Kina-frågan var en central del av Donald Trumps kampanj och politik, där han lovade att störta de etablerade handelsrelationerna mellan USA och Kina. I Trumpadministrationen fanns det en grupp Kina-hökar som var fast beslutna att genomföra dessa förändringar. Deras strategi var att genomföra en ekonomisk omställning med hjälp av tullar och andra protektionistiska åtgärder. De trodde att Trump skulle hålla fast vid sina löften om att förnya handelsbalansen med Kina och återställa amerikanska jobb. Många av de inblandade i dessa planer var erfarna och hade en väl genomarbetad strategi för att förändra Washingtons sätt att hantera Kina.

En av de första åtgärderna i Trumps administration var att han drog USA ur de nästan avslutade förhandlingarna om det Transpacifiska partnerskapet (TPP). Detta steg togs snabbt, redan under hans fjärde dag som president, vilket orsakade både förvåning och oro bland hans motståndare. De liberala ekonomerna och tjänstemännen i Vita huset var chockade över att han inte ens övervägt att formellt utvärdera partnerskapet innan han beslutade att dra sig ur. De ansåg att TPP var en förlorad sak, men hökarna var förberedda på att kämpa för den förändring de trodde på.

Steve Bannon, som blivit utsedd till strategichef i Vita huset, hade en konkret plan för att säkerställa att Trumps administration genomförde sina åtgärder mot Kina. Bannon och hans närmaste medarbetare förberedde en rad exekutiva order som skulle undertecknas snabbt för att undvika byråkratiskt motstånd. Bland dessa var ett beslut om att ge Bannon en plats i National Security Councils (NSC) högsta ledning, vilket väckte stor uppmärksamhet och oro i media. Bannon skulle dock aldrig närvara vid NSC-möten, och några månader senare blev han formellt avlägsnad från kommittén. Trots detta hade han fortfarande allierade inom administrationen.

Bannon hade också större planer för Kina. Han ville bygga ett nätverk av Kina-hökar som skulle representera USA i strategiskt viktiga positioner i Asien. Tanken var att tillsätta ambassadörer som inte var vanliga politiska donatorer, utan personer med starka åsikter om Kinas hot. Bland dessa namn fanns Michael Pillsbury, en känd Kina-expert, och Ashley Tellis, en expert vid Council on Foreign Relations. Planen var att placera Pillsbury i Singapore och Harris, en högt uppsatt militär, som ambassadör i Australien.

Men Bannon såg också Kina som en potentiell katalysator för en större politisk omvälvning inom USA. Han var fast besluten att få den amerikanska politiska vänstern och högern att enas om en gemensam politisk linje för att konfrontera Kinas ekonomiska och politiska dominans. Hans mål var att skapa en nationalistisk och populistisk politisk omstrukturering som skulle ersätta det globala ordningen han ansåg hade förstört amerikanska arbetstillfällen och ekonomisk suveränitet.

Det var dock en allvarlig inkonsekvens i denna plan: Bannon och hans anhängare, trots sina skarpa politiska ståndpunkter, hade ett gemensamt intresse med Kina. Bannon själv hade arbetat på Goldman Sachs och var djupt involverad i en startup baserad i Hongkong, där billig arbetskraft i Kina användes för att utvinna virtuella varor från datorspel och sälja dessa för verkliga pengar. Hans förmåga att förneka sin egen inblandning i det ekonomiska systemet som han nu försökte bekämpa kan ses som paradoxal.

Men Bannon var fast besluten att utmana Kinas makt. Hans plan att skapa ett "reverse Nixon" -där USA skulle göra allianser med Ryssland mot Kina - misslyckades. De pågående Rysslandsundersökningarna gjorde det omöjligt att närma sig Putin på ett politiskt gångbart sätt. Istället för att genomföra en politisk omvälvning, förblev Trumpadministrationens relationer med Kina präglade av en ständig maktkamp och inre konflikter.

