I dagens samhälle är det inte bara fakta som styr våra åsikter och övertygelser, utan också de kulturella värderingar och sociala sammanhang vi tillhör. När vi bedömer vetenskapliga fakta, särskilt sådana som handlar om komplexa och polariserande frågor som klimatförändringar, tenderar vi att söka bekräftelse på våra egna värderingar och övertygelser snarare än att objektivt utvärdera bevisen. Detta fenomen kallas kulturell kognition och påverkar hur vi tolkar information, särskilt när det gäller kontroversiella ämnen.

Dan Kahan, professor vid Yale Law School, har genomfört omfattande forskning om hur våra kulturella identiteter formar våra uppfattningar om risker och vetenskap. Enligt Kahan är det inte enbart information eller brist på kunskap som leder till klimatförnekelse eller tveksamhet kring andra vetenskapliga frågor. Tvärtom är det en djupare social patologi som gör att människor tenderar att förkasta information som inte stämmer överens med deras kulturella identitet. Denna patologi handlar inte om att medvetet ignorera fakta, utan om en omedveten drivkraft att forma våra övertygelser i linje med gruppens värderingar.

Kahan beskriver två centrala mekanismer som påverkar vår förmåga att tolka och bearbeta information: bekräftelsebias och motiverad resonemang. Bekräftelsebias innebär att vi är benägna att uppmärksamma och acceptera information som bekräftar våra existerande övertygelser, medan vi ignorerar eller nedvärderar information som motsäger dessa. Motiverad resonemang går ett steg längre och beskriver en process där individer medvetet och omedvetet bearbetar information på ett sätt som tjänar deras egna syften, snarare än att objektivt söka efter sanningen.

Enligt Kahan kan dessa mekanismer förklara varför människor med hög numerisk förmåga, som normalt sett skulle vara bättre på att tolka vetenskaplig data, ofta tenderar att förstärka politisk polarisering. När de utsätts för data som utmanar deras värderingar, använder de sin analytiska förmåga för att konstruera argument som stödjer deras politiska ståndpunkt, snarare än att omvärdera sina åsikter utifrån de faktiska bevisen.

Detta är särskilt relevant i dagens debatt om klimatförändringar. När vetenskapliga experter enas om ett ämne, tenderar människor att välja sida baserat på vilken expert de känner är mest överens med deras egna kulturella och politiska värderingar. Om en person har en politisk eller kulturell identitet som motsätter sig den globala uppfattningen om klimatförändringar, kommer de att vara benägna att ifrågasätta forskningen, oavsett hur starkt stödet är bland vetenskaplig expertis.

Kulturell kognition innebär inte bara att vi söker bekräftelse på våra egna övertygelser, utan också att vi tenderar att se andra grupper som mer fientliga eller mindre trovärdiga om deras åsikter skiljer sig från våra egna. Detta skapar en polariserad debatt där båda sidor inte bara har svårt att förstå varandra, utan där varje sida förlorar förmågan att förstå sina egna blindfläckar. Det blir då allt svårare att bygga broar mellan olika grupper, även om dessa grupper delar samma övergripande mål eller värderingar.

För att förstå och hantera denna polarisation krävs en förändring av vårt sätt att tänka. Haidt, en annan forskare inom området, föreslår att vi bör fokusera på att erkänna där andra har rätt, även om vi inte håller med om det större sammanhanget. Om vi kan börja samtala med empati och ömsesidig respekt, snarare än att bara anklaga och kritisera, kan vi skapa en mer konstruktiv dialog. Det handlar inte om att förneka våra egna övertygelser, utan om att bli medvetna om våra egna kulturella och politiska förutfattade meningar.

Det är också viktigt att inse att attityder till komplexa samhällsproblem inte kan förändras enbart genom att presentera mer information eller bevis. Människor är mer benägna att ändra sina åsikter om de känner att de inte hotas av de förändringar som föreslås. Detta innebär att vi måste ta hänsyn till den emotionella och kulturella laddningen kring ett ämne och söka sätt att presentera nya idéer på ett sätt som inte uppfattas som ett hot mot individens identitet eller värderingar.

