Det är inte ovanligt att grupper och rörelser identifierar sig med sina egna framgångar, särskilt när dessa framgångar upplevs som en återhämtning eller bekräftelse av deras egna värderingar, ofta åtföljda av andras nederlag. Ett exempel på detta är Donald Trumps seger över Hillary Clinton, där framgången för den egna gruppen förverkligades samtidigt som motståndarnas förlust blev ett bevis på deras svaghet och undermålighet. Detta mönster återfinns inte bara i politiska rörelser, utan även inom religiösa och populistiska strömningar, där förlorande kategorier ses som ett hot mot den egna gruppens överlevnad och självidentitet.

Den starka identifikationen med en viss kategori eller grupp innebär inte bara att man känner stolthet över framgångarna, utan också att man upplever en djupgående rädsla för det hot som kan komma från andra grupper. I en sådan miljö kan imaginära hot vara tillräckliga för att åstadkomma rädsla, ilska och en ökad känsla av solidaritet inom gruppen. Om hotet däremot är verkligt, kan det stärka gruppens uppfattning om sin egen rättfärdighet, och bekräfta deras känsla av att kämpa för något större än bara deras egna intressen.

Denna dynamik bygger ofta på en stark uppdelning mellan "vi" och "de andra". Populistiska och fundamentalistiska rörelser tenderar att skapa tydliga gränser mellan grupper, där de som tillhör den egna kategorin ses som renade, dygdiga och rättfärdiga, medan de som inte tillhör gruppen betraktas som syndiga, korrumperade eller farliga. I en sådan värld är identitet inte bara något internt, utan något som skapas och förstärks genom sociala och kulturella processer där vi definierar oss själva i förhållande till andra.

I denna process av självdefiniering spelar ofta fysiska och symboliska gränser en central roll. Vi ser detta i de tydliga geografiska och kulturella skillnader som kan uppstå mellan samhällen och grupper. I vissa fall kan dessa gränser vara så uppenbara att de leder till fysiska konfrontationer, som när religiösa eller ideologiska grupper visar sitt förakt för andra genom våld eller förföljelse. Det kan också handla om mer subtila former av diskriminering, som i fallet med amerikanska fotbollsspelare som kritiseras för att ta knä när nationalsången spelas – en symbol för att inte bara identifiera sig som en del av nationen, utan också som ett tecken på motstånd mot de etablerade normerna.

För att förstå denna dynamik är det viktigt att inse att världsbilder, även om de är konfliktfyllda, samtidigt ofta är enkla och tydliga. Inom en viss kategori är det klart definierat vad som är rätt och fel, vad som bör göras och vad som inte bör göras. Dessa förenklade normer och värderingar ger en känsla av kontroll och förutsägbarhet, som kan vara mycket tilltalande i en värld som upplevs som osäker och kaotisk. Den som internaliserar en populistisk eller fundamentalistisk identitet får en konkret känsla av att vara en del av något större, samtidigt som osäkerheten om ens egen plats i världen minskar.

Därför kan en ökad känsla av säkerhet och sammanhållning i en grupp också innebära en ökad fientlighet mot de som inte delar samma värderingar. En stark social identitet gör det lättare att skapa gränser och att avgöra vilka som är "vi" och vilka som är "de andra". Konflikten mellan dessa grupper ses inte bara som ofrånkomlig, utan också som ett sätt att bekräfta den egna gruppens rätt att existera och att hävda sin värdighet och styrka.

Det är också viktigt att förstå att dessa processer inte är enbart psykologiska. De är djupt sociala och kulturella, och det är genom dessa processer som vi lär oss att se oss själva i relation till andra. Vår uppfattning om vem vi är, baserat på vår sociala identitet, påverkar vår syn på världen och våra relationer till andra. Det handlar om mer än att definiera oss själva; det handlar om att förstå världen genom de linser vi själva har format, vilket gör att världen ofta framstår som enklare och mer förutsägbar än den egentligen är.

I denna kontext kan man också fundera på de sociala konsekvenserna av att internalisera dessa världsbilder. Eftersom de ofta innebär en extrem polarisering av "oss" och "dem", kan dessa uppdelningar leda till djupt rotade konflikter som inte bara påverkar individens egen känsla av identitet, utan också skapar en grund för kollektivt våld eller förföljelse. Detta gäller inte bara religiösa eller politiska grupper, utan kan även inkludera etniska, kulturella eller sociala identiteter, där kampen om vad som är rätt eller fel blir en fråga om liv och död för de inblandade.

Det är också värt att notera hur de grupper som utvecklar denna starka sociala identitet ofta skapar egna "sanningar" och "bevis" på sin överlägsenhet. Detta kan manifesteras i ideologiska texter, i myter om gruppens ursprung och historiska kamp, eller i den retorik som används för att rättfärdiga handlingar mot de som anses hota gruppens existens. Denna dynamik förstärks ytterligare genom att grupperna internaliserar uppfattningen att de är föremål för en större, global kamp, vilket gör att deras världsbilder känns ännu mer legitima och orