De halvdjurslika, halvhumanistiska figurerna i bushmännens mytologi speglade en värld där djur en gång hade liknat människor eller där djur hade förvandlats till människor. Dessa myter var en del av deras förståelse av världen och deras religiösa liv. I bushmännens tro existerade ett efterliv, men de var djupt rädda för de avlidna. Deras ritualer kring döden var speciellt utformade för att hantera denna rädsla och för att begrava de döda i marken på ett respektfullt sätt. Däremot fanns det ingen kult kring förfäderna, som man fann bland andra mer avancerade afrikanska folkstammar.

En av de mest framträdande aspekterna av bushmännens tro var jakten, som hade en central plats i deras religion. Jaktguden var viktig för att säkerställa framgång i jakt, och de bad till solen, månen och stjärnorna för att få hjälp. De riktade sina böner till övernaturliga väsen som troddes påverka jaktlyckan. Ett exempel på en sådan bön är följande:

"Åh, Måne! Där högt uppe, hjälp mig att döda en gazell i morgon. Låt mig äta köttet från gazellen. Hjälp mig att skjuta gazellen med min pil. Låt mig äta mig mätt på köttet från gazellen. Hjälp mig fylla min mage i natt. Hjälp mig fylla min mage. Åh, Måne! Där högt uppe! Jag gräver i marken efter myror. Låt mig äta."

Bönen speglar bushmännens förhållande till naturen och deras tro på övernaturliga krafter som formade deras vardag. Förutom månen fanns det andra väsen som blev föremål för bön, inklusive gräshoppan, som också ansågs vara ett mäktigt väsen. Denna gräshoppa kallades 'Ngo eller 'Cagn, vilket betyder Gentleman. För bushmännen var gräshoppan inte bara en vanlig insekt, utan den hade också övernaturliga egenskaper. Den var knuten till en osynlig, himmelsk ande som också kallades 'Cagn och ansågs vara skaparen av jorden och människorna. Denna himmelska varelse var en kulturhjälte, en demiurg och troligtvis en tidigare totem.

Det är också viktigt att notera att bushmännens religiösa uppfattningar inte var unika för deras folk. En annan grupp av primitiva stammar, pygméerna, som levde i små bosättningar kring Kongoflodens bassäng i Centralafrika, hade liknande föreställningar om andevärldens inflytande på deras liv. Trots att de var en liten och relativt isolerad befolkning, delade de samma behov av att förhålla sig till den omgivande världen och dess andliga krafter. Deras syn på livet och döden, och deras sätt att organisera sina rituella handlingar, reflekterade en tro på att världen var i ständig förändring och att mänsklig överlevnad var starkt beroende av att upprätthålla en balans med naturen och de övernaturliga krafterna.

För att förstå bushmännens religion och mytologi måste man också ta i beaktande att deras syn på världen inte enbart var formad av det materiella och fysiska, utan också av ett komplext nät av andliga föreställningar. Dessa trosuppfattningar var inte bara grundläggande för deras religiösa liv, utan även för deras samhälleliga strukturer och vardagliga aktiviteter. Jakt, mat och död var ständigt närvarande i deras medvetande, och de övernaturliga väsendena var aktiva krafter som påverkade deras liv på varje nivå.

Detta perspektiv på religion och tro är centralt för att förstå hur de tidiga samhällena förhöll sig till sina omvärldar, både fysiskt och spirituellt. Vad som kan vara av betydelse för läsaren är att förstå att för dessa folk var religionen inte en avskild sfär, utan något som genomträngde hela deras existens, från det dagliga livet till deras existentiella frågor om död och efterliv.

Hur de Slaviska Folkens Andliga Tradi­tioner Har Bevarats Genom Tiderna

De slaviska folkens förhållande till döden och förfäderna har alltid varit en grundläggande aspekt av deras religiösa och kulturella liv. En av de mest framträdande traditionerna, särskilt bland byelorussiska bönder, är den årliga högtiden till minne av de avlidna förfäderna. Detta firades ofta på hösten, där förberedelser som noggrant husstädning och tillredning av speciella rituella maträtter var centrala moment. Under denna festmåltid bjöd man in de avlidna förfäderna att delta, och festen blev en stor social och religiös händelse.