Trots alla sina ambitioner och åtgärder, visade sig Bannon och hans allierade vara oförmögna att genomföra sina strategier fullt ut. De som var närmast Trump under kampanjen förlorade snabbt sin politiska betydelse och var inte längre en del av de större besluten om Kina. General Flynn, som varit en av Trumps främsta rådgivare om national säkerhet, avskedades snabbt för att ha ljugit om sina kontakter med Rysslands ambassadör. Den politiska turbulensen försvårade ytterligare Trumps Kina-strategi, och för de inblandade blev ambitionerna om att åstadkomma en grundläggande omställning i USA:s relationer med Kina en dröm som aldrig blev verklighet.

Det är också viktigt att förstå att medan Trumps administration och hans rådgivare ville vända USA:s ekonomi bort från Kina, var det en överväldigande och komplex uppgift. Kina är inte bara en politisk motståndare utan också en avgörande aktör i den globala ekonomin. Förutom de omedelbara ekonomiska konsekvenserna måste man också tänka på de långsiktiga effekterna av att störta dessa relationer, både för USA:s internationella ställning och för dess inre samhälle.

Hur USA:s Politik Under Kalla Kriget Inspirerade Dagens Kina-Strategi

George F. Kennans berömda "Long Telegram" från 1946, som var en skarp varning om Sovjetunionens hot mot väst, kan ses som en milstolpe i det kalla kriget. Kennan, en av de mest inflytelserika amerikanska diplomaterna under efterkrigstiden, beskrev Sovjetunionens interna övertygelse om att säkerhet bara kunde uppnås genom att förinta rivaliserande makter. Detta var en central tanke som formade den amerikanska strategin under hela kalla kriget och blev grunden för den policy som skulle komma att kallas "containment". Målet var att långsamt, men beslutsamt, bromsa Sovjets expansion och förhindra dess dominans på global nivå.

Den strategi som Kennan föreslog var inte fokuserad på direkt konfrontation, utan på att använda politiska och ekonomiska medel för att hålla Sovjetunionen i schack. Han ansåg att en "patient men dödlig kamp" var nödvändig för att hindra Sovjets inblandning i fria institutioner, något som skulle kräva en ständig anpassning till förändrade politiska och geografiska realiteter.

Trots Kennans betydelse för att forma USA:s strategi under kalla kriget, blev hans vision ofta förvrängd i praktiken. Hans varning om att undvika en alltför aggressiv och känslomässigt driven politik, som kunde leda till verklig konflikt med Sovjetunionen, ignorerades ofta av hans efterträdare, som t.ex. Paul Nitze, författaren till det hemliga dokumentet NSC-68. Detta dokument tog Kennans containment-strategi och gav den en kraftig militarisering, vilket ledde till en massiv upprustning av USA:s försvar. Nitze och hans anhängare såg Sovjetunionen som ett direkt hot mot hela den västerländska civilisationen, och föreslog en trippling av försvarsbudgeten och en massiv expansion av USA:s kärnvapenarsenal för att möta detta hot.

Även om Kennan inte helt stödde den aggressiva riktning som NSC-68 föreslog, erkände han det nödvändiga i att bibehålla ett starkt försvar. Han var dock kritisk till den växande fokuseringen på militär makt, och menade att en strategi som enbart byggde på kraftig upprustning riskerade att ge Sovjetunionen legitimitet i dess egna auktoritära strävanden. Kennan var övertygad om att diplomatiska och ekonomiska påtryckningar var det mest effektiva sättet att hantera det sovjetiska hotet.

Men när kalla kriget närmade sig sitt slut, blev Kennans idéer om containment återigen föremål för debatt. Historien om USA:s seger över Sovjetunionen i kalla kriget har ofta förenklats, där den militärstrategiska aspekten får överhanden som förklaringen till Sovjetunionens sammanbrott. Det finns emellertid få eniga åsikter om vad som faktiskt ledde till Sovjetunionens fall. Var det USA:s militärstrategi som tvingade Sovjet att tömma sina resurser i ett förlorat kapprustningsrace? Eller var det de diplomatiska ansträngningarna, som de överenskommelser som slöts under Helsingforsavtalet, som tvingade Sovjet att binda upp sig i en mängd internationella åtaganden? Kanske var det istället den inre pressen från den sovjetiska befolkningen, som önskade bättre livsvillkor och ett mer öppet styre, som ledde till systemets kollaps.

