Hur påverkar "fake news" vårt förhållande till medier och dess roll i samhället?

I dagens digitala landskap, där varje individ har tillgång till plattformar för att skapa och sprida innehåll, är det nödvändigt att förstå hur den egna medieproduktionen kan utnyttjas mot oss. Will Merrin utmanade traditionella uppfattningar om publiken inom mediestudier genom att påpeka att vi inte längre bara är passiva mottagare av information, utan aktiva producenter med ett personligt ansvar. Enligt Merrin definieras den nya "användarsfären" av detta ansvar, där skillnaden mellan användare och publik är tydlig – användaren är den som producerar innehåll och samtidigt bär ett ansvar för dess användning. Denna förändring kräver att vi utvecklar en djupare förståelse för mediernas påverkan på både individen och samhället.

Den traditionella uppfattningen att det är utbildningens uppgift att lära ut skillnaden mellan "fake news" och "äkta" nyheter har alltmer ifrågasatts. Enligt vissa teorier är hela begreppet "fake news" problematiskt och riskerar att missbrukas för att nedvärdera information som inte passar in i en viss politisk agenda. Att förstå denna komplexitet är centralt för att bygga en kritisk och hållbar medieläskunnighet, där det inte handlar om att lära sig att identifiera sanningsenliga nyheter, utan snarare om att utveckla ett hälsosamt cyniskt förhållande till alla medier och bli motståndskraftig mot deras inflytande.

Det är också viktigt att förstå att medieläskunnighet inte handlar om att ge svar, utan om att skapa en reflekterande medvetenhet. Genom att studera hur unga människor använder media för att engagera sig i samhälleliga frågor kan utbildning fånga upp dessa dynamiska och agenta användningar av medier, istället för att bara ge svar på de "falska nyheternas" problem. Denna form av aktivistisk medieläskunnighet, som går bortom traditionell utbildning, kan ge individer och grupper möjlighet att navigera det komplexa medielandskapet på ett sätt som främjar positiv förändring.

Fördjupningen i den rollen som "fake news" spelar i dagens samhälle är också viktig. Detta begrepp används ofta för att förringa information som inte stämmer överens med en viss världsbild. Sarah Newstead, en erfaren lärare inom mediestudier, påpekar att "fake news" kan vara mer än bara faktamässiga felaktigheter. Det kan också vara propaganda, satir eller till och med en spegel av samhälleliga klyftor som avslöjar underliggande politiska och moraliska konflikter. Detta skapar en komplexitet i hur vi förhåller oss till nyheter och media generellt. Som en del av undervisningen bör lärare uppmuntra studenter att utveckla en objektiv och kritisk hållning till både traditionella nyhetskällor och sociala medier.

En annan aspekt som måste beaktas är hur "fake news" och dess spridning påverkar samhällets förtroende för nyhetsmedier och den fria pressen. När sociala medier fungerar som en primär nyhetskälla kan frågor om publicistikens trovärdighet och ekonomiska förutsättningar komma i förgrunden. För att skydda yttrandefriheten och säkerställa en trovärdig press måste vi ständigt balansera de ekonomiska krafter som driver publicering av sensationalistiskt innehåll, såsom "click-bait", och samtidigt försöka bevara nyheternas kvalitet.

Vad som är klart är att vi måste utveckla en mer komplex förståelse för mediernas roll i samhället och för hur vi som individer och samhälle kan navigera det ständigt föränderliga medielandskapet. Medieläskunnighet handlar om mer än att förstå nyheternas sanningshalt – det handlar om att utveckla förmågan att kritiskt förhålla sig till alla typer av media och använda dessa för att skapa förändring på både individ- och samhällsnivå.

Hur påverkar den digitala revolutionen utbildning och samhälle?

Den framväxande generationen, som har tagit kontrollen över kritiska delar av den digitala kommunikationsrevolutionen, representerar ett paradigmskifte i både sociala och pedagogiska strukturer. För första gången är det unga människor som styr viktiga delar av informationsflödet, vilket markant skiljer sig från tidigare hierarkiska strukturer där toppen av samhället hade monopol på makt och kommunikation. Detta skifte mellan toppstyrda och bottenstyrda strukturer är centralt för den nya tidsåldern, där internet och digital teknik skapar både möjligheter och utmaningar för samhället i stort.

De förespråkare som argumenterade för en ‘2.0’ läroplan gjorde det inte för att hylla den digitala världen utan för att föreslå en ny syn på medieutbildning. En sådan syn innebär att elever inte bara ska läras att använda tekniska verktyg som videokameror, utan snarare att förstå den teknik som driver den digitala världen. De förespråkade ett paradigmskifte där elever skulle få möjlighet att själva producera mjukvara och andra digitala produkter snarare än att bli utbildade i att efterlikna traditionella medier. Denna kritik mot traditionell medieutbildning, som fokuserade på ytliga färdigheter som att agera nyhetsankare eller filma i ett falskt studio, pekar på en större brist i den utbildning som erbjuds för att möta den digitala framtiden.

Skolan, som anses vara den trygga platsen för att utveckla motståndskraft mot desinformation och falska nyheter, står inför en av sina största utmaningar. Genom att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till vad som är falskt och varför det är skadligt, kan vi förhindra en generation av cyniska medborgare som förlorar förtroendet för all information. Om vi inte utbildar unga i att förstå och ifrågasätta vad de ser och hör på nätet riskerar vi att lämna viktiga samhälleliga beslut i händerna på dem som skapat denna desinformation. En kritisk förståelse för informationsflödet bör därför vara en del av skolans uppdrag för att undvika ett samhälle där ingen vågar tro på något längre.

Den digitala åldern med sina enorma mängder information och dess påverkan på samhället ställer också krav på nya metoder för att kunna hantera fake news. Förutom att lära ut hur man kontrollerar källor och gör faktagranskning genom verktyg som omvänd bildsökning och triangulering med traditionella medier, bör elever förstå de strukturella och agentiva aspekterna av medieutbildning. Eftersom den digitala världen ständigt förändras, är det viktigt att även utbildningens innehåll och tillvägagångssätt hålls uppdaterade och relevanta för den digitala tidsåldern.

Den digitala revolutionen påverkar inte bara den individuella användaren utan även hur samhällen organiseras och styrs. Förtroendet för traditionella medier, politiska strukturer och myndigheter har förändrats dramatiskt genom digitaliseringen, och de utmaningar som uppstår kräver ett mer nyanserat och välgrundat förhållningssätt från både utbildningssystem och politiska aktörer. Den roll som sociala medier spelar i dagens samhälle har gjort frågan om mediereglering både mer relevant och mer komplex än någonsin tidigare.

För att möta dessa utmaningar behöver vi utveckla en djupare förståelse för de maktstrukturer som styr den digitala världen, och hur dessa strukturer påverkar individer och samhällen. Dessutom bör det finnas ett erkännande av att den kunskap som krävs för att navigera i denna nya värld inte enbart handlar om tekniska färdigheter, utan också om att förstå de sociala och politiska krafter som ligger bakom mediernas utveckling och spridning av information.

Vad kan vi lära oss från förändringarna i journalistik och medielandskapet?

Förändringarna i medielandskapet under de senaste decennierna har tvingat oss att ompröva den roll journalistik spelar i samhället. Frågan om hur vi definierar och konsumerar "sanning" har blivit allt mer komplex, särskilt i en tid där populism, desinformation och "fake news" är på frammarsch. Från politiska ledare som Donald Trump och Jeremy Corbyn till den offentliga kritiken mot traditionell journalistik, står det klart att förtroendet för professionell journalistik har fått sig en allvarlig törn. Men det finns också insikter som kan bidra till att vi förstår dessa förändringar bättre och kanske, en dag, bygger tillbaka förtroendet.

I mötet mellan journalistik och den globala politiska sfären ser vi en oroande tendens att attackera medierna som institutioner. I USA har Trump stämplat journalister som fiender till folket, medan Corbyn har ifrågasatt den politiska biasen i brittisk media. Båda dessa ledare har, medvetet eller inte, förstått hur effektivt det är att avfärda medierna när det gäller kritik. Genom att delegitimera journalister och deras arbete kan politiker undvika ansvar och samtidigt förminska den kritiska granskning som är nödvändig för ett demokratiskt samhälle. Vad detta visar är att journalistik, som ska hålla makten i schack, har blivit en målskiva för dem som söker undkomma granskning.

Men trots denna utveckling finns det värdefulla idéer om hur vi kan stärka mediekonsumtionen och de journalistiska metoderna. Den pedagogiska inriktningen för mediestudenter har blivit allt viktigare, och ett av de mest centrala begreppen är förändringspedagogik. Att förstå sin roll som journalist i ett demokratiskt samhälle innebär mer än att följa en uppsättning etiska riktlinjer; det handlar också om att förstå de normer och värderingar som formar den journalistiska världen och ompröva dem för att kunna möta dagens krav.

Till exempel, det växande fokuset på "fake news" har lett till att både medier och utbildning måste ta ett steg tillbaka och omvärdera sina metoder. Istället för att förlita sig enbart på objektivitet och "neutralitet", måste journalister i allt större utsträckning reflektera över sin egen roll i att skapa en mer rättvis och inkluderande offentlig debatt. Detta kräver ett större fokus på emotionell läskunnighet och medvetenhet om hur våra egna förutfattade meningar kan påverka rapporteringen.

En annan viktig aspekt handlar om hur vi hanterar lokala nyheter. I takt med att större, kommersiella aktörer konsoliderar mediemarknaden har lokaljournalistik blivit alltmer marginaliserad. Att återuppliva och stärka den lokala journalistiken är en av de mest effektiva sätten att säkerställa att demokratin fungerar på gräsrotsnivå. Detta handlar inte bara om att informera människor om vad som händer i deras samhällen utan också om att skapa en plattform för att bygga en medveten och informerad allmänhet.

Men även här finns utmaningar. Den nya charitativa organisationen, Local Democracy Foundation, syftar till att stärka den lokala journalistiken och därmed skydda demokratiska värden. Men kommer denna förändring att påverka den koncentrerade ägandestrukturen av lokala tidningar? Och hur definierar vi egentligen "det offentliga intresset"? Är det verkligen en objektiv kategori, eller är det mer en fråga om vad som intresserar allmänheten?

För att möta dessa utmaningar krävs ett omfattande arbete på flera fronter. Vi behöver revidera vårt sätt att tänka på objektivitet och balans, särskilt när det gäller komplexa ämnen som klimatförändringar, där den traditionella metoden att ge utrymme åt både sidor inte alltid är lämplig. Vi måste också vara beredda att tänka på alternativa sätt att engagera medborgare, särskilt de som vanligtvis inte får sin röst hörd. Och kanske viktigast av allt, vi måste vara villiga att ompröva våra egna värderingar som konsumenter och producenter av nyheter för att kunna skapa en mer rättvis och hållbar medieframtid.

Är det möjligt att återuppliva lokal public service-journalistik i en era av clickbait utan att förändra affärsmodellen för nyhetsproduktion?

För att åtgärda de demokratiska underskott som orsakats av en otillräcklig mediemiljö krävs inte bara återuppbyggnad av förtroende, utan även skapandet av ett hälsosamt kommunikationsklimat – ett som inte bara är ekonomiskt robust utan också innovativt, mångsidigt, oberoende av särintressen och känsligt för nationens föränderliga politiska geografi. Detta är en viktig insikt som Natalie Fenton framhåller i sin kommentar om de utmaningar som rör implementeringen av Cairncross Review från 2018 (Fenton 2018: 7). Utmaningen att återskapa och stärka det offentliga intresset i lokaljournalistik är inte enbart en fråga om tekniska lösningar eller resurser, utan kräver också en djupare förståelse för de strukturella förändringar som nyhetsproduktion har genomgått i det digitala landskapet.

