Hur Donald Trump Använder "The-Plurals" för att Distansiera Sig från Politiska och Demografiska Grupper

Donald Trump använder ett intressant språkligt verktyg i sina tweets, som kan ses som en form av språklig distansering – specifikt användningen av det definitiva artikeln ("the") i pluralformer. Genom att analysera denna språkliga strategi, kan vi förstå hur han förhåller sig till politiska och demografiska grupper, och hur detta reflekterar hans politiska position och sociala retorik. Denna användning av det definitiva artikeln kallas här "the-plurals", och det är ett fenomen som har fångat forskarnas uppmärksamhet för dess sätt att konstruera distinktioner mellan olika grupper.

Enligt data från en undersökning av Trump’s tweets, publicerade från hans officiella Twitterkonto, finner vi att användningen av "the-plurals" inte sker slumpmässigt eller utan en tydlig avsikt. I början av hans politiska karriär, 2011-2013, användes termen sparsamt för att referera till politiska grupper, men efter hans presidentval 2016 och hans tid i Vita huset, ökar användningen av "the-plurals" markant. Detta tyder på en medveten strategi att använda språket för att skapa avstånd mellan Trump och de grupper han anser som motståndare eller som utgör en politisk risk.

Det är också viktigt att notera att denna språkliga strategi inte är begränsad till enbart politiska grupper. Trump använder sig av samma metod för att referera till demografiska och etniska grupper, där användningen av "the-plurals" fungerar för att kategorisera och distansera minoritetsgrupper från den "normala" majoriteten. Det mest framträdande exemplet på detta är hans användning av "the Democrats", där termen används för att skapa en kluven bild av de politiska motståndarna, vilket återspeglar en generell distans i retoriken mellan Trump och det demokratiska partiet.

När Trump pratar om muslimska grupper, afroamerikaner eller latinamerikaner, finns en tendens att använda "the-plurals" mer frekvent än när han refererar till vita eller kristna grupper, vilket belyser ett mönster där de minoritetsgrupper han ofta talar om ses som utanför det normala. Det är en strategi för att framställa dessa grupper som distinkta och som inte tillhör den "vanliga" amerikanska befolkningen. Detta sätt att använda språket reflekterar också en vidare social och politisk uppdelning som förstärks genom denna språkliga distans.

I förhållande till andra demografiska grupper visar Trump en mer subtil användning av "the-plurals". Trots att han refererar till grupper som "the Muslims" och "the Hispanics" mer än till andra grupper, gör han det på ett sätt som ofta förstärker deras utanförskap. Användningen av "the" i dessa sammanhang bidrar till att skapa en tydlig linje mellan dessa grupper och den politiska majoriteten, vilket spelar en viktig roll i hans strategi för att tala till den politiska basen och att stärka de politiska linjerna mellan "oss" och "dem".

Det är också värt att notera att medan användningen av "the-plurals" är vanlig i referenser till minoritetsgrupper och politiska motståndare, undviks det ofta när det gäller vita eller kristna grupper, vilket kan ses som en strategi för att inte förlora stöd från den majoritet som Trump tillhör. Genom att undvika denna distansering när han pratar om sina egna väljer han istället att stärka banden till dessa grupper och skapa en bild av en homogen och enad majoritet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Trump använder "the-plurals" på ett medvetet och strategiskt sätt för att förstärka politiska och demografiska skillnader. Denna språkliga teknik hjälper honom att skapa och upprätthålla avstånd mellan grupper, både politiska och etniska, och reflekterar ett retoriskt grepp för att positionera sig själv och sina allierade i en bättre, mer enad och exklusiv position, samtidigt som han skapar distans till de grupper han ser som motståndare.

Vem förtjänar resurserna? Folk immigration och föreställningen om nollsummespelet

Donald Trumps retorik kring invandring, säkerhet och ekonomi är inte bara ett politiskt ställningstagande utan uttrycker en djupare kognitiv struktur – ett folkligt kunskapssystem där världen tolkas genom metaforer som reducerar komplexitet till förenklade, till synes självklara förklaringsmodeller. Centralt i denna struktur är den så kallade folk immigration-idén, som bygger vidare på folk economics, där samhällets resurser uppfattas som fasta och begränsade. Det är ett nollsummespel: om någon vinner, måste någon annan förlora.

