Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
I den amerikanska debatten om race och ekonomisk nedgång är det ofta frestande att se dessa frågor som separata problem, men en närmare granskning visar att de är djupt sammanflätade. Enligt W.E.B. Du Bois, den inflytelserika sociologen och historikern, är det omöjligt att förstå de sociala och ekonomiska striderna i USA utan att ta hänsyn till den rasifierade klassstrukturen som byggdes upp under och efter slaveriet. För många konservativa idag, precis som för deras föregångare, är det lätt att förneka att rasism spelar en central roll i dessa processer. Men för den kritiskt tänkande historikern är det uppenbart att dessa förnekanden inte håller när de ställs inför den historiska verkligheten.
Du Bois förstod att rasism inte bara var en fråga om att övertyga arbetarklassen om att de röstat emot sina egna intressen, utan att den rasifierade identiteten och maktstrukturen bakom vithet var djupt rotad. När den amerikanska arbetarklassen efter inbördeskriget valde att inte alliera sig med sina svarta klasskamrater, trots gemensamma ekonomiska intressen, var det inte en fråga om "falskt medvetande" som många marxister framhöll, utan om en psykologisk och social struktur där vithet var ett väsentligt medel för att upprätthålla en överordnad position. Denna position var mer värdefull för de fattiga vita än den materiella fördel som ett mer jämlikt samhälle skulle kunna erbjuda. De förlorade inte bara sin självkänsla genom att stödja Jim Crow-segregationen, utan de kände att den svarta framgången var en direkt utmaning mot deras egen vithet, något som hade odlats och upprätthållits av plantageägarna under slavsystemet.
Denna dynamik mellan vithet och svart underordning förblev central under hela den amerikanska historien. Efter inbördeskriget och fram till mitten av 1900-talet präglades USA av en serie av fysiska och rättsliga våldsdåd mot svarta människor, vilket skapade en förutsättning för en våldsam och rasistisk backlash mot de små framsteg som medborgarrättsrörelsen till slut åstadkom. Detta blev särskilt tydligt genom besluten i Brown v. Board of Education, desegregationen av armén, och de framsteg som gjordes under 1960-talet. När de första svart presidenten, Barack Obama, valdes, blev han också ett måltavla för de krafter som ville bevara det gamla maktsystemet. För många var hans framgång ett hot mot den vita hegemonin och den identitet som skapats under sekler av rasism.
För att förstå hur dagens politiska landskap, inklusive Donald Trumps framgångar, kan förklaras, måste vi förstå att de sentiment och idéer som exploaterades under hans kampanj inte är nya, utan snarare en förlängning av en långvarig rasreaktion. Trump kunde öppet använda rasistiska undertoner för att appellera till de känslor av oro och rädsla som finns hos många vita väljare, utan att det fick några allvarliga konsekvenser för hans politiska karriär. Detta visar på hur djupt rotad rasism är i den amerikanska samhällsstrukturen och hur den fortsätter att vara en drivkraft för politiska beslut och val.
En annan viktig aspekt av den här dynamiken är hur begreppet "urban nedgång" har använts för att politiskt manipulera och rättfärdiga rasistiska idéer. Många städer i Rust Belt, som Detroit, har blivit symboler för ekonomisk och social nedgång. Men dessa städer är inte bara fysiska rester från en förlorad industriell era; de är också politiska verktyg. Konservativa politiska rörelser har sedan 1970-talet använt bilderna av dessa förfallna städer för att väcka rasistiska känslor och skapa en politisk agenda som syftar till att minska lokal autonomi i dessa städer och undergräva den redan utsatta svarta befolkningens position.
Politiker och företagsledare har medvetet skapat och förstärkt denna nedgång för att genomföra en depriveringspolitik, där både människor och kapital har lämnat städer som Detroit i snabb takt. Genom att systematiskt "andra" svarta stadsbor, och framställa dem som ett problem för samhället, har de rättfärdigat åtgärder som ytterligare har försvagat dessa städer och deras invånare. Denna process har inte bara haft en fysisk dimension i form av minskad industriell aktivitet, utan också en kulturell och politisk dimension, där förfallet har använts för att driva igenom en agenda som gynnar de ekonomiskt mäktiga, på bekostnad av de redan marginaliserade.