Så, medan vetenskapliga bevis och fakta är centrala i att förstå och hantera globala problem som klimatförändringar, är det lika viktigt att förstå de sociala och kulturella faktorer som styr hur vi tolkar och reagerar på dessa bevis. För att bygga en mer informerad och sammanhängande offentlig debatt måste vi erkänna att vår uppfattning om vetenskap ofta är djupt präglad av våra kulturella värderingar och den grupp vi tillhör.

Hur oljebolag styr offentlig opinion och blockerar miljöskydd

Under de senaste decennierna har oljebolag och energiföretag utvecklat sofistikerade och aggressiva PR-kampanjer för att försvara sina intressen och neutralisera kritiker, ofta med hjälp av smutsiga trix och manipulation av offentlig opinion. Företagen har blivit experter på att utmåla miljöaktivister och politiska motståndare som fiender till nationell säkerhet eller ekonomisk välfärd, och de har utnyttjat sin enorma ekonomiska makt för att påverka politiska beslut.

Ofta har dessa kampanjer sett till att stärka den offentliga uppfattningen om att miljöskydd och förnybar energi är synonymt med ekonomisk stagnation eller till och med nationell förräderi. När det gäller exempelvis de kanadensiska oljesandarna, har kritiker – från miljöaktivister till politiska ledare – varnat för de katastrofala effekterna på klimatet, och vissa har till och med kallat oljesanden för "blodolja", i linje med de etiska dilemman som associeras med oljeframställning i konfliktzoner. Dessa protester har mötts av en massiv motreaktion från industrin.

Enligt vissa kritiker, som den kanadensiska kommentatorn Ezra Levant, skulle ett stopp för utvinning av oljesand i Kanada enbart innebära att pengarna istället skulle gå till regimer som Saudiarabien eller Iran – regimer som associeras med repressiva politik och kopplingar till terrorism. Detta argument har använts för att vädja till patriotism och ekonomisk självhushållning snarare än att ta hänsyn till miljökonsekvenserna. Frågan om oljesand och klimatförändringar har blivit djupt polariserad och ideologiskt laddad.

Det är också tydligt att kampen om oljesandarna inte enbart handlar om energiproduktion. Det handlar om geopolitik och maktspel. Enligt vissa PR-experter handlar det om att förhindra att större miljöfrågor sätter käppar i hjulen för industrin. Ett exempel på detta är det sätt på vilket amerikanska PR-byråer som Edelman och Berman & Company arbetar med att skapa så kallade "grasrotsgrupper". Dessa grupper, som framstår som autentiska folkrörelser, är faktiskt tillverkade för att verka på uppdrag av oljebolag och för att vilseleda den allmänna opinionen.

När det kommer till miljöskydd, har vi sett ett starkt drag mot avveckling av internationella miljöavtal och försvagning av lagar som syftar till att skydda vattendrag och ekosystem. Exempelvis genomförde den kanadensiska regeringen under 2012 en rad lagändringar som syftade till att minska skyddet för naturen, genom att bland annat avskaffa miljöbedömningar för stora infrastrukturprojekt som oljepipelines och oljesandsexpansion. Det var en förrädisk taktik som försvårade för allmänheten att förstå de långsiktiga riskerna för naturen och klimatet. För den vanlige medborgaren var det svårt att följa de många och komplicerade förändringarna i lagar som inte fick den uppmärksamhet de förtjänade.

Miljöskydd har blivit en kamp mellan ideologier. Företagens PR-strategier är skapade för att tränga igenom dessa åsiktsgränser och föra fram sin agenda på ett sätt som får deras projekt att framstå som nödvändiga för samhällets utveckling. Det kan handla om att spela på rädslor – för ekonomisk förlust eller för att uppleva den globala politiska instabiliteten som skapas genom att länder som Saudiarabien och Venezuela får större makt på energiområdet.

Det är också viktigt att förstå att dessa PR-strategier inte enbart handlar om att skapa "falska röster", utan också om att ständigt underminera trovärdigheten hos de som kritiserar företagens politik. De använder så kallad "oppositionsforskning", där man gräver fram skandaler eller andra komprometterande uppgifter om miljöorganisationer eller deras ledare. Denna typ av personangrepp är en central del av de "smutsiga trixen" som används för att föra bort uppmärksamheten från de verkliga problemen, som den globala uppvärmningen och de direkta effekterna av fossil energi.

Ett ytterligare fenomen är så kallad "astroturfing", där företag eller lobbygrupper skapar falska folkrörelser för att ge intryck av att deras ståndpunkter åtnjuter större stöd i allmänheten än vad som egentligen är fallet. Detta görs genom att finansiera och koordinera offentliga uttryck som ser ut att komma från vanliga människor, men som i själva verket är orkestrerade av stora företag för att påverka politiska beslut.

I takt med att världen står inför ökande klimatutmaningar är det viktigt att se denna typ av PR-manipulation för vad den är – en kamp om kontrollen över framtidens energi, klimatpolitik och internationella relationer. Den globala uppvärmningen fortsätter att vara en akut kris, men genom sådana kampanjer som här beskrivs, görs det svårare för vanligt folk att förstå de komplexa relationerna mellan ekonomi, politik och miljö.

Hur kan vi förändra vårt kommunikationssätt för att möta den ekologiska krisen?

Det finns ett grundläggande missförstånd inom miljökommunikation som tenderar att hindra framsteg i vårt sätt att engagera människor i klimatfrågor. Detta missförstånd handlar om den så kallade "likgiltighetens myt" – antagandet att människor inte bryr sig om klimatet eller att de inte har någon vilja att agera. Enligt forskaren Renee Lertzman är detta en farlig förenkling och ett sätt att avfärda de djupare, mer komplexa känslor som ligger bakom människors agerande eller brist på handling. Att märka människor som likgiltiga är både felaktigt och nedlåtande, då det förutsätter att vi verkligen förstår varför människor handlar som de gör, eller varför de inte gör det. Vi borde istället fokusera på att förstå och engagera oss i de känslomässiga och psykologiska konflikter som ligger till grund för människors beteende.

Om vi i stället för att anta att det råder en brist på omtanke började agera utifrån antagandet att det finns ett överskott av engagemang – ett överflöd av energi som är redo att kanaliseras för att rätta till saker – skulle det kunna leda till en radikal förändring i vårt sätt att kommunicera. Det handlar inte om att få folk att bry sig mer, utan om att skapa rätt förutsättningar för att den vilja och energi som redan finns inom människor ska få utrymme att komma fram. Detta skifte innebär att vi ser på kommunikationen inte som ett sätt att "övertyga" människor att agera, utan som en möjlighet att stödja, bjuda in och kanalisera redan existerande känslor och önskningar.

Det är förståeligt att det finns ett behov av att peka på klimatförnekelse och till och med att kritisera de som blockerar framsteg. Men denna kritik måste göras med medkänsla och förståelse för den djupa rädsla och ångest som ligger till grund för många människors förnekelse. Enligt Lertzman är klimatförnekelse inte bara en intellektuell handling utan ett försvar mot känslomässig smärta och ångest. Den rädsla som många människor känner inför klimatförändringarna är inte lätt att konfrontera, och detta motstånd är djupt rotat i den personliga och kollektiva identiteten. Att kritisera klimatförnekelse utan att ta hänsyn till de underliggande emotionella och psykologiska konflikterna kan skapa ytterligare motstånd snarare än att leda till förändring.

