Hur blev ALEC den konservativa högerns ideologiska motor?

Under 1990-talet och särskilt under början av 2000-talet genomgick den amerikanska högern en kraftig ideologisk förskjutning. I takt med att det republikanska partiet nationellt rörde sig åt höger, följde en mängd delstatliga lagstiftare efter – ofta snabbare än partiet självt. Det var inom denna kontext som ALEC (American Legislative Exchange Council) förvandlades från en relativt marginell aktör till en central ideologisk motor i den konservativa rörelsen. I mitten av 1990-talet var ideologin hos ALEC:s medlemmar ungefär i linje med den genomsnittliga republikanska delstatslagstiftaren. Men mellan 1996 och 2010 blev den typiske ALEC-medlemmen 40 procent mer högerorienterad, medan den genomsnittlige republikanske lagstiftaren ökade sin konservatism med endast 17 procent.

Detta ideologiska skifte innebar att ALEC:s inre krets blev mottaglig för en mer extrem agenda, särskilt inom områden som invandring, kriminalpolitik och valreglering. Lagförslag som drevs igenom med hjälp av ALEC:s mallar speglade denna förskjutning. En central aktör i detta var Russell Pearce från Arizona, vars hårdföra linje i frågor om invandring och röstidentifikation snabbt plockades upp och reproducerades i flera delstater. Stater som Georgia och Kansas antog nästan identiska versioner av Pearces lagförslag, och inom kort hade över trettio delstater introducerat varianter av dessa.

En viktig drivkraft bakom denna utveckling var ALEC:s interna struktur, särskilt dess "Public Safety and Elections Task Force", där Pearce satt i ledningsgruppen mellan 2009 och 2010. Under denna period var gruppens lagstiftare mer konservativa än 88 procent av alla andra delstatslagstiftare i landet – och mer ideologiskt extrema än 72 procent av övriga ALEC-medlemmar. Gruppen utvecklades snabbt till ett nav för aggressiva initiativ som syftade till att begränsa rösträtten för befolkningsgrupper som traditionellt stödjer Demokraterna, med förevändningen att bekämpa valfusk.

Parallellt lanserades ett mini-nätverk på ALEC:s hemsida med material under rubriken "Cracking ACORN", där konservativa tankesmedjor som Heritage Foundation presenterade påstådda bevis för att ACORN olagligt hjälpt demokrater att vinna val. I flera delstater, såsom Florida, användes just dessa argument – ord för ord – för att driva igenom nya restriktioner i rösträttslagstiftningen.

Skiftet inom ALEC:s fokusområde från företagsvänliga intressen till starkt socialkonservativa frågor var särskilt tydligt vid denna tidpunkt. Även om företag som Walmar

Hur den högerorienterade trojkan påverkade arbetstagarrättigheter i Wisconsin: En fallstudie

Act 10, den kontroversiella lag som infördes av guvernör Scott Walker i Wisconsin 2011, markerar en viktig vändpunkt i USA:s politiska landskap, särskilt när det gäller relationen mellan statlig politik och fackliga rättigheter. Denna lag, som i praktiken avskaffade de flesta kollektivavtalsrättigheter för offentliga anställda, har blivit ett tydligt exempel på hur en politisk allians mellan konservativa grupper kan forma och genomdriva politik som starkt påverkar arbetstagares rättigheter och fackföreningarnas makt.

I detta fall var det inte bara en politisk majoritet i Wisconsin som drev igenom förändringarna, utan en samordnad insats av tre nyckelaktörer: American Legislative Exchange Council (ALEC), Americans for Prosperity (AFP) och State Policy Network (SPN). Dessa organisationer hade länge arbetat bakom kulisserna för att främja en politik som skulle minska fackens inflytande och stärka de ekonomiska intressena hos företag och politiska konservativa.

De tre grupperna i trojkan var närvarande vid varje steg av lagstiftningsprocessen. Walker, som var en aktiv medlem i ALEC, hade starkt stöd från både ALEC och AFP i genomförandet av sina reformer. Redan innan han tillträdde som guvernör hade AFP samarbetat med honom för att utarbeta en politisk agenda som bland annat fokuserade på att begränsa kollektivavtalsrättigheterna. När protesterna bröt ut i Madison, organiserade AFP massdemonstrationer och spenderade stora summor på tv-reklam för att stödja Walkers ståndpunkt.

