Hur Trump använde pandemi-pedagogik för att forma amerikansk politik och kultur

Trump-administrationens strategi för att omforma amerikansk politik var i grunden baserad på en utomordentligt manipulerande användning av språk och media. Genom att skapa en kultur där lögner blev normen och där fakta ofta förvrängdes eller förnekades, påverkade han inte bara det politiska landskapet utan också den allmänna förståelsen av verkligheten. Detta, i sin tur, gjorde att viktiga demokratiska institutioner förlorade sin integritet och funktion. En central del av denna strategi var den så kallade "pandemi-pedagogiken", som i praktiken militariserade både kultur och media och på så sätt legitimerade hans styre som ett undantagsläge – ett tillstånd av kris, nöd och krig.

Under denna tid genomgick amerikansk kultur en förändring där militarisering inte bara visade sig genom fysisk makt, utan också i den språkliga och psykologiska påverkan på medborgarna. Trumps retorik speglade en typ av politisk krigföring där medborgarnas förståelse av deras egna rättigheter och ansvar urholkades, och där kritik mot makten sågs som ett hot mot nationens enhet. Med ord och bilder skapade han en föreställning om en omvärld där "vi" alltid var i krig mot "dem", och där det var nödvändigt att bevara den inre ordningen genom repressiva åtgärder och militariserad disciplin.

Det var inte bara Trumps egna handlingar som påverkade den politiska atmosfären – hans administration bidrog till en global uppgång av auktoritära regimer som använde pandemin som en möjlighet att stärka sin makt och dämpa kritiken. I USA, där vita nationalism och extrem högerpolitik återfick sin plats på den politiska scenen, växte en form av populism fram som såg demokratiska normer och rättigheter som hinder snarare än skydd. Trump och hans allierade förvandlade den pågående hälsokrisen till ett redskap för att ytterligare förstärka de strömningar som hotade att underminera de grundläggande principerna för rättvisa och jämlikhet i samhället.

Det är avgörande att förstå att denna utveckling inte var en isolerad händelse utan en del av en större politisk och ekonomisk kris som också manifesterade sig globalt. Denna kris, där kapitalismens inneboende orättvisor och splittringar kom i full belysning, är inte bara en fråga om individuella politiska handlingar eller ledare. Trump blev en symptomatisk figur för ett större systemfel, där politiska beslut och ekonomiska strukturer systematiskt underminerade folkets förtroende för sina institutioner och rättssystem.

Vad som är ännu mer oroande är att många av de teman och diskurser som Trump och hans administration gav näring till – exempelvis vit nationalism, rasism, och en militarisering av språket och kulturen – inte bara är en amerikansk företeelse. De förekommer också i andra länder där auktoritära ledare använder populistisk retorik för att skapa ett splittrat samhälle, där konflikterna ofta maskeras som kamper mellan olika "folk" snarare än mellan rättvisa och orättvisa, mellan den fria individen och en allomfattande maktstruktur.

Det är därför av största vikt att inte bara lära sig av Trumps regim i USA, utan att också koppla hans handlingar till globala trender och förstå de ideologiska, ekonomiska och kulturella strömningarna som driver fram dessa former av auktoritärt styre. Den pågående pandemin visade på det allvarliga behovet av att ifrågasätta och ompröva de strukturer som möjliggör en sådan utveckling. Det handlar inte bara om att avslöja lögner och korruption, utan också om att förstå att de grundläggande demokratiska värderingarna är i fara så länge de politiska och ekonomiska systemen är förankrade i en odemokratisk logik.

Pandemin visade oss att kampen för att bevara demokratin inte bara är en fråga om att bekämpa enskilda makthavare, utan om att ifrågasätta hela den ideologiska och ekonomiska ordningen som möjliggör deras framväxt. Demokrati kan inte överleva om vi inte lär oss av historien och om vi reducerar utbildning till enbart massanpassning. I en värld där konsumtion har blivit den enda medborgarskapsplikten och där civilt engagemang ses som en belastning, är faran för fascism ständigt närvarande.

Hur kan vi möta fascismen och återskapa demokratisk rättvisa i en tid av kris?

I Amerika har fascismen erbjudit ett narrativ som förnekar den sociala rättvisans möjligheter och istället främjar ett nativistiskt och främlingsfientligt budskap som ett svar på den strukturella eländigheten som kapitalismens dödsmaskineri och dess rasistiska och sociala rensning skapar. Den mörka historiens spöken, som länge varit tystade, har återigen släppts lösa, och genom att läsa dessa spöken kan vi inte bara få skräck, utan också lärdomar som gör oss rustade att återuppbygga det civila samhällets kamp för rättvisa. För vi lever i en tid av stor fara, en tid då det krävs att fler individer, institutioner och sociala rörelser samlas för att motstå dagens regimer av förtryck och visa att alternativ finns. Detta är inte en kamp som kommer vinnas genom tillfälliga demonstrationer eller val, utan genom en massiv, enad rörelse som använder generalstrejken som sitt största vapen för att stoppa den fascistiska staten.