Det är inte tillräckligt att förstå de ekonomiska faktorerna bakom Rust Belt-städernas förfall. För att verkligen förstå hur dessa platser har utvecklats och varför de ser ut som de gör, måste vi också förstå den rasistiska och politiska logik som har styrt och fortsatt att styra deras utveckling. Rust Belt-städerna är inte bara reliker från en svunnen tid; de är en spegelbild av en nation som fortfarande kämpar med sina rasistiska rötter och de långvariga effekterna av rasism på både ekonomi och samhälle. Genom att analysera dessa städer på ett djupare plan kan vi få en bättre förståelse för hur rasism och ekonomisk nedgång hänger samman och hur dessa krafter har format både den nationella politiken och den vardagliga verkligheten för människor som bor i dessa städer.
Hur har stadspolitik förändrats sedan Kerner-kommissionen och vad innebär det för dagens samhälle?
Under 1960-talet, när Kerner-kommissionen presenterade sina slutsatser, var förhoppningarna om en framtid präglad av social rättvisa, förbättrade livsvillkor och ekonomisk jämlikhet för marginaliserade samhällen en central del av diskursen. Förslag om offentliga investeringar och målmedveten social politik riktades särskilt mot de svårast drabbade områdena, där majoriteten av svarta och fattiga levde. Fem decennier senare ser verkligheten för dessa stadsdelar helt annorlunda ut. De områden som en gång skildrades av Kerner, är nu inte bara mer segregerade än tidigare, utan även fattigare och sämre tjänade av offentliga resurser. På många sätt har samhällsförändringarna för de mest utsatta grupperna gått i motsatt riktning, vilket återspeglar en grundläggande förändring i synen på politik och ansvar.
Det som förr beskrevs som en generös, empatiskt driven politik, har ersatts med en austeritär och straffande syn på stadsförnyelse. De idéer som Kerner-kommissionen förespråkade om att fokusera resurser på de mest behövande samhällena har fått ge vika för den så kallade "rättsizings"-politiken, en strategi där städer, snarare än att utvecklas och förbättras, krymper och rationaliseras. De stadsdelar som en gång ansågs vara i behov av särskilt stöd, ses idag som förlorade och i behov av att rensas bort, lämnas att förfalla eller privatiseras.
Denna förskjutning av fokus från åtgärder för att stärka utsatta områden till att nu se dessa som obrukbara och oförmögna att räddas, är en del av en större neoliberal agenda. Enligt denna syn är statens roll begränsad, och de lösningar som tidigare föreslogs via sociala program och statlig intervention har inte bara förlorat sitt värde, utan de har blivit en del av problemet. Tanken är att statliga utgifter, särskilt i städer med hög fattigdom, bara förvärrar situationen snarare än att förbättra den. Detta synsätt har fått stort stöd från konservativa tänkare som Jason Riley, som menar att kultur och personlig ansvarighet snarare än strukturell rasism bör vara fokus för att åtgärda svarta ghetton och urbana fattigdomsområden.
Trots att idéerna om att staten bör begränsa sin roll i stadsutvecklingen och istället fokusera på marknadslösningar är djupt impopulära bland många av de drabbade invånarna, har de ändå fortsatt att genomföras. Effekterna har varit märkbara: mer pengar spenderas på polisen och fängelsesystemet än på socialt stöd eller stadsförnyelse. I praktiken innebär dagens urbana politik en permanent nedskärning av socialt skydd och en övergång från investeringar i människor och platser till en fokusering på marknadsdrivna lösningar som gagnar enskilda investerare snarare än de boende i stadsdelarna.
Samtidigt finns det en intressant paradox i denna utveckling. Trots att förslagen om att "rättsize" städer är politiskt känsliga och ofta väldigt impopulära, fortsätter de att dyka upp i politiska diskussioner. Detta beror inte bara på en snäv politisk agenda utan på en djupare strukturell logik där stat och marknad ses som oförenliga, och där de som lever i utsatta områden ofta ses som hinder för stadens ekonomiska utveckling.
En ytterligare aspekt att överväga är hur denna ideologi om marknadsstyrd stadsutveckling och begränsad statlig inblandning i praktiken kan komma att förändra städernas ansikte. Förutom att kritiken om kulturell och personlig ansvarighet växer, har vi också sett hur denna syn på stadspolitik påverkar landets invånare. För när samhällen, särskilt i de mest utsatta områdena, inte får det stöd de behöver, uppstår ofta en cykel av fattigdom och social nedbrytning som är svår att bryta.
Stadsförnyelse och policyrelaterade diskussioner om segregation och ojämlikhet står inför en viktig utmaning: att återigen finna vägar att integrera politik som inte bara handlar om marknadens effektivitet utan om att ge människor möjlighet att återta sina rättigheter till stadsliv och säkerhet. Städer och samhällen behöver politik som förmår se bortom kortsiktiga ekonomiska lösningar och istället bygga på långsiktig social rättvisa och inkludering.