I Serbien och Bulgarien uppvisas en liknande respekt för de döda, men i form av en ceremoni vid kyrkogårdar. Där bär man med sig mat och dryck som sedan konsumeras på plats, medan resterna lämnas åt de döda. Enligt traditionen har detta firande sin grund i en förhistorisk familjefamiljeförmåga, där helgandet av förfäderna var förknippat med en ursprunglig familj-gemenskap. Denna form av firande, där man hedrade en specifik familjehelgon, är ett levande exempel på de gamla klantraditionerna och bevarar minnet av en tid då familjeguden var en central figur.

En annan aspekt av den slaviska andliga världen är existensen av den inhemska guden, en osynlig beskyddare av familjen, som fortfarande bevaras bland östra slaver. Denna gud, ofta associerad med ugnar eller dörrtrösklar i hemmet, övervakar hushållets välbefinnande och bestraffar lathet eller vårdslöshet. Han ser efter djuren och kan till och med förhindra eller orsaka död om han ogillar något i sitt hem, till exempel en häst. Denna gud kan ofta uppträda i form av en gammal man, en avliden familjeförsörjare eller till och med en levande person. Detta förblivande av den patriarkala livsstilen har bevarats som en koppling mellan människan och naturen, vilket syns tydligt i många östra slaviska samhällen.

Vid sidan av de familjära kulten fanns också mer samhälleliga riter och tro kopplade till jordbruket. Slaverna behöll många överlevande jordbrukstraditioner som kopplade magiska ritualer till årets viktigaste skördetider. Dessa ritualer blev så småningom integrerade med de kristna högtiderna och firades i samband med vintersolståndet, påsken, sommarsolståndet och skördefester. Ursprungligen var dessa helger magiska festligheter, men de utvecklades till de agrarbaserade fester som vi känner som dagens kristna helgdagar.

Det är också viktigt att förstå att de slaviska folken hade en mycket specifik syn på döden och den "orena" döda. Till skillnad från de vördnad som visades för förfäderna, var de döda som ansågs vara "orena" föremål för rädsla. Dessa personer hade ofta dött under ovanliga eller skrämmande omständigheter, som olyckor eller som offer för sorcerer. För att hindra de döda från att orsaka skada för de levande, utfördes olika riter, som att spika fast liket för att hindra det från att resa sig från graven. Den största rädslan låg inte i själen eller anden utan i själva kroppen som man trodde hade förmågan att återuppstå och orsaka förödelse, som exempelvis torka eller storm.

När vi talar om de gamla slaviska gudarna är det viktigt att notera att det fanns många som relaterade till naturens krafter. Svarog, Dazhdbog och Khors var solgudar som representerade värme och livskraft, medan Veles var skyddsgud för boskap. I denna tro levde människans relation till naturen i varje ritual och firande, och även de västerländska slavernas andliga system hade liknande naturgudar. En särskilt intressant gestalt i detta sammanhang är Mokosh, den enda kvinnliga guden i den östra slaviska pantheonen, som var beskyddare av kvinnliga arbetsuppgifter som vävning och spinning.

Efter kristendomens införande förändrades synen på dessa gamla gudar. De blev för många av de slaviska folken en del av den nya religiösa förståelsen, och de gamla tron och gudar omformades gradvis till de helgondyrkan som idag ses i vissa slaviska kristna traditioner. Förändringen var en naturlig följd av utvecklingen av feodala samhällssystem som kristendomens hierarkiska struktur och prästerliga inflytande passade bättre för. Detta skedde långsamt, med vissa förnimmelser av de gamla gudarna, särskilt i de östra slaviska samhällena, medan de västra slavernas övergång var något snabbare.

Dessa gamla trosuppfattningar och andliga traditioner är viktiga för att förstå den slaviska kulturella och religiösa utvecklingen. De visar på en djup samhörighet med naturen och förfäderna, samt på en strävan att förklara och påverka världens mysterier genom magi och rituella handlingar. Att bevara dessa kunskaper ger inte bara en inblick i det förflutna utan påminner oss också om de universella teman som ligger till grund för alla mänskliga civilisationer: livet, döden och det eviga sökandet efter mening.

Hur utvecklades den indiska religionen under bramanismens tid?

