Flera läkemedel som ursprungligen har utvecklats för att behandla andra sjukdomar, genomgår nu omprövning som möjliga behandlingar för filariasis och andra parasitära infektioner. Enligt senaste forskningen kan till exempel högdoserad rifampicin reducera behandlingstiden för human filariasis till så lite som 1-2 veckor. För närvarande pågår en fas II-klinisk studie för att undersöka effekten av högdos rifampicin vid behandling av onkocercias (Gokool et al., 2024). Dessa framsteg visar hur läkemedelsrepurponering kan erbjuda nya möjligheter att behandla parasitära sjukdomar, som hittills har varit svåra att behandla effektivt.

Läkemedelsrepurponering innebär att befintliga läkemedel, som har visat sig vara effektiva mot andra sjukdomar, nu används för att bekämpa parasiter som orsakar sjukdomar som filariasis, onkocercias, schistosomiasis och soil-transmitted helminthiases. En av de största fördelarna med denna strategi är att läkemedel som redan är godkända för användning på människor snabbt kan prövas för nya indikationsområden, vilket gör processen betydligt snabbare och billigare än att utveckla helt nya behandlingar från grunden.

Vid behandling av filariasis är det särskilt viktigt att läkemedel kan verka mot vuxna maskar, eller makrofilarier, eftersom de nuvarande förstahandsmedicinerna (ivermektin, diethylcarbamazin, albendazol) endast är effektiva mot larvstadierna (mikrofilarierna). Därför är läkemedel som flubendazol och oxbendazol, som är effektiva mot vuxna maskar, särskilt lovande. Flubendazol, som länge använts inom veterinärmedicin för att behandla gastrointestinala nematodinfektioner, har visat sig vara effektivt som makrofilaricid i prekliniska modeller (Geary et al., 2019). Nya formuleringar av flubendazol, som har hög oral biotillgänglighet, kan bli mer lämpliga för att behandla mänsklig filariasis.

Oxfendazol har också visat lovande resultat vid behandling av lymfatisk filariasis och onkocercias genom att effektivt döda makrofilarier utan att orsaka de negativa biverkningar som är förknippade med mikrofilariedödande läkemedel (Hübner et al., 2020). Pågående forskning försöker utveckla nya formuleringar och sätt att förbättra dessa läkemedels effektivitet.

Andra läkemedel, som emodepsid och auranofin, är också under utvärdering som direkt verkande makrofilaricider. Emodepsid, som är en del av klassen cyklooktadepsipeptider och vanligtvis används inom veterinärmedicin för att behandla parasitiska gastrointestinala nematoder, prövas nu i fas 2 kliniska studier för att behandla personer infekterade med Onchocerca volvulus (Pfarr et al., 2023). Auranofin, ett läkemedel som godkänts för behandling av reumatoid artrit, verkar genom att hämma glutations- och tioredoxiredoxaser, vilket gör att det effektivt dödar vuxna filariaskmaskar och andra parasiter som helminter och protozoer (Feng et al., 2020).

Vidare har genetiska studier möjliggjort identifieringen av nya mål för läkemedelsbehandling av filariasis. Ett intressant exempel är upptäckten av tRNA-syntetaser i helminter som infekterar människor. Halofuginon, ett antiprotozoiskt läkemedel, har visat sig vara en kraftfull hämmande substans för prolyl tRNA-syntetasen i Onchocerca volvulus, vilket gör det till ett lovande läkemedel för behandling av filariasis (Goel et al., 2019).

En annan lovande strategi är att använda läkemedel som riktar sig mot Wolbachia-bakterier, som lever i symbios med filariaskmaskar. Läkemedel som nilotinib, ett medel mot kronisk hepatit C, och paritaprevir, som används vid behandling av leukemi, har förutsagts hämma enzymer som är viktiga för Wolbachias biosyntes av hem, vilket gör dem till potentiella kandidater för repurponering som behandling av filariainfektioner (Kwarteng et al., 2021).

Inom området behandling av jordbundna helminthinfektioner, som också utgör ett betydande hälsoproblem globalt, pågår forskning på läkemedelsrepurponering. Traditionellt har albendazol och mebendazol varit förstahandsbehandlingar, men på grund av risk för utveckling av läkemedelsresistens och begränsad effektivitet undersöks nya alternativ. Oxantel pamoat, ett derivat av tetrahydropyrimidin som har använts inom veterinärmedicin, visade sig vara mycket effektivt mot Trichuris trichiura, men med begränsad effekt mot andra parasiter. Emodepsid, som visat sig effektivt mot nematoder i prekliniska studier, prövas nu för behandling av T. trichiura och hakmaskinfektioner i människa, och nya kliniska data bekräftar dess potential (Mrimi et al., 2023).

Genom att fortsätta utveckla och testa omrepurponerade läkemedel, kan vi öka tillgången på effektiva behandlingar mot parasitära infektioner, vilket är av stor vikt för att hantera globala hälsoproblem.

Hur kan läkemedelsomläggning och nanoteknik förbättra behandlingar för leishmaniasis?

