Hur påverkar medias roll i samhället vårt förtroende för nyheter? En granskning av journalistikens komplexa verklighet

Journalistiken, som en gång var en säkerhet för objektivitet och sanningsenlig rapportering, har idag ett utmanat förtroende från allmänheten. Detta gäller särskilt i en tid där frågor om fake news och statlig desinformation är ständigt närvarande. Historien om hur medieorganisationer ibland manipulerar och framställer nyheter för att passa vissa politiska narrativ är inget nytt, men det har blivit allt mer uppenbart. Ett exempel på detta är det ikoniska ögonblicket när Saddam Husseins staty fälldes på Firdos Square i Bagdad 2003. Det var en stark symbol för USA:s seger, men när bilderna började analyseras närmare framkom det att verkligheten inte var så dramatisk som det först verkade. Det var inte massor av människor som samlades runt statyn, utan ett fåtal – mestadels journalister, amerikanska soldater och kurder som transporterats dit av den amerikanska militären. Detta exempel på hur bilder kan manipuleras för att återspegla en viss politisk vinkel, visar hur media ofta kan vara en del av ett större narrativ som främjar en viss maktstruktur.

Frågan om medias ansvar och deras inblandning i den nuvarande förtroendekrisen är komplex. Enligt vissa kritiker, som Natalie Fenton, är journalister själva medansvariga för att ha skapat den situation vi står inför idag. Medier har varit med och förstärkt den kris av misstroende som genomsyrar samhället, särskilt i en tid där den politiska debatten ofta förs genom sociala medier och där "fake news" är ett begrepp som har blivit ett sätt att underminera journalistikens trovärdighet. Men även om medias roll som förmedlare av information är problematisk i dagens värld, är det också ett faktum att den politiska och sociala maktstrukturen spelar en central roll i hur information sprids och tolkas.

Det är också tydligt att journalistikens metodologi påverkas av den bakgrund och erfarenhet som varje journalist har. Många gånger kommer journalister från starka, väletablerade nyhetsorganisationer som BBC eller Reuters, där det finns en djupt rotad kultur av objektivitet och noggrannhet. Men även inom dessa organisationer, där det finns strikta etiska riktlinjer, kan den underliggande journalistiska praktiken påverkas av externa krafter – politiska tryck eller kommersiella intressen som kan påverka hur nyheter väljs och rapporteras. Detta påverkar journalistens förhållande till både fakta och det sätt på vilket de rapporteras, vilket innebär att även den mest erfarna journalisten måste vara medveten om den egna rollens potentiella påverkan på hur nyheterna presenteras.

Det är här frågan om medias framtid kommer in i bilden. Hur ska journalistiken utvecklas för att återvinna förtroendet hos allmänheten? En viktig aspekt är att förstå att det inte handlar om att återgå till en tid när medierna var mer eller mindre objektiva i sitt rapporterande, utan att hitta nya vägar att rapportera på som erkänner och adresserar de brister som finns i dagens medielandskap. Det handlar om att erkänna att journalismen inte är immun mot maktens spel och att den ibland spelar en roll i att skapa och underhålla vissa politiska och sociala narrativ.

För att göra detta måste journalister inte bara fokusera på själva innehållet de producerar utan också på hur de arbetar med sina källor, vilket innebär att den metoder och teoretiska ramar de använder för sin forskning och rapportering måste ifrågasättas och utvecklas. En metod som kombinerar empirisk data med en djupare förståelse av den sociala och kulturella kontexten kan hjälpa till att ge nyanserade perspektiv på de berättelser som berättas.

Hur kan kritisk medieläskunnighet forma framtiden?

I en värld där information sprids snabbare än någonsin, och där manipulation och desinformation hotar demokratin, blir förståelsen för kritisk medieläskunnighet en nödvändig förutsättning för att skydda mänskliga värden och stärka det offentliga samtalet. Denna kunskap handlar inte enbart om att känna igen falsk information, utan om att förhindra att medielandskapets dynamik utnyttjas för att styra individers och gruppers beteende mot specifika mål. En sådan förståelse kan ses som ett slags exorcism av de "anti-mänskliga demoner" som redan är i arbete i dagens digitala värld, samtidigt som den fungerar som en preventiv "vitamininjektion" för att skydda oss från framtida hot.

Paul Mason, i sin bok Clear Bright Future (2019), belyser en liknande vision. Han är optimistisk och ser en väg framåt som förenar teknologi med en social medvetenhet som kan befria oss från arbete, okunskap och sjukdomar – men bara om teknologin förblir under vår kontroll. Han förespråkar en "mikronivåresistens", där vi vägrar att följa de kapitalistiska marknadens normer och därigenom återupptäcker den kollektivistiska kraften hos människan. Det är en strategi som påminner om arbetarrörelsens pionjärer under 1800-talet, där en gemensam kamp för frihet och rättvisa kunde omforma samhället.