Indien under bramanismens tid kännetecknas av en förändrad religiös struktur, där nya filosofiska system och andliga riktningar växte fram som en reaktion på de sociala och kulturella förändringarna inom det indiska samhället. Ett av de mest inflytelserika systemen var Yoga, som utvecklades under denna period. Yoga, som är en asketisk lära, fokuserade på att använda praktiska metoder för att uppnå självförbättring genom andningstekniker och specifika regler för det fysiska och moraliska livet. Målet var att rena kroppen och att nå andlig förfulländning genom disciplin och fysisk träning. Dessa metoder, även om de är starkt kopplade till ett religiöst förhållningssätt, är grundläggande för senare utveckling av indisk spiritualitet och har haft en varaktig påverkan på hinduismen.

Under denna tid utvecklades också andra filosofiska skolor och religiösa inriktningar, såsom Lokayata, som förkastade existensen av gudar och fokuserade på att förstå världen som en kombination av de fyra materiella elementen. Dessa strömningar återspeglar det ökande antalet religiösa och filosofiska motsättningar som började växa fram, och var ofta kopplade till samhälleliga förändringar och protester mot det etablerade systemet.

En viktig aspekt av bramanismen var att det var starkt förknippat med den kastsystem som präglade det indiska samhället. Brahmanerna, som var den lärda och religiösa eliten, behöll makten genom sina kunskaper om de heliga texterna, de vediska skrifterna. Denna elitiska religion var mycket stängd och utgjorde ett hinder för folkets deltagande i religiösa handlingar. För att möta denna utmaning och för att konkurrera med de växande religiösa strömningarna som buddhism och jainism, började bramanismen genomgå en förändring.

En av de mest betydande förändringarna var att det religiösa livet blev mer tillgängligt för folket. De första templen i Indien byggdes under denna period och var till för att vara öppna för allmänheten, en direkt reaktion på buddhismens och jainismens mer folkorienterade religiösa strukturer. Templen, som ursprungligen var buddhistiska, började imitera buddhismens monumentalitet och inre rituella inrättningar. Stora statyer av gudar uppfördes, och de blev en del av de processioner som nu blev en viktig del av det religiösa livet.

En annan viktig förändring under bramanismens utveckling var förändringen av gudsbegreppet. De tidigare vördade himmelsgudarna, som endast var tillgängliga för de lärda brahmanerna, började ersättas med gudar som var närmare folket. Dessa nya gudar, som Krishna och Rama, blev populära räddare av människor och ikoner för pietet och andlig upplysning. Denna demokratisering av gudar innebar att nya gudsbilder och -myter skapades för att göra gudarna mer närvarande och för att underlätta för människor att identifiera sig med dem.

Både jainism och buddhism var motståndare till det etablerade kastsystemet och betonade att människor kunde lindra sitt lidande genom egna ansträngningar, utan att vara bundna av sociala hierarkier. Jainism, med sin stränga asketism och sin filosofi om världens ondska, var en mycket mer restriktiv tro, där till och med små levande varelser ansågs förtjäna skydd, vilket ledde till extremt strikta levnadsregler. Buddhism, som hade en liknande syn på karma och återfödelse, var något mer flexibel och lättare att följa för folk i allmänhet. Buddhismens spridning i Indien var stor, och den blev så småningom statens religion under vissa dynastier som Mauryadynastin.

I takt med att dessa nya religiösa riktningar utmanade bramanismens dominans, såg den hinduistiska traditionen en förnyelse av sina religiösa praktiker. För att hålla sitt grepp om folket och upprätthålla kastsystemets styrka, anpassade bramanismen sig genom att öppna upp för nya religiösa och sociala praktiker. Religiösa ledare, eller gurus, fick en mer central roll i människors religiösa liv. Deras auktoritet var så stor att deras ord betraktades som heliga lagar av deras följare, och gurus blev de primära lärarna för människorna, i kontrast till de tidigare prästerna som var mer fokuserade på rituella handlingar och lärande av de vediska texterna.

Samtidigt började det utvecklas en mängd sekter baserade på dyrkan av räddargudar och lokala gudar. Dessa sekter reflekterade en diversifiering av den indiska religionen, där olika kaster, yrken och geografiska områden hade sina egna gudar att tillbe. Denna utveckling ledde till att hinduismen blev en religion som präglades av en mycket större grad av pluralism och mångfald än tidigare. Det fanns nu många olika vägar till andlig förverkligande, och var och en av dessa vägar var lika giltig för den troende.