För att förstå denna dynamik måste vi också beakta de ideologiska och ekonomiska krafter som driver den. Antonio Lopez, en pionjär inom Eco-Media Studies, lyfter fram hur mainstreammedierna, genom en process som han kallar gaslighting, förvränger och förnekar klimatförändringarna. Genom att använda Herman och Chomskys fem filter för att skapa samförstånd (koncentrerat ägande, reklamintegration, selektiv sourcing, "flak", och att definiera systemets fiender) visar Lopez hur stora medier och stora koldioxidföretag samverkar för att sprida desinformation och förhindra en effektiv klimatpolitik.

Den kritiska medieläskunnigheten, som inte bara handlar om att vara immun mot fake news, utan om att utveckla en förmåga till demokratisk medborgarengagemang, måste utgöra en grundsten för ett mer hållbart medielandskap. Det är en förmåga att ifrågasätta det som presenteras som sanning och att förstå de dolda mekanismer som ligger bakom nyhetsproduktion. Detta innebär att kritiskt förhålla sig till både mediernas representation av världen och de dolda intressen som styr deras innehåll.

Sandra Laville, som är senior korrespondent på The Guardian, belyser en annan aspekt av den förändrade journalistiska miljön. Enligt Laville har mediernas ansvar att hålla sig till faktakontrollerade och trovärdiga källor blivit ännu mer påtagligt sedan sociala medier gjorde sitt intåg. För att vinna tillbaka förtroende måste medier nu, i högre grad än tidigare, granska källorna noggrant och leverera korrekt information som byggs upp över tid. Förtroendet för medier, liksom för andra institutioner, måste återskapas långsiktigt och byggas på en grund av ansvar och transparens.

En annan viktig aspekt som Laville lyfter fram är vikten av att utbilda allmänheten – särskilt unga människor – i kritisk medieläskunnighet. Det handlar inte bara om att kunna skilja mellan vad som är sant och falskt utan om att förstå varför vissa narrativ ges mer utrymme än andra. Ett exempel på detta är förslag på att utveckla ett slags flaggningssystem, liknande hur livsmedelsförpackningar markerar innehåll, för att kunna visa hur nyheter är verifierade och baserade på faktiska källor. Detta skulle kunna vara ett steg mot att återupprätta journalisternas trovärdighet och skapa ett mer transparent och ansvarsfullt medielandskap.

Förtroendet för nyhetsmedier har skadats i många år genom exempel på missbruk, såsom Hillsborough-katastrofen, där The Sun publicerade grundlösa och chockerande påståenden om Liverpools supportrar, vilket ledde till en långvarig bojkott av tidningen i staden. Detta är inte bara en historisk händelse utan en påminnelse om de allvarliga konsekvenser som kan följa när medier missbrukar sitt inflytande. Det är också ett exempel på den långsiktiga förlusten av förtroende mellan medborgare och medier, vilket öppnar upp för fake news och konspirationsteorier att sprida sig.

De fall som beskrivs av Media Lens och andra kritiker påminner oss om att media inte bara är en återspegling av världen, utan också en aktiv kraft i att forma och manipulera den. Det handlar om att förstå maktstrukturerna bakom nyhetsproduktionen och hur dessa påverkar vårt sätt att förstå verkligheten. För att återuppbygga förtroendet måste medierna återvända till sina grundläggande värderingar av noggrannhet, ansvar och oberoende.

Därmed handlar frågan om att återuppliva lokal public service-journalistik inte bara om att hitta nya sätt att tjäna pengar eller skapa lockande rubriker. Det handlar om att återskapa en nyhetsmiljö som är etiskt hållbar och som sätter det offentliga intresset framför privata vinster. Det innebär att utmana de ekonomiska och politiska intressen som har lett till mediekoncentration och informationsmanipulering, och att skapa en kultur av journalistik som är både kritisk och engagerad i samhällets bästa.