsdelarna. För stadens centrala delar har det funnits viss framgång med att locka företag genom dessa åtgärder, men dessa framgångar kommer ofta på bekostnad av de offentliga kassan, då skatteintäkterna minskar på grund av skattebefrielser. För de mest nedgångna stadsdelarna är den avgörande faktorn inte själva skatterna, utan istället risken att investera i ett område där fastighetsvärdena ständigt sjunker.

Vidare visar erfarenheterna från mer ekonomiskt utsatta områden att tax-relief och andra skattebaserade åtgärder inte är tillräckliga för att skapa långsiktig utveckling. Här handlar det inte om att minska skattetrycket utan snarare om att få tillbaka de ekonomiska förluster som redan har ackumulerats. Om ett företag eller en individ köper mark eller fastighet i ett sådant område kommer det snart att förlora i värde, vilket gör det svårt att locka tillräckligt med investeringar, även om skatterabatter erbjuds.

Expropriation och kommunala obligationer, även om de kan hjälpa till att överbrygga utvecklingshinder i vissa fall, har visat sig vara ineffektiva i de mest utsatta områdena. Markkostnader och tillgång är inte de största problemen i sådana områden, utan snarare är det den negativa värdeutvecklingen av bostäder som utgör den största hinder för utveckling. Om en stad till exempel skulle överlämna mark i ett mycket utsatt område till en utvecklare för att bygga bostäder, är det osannolikt att utvecklaren skulle vara villig att investera utan statligt stöd.

Trots den dominerande politiska och ekonomiska diskursen som förespråkar marknadsdrivna lösningar för stadsutveckling, kvarstår det faktum att dessa metoder har haft begränsad framgång när det gäller att återuppbygga eller revitalisera de mest förfallna stadsområdena. I sådana områden kan det krävas mer direkta och stabila statliga investeringar för att stimulera långsiktig utveckling.

Hur negativa och positiva friheter påverkar samhället

Negativ frihet, enligt Isaiah Berlin, kan förstås som friheten från statlig inblandning. Detta innebär att individen ska ha rätt att agera utan att staten hindrar eller styr deras handlingar. Denna syn på frihet förespråkar en politisk ordning där staten inte aktivt påverkar medborgarnas liv så länge de inte skadar andra. Berlin kontrasterade denna syn med positiv frihet, vilket handlar om förmågan att handla kollektivt eller individuellt baserat på ens egna världsbild genom statlig styrning. Positiv frihet innebär att man kan påtvinga sin egen grupps världsåskådning på andra, och Berlin ansåg att många sociala rörelser från hans tid, såsom de koloniala frihetsrörelserna och medborgarrättsrörelsen i USA, var uttryck för denna typ av frihet, där en grupp försökte tvinga sin vilja på en annan.

Enligt Berlin var det dessa rörelser som markerade en förlust av negativ frihet, eftersom de representerade ett försök att genom statlig makt påtvinga en viss världsbild på medborgarna. Han menade att detta utgjorde ett hot mot individuell frihet, där progressiva lagförslag som till exempel Civil Rights Act tolkades av konservativa som ett hot mot individens frihet. Ayn Rand, en välkänd filosof, argumenterade att Civil Rights Act skulle vara en förödande inskränkning av privata rättigheter och fastställde att detta skulle förstöra den moraliska grunden för svarta människors kamp för rättvisa. Enligt Rand skulle ett sådant lagförslag vara en grym inskränkning på individens rätt att välja hur man vill leva sitt liv, vilket hon menade är den egentliga definitionen av frihet.

Konservativa har länge använt denna distinktion mellan negativ och positiv frihet för att försvara sin motvilja mot progressiv politik. De ser sig själva som hjältar som kämpar för att bevara individens frihet från statlig tvång, som de anser kränker den personliga integriteten genom skatter, bostadspolitik och sociala program. I denna berättelse framställs konservativa som förespråkare för en ren form av frihet – friheten från statens ingripanden. De anser att endast progressiva krafter försöker tvinga sin världsbild på andra genom lagar och statliga ingrepp. På så sätt positioneras konservativa som försvarare av den rena och oskuldsfulla negativa friheten.

Dock finns det skeptiker som ifrågasätter denna distinktion och pekar på att den endast fungerar under förutsättning att man ignorerar de skador som majoritetens handlingar kan åsamka minoriteter. Kritik har framförts mot att konservativa, trots att de förespråkar negativ frihet, inte ser de negativa konsekvenserna för de grupper som påverkas av deras politik. Ett exempel på detta kan ses i hur företagets makt och kapitalismens oinskränkta frihet skadar arbetarklassen. Detta ignoreras ofta i den konservativa diskursen, där friheten för majoriteten sätts i fokus utan att beakta de negativa effekterna på andra.

En annan kritik är att negativa frihetens ideologi förutsätter att majoriteten alltid är den som definierar vad frihet innebär. Det blir tydligt när man ser på de sätt på vilka vita familjer kan lämna områden som domineras av svarta familjer, något som undergräver målet om integrerade samhällen. Denna handling av segregation, som ofta inte erkänns som statligt sanktionerad men som är ett resultat av kollektivt agerande av grupper med samma mål, visar hur negativa friheter kan skada de som inte tillhör majoriteten. Således är även konservativ politik, trots sina påståenden om att skydda negativ frihet, en form av positiv frihet som påtvingar andra sin vilja.

Negativa friheten blir därför problematisk av två skäl. För det första förutsätter den att statens ingripande endast är skadligt om det påverkar de som redan är i en position av makt eller privilegium, medan den fria handlingsutrymmet för de som redan är marginaliserade inte erkänns. För det andra visar det sig att konservativa, trots att de anser sig vara emot positiv frihet, ofta undergräver den fria vilja som de påstår sig försvara, genom att tillåta majoriteten att tvinga sin vilja på minoriteter.

Frågan om urban nedgång och hur man kan bekämpa den belyser ytterligare hur negativa friheter inte alltid leder till ett rättvist samhälle. När städer genomgår ekonomisk eller social nedgång, som är ett resultat av både offentliga och privata beslut, är det småskaliga initiativ, som förbättring av övergivna tomter eller sysselsättning av lokala invånare för underhåll av gröna ytor, som utgör en temporär lösning på ett större systemiskt problem. Även om dessa små åtgärder kan ha positiva effekter på individer, är de i sig otillräckliga för att åtgärda de djupare strukturella orsakerna till nedgången.

För att verklig förändring ska kunna ske krävs en bredare och mer genomgripande förändring i samhällets politik och ekonomi. Detta innebär att vi måste omvärdera vad frihet egentligen betyder i ett samhälle där vissa människor drabbas av andras handlingsfrihet. Att skydda den negativa friheten för en grupp, utan att erkänna dess påverkan på andra, är inte hållbart i ett samhälle som strävar efter rättvisa och jämlikhet.

Hur kan vi uppnå certifierbar pålitlighet i djupinlärning?
Hur stabiliserade lasrar och sekundära metoder för att realisera meterdefinitionen används inom dimensionell metrologi
Hur kan maskininlärning effektivt användas för att optimera olika aspekter av samhälle och teknologi?
Hur Fraktionella Differentialekvationer Kan Användas för Att Modellera Kvantitativa Symmetriska Operatorer
Hur kan stadsplanering motverka predatory investors och uppmuntra hållbar utveckling i utsatta områden?