I denna kontext har demokratin blivit allt mer utarmad. Den sociala sfären, den gemensamma viljan att skydda det allmännas bästa, har förlorat sin plats i den politiska diskursen. Demokrati, som en gång var ett uttryck för frihet, jämlikhet och rättvisa, har reducerats till ett schablonmässigt ideal som nästan förlorat sin mening i det moderna samhället. Detta har skapat en situation där samhällen genomsyras av en känsla av osäkerhet och precaritets, och där massmobiliseringarna inte tillräckligt ofta kräver den nödvändiga omstruktureringen av vårt samhälles ekonomiska och sociala fundament. Vad vi ser idag är en politisk och kulturell samverkan mellan religiös fundamentalism, vit överhöghet och ekonomiskt förtryck, som inte bara hotar att förstöra demokratin, utan att också skapa en samhällsstruktur där rätten till social rättvisa är fullständigt åsidosatt.

En fördjupad förståelse av denna situation kräver att vi ser bortom den dagliga politiska chocken och istället fokuserar på att återuppbygga och stärka de institutioner och värden som demokratiska samhällen byggde på. Denna kamp mot fascism och för demokratisk rättvisa är inte något som kan vinnas genom snabba politiska segrar, utan genom en uthållig och kollektiv ansträngning där kampen för social rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter måste stå i centrum. För att förändring ska bli verklighet krävs att vi inte bara ser på historien med skräck utan också med en beslutsamhet att inte upprepa de misstag som ledde oss hit.

Vad innebär den nutida politiska situationen och dess påverkan på samhället?

Det är svårt att förneka att den politiska scenen i många delar av världen, särskilt i USA, har genomgått en radikal förändring. Liksom Jair Bolsonaro i Brasilien och Rodrigo Duterte på Filippinerna, har det republikanska partiet i USA stått enat bakom Donald Trump i hans uppenbara väg mot auktoritarianism. Paul Krugman går så långt som att påstå att moderna konservativa lever i en kult och är på väg att förvandla demokratin till en regering styrd av "de värsta och dummaste." Denna påstående speglar en djupare oro som många känner inför den nuvarande politiska utvecklingen.

Trump-administrationens handlingar, och särskilt justitieminister William Barrs, har skapat en allvarlig förtroendekris i rättsstaten. Barrs agerande, som bland annat inkluderade att förvränga resultaten från Mueller-rapporten och att gripa in i rättsliga processer för att gynna presidentens vänner, har underminerat både den konstitutionella ordningen och demokratins integritet. Att över 1000 tidigare tjänstemän inom justitiedepartementet kallade på hans avgång visar på den djupa klyftan mellan den sittande administrationen och den rättsliga normen i USA.

Det finns också ett djupare socialt och politiskt mönster här. Många av Trumps åtgärder kan inte bara förstås som resultatet av en ineffektiv eller okunnig administration, utan också som en del av en större politisk och kulturell transformation som har spridit sig globalt. En ny form av politisk praktik, som i viss mån kan jämföras med fascismens uppkomst under tidigt 1900-tal, har börjat göra sig gällande. Detta återspeglar ett samhälle i kris, där människor söker enkla lösningar på komplexa problem, och där ekonomiska osäkerheter, klimatkriser, och kulturella förändringar skapar grogrund för extremism och auktoritärt styre.

Även om Trump är en central figur, pekar den nuvarande situationen på något mycket större och mer globalt. Det handlar om en tid då demagoger kan använda social oro och misstro mot traditionella institutioner för att bygga politiska rörelser som prioriterar individens makt framför den kollektiva välfärden. Sådana rörelser har ofta drag av fascism, där rädslan för "den andre" används för att skapa en fiktiv fiendebild som samlar människor under en politisk flagga. Trump, i sitt utnyttjande av rädsla och xenofobi, och hans aktivism för att återuppliva en "vi mot dem"-mentalitet, är en tydlig reflektion av denna process.

Med detta kommer också en annan viktig aspekt: mediernas roll i att forma den politiska diskursen. De så kallade "pandemic disimagination machines", som exempelvis Fox News och andra konservativa nyhetskanaler, har blivit föregångare för en ny typ av politisk propaganda. Genom att sprida rasistiska och nationalistiska idéer, och förvränga sanningen för att passa ett regressive synsätt på patriotism, fungerar dessa medier som en förlängning av den politiska makt som Trump och hans allierade utövar.

Det är viktigt att förstå att denna mediekultur inte bara är en fråga om politisk strategi, utan också en fråga om kulturell formning. Under pandemins förlopp och genom den digitala tidsåldern, har vi sett hur politisk teater och överdriven sensationalism kan undergräva förmågan att tänka kritiskt och reflektera över de faktiska samhällsproblem vi står inför. Mediernas ständiga produktion av falska berättelser, ofta designade för att öka räckvidd och intäkter, bidrar till en kollektiv desinformation som gör det svårare att identifiera vad som är verkligt och vad som är manipulerat.