Det är också viktigt att förstå att den indiska religionen inte var en statisk kraft utan en dynamisk och ständigt förändrande aspekt av det indiska samhället. I många fall, särskilt inom den lokala dyrkan av djur och naturen, kan vi se överlevnader från de pre-ariska, totemiska religionerna. Djur som elefanter, apor och ormar fick en central plats i hinduismens symbolik och teologi. Dessa totemiska och animistiska inslag blev en viktig del av den indiska religiösa traditionen och deras betydelse fortsätter än idag.

Hur Australiens ursprungsbefolkning förhöll sig till magi och tro

Australiens ursprungsbefolkning misstänkte ofta att någon var involverad i trolldom, men de tillämpade sällan denna form av magi. Det fanns flera anledningar till detta. För det första kunde ritualer för trolldom vara farliga för den som utförde dem, eftersom den som bara misstänktes vara en trollkunnig person ofta riskerade hämnd från anhöriga. Majoriteten av stammarna hade inte någon särskild yrkesgrupp som sysslade med svart magi. Istället ansåg man att alla hade möjlighet att utföra en förbannelse, oftast mot någon från en fiendestam. Konflikterna mellan stammar var därför den främsta orsaken till den superstition som förknippades med svart magi, vilket i sin tur fördjupade de mellantribala motsättningarna och fiendskapen.

Trots dessa föreställningar hade australiensarna väl utvecklade former av medicinalmagiska metoder, som grundade sig i folkmedicin. De var mycket kunniga när det kom till användningen av olika örter, att lägga omslag, ge massage, utföra blodlåtning, behandla sår och laga ben. Dessa metoder var tillgängliga för alla, men var inte alltid effektiva. Därför vände sig de mer vidskepliga till professionella medicinmän som ofta använde magi, exempelvis genom att suga ut en "imaginary stone" eller "kristall" från patientens kropp, samt försöka påverka hans psyke genom blickar och rörelser. Återhämtningen tillskrevs ofta de magiska krafterna hos medicinmannen.

I kontrast till dessa medicinmän fanns det shamanska element i vissa stammar. Medan medicinmannen använde magi för att bota sina patienter, användes i shamanismen andliga krafter. Shamanen ansågs vara utsedd av andarna, som styrde vem som skulle bli shaman. Shamanismen var en religiös form som utvecklades när det traditionella stamssamhället började förfalla, vilket gjorde att australiensarna befann sig på en tidig nivå av denna utveckling.

Medicininmän och shamaner var även kända som regnmänniskor, men inte överallt. I kulturer baserade på jakt hade denna form av magi inte någon stor betydelse i deras religiösa system. Det var först i den torra klimatet i centrala Australien som detta slag av magi spelade en viktigare roll.

Magin relaterad till kön och kärlek var för australiensarna mycket enkel. Ungdomar bar smycken som de trodde hade magisk inverkan på kvinnor och som skulle framkalla deras uppmärksamhet. Ett besvärjelse uttalades över smycket, och detta exempel visar på hur kärleksmagi uppstod – som enkla metoder för att uppvakta någon troddes ha magisk effekt.

Forskare har ofta hävdat att all religion bland australiensarna var ett manligt domän, och att kvinnor hölls borta från religiösa ceremonier. Nästan alla religiösa riter som antropologer har beskrivit involverade bara män, och de trosföreställningar som var kopplade till dessa ritualer var i stor utsträckning otillgängliga för kvinnor. Denna slutsats ledde till uppfattningen att kvinnor inte hade samma status i samhället som männen. Nyligen forskning har emellertid visat att denna bild inte är helt korrekt. Den könsbaserade och åldersbaserade stratifieringen i australiensiska samhällen påverkade riter och tro, och under de senaste decennierna – kanske till och med århundradena – har australiensiska samhällen genomgått en övergång från matrilinealitet till patrilinealitet. Detta har lett till att män i stor utsträckning ersatt kvinnor i de religiösa riterna. Dock berättar många myter och legender om en tid då kvinnor var aktiva och ibland även dominerande i religiösa ceremonier. Till denna dag existerar både manliga och kvinnliga kulter, även om kvinnliga kulter är mindre kända – delvis på grund av att de flesta antropologer var män, vilket gjorde det svårt att få insikt om kvinnliga riter som män inte fick delta i.