Trots Kennans inflytande på den amerikanska strategin under kalla kriget, har hans namn i många kretsar blivit synonymt med det "framgångsrika" kalla kriget och containment-politikens seger över Sovjetunionen. Men det finns ett mervärde i att förstå de komplexa och ibland motsägelsefulla sidorna av Kennans arbete. Hans syn på Sovjetunionen var mer nyanserad än vad som senare blev den dominerande politiska linjen under kalla kriget. Detta är något som har förlorats i den förenklade versionen av historien om USA:s seger.

Denna förståelse av Kennans originalidéer om containment ger en intressant bakgrund till dagens debatt om USA:s strategi mot Kina. Efter den kalla krigets slut och Sovjetunionens fall, har det återigen börjat talas om behovet av en "ny Kennan" för att hantera den framväxande kinesiska utmaningen. Under Donald Trumps administration blev Kina en central punkt i den amerikanska utrikespolitiken, och flera hårda linjer mot Kina blev på plats, under ledning av utrikesminister Mike Pompeo. Men den amerikanska administrationens försök att utforma en övergripande strategi för Kina misslyckades på flera sätt. Ett exempel på detta var den interna kaosartade processen att formulera en sammanhängande doktrin för hur USA skulle förhålla sig till Kina. Trots att Kiron Skinner, en respekterad akademiker och diplomat, utnämndes till ansvarig för att utveckla denna strategi, visade det sig snabbt att hon inte hade den praktiska förmågan att navigera i de komplexa politiska och diplomatiska utmaningarna.

Denna situation reflekterar de svårigheter som USA står inför i att skapa en sammanhängande och effektiv strategi gentemot Kina, samtidigt som man måste beakta de lärdomar som dragits från kalla kriget och Kennans varningar om övertro på militär makt och känslomässiga reaktioner i internationella relationer. Historien om Kennan och hans varningar om Sovjetunionen ger ett värdefullt perspektiv på dagens geopolitiska utmaningar, och visar på vikten av att upprätthålla en balans mellan diplomati, ekonomiska åtgärder och en realistisk syn på de långsiktiga strategiska målen i en värld där nya makter som Kina spelar en allt större roll.

Hur amerikanska investeringar i Kina kan påverka nationell säkerhet

I mars 2020 tog den amerikanske nationella säkerhetsrådgivaren Robert O’Brien upp ett ämne som väckte stor oro i USA: KalPERS (California Public Employees' Retirement System), ett av världens största pensionsfonder, investerade i kinesiska företag som hade starka kopplingar till Kinas militär. O’Brien kritiserade dessa investeringar och menade att det var oacceptabelt att amerikaner skulle understödja den kinesiska försvarsindustrin, som var djupt integrerad med landets militära expansion och repressiva politik. Hans uttalanden satte igång en debatt om amerikanska investeringsfonders roll i att finansiera den växande kinesiska makten, både ekonomiskt och militärt.

Enligt argumentationen från Wall Street bör amerikanska finansinstitut prioritera sina investerares intressen och skapa de bästa möjliga avkastningarna, vilket i många fall innebär att investera i globala marknader, inklusive Kina. Men författaren och analytikern Robinson pekar på en viktig aspekt: USA:s finansmarknader är fortfarande de största och mest respekterade i världen. För kinesiska företag är det faktiskt svårt att hitta andra finansiella marknader med samma djup, volym och likviditet som de amerikanska. Dessutom kan Kina, till skillnad från många andra länder, inte handla i sin egen valuta, renminbi, på de globala marknaderna, vilket gör att de är beroende av att få tillgång till utländsk kapital.

Trots dessa marknadsdynamik, menar Robinson att amerikanska företag och finansinstitut har ett högre ansvar. Deras främsta uppgift är inte bara att generera vinst utan också att skydda sina investerare från att bli delaktiga i ett system som stöder Kinas militära expansion och interna förtryck. De kinesiska företagen har i allt större utsträckning blivit en del av Kinas strategi att sprida sitt inflytande globalt. De agerar inte bara som företag utan som förlängningar av statens geopolitiska mål. Frågan blir då hur amerikanska fonder och institutioner kan rättfärdiga att de investerar i kinesiska företag som deltar i aktiviteter som strider mot amerikanska värderingar, som exempelvis människors rättigheter och nationell säkerhet.

Ett konkret exempel på detta dilemma var när CalPERS-chefen, Meng, avgick i augusti 2020 under kontroversiella omständigheter. Han anklagades för att inte ha avslöjat sina egna investeringar i kinesiska företag medan han styrde pensionsfonden mot investeringar i Kina. CalPERS hävdade att hans avgång inte hade något att göra med hans personliga investeringar, men det var uppenbart att den politiska och offentliga pressen om Kinas inflytande på amerikanska marknader hade nått en kritisk punkt.

I samband med detta drev Trump-administrationen flera åtgärder för att minska det kinesiska inflytandet i amerikanska finansmarknader. En av de viktigaste var när Trump beordrade sin rådgivare att stoppa ett förslag som skulle öka andelen kinesiska aktier i det amerikanska pensionssystemet. Denna åtgärd var ett av få exempel på att USA:s regering försökte stoppa Kinas tillgång till amerikanskt kapital på grund av nationell säkerhet.

Robinson kritiserade dock kraftigt det faktum att USA inte använt sitt globala finansiella inflytande tillräckligt för att stoppa denna ström av kapital till Kina. Han påpekade att det hela kan vara en av de största finansiella skandalerna i världshistorien, där amerikanska medborgare, genom sina investeringar och pensionsfonder, indirekt finansierar Kinas strategi att överträffa USA på både ekonomisk och militär nivå.

Det är också viktigt att förstå att detta inte handlar om att förhindra frihandel eller att stänga Kina från världens finansmarknader. Snarare handlar det om att säkerställa att investeringarna i Kina inte bidrar till systematisk förtryck, militär expansion eller destabilisering. Kina har visat en allt mer integrerad strategi där det civila och militära ofta är sammanflätade. Därför har USA:s finansiella sektorer ett ansvar att inte bli en del av denna strategi genom sina investeringar, särskilt när dessa investeringar potentiellt kan hota nationell säkerhet.

Det är också avgörande att förstå att även om Wall Street ofta försvarar sina investeringar i Kina med ekonomiska argument, måste dessa vägas mot de långsiktiga geopolitiska riskerna. Om amerikanska företag fortsätter att finansiera kinesiska företag som stödjer statens militära ambitioner, riskerar man inte bara att skada amerikanska investerare utan också att undergräva USAs globala position och säkerhet. USA har länge haft en dominerande position på de globala marknaderna, och det är just denna förmåga att kontrollera kapitalflöden som bör utnyttjas för att sätta press på Kina att följa internationella normer och regler.

Det är uppenbart att denna debatt inte kommer att försvinna snart. Frågan om hur USA ska hantera sina investeringar i Kina är komplex och kräver en balansgång mellan att skydda ekonomiska intressen och att säkerställa att amerikanska företag inte blir delaktiga i Kinas geopolitiska strategi. För att bevara sin globala ledarskapsposition måste USA se till att kapitalflöden inte underminerar dess nationella säkerhet.

Vad innebar egentligen "Fas Ett"-avtalet mellan USA och Kina?

Trumps förhandlingsstrategi var oförutsägbar, impulsiv och ofta motsägelsefull. Genom att skapa flera konkurrerande nyhetscykler inom loppet av några dagar, och därefter dra sig tillbaka från sina egna kontroversiella uttalanden, sände han finansmarknaderna upp och ner utan tydlig riktning. Men bakom kaoset fanns en ständig strävan efter ett avtal – vilket resulterade i det som skulle kallas "Fas Ett".

I oktober reste Liu He till Washington och mötte Trump i Ovala rummet. Trump tillkännagav efter mötet att ett avtal i princip var klart, men undvek att specificera dess innehåll. Han hävdade att avtalet skulle innebära framsteg gällande Kinas stöld av immateriella rättigheter och det tvångsmässiga tekniköverföringssystemet, samtidigt som han försäkrade att finanssektorn skulle vara "mycket, mycket nöjd".

I realiteten tog förhandlingarna flera månader till, och även då erkände amerikanska tjänstemän att detta endast var ett första steg – ett slags förskottsbetalning – i den långsiktiga korrigeringen av den ekonomiska obalansen mellan USA och Kina. Benämningen "Fas Ett" innebar ett medgivande om ofullständighet, med ett löfte om framtida samtal om "Fas Två", ett löfte få inom administrationen tog på allvar utan att först se Trumps återval.