Det är dock viktigt att förstå att kunskap inte är en isolerad mänsklig praktik. Kunskap, i dess djupare mening, handlar om en del av världen som gör sig begriplig för en annan del. Vi lär oss inte genom att stå utanför världen och objektivt observera den, utan för att vi själva är en del av världen. Denna förståelse för kunskapens relation till verkligheten innebär att vi inte kan dela upp epistemologi (kunskapsteori) från ontologi (läran om varandet). Därför kan det vara mer produktivt att tänka på begreppet "onto-epistemologi", som handlar om de processer genom vilka vi lär oss om och i världen.

Denna syn på kunskap och dess relation till verkligheten förbinds med diskussionen om "Media Studies After the Media" och den kritik som riktas mot den traditionella förståelsen av media som en central enhet i vår kultur. I stället för att lägga till fler element i den humanistiska projektet, borde vi börja förstå konstruktionen av "det mänskliga" som något som är förhållandevis laddat med dominanta och ofta exkluderande sätt att vara människa. Detta reflekteras bland annat i Judith Butlers arbete om genus och hur kön är något som ständigt performeras och omförhandlas snarare än något fast och statiskt.

I ett vidare perspektiv handlar post-humanismen om att förstå människan som en dynamisk och fluid agent i stället för en fast kategori. Det innebär också att de gränser som dras mellan människa och icke-människa inte är absolut, utan alltid är förhandlade och i ständig förändring. När vi applicerar dessa tankar på kritisk medieläskunnighet, ser vi att det inte bara handlar om att förstå mediers innehåll, utan också om att förstå de material-discursiva relationerna som medier skapar och reproducerar. Genom att erkänna dessa relationer kan vi börja omforma vår förståelse för hur vi interagerar med och genom media.

Mediekompetens är inte längre en fråga om att bara lära sig hur man läser en tidning eller använder en dator. Den handlar om att förstå de dolda mekanismerna bakom medieproduktionen och de krafter som formar det samhälle vi lever i. Därför är det av yttersta vikt att utveckla en form av medieläskunnighet som är medveten om de teknologiska, politiska och ekonomiska strukturer som styr vårt informationsflöde.

För att på allvar förstå medieläskunnighet måste vi gå bortom ytan av information och börja analysera de krafter som påverkar hur vi får tillgång till och tolkar den informationen. Det handlar om att lära sig känna igen och motverka manipulation, att identifiera vilka krafter som ligger bakom de berättelser som sprids och att utveckla förmågan att tänka kritiskt om de medier vi interagerar med. För att göra detta krävs en förståelse för både de materiella och diskursiva aspekterna av medierna, och för hur de samverkar i att skapa och reproducera maktrelationer.

Hur skolbibliotek och mediekunskap kan bemöta desinformation och falska nyheter

I en värld där informationen flödar snabbare än någonsin, har förmågan att kritiskt granska och förstå meddelandens ursprung och syfte blivit allt viktigare. Begreppet informationskompetens, som handlar om att förstå, analysera och utvärdera information, har blivit en grundläggande färdighet för elever som strävar efter att inte bara ta till sig fakta utan också förstå djupet bakom dem. Denna förmåga att "läsa mellan raderna" är en av de mest centrala komponenterna i ett utbildningssystem som strävar efter att ge unga människor de verktyg de behöver för att navigera i en informationsrik värld.

Det är här skolbibliotekens roll kommer in. Skolbibliotek är inte bara rum för att låna böcker eller läsa; de är också plattformar för att utveckla kritiska tänkande färdigheter. Genom att erbjuda utrymme för att granska och reflektera över information, både från traditionella och digitala källor, ger biblioteken eleverna möjlighet att förstå källans pålitlighet, identifiera potentiell partiskhet och sätta informationen i ett bredare sammanhang. Denna process av medvetenhet om informationens ursprung är avgörande när man ska hantera det ökande problemet med desinformation och falska nyheter.

Men trots de tydliga fördelarna med att stärka skolbibliotekens roll i utbildningen, är verkligheten en annan. Media Studies, som ämnet som skulle kunna förena dessa färdigheter, är inte obligatoriskt i många skolor. Det anses ofta vara ett "lätt" ämne och ses inte som en central del av utbildningen. Skolbibliotekens roll, trots deras bevisade positiva inverkan på både utbildning och psykiskt välmående, är ofta undervärderad, vilket gör att deras potential för att bemöta frågor som desinformation inte fullt ut realiseras.

Det handlar inte bara om att ha tillgång till information, utan om att kunna sortera den, analysera dess värde och förstå dess konsekvenser. Lärare, föräldrar och skolbibliotekarier måste arbeta tillsammans för att integrera denna form av kritiskt tänkande i undervisningen. Därmed kan inte bara elevernas faktakunskaper förbättras, utan även deras förmåga att ifrågasätta och resonera kring informationen de möter dagligen.