I detta tankesätt är resurser som pengar, jobb, trygghet och nationell identitet inte oändliga eller förhandlingsbara – de tillhör oss, och varje tilldelning till dem innebär en direkt förlust för oss. Trump förankrar denna föreställning i ett moraliskt ramverk som är hierarkiskt organiserat enligt den klassiska metaforen The Great Chain of Being, där människor står över djur, djur över föremål, och där vissa människor är mer "mänskliga" än andra. Invandrare reduceras till djur, maskiner eller föroreningar. De är inte bara främmande – de är existentiellt hotfulla.

I Trumps retorik är motståndarna inte bara oeniga, de är tjuvar. De stjäl inte bara jobb, de stjäl våra segrar, vår storhet, vår nationella självkänsla. Invandringen beskrivs aldrig som ett dynamiskt flöde av människor, utan som ett anfall, ett sabotage mot en naturlig ordning där "rätt sorts amerikaner" har rätt till alla resurser. När han säger att "vi kommer aldrig ha resurser att stödja vårt eget folk om vi har en öppen gräns", aktiveras en rad implicita antaganden: resurserna är redan otillräckliga, gränsen är en läcka, och invandrare är parasitära hot som tränger ut de värdiga.

Det som gör denna berättelse särskilt effektiv är dess emotionella struktur. Den vädjar till vrede, till skam, till rädsla. Innerstaden beskrivs som övergiven – inte av politiken eller kapitalet, utan av den egna nationen som förrått sitt folk genom att inte utestänga de andra. Därmed positioneras Trump som en paternalistisk räddare: han ska inte bara göra Amerika "great" igen, utan också safe, genom att återställa en förlorad ordning. Orden "ta tillbaka vårt land" antyder inte bara territoriell kontroll, utan moralisk återerövring av något som gått förlorat – på grund av förräderi inifrån och invasion utifrån.

Denna återtagandestrategi legitimeras genom dehumanisering. Invandrare är inte individer med komplexa livsberättelser, de är "brottsmaskiner", "förövare", "föroreningar". De förstör inte bara ekonomin, utan själva samhällsväven – de "sliter isär amerikanska familjer". Att använda en sådan metaforik gör det möjligt att framställa uteslutning som självförsvar, och våld som återställande rättvisa.

Det som är viktigt att förstå här är hur djupt förankrad denna typ av förenklade resonemang är i kulturella narrativ och kognitiva modeller. Folk immigration bygger inte på data eller analys, utan på emotionell logik och metaforisk förståelse. Det är därför den är så svår att bemöta med fakta – för den bygger inte på fakta, utan på upplevelsen av förlust, hot och rättmätighet. Det är en berättelse där politisk makt legitimeras genom en moralisk rätt till resurser, där invandring är ett brott, och där återtagandet av kontroll framstår som en skyldighet snarare än ett val.

Vad som också bör uppmärksammas är hur denna logik normaliserar exkludering och gör den till en del av den nationella självbilde

Hur påverkar Donald Trumps retorik och metaforer miljöpolitiska diskurser?

Donald Trump har öppet uttryckt sin skepsis till global uppvärmning, trots vetenskapliga bevis som pekar på smältande isar, sjunkande glaciärer och stigande havsnivåer. Hans motstånd mot klimatförändringar, vilket han ofta förmedlar genom sociala medier och offentliga uttalanden, belyser ett intressant fenomen i politisk retorik: användningen av metaforer för att forma offentliga diskurser. Trumps retoriska strategi kring miljöfrågor erbjuder en fascinerande inblick i hur politiska aktörer kan konstruera och förmedla sina ståndpunkter genom språkliga val och framing.

Ett tydligt exempel på Trumps retorik kring miljöfrågor ges i hans tweet från januari 2018, där han hänvisar till extrem kyla i den amerikanska Mellanvästern och ironiskt ifrågasätter existensen av global uppvärmning: "What the hell is going on with Global Waming? Please come back fast, we need you!" Denna typ av kommunikativ taktik används för att undergräva den rådande vetenskapliga konsensusen, genom att presentera extremväder som ett bevis på att global uppvärmning är en myt. Denna retoriska teknik är ett exempel på hur språket kan användas för att skapa en alternativ verklighet där klimatrisker förnekas och där politiska och ekonomiska intressen kan skyllas för de åtgärder som vidtas, eller inte vidtas.