En särskild grupp av religiösa riter och trosföreställningar var kopplade till begravningskulten. De olika sätt som australiensarna begravde sina döda på varierade. Ibland lades kroppen i jorden i en utsträckt eller krökt position, och ibland band man fast den eller till och med förstörde kroppen. Några stammar, exempelvis i söder, hade den enklaste metoden: de lämnade kroppen vid lägerelden och hela gruppen gav sig iväg till ett annat område. De australiensiska trosföreställningarna om livet efter döden är vagt formulerade. Vissa stammar trodde att den döde vandrade på jorden, medan andra trodde att själen for norrut eller till himlen. Det fanns också de som ansåg att själen dog strax efter kroppen.

Australiensarna hade en rik, om än primitiv, mytologi. En del av dessa myter var heliga totemmyter, men det fanns också många andra, mest om djur och himlakroppar. Dessa myter betraktades inte som heliga och var inte direkt kopplade till religion. Däremot är det detta som gör dem intressanta för en religiös historiker. De visar på den enkla nyfikenheten hos det mänskliga sinnet – ett naivt försök att förklara olika fenomen genom att personifiera dem. Ett stort antal myter förklarar på ett naivt sätt vissa djurens specifika drag. Många myter handlar också om solen, som i vissa berättelser skildras som en kvinna som en gång levde på jorden, medan månen personifieras som en man; om floder och eld. Särskilt intressanta är de myter som handlar om kulturhjältar – mytiska figurer som tros ha introducerat vissa seder eller kulturella fördelar, såsom upptäckten av eld, etableringen av äktenskapsregler eller initiering. Dessa kulturhjältar skildras ofta som halv-djur, halv-människa. Endast när myterna är kopplade till religiösa riter blir de en del av religionen.

Endtext

Hur utvecklades de grekiska gudarnas kult och deras ursprung?

Temiskulten utvecklades i Mindre Asien (där det främsta templet låg i Efesos), där Artemis var vördad som beskyddare av fruktbarheten. Det var först senare som hennes dyrkan spreds till Grekland. En annan åsikt är att Artemis-kulten i Mindre Asien kom dit från Grekland, specifikt från Arkadien, där hon ursprungligen var en lokal gudinna och väktare av björnjakt. I arkadisk mytologi och ikonografi framställs Artemis som en jungfrulig jaktgudinna, ofta avbildad tillsammans med en hjort. Denna förbindelse mellan Artemis och hjorten är snarare en mytologisk konstruktion och återfinns inte i de ursprungliga religiösa trosuppfattningarna eller kulten.

Apollo, en framstående gud inom grekisk mytologi och religion, är en extremt komplex och oklar figur. Hans historia var tydligen nära förknippad med Artemis historia. I klassisk mytologi framställdes de båda som syskon, barn till Leto och Zeus. Vissa forskare menar att Apollo, liksom Artemis, var en gammal arkadisk gud, beskyddare av herdar, men de flesta anser att han hade sitt ursprung i Mindre Asien. Detta är den mest troliga teorin, även om Apollos kult under den klassiska eran sammanblandades med många rent grekiska kultformer. I Homeros episka dikter framställdes Apollo, liksom Artemis, som en fiende till akajerna och en väktare för trojanerna. Han nämns inte i några mykenska inskriptioner. Senare fördes Apollos kult till Grekland, förmodligen av jonierna. Ett av hans mest kända helgedomar låg på ön Delos, och ett annat av hans stora kultcentrum under den klassiska perioden var Delfi, där det berömda oraklet fanns.