Skolbibliotek kan fungera som en katalysator för denna typ av undervisning. Genom att samarbeta med lärare kan bibliotekarier hjälpa till att utforma undervisning som inte bara fokuserar på innehållets yta – vad och hur – utan också på dess djupare dimensioner. Vad är källan? Vilken grad av auktoritet har den? Finns det en partiskhet eller en agenda bakom informationen? Dessa är frågor som, om de tas på allvar, hjälper eleverna att utveckla en mer sofistikerad förståelse av världen runt dem.

Dessutom, när informationen hela tiden förändras och när nyheter och sociala medier har blivit en central del av unga människors liv, blir skolbibliotekens roll ännu mer kritisk. För att kunna stå emot den flod av desinformation som ständigt finns närvarande, behöver eleverna verktyg för att identifiera och värdera de källor de möter. De måste också förstå de bakomliggande mekanismerna: Hur kan en viss typ av information spridas, och varför? Vad betyder det för oss som samhälle?

Ett centralt perspektiv är att informationskompetens inte bara handlar om tekniska färdigheter för att hitta information, utan också om att kunna förstå de historiska och politiska sammanhang som kan påverka hur information produceras och sprids. Att studera hur media har manipulerats genom tiderna ger insikt i de krafter som driver dagens desinformation och varför vi ser en sådan utbredning av falska nyheter. Historiska exempel, som hur politiska ledare genom tiderna har använt media för att framställa en partisk bild av verkligheten, belyser att fenomenet inte är nytt, men att teknologins utveckling har gjort det mer omfattande.

Så medan skolbibliotekens roll i utbildningen är avgörande för att utveckla kritiskt tänkande och informationskompetens, är det också nödvändigt att förstå att desinformation och mediebevakning inte bara är en produkt av dagens digitala samhälle. Dessa fenomen har rötter i historia och politik som vi måste känna till för att kunna skapa en mer informerad och kritisk generation.

Hur kan medieutbildning skydda demokratin i en tid av "fake news"?

Friedrich Fukuyama föreslog i sin berömda bok The End of History att vi var på väg att nå en slutpunkt i mänsklig civilisation, där liberal demokrati skulle bli den dominerande och enda politiska systemet. Även om hans teori om historiens slut kan verka förlegad i ljuset av dagens politiska osäkerheter, lyfter han ändå fram ett viktigt tema som inte har förlorat sin relevans – behovet av att bevara och skydda demokratin. En sådan skyddsmekanism är en medborgarutbildning som inkluderar en djupare förståelse av medier, deras makt och inflytande.

I detta sammanhang blir medieutbildning inte bara en teknisk färdighet utan också en demokratisk övning. Media Studies, som akademiskt ämne, erbjuder både en plats för att förstå mediers roll i samhället och ett verktyg för att motverka de negativa effekterna av desinformation. Ändå har ämnet i många länder, som Storbritannien, blivit marginaliserat, vilket gör det svårare att skapa en kritisk mediekultur där medborgare är utrustade att navigera i det komplexa informationslandskapet.

Enligt David Robson, författaren till The Intelligence Trap, utformas desinformation på ett sätt som omgår våra kritiska förmågor och riktar sig direkt mot våra kognitiva preferenser och biaser. Människor tenderar att tro på information som bekräftar deras egna åsikter, och det är här utbildningen spelar en avgörande roll. Att förstå hur vi reagerar på information och utveckla strategier för att kritiskt granska medier är en nödvändig färdighet som bör läras ut redan i skolorna.

Trots dessa insikter är det fortfarande många som inte ser media och medieutbildning som centrala för en hållbar demokratisk utveckling. När människor utsätts för ständiga flöden av "fake news" och algoritmstyrd information, riskerar de att förlora förmågan att tänka kritiskt. Media Studies, som ämne, kan vara lösningen på detta problem. Genom att ge människor de verktyg de behöver för att analysera, förstå och producera medier kan vi inte bara skydda dem från desinformation utan också stärka demokratins grundvalar.

Medieutbildning fungerar som ett "lim" i samhället, en samlande kraft som gör det möjligt för människor att samarbeta, analysera och skapa medier på ett medvetet sätt. Denna form av utbildning är inte bara en akademisk disciplin utan en livskompetens som skapar medvetna och ansvarstagande medborgare. Genom att förstå mediernas kraft kan individer bli mer aktiva och ansvarsfulla deltagare i det offentliga samtalet, något som är avgörande för att upprätthålla ett demokratiskt samhälle.

I slutändan handlar det om att inte bara utbilda människor om "hur" man använder medier utan också om att hjälpa dem förstå "varför" medier är så inflytelserika och hur de kan påverka våra liv och våra samhällen. Medieutbildning är en grundläggande pelare för frihet, för att skydda demokratiska värden och för att ge människor möjlighet att agera som medvetna, kritiska medborgare i en digitaliserad värld.