Trumps diskurs om miljön är djupt kopplad till hans syn på ekonomi och energi. Under hans administration syntes en tydlig koppling mellan energi och ekonomi, där miljöpolicys ofta reducerades till ekonomiska frågor snarare än att ses som en del av en bredare ekologisk och social hållbarhet. Hans retorik kring energi reflekterar den republikanska ideologin som prioriterar marknadens frihet och minimala statliga ingrepp, och denna ideologi är ofta inbäddad i hans språkbruk. Han framställer klimatpolitiska åtgärder som ett hinder för ekonomisk tillväxt, vilket gör det svårt för honom att legitimera långtgående miljöskydd.

I den officiella retoriken kring energi och miljö, där USA:s presidenter traditionellt har haft stor makt att driva politik, ses ett betydande gap mellan Trumps diskurs och de mer progressiva ståndpunkterna som förmedlades under Obamaadministrationen. Till exempel, Obama fokuserade på att tydligt separera begreppen energi, klimatförändringar och miljö, och behandlade dessa som särskilda områden för politik. Trumps administration, däremot, sammanfogade dessa frågor under rubriken "Energi & Miljö", vilket reflekterar en ekonomiskt driven agenda snarare än en miljömedveten politisk strategi.

Framingteorier och metaforer har blivit viktiga verktyg för att förstå hur Trump och andra politiska aktörer kan manipulera offentlig diskurs. I hans tal och uttalanden används ofta metaforer relaterade till krig, tävling och kamp för att beskriva miljöpolitiken. Ett exempel på detta är hans användning av ord som "struggle" och "battle", där kampen mot klimatförändringarna framställs som en fysiskt och ideologiskt laddad strid, ofta mot externa hot som han associerar med andra länder eller globala organisationer.

Denna metaforik hjälper till att förstärka bilden av att miljöpolitiska åtgärder är något som hotar den amerikanska friheten och ekonomiska välstånd. Genom att använda krigsliknande termer kan Trump skapa en polarisering, där miljöskydd framstår som något som står i direkt konflikt med nationella intressen. Detta skapar en stark inramning av ideologiska motsättningar och bidrar till att dämpa den breda allmänhetens oro för miljön.

Det är också värt att notera att Trumps språkliga val inte bara påverkar politiska beslut, utan också den allmänna opinionen. Hans retorik kring miljöfrågor och klimatförändringar påverkar hur vanliga medborgare ser på dessa frågor. Genom att introducera tvivel om klimatförändringarnas vetenskapliga grund och samtidigt framställa åtgärder för att bekämpa dem som ekonomiskt skadliga, bidrar han till en förskjutning i hur miljökriser tolkas och bemöts. Trumps retorik fungerar som en barriär för att driva igenom breda förändringar i miljöpolitiken, samtidigt som den förstärker det ideologiska slitningen i det amerikanska samhället.

För att förstå Trumps politiska språk är det också avgörande att beakta hur han manipulerar populistiska och nationalistiska känslor. Genom att knyta samman patriotism och nationell stolthet med motstånd mot internationella klimatavtal, som Parisavtalet, förstärker han sitt budskap om att den amerikanska suveräniteten är hotad av globala miljöregler. Hans diskurs kring miljöfrågor blir därmed en del av hans bredare politiska projekt att återskapa och upprätthålla amerikansk dominans och självständighet på den internationella arenan.

I detta sammanhang är det också av vikt att notera hur Trump och hans administration har använt sitt maktutövande för att rulla tillbaka miljölagar och regler. Åtgärder som rör luft- och vattenföroreningar, vilda djur och offentliga marker har blivit ett fokus för politiska strider, där Trumps administration ofta tagit en mer exploaterande hållning gentemot naturresurser. Hans användning av metaforer kring detta kan kopplas till en marknadsliberal ideologi där naturresurser betraktas som något som ska nyttjas för ekonomisk tillväxt snarare än bevaras för framtida generationer.