Det är också viktigt att förstå att för att vi ska kunna förändra människors beteende på djupet, handlar det inte bara om att ge externa incitament eller använda bestraffningar. Dessa åtgärder kan ge temporära resultat, men långvarig förändring kräver att vi hjälper människor att hitta meningsfulla sätt att relatera till världen omkring sig. För att få människor att exempelvis minska sin elförbrukning, återvinna mer eller spara på vatten, behöver vi inte bara informera dem om konsekvenserna. Vi måste hjälpa dem att skapa en relation till sin omgivning och förstå sin plats i det större sammanhanget. När människor känner att de tillhör en gemenskap eller en större historia, blir deras handlingar mer betydelsefulla och hållbara.

Den förändring vi söker är inte något som kan påtvingas. Det är en process som måste växa fram genom ett samarbete mellan människor, där meningen med våra handlingar skapas i interaktionen mellan oss. När vi går djupare i vårt sätt att kommunicera och fokuserar på att bygga gemensamma, meningsfulla berättelser, kan vi hjälpa människor att känna att deras handlingar spelar roll. Vi kan inte skapa mening i ett vakuum, utan vi skapar den tillsammans, genom våra relationer och interaktioner. Detta skapar en känsla av sammanhang och validering – vi känner att vi är en del av något större.

En annan viktig aspekt av denna förändring handlar om att förstå och hantera de djupa psykologiska och sociala utmaningar som klimatkrisen innebär. Lertzman beskriver hur klimatkrisen inte bara är en teknisk eller politisk fråga, utan en djup psykologisk fråga. Den handlar om att konfrontera de känslor av skuld och förlorad kontroll som många känner när de inser att människan har orsakat en sådan global kris. För vissa är det en outhärdlig känsla av skuld, en medvetenhet om att vi har förstört planeten. Denna känsla kan leda till förlamning och passivitet, vilket förvärrar problemet.

För att hantera detta, behöver vi hjälpa människor att förstå och acceptera dessa känslor, och att hitta ett sätt att hantera den ångest och den förändring som klimatkrisen kräver. Det är också viktigt att vi erkänner att alla förändringar, även positiva sådana, skapar en viss nivå av ångest. De innebär förlust, osäkerhet och obehag, och det är en av de största utmaningarna när vi talar om klimatförändringar. Att hantera denna ångest på ett konstruktivt sätt är avgörande för att skapa hållbara förändringar.

Vi måste komma bort från tanken att alla måste vara rationella eller informerade för att kunna agera. Det är inte alltid förnuftet som styr våra handlingar; ofta handlar det om djupt rotade känslor, rädsla och osäkerhet. Om vi kan skapa ett kommunikativt utrymme där människor inte bara möts med information utan också med empati och förståelse, har vi större chans att skapa en verklig förändring. Vi måste möta klimatkrisen som en social och psykologisk utmaning, och inte bara en teknisk eller politisk sådan.

Hur självberättigande hindrar oss från att ändra våra åsikter och beslut

Självberättigande fungerar som en skyddsmekanism mot den obehagliga känslan av kognitiv dissonans som uppstår när vi inser att vi gjort ett misstag. Ju längre vi håller fast vid ett beslut, desto svårare blir det att ändra vår åsikt. Tavris och Aronson beskriver detta fenomen med en bild som de kallar "valens pyramid". Föreställ dig två unga män, identiska i sina attityder, förmågor och psykiska hälsa, som står på toppen av en pyramid. De är vänner och osäkra på ett beslut – ska de fuska på ett prov, köpa en viss bil eller ta emot pengar från läkemedelsföretag för sin forskning? En av dem fattar ett beslut åt ena hållet, medan den andra väljer det motsatta. Från det ögonblicket börjar båda söka efter bevis som stärker deras respektive val. När de rättfärdigar sina beslut och övertygelser rör de sig längre och längre bort från varandra, tills de slutligen står vid pyramidens botten, långt ifrån varandra, och deras vänskap kan ha förvandlats till förakt. Den ursprungliga beslutsprocessen kan ha varit impulsiv, kanske inte särskilt genomtänkt, men varje steg de tar efter det ökar deras behov av att rättfärdiga sitt val. Detta fenomen, känt som "justification of effort", är kraftfullt och förklarar varför människor som investerat i ett projekt som misslyckats, hellre försvarar sitt beslut än att erkänna att de gjort ett misstag.