Samtidigt finns det en betydande risk att denna utveckling kommer att forma de yngre generationernas syn på politik och samhället. Om de inte får tillgång till kritisk utbildning och en förståelse för demokratiska processer, riskerar vi att framtida samhällen blir mer auktoritära och mer polariserade. Det är av största vikt att vara medveten om den dynamik som pågår, inte bara i USA, utan globalt, och att börja reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av att avveckla rättsstaten, yttrandefriheten och pressfriheten.

Hur COVID-19-pandemin Avslöjar Kriserna i Det Globala Systemet

COVID-19-pandemin har inte bara varit en global hälso- och ekonomisk katastrof, utan även en intensiv avslöjning av de djupare strukturella problemen inom det kapitalistiska systemet. När världen drabbades av krisen visade det sig att samhällen var otroligt sårbara på flera plan. Vad vi såg var en kollaps i system som ansågs vara stabila, särskilt de som byggts kring neoliberalism och marknadsstyrning. Men bakom den akuta krisen fanns en serie långvariga och ihållande problem som har förvärrats av pandemin.

Samtidigt såg vi hur information och desinformation snabbt spridits på samma sätt som viruset självt. Under den tidiga fasen av pandemin började en mängd teorier, ofta med kopplingar till konspirationstankar, spridas via sociala medier och olika nyhetskanaler. I USA, till exempel, såg vi hur frågor om vaccin och behandlingsmetoder förvrängdes och vändes till politiska slagfält. Förmågan att kontrollera och forma informationen blev snabbt en central fråga, och flera ledande figurer utnyttjade denna situation för att stärka sina egna politiska agendor.

Medan vissa såg detta som ett uttryck för den växande makten hos privata företag och marknader, påpekade andra hur den nyliberala politiken hade underminerat de offentliga resurserna. I många länder hade offentliga sjukvårdssystem och sociala skyddsnät försvagats genom år av åtstramningar, vilket försvårade hanteringen av pandemin. I USA till exempel blev det omedelbart tydligt att den fragmenterade sjukvårdsmodellen, utan ett enhetligt system för alla, ledde till en allvarlig fördröjning i åtgärder och orimligt höga kostnader för behandling och tester.

Krisen visade på den paradox som pandemin skapade: å ena sidan tvingades världens länder att samarbeta på en global nivå för att hantera hälsohotet, men å andra sidan var systemet så kapitalistiskt och marknadsstyrt att det inte fanns några infrastrukturresurser eller mekanismer för att garantera rättvis tillgång till nödvändig vård och vaccin. Den privata sektorns dominerande inflytande i de flesta ekonomier gjorde att förmögenheter koncentrerades ytterligare, medan miljontals människor hamnade i ekonomisk ruin eller tvingades leva under isolerade och förnedrande förhållanden.

Den pandemiska krisen avslöjade också att den politiska makten i många fall inte fanns i händerna på de mest demokratiskt valda instanserna, utan var till stor del centraliserad i en liten grupp av företag och ledare som själva hade drivit på för systemets svagheter. Åtgärder som infördes för att hantera krisen kunde snabbt genomföras, men när det gäller att säkerställa långsiktig och rättvis hälsoförsörjning för alla har det visat sig vara mycket svårare.

Samtidigt som världens befolkning kämpade med grundläggande frågor om hälsa och säkerhet, såg vi hur staters makt och teknologiska övervakningsmekanismer expanderade. För vissa var detta en förödande insikt om hur den globala ordningen hade förändrats – från att vara en lösning på människors behov, till att bli ett globalt system av övervakning och kontroll. Den moderna kapitalismen, och särskilt den globala marknadens funktion, verkar mer och mer fokuserad på att reglera och hantera befolkningen snarare än att tillgodose deras grundläggande behov.

Detta ställer oss inför frågan om vad som kan göras för att bygga ett mer rättvist och hållbart samhälle efter denna katastrof. Många kritiker menar att pandemin inte bara är en kris, utan en möjlighet – ett "portal" som Arundhati Roy har kallat det – att skapa något bättre. Pandemins djupa och allvarliga avslöjanden tvingar oss att tänka om och ompröva grundläggande antaganden om ekonomisk och politisk rättvisa, om marknadsstyrningens roll och om hur vi kan bygga system som faktiskt gynnar alla.

Det är viktigt att förstå att detta inte är en tillfällig eller isolerad fråga. Den globala krisen som pandemin avslöjat är en del av ett större mönster, där det moderna kapitalistiska systemet ständigt återupprepar sina egna brister och underminerar långsiktig hållbarhet. För att förändra detta måste vi förstå sambandet mellan dessa globala frågor och lokala förhållanden. Det krävs en djupgående omstrukturering av ekonomiska och politiska system som i dag utesluter stora delar av befolkningen.