Behandlingslinjer för leishmaniasis har länge inneburit användning av läkemedel som pentamidin, paromomycin, miltefosin och amfotericin B, som administreras parenteralt. Trots att dessa läkemedel har visat viss effektivitet, begränsas deras användning på grund av hög toxicitet och utveckling av resistens (Burza et al. 2018; Casadei et al. 2021; de Almeida et al. 2024). Detta har lett till ett ökat fokus på att hitta nya, kostnadseffektiva behandlingsstrategier. En lovande väg framåt är läkemedelsomläggning i kombination med användning av nanomaterial, en metod som uppmärksammats i flera internationella forskningsprojekt (Casadei et al. 2021).

En av de mest intressanta aspekterna av läkemedelsomläggning är att redan godkända läkemedel, som tidigare utvecklats för andra sjukdomar, kan ha potential för att behandla leishmaniasis. Ett exempel på detta är delamanid, ett läkemedel som ursprungligen utvecklades för att behandla multiresistent tuberkulos. Forskning har visat att delamanid också har visat lovande resultat mot den intracellulära amastigotaformen av parasiten, vilket öppnar upp för möjligheten att använda det för att behandla leishmaniasis (Antamaría-Aguirre et al. 2024). En utmaning som kvarstår är att förbättra läkemedlets biotillgänglighet och stabilitet, samt att säkerställa en långsam frisättning för att upprätthålla en terapeutisk effekt under en längre tid. Ett försök att åtgärda dessa problem har genomförts genom att kapsla in delamanid i fasta lipidnanopartiklar (NPs), vilket visat sig förbättra läkemedlets penetrationsförmåga genom huden och öka dess aktivitet mot amastigoterna (Santamaría-Aguirre et al. 2024).

Flera andra läkemedel har också testats i nya sammanhang genom läkemedelsomläggning. Imiquimod, ett topikalt kemoterapeutiskt medel som används för att behandla hudtumörer, har visat sig ha immunmodulerande effekter när det inkapslas i kationiska liposomer, en typ av nanopartiklar som kännetecknas av sin kliniska säkerhet, låga immunogenicitet och depoteffekt (Quer et al. 2012; Mehravaran et al. 2019). I forskningen av Mehravaran et al. (2019) framgår det att denna formulering kan inducera en cellulär immunrespons mot parasiten, vilket öppnar för möjligheten att använda imiquimod som en behandling för leishmaniasis. Ett annat intressant exempel är sertralin, ett antidepressivt medel som nu utvärderas för behandling av leishmaniasis. Eftersom sertralin i sin ursprungliga form har låg oral absorption och därmed begränsad effektivitet, har forskare utvecklat fosfatidylserinliposomer som effektivt transporterar sertralin till levern och mjälten hos infekterade möss (Romanelli et al. 2019). Denna teknik har visat sig kunna minska parasitnivåerna vid låga doser och tyder på att sertralin kan vara ett lovande alternativ för leishmaniasisbehandling.

Förutom humana läkemedel har även veterinärmedicinska produkter visat potential att behandla leishmaniasis. Ett exempel är kombinationen av buparvaquon, ett läkemedel som används för att behandla bövins theilerios, och negativt laddade nanolipomer. Denna kombination har visat sig ha immunmodulerande effekter på värdceller och effektivt eliminera parasiten vid låga doser i djurmodeller (Costa-Silva et al. 2017).

Trots de lovande resultaten från dessa studier står läkemedelsomläggning inför flera utmaningar. En av de största hinder är bristen på ekonomiska incitament för att forska på läkemedel som inte omfattas av patent eller regulatoriska skydd (Cha et al. 2018; Albuquerque et al. 2022; Mørch 2023). Därför behövs ökat samarbete mellan akademiska institutioner, läkemedelsindustrin och teknikföretag för att driva utvecklingen framåt. Initiativ har redan tagits för att stödja akademiska institutioner i att utföra inledande studier på etablerade läkemedel för nya indikationer, och positiva resultat från dessa studier kan leda till samarbeten som ökar chanserna för framgång (Cha et al. 2018; Albuquerque et al. 2022; Mørch 2023).

Det är också viktigt att nämna att användningen av nanoteknik kan bidra till att övervinna många av de problem som traditionella läkemedelsbehandlingar har. Nanomaterial erbjuder flera fördelar, som kontrollerad läkemedelsfrisättning, förbättrad biodistribution och farmakokinetik, samt riktad terapi. Detta gör att nanoteknik kan fungera som en plattform för snabb och kostnadseffektiv utveckling av nya behandlingsmetoder för olika sjukdomar, inklusive leishmaniasis. Det är värt att notera att även om många av de FDA-godkända nanomedicinska produkterna på marknaden, som Doxil och Abraxane, inte strikt följer definitionen av "läkemedelsomläggning", så demonstrerar de potentialen hos nanotekniken att förbättra terapeutiska resultat för etablerade läkemedel (Barenholz 2012; Ma och Mumper 2013).

Med tanke på dessa fördelar och det ökade samarbetet mellan olika aktörer inom forskningen, kan läkemedelsomläggning i kombination med nanoteknik potentiellt förändra hur vi behandlar leishmaniasis och andra svåra sjukdomar i framtiden.

Hur man planerar en perfekt RV-semester: Tips för en minnesvärd resa
Vad hände på Pike's Peak? En berättelse om ungdom, mod och öden i den vilda västern
Hur Robust Anpassningsbar Design Kan Förbättra Prestanda i Dynamiska Förhållanden
Hur Rasbaserad Väljarsupprimering Påverkar Demokratiska Val i USA
Hur kan vätgas spela en central roll i framtida energilagring och transport?