Justification of effort innebär att ju mer tid, pengar och engagemang vi lägger på ett beslut, desto svårare blir det att backa och erkänna att vi kanske borde ha ändrat oss på vägen. Tavris förklarar att kognitiv dissonans – tillståndet där vi har två motstridiga övertygelser – är lika obehagligt som att vara extremt hungrig eller törstig. Vårt sinne är djupt motiverat att minska den obehagliga känslan av dissonans, särskilt när konflikten uppstår mellan vår självbild och information som motsäger den. De flesta ser sig själva som bättre än genomsnittet – mer kompetenta, mer attraktiva, mer etiska – och när vi tvingas konfrontera fakta som hotar denna självbild, uppstår en skarp smärta som vi helst vill undvika.

Vad som gör detta ännu mer problematiskt är att de som har högst självkänsla ofta har svårast att acceptera bevis på att de gjort fel eller hållit fast vid en föråldrad övertygelse. Detta är en viktig aspekt när man förstår varför människor ofta fastnar i sina övertygelser, även om dessa övertygelser inte längre är rationella eller korrekta. Det handlar inte om att vara villig att erkänna att man har fel – det handlar om att skydda sin självbild och undvika den smärtsamma känslan av att ha fattat ett dåligt beslut.

Ett exempel på detta är politikens värld. Om en medlem i ditt parti gör något dumt eller korrupt, tenderar man att minimera det, medan man vid samma handling från den andra sidan inte tvekar att kalla det för typiskt. Ett sådant beteende är ett tydligt exempel på hur människor försöker minska sin kognitiva dissonans genom att rättfärdiga sina egna handlingar och avfärda andras. Tavris och Aronson menar att självberättigande är farligare och mer effektivt än att medvetet ljuga för andra, eftersom det ger oss möjlighet att lura oss själva och upprätthålla en bild av oss själva som moraliskt goda och etiska människor. Denna typ av självberättigande kan leda till allvarliga konsekvenser, eftersom vi inte bara rättfärdigar våra misstag utan även förstärker dem.

För att förstå detta i ett bredare sammanhang kan vi applicera det på miljökonflikter och andra samhälleliga frågor. När människor fastnar i polariserade positioner är det sällan den objektiva sanningen som övertygar dem om att ändra sina åsikter. För att kunna förändra sådana djupt rotade övertygelser måste man förstå de psykologiska mekanismer som gör det svårt för individer att ge upp sina val, även när de konfronteras med bevis som motsäger deras åsikter. Detta är en av anledningarna till att förändring i samhälleliga frågor ofta kräver mer än att bara informera om fakta. För att förändra vanor och övertygelser måste vi också arbeta med att förändra sociala normer, använda påtryckningar och till och med lagstiftning, som vi tidigare har sett i exempel som tobaksrökning och användning av bilbälten.

Det är också viktigt att notera att den typ av moralisk rättfärdigande vi ser här inte bara gäller för individuella beslut utan också för gruppbeteenden. I sociala rörelser tenderar vi att omge oss med likasinnade, vilket förstärker våra egna övertygelser och minskar viljan att ta in ny information som kan utmana vårt ställningstagande. Denna dynamik gör det mycket svårare att nå fram till personer som har fastnat på en extrem pol. Det handlar inte bara om att rättfärdiga ett individuellt val, utan om att rättfärdiga hela den sociala identiteten och tillhörigheten som vi har byggt upp kring våra beslut och åsikter.

Hvordan optimalisere detaljhandelsbeslutninger ved hjelp av avanserte matematiske metoder?
Hva skjer når vi mister vår nådeløse natur?
Hva kan vi lære av Calvo-saken? En innsikt i spionasje og dens kompleksitet.