Avtalet hölls hemligt under flera veckor, officiellt på grund av fördröjningar i översättningen. Ett möjligt tillfälle för offentliggörandet, G20-toppmötet i Chile, ställdes in på grund av våldsamma protester. Under tiden förblev Trump oförutsägbar i sina uttalanden – ibland påstod han att avtalet var klart, ibland att det inte fanns något slutdatum och att det kanske var bättre att vänta till efter valet. Detta skapade ytterligare osäkerhet bland investerare och politiska observatörer.

Den egentliga fördröjningen låg i förhandlingarna om tullarna. Kina ville ha omedelbara tullättnader, medan USA föredrog att frysa tullarna och skjuta upp eventuella lättnader till en andra fas. I december gav USA till slut efter, vilket undanröjde det sista hindret. Den 13 december tillkännagavs att ett avtal hade nåtts. Jared Kushner spelade en central roll i slutförandet och återupptog direktkommunikation med Kinas ambassadör Cui Tiankai.

Avtalet, som undertecknades två dagar innan nya tullar skulle träda i kraft, innehöll löften om strukturella reformer från Kinas sida och omfattande inköp av amerikanska produkter. Men de flesta tullarna förblev intakta: 25 % på de första 250 miljarder dollar av kinesiska varor och 7,5 % på ytterligare 120 miljar

Hur man bedömer politisk dokumentation: källkritik i USA‑Kina‑relationer

I studiet av utrikespolitik och särskilt i analysen av USA:s relationer med Kina framträder ofta ett nät av vittnesmål, presidentmemorandum, tidningsartiklar och officiella uttalanden. Att tolka detta material kräver inte bara att man samlar data utan att man läser mellan raderna och ser hur makt utövas genom text och referensmakling. Vittnesmål i kongressen är noggrant selekterade och kan ha en drivkraft att framställa en viss bild. Presidentmemorandum och officiella “readouts” är ofta retoriska manövrar, inte bara faktaredovisning. Tidningsartiklar – även från ansedda medier – är inte neutrala; de formas av journalisternas vinklingar, deras källor och deras politiska kontext.

När man analyserar händelser som USA:s utträde ur TPP, frågan om “cheap labor in China” eller konflikter inom Trumpadministrationen måste man ställa frågor: Vilka intressen backar den som vittnar? Vilka dokument väljs ut för offentliggörande och vilka lämnas utanför? Vilken roll har media som mellanhänder som filtrerar information? Exempelvis kan ett memo på två sidor i efterhand ges stor vikt, trots att hela bakgrunden inte tillgängliggörs. En reporter som skriver att “emails dispute White House claims” använder den journalistiska makten att rama in konflikten. Konflikter som uppträder internt i Vita huset – som maktkamper över handelspolitiken – blir synliga bara genom läckor eller genom att någon aktör vill att de ska bli det.

För att undvika att fastna i en narrativ fälla behöver läsaren väga flera typer av bevis: vittnesmål, dokument, mediarapportering och officiella uttalanden. Jämförelser mellan oberoende källor kan avslöja inkonsekvenser eller mörkade motiv. Det är också viktigt att beakta vad som inte berörs – tystnaden i vissa dokument kan tala minst lika högt som ett uttalande.

Det läsarens förståelse bör vidga sig till är att maktkamp och historisk skrivning sker samtidigt. Politikens berättelser skrivs efter att de utspelats, men med inflytande från dem som har makten över arkiv, media och offentlig uppmärksamhet. Att analysera ett memo, ett vittnesmål eller en tidningsartikel är att delta i en ständig kritisk dialog med hur historia skapas och används.

Hur gamla civilisationer började forma världen vi känner idag: Från hjul till helande opium
Hur Man Upplever Västra New York: Från Carouseller till Niagarafallen
Hur fungerar väteflytning och vad påverkar effektiviteten?
Hur påverkar "fake news" vårt förhållande till medier och dess roll i samhället?
Hur komplexa klasshierarkier påverkar prestanda och design i Swift