MacIver Institute, en av de viktigaste SPN-organisationerna i Wisconsin, spelade också en central roll i att främja Act 10. Genom att producera artiklar och filmer som stödde Walkers politik och sprida dessa genom konservativa kanaler, bidrog MacIver till att vända opinionen till förmån för lagstiftningen. Efter att Walkers politik ledde till ett misslyckat återkallningsval 2012, använde AFP och MacIver miljonbelopp på att köpa annonser och arrangera evenemang för att försvara den nya lagen.

Det är nu sju år efter att Act 10 trädde i kraft, och dess inverkan på Wisconsins arbetarrörelse är tydlig. Fackföreningarna, som en gång hade haft stort inflytande i både statlig och lokal politik, har försvagats markant. Antalet medlemmar i offentliga fack har minskat dramatiskt, vilket också har påverkat deras politiska inflytande. Det har blivit svårare för demokraterna att vinna på lokal nivå där förändringarna varit som mest genomgripande, även om staten fortfarande lutar något åt vänster på nationell nivå. AFP:s Tim Phillips uttryckte det som att hans organisation nu hade fler gräsrotsmedlemmar än hela Wisconsins lärarförbund hade medlemmar. För honom var detta ett bevis på att deras strategi hade lyckats i att omvandla staten.

Det är också avgörande att förstå de långsiktiga konsekvenserna av sådana lagar för politisk mobilisering. Fackföreningarna i Wisconsin har inte bara förlorat medlemmar utan också den ekonomiska och politiska makt som en gång gjorde dem till en viktig aktör på delstatsnivå. Den förändrade maktbalansen har gett konservativa grupper som ALEC och AFP en enorm fördel i att forma framtida politik, särskilt i stater där arbetstagarrättigheter och facklig organisering är på nedgång.

Hur kan progressiva städer höja minimilönen när delstaterna säger nej?

Under det senaste decenniet har amerikanska städer blivit drivande krafter i progressiva förändringar, särskilt inom arbetsmarknadspolitiken. Trots att det federala minimilönenivån har legat stilla på $7,25 i timmen sedan 2009 – långt under den nivå som skulle krävas för att motsvara 1960- och 70-talens reallön – har kongressens ovilja att agera, i kombination med republikansk dominans i många delstatsregeringar, tvingat progressiva att söka nya arenor för politisk förändring.

Städer, där demokratiska borgmästare ofta innehar makten, har blivit dessa nya arenor. Rörelsen “Fight for $15”, som uppstod 2012 bland lågavlönade arbetare inom snabbmat, hemvård och liknande sektorer, blev ett uttryck för detta urbana motstånd. Med fackligt stöd från SEIU började rörelsen pressa lokala myndigheter att höja minimilönen till $15 per timme, samtidigt som den krävde bättre arbetsvillkor och rätten till facklig organisering. Resultatet blev ett snabbt växande antal lokala lagar om höjda minimilöner, även i vissa delstater med republikansk kontroll där delstatsregeringen ännu inte hade hunnit ingripa.

Men denna urbana offensiv mötte snabbt motstånd från en annan kraft: statlig “preemption”, det vill säga delstatslagar som ogiltigförklarar eller förbjuder kommunala beslut. Här trädde “trojkan” in – ett nätverk av konservativa aktörer, inklusive American Legislative Exchange Council (ALEC), som samordnar och sprider modellagstiftning mellan delstater. När snabbmatsindustrin såg riskerna med lokala regler om betald sjukfrånvaro och höjda löner, reagerade de snabbt.

Vid ett ALEC-möte 2011 delade representanter från YUM! Brands – moderbolaget till KFC, Taco Bell och Pizza Hut – ut kartor över städer där sådana initiativ redan antagits eller var under förberedelse. Deras lösning: inspireras av Wisconsin, där guvernören Scott Walker och delstatens republikanska majoritet redan förbjudit kommuner från att införa regler som gick längre än delstatens egna. Denna “Wisconsinmodell” spreds sedan genom ALEC till andra delstater.

Effekten blev dramatisk. År 2000 levde mindre än två procent av den amerikanska befolkningen i delstater som förbjöd lokala minimilöner. År 2016 hade den siffran ökat till nästan sextio procent. Samtidigt gick utvecklingen för lagar om betald sjukfrånvaro från noll till nästan fyrtio procent av befolkningen som levde i delstater där lokala initiativ blockerats – såvida inte delstaten redan infört motsvarande program.