Under den klassiska perioden var Apollo en av de mest populära gudarna i Grekland, trots hans barbariska ursprung, vilket till slut glömdes bort. Många forskare ser honom som en symbol för den hellenistiska nationella anden. Över femtio tempel byggdes för honom i olika regioner, och han tillskrevs en mängd olika funktioner. Hans främsta funktion var att förutsäga framtiden, genom oraklet i Delfi; han var även skyddshelgon för konst och vetenskap – Apollo Musagetes, ledare för de nio muserna, eller Apollo Citharoedus, han som spelade kithara (ett musikinstrument som han ofta framställdes med). Apollo var också en läkegud, en rival till Asklepios på detta område, och hade ett särskilt namn, Paeon. Han förknippades med rening och renhet, vilket relaterades till myten om Apollos silverbåge, samt med ljus och ordning i världen. Apollos förhållande till solen förklarades först senare i filosofiska spekulationer.

Asklepios, läkeguden, var en enklare figur som utvecklades helt i Grekland. Till en början var han en lokal gud i Epidauria men blev senare en av de mest kända gudarna i Grekland. Under det andra århundradet e.Kr. fanns det åtminstone trettioåtta tempel till Asklepios i olika delar av Grekland, nästan lika många som till Zeus. Pan, herdeguden som hade sitt ursprung i Arkadien, var också en lokal gud.

Aphrodite, däremot, hade sitt ursprung i öst. Under den mykenska eran finns inga spår av hennes namn. Enligt Homeros kämpade hon på trojanernas sida mot akajerna. Hennes namn var ett epitet kopplat till myten om hennes födelse ur havsskum. Homer kallade henne "Kypria", efter det gamla kultcentret på ön Cypern, där hennes dyrkan var stark. Den mytologiska förbindelsen med den österländska (semitiska) guden Adonis bekräftar att hon var en gudinna för fruktbarhet i Mindre Asien. I Grekland blev Aphrodite gudinnan för skönhet, kärlek och den idealiserade personifieringen av kvinnlighet. I mytologin gjorde Aphrodite Eros (Kärlek) till sin son, en ung gud som personifierade själva kärleken.

I Grekland blev Ares, guden för krig, en mer framträdande figur efter att ha lånats från thrakierna så tidigt som under Homeros era, där han också var fiende till akajerna. Guden Hephaestus, som personifierade eld och smedkonst, var en annan viktig figur, även om hans kult inte var särskilt utbredd i Grekland. Hestia, som personifierade elden i hemmet, var en gudinna för familjens härd. Hermes, ursprungligen personifikationen av stenhögar och stenar som vägskyltar, blev senare en gud av handel och budbärare för gudarna samt ledare för de döda till Hades.

Zeus, den högsta guden bland olympierna, var den mest komplexa figuren i den grekiska pantheonen. Han hade drag av flera olika lokala gudar. Det fanns flera kultcentra för Zeus, där de mest framstående låg på Kreta och i Thessalien. Myterna om hans födelse på Kreta och hans koppling till den gamla lokala kulten, som bland annat inkluderade en helig grotta, pekar på att hans gestalt innehöll element från en gammal kretensisk gud. Men den grekiska komponenten är också otvetydig, och utgjorde kärnan i Zeusbegreppet – en gammal thessalisk gud för regn och fruktbarhet.

En del grekiska gudar, trots att de hade mycket gamla rötter, blev centrala i kultutövning relativt sent, särskilt de jordbruksrelaterade gudarna Demeter, Kore och Dionysos. Dessa figurer är inte nämnda i mykenska inskriptioner och omnämns endast kortfattat i Homeros dikter. Under den homeriska perioden, som präglades av en dominerande pastoral livsstil, var jordbruksreligionerna inte framträdande. De blev centrala först under den klassiska perioden, när jordbruket växte sig starkare. Dionysos, vinets och vinodlingens beskyddare, som hade sitt ursprung i trakiska och frygiska kulturer, införlivades i den grekiska kulten först på 700-600-talet f.Kr.

Slutligen var Demeter, fruktbarhetens gudinna, och hennes dotter Persefone (Kore) personifikationer av sädesgrödor och jordbruk. De var rent grekiska gudar och hade sitt viktigaste kultcentrum i Eleusis, som blev mycket berömt för sina mysterier.

Hur andra derivator bestämmer extrempunkter för funktioner
Vad gör en gammal revolutionär när idealen krossats?
Hur påverkar molntjänster och IoT-utveckling designen av inbäddade system?
Hur beräknas och analyseras hydrauliska slagmekanismer enligt “Three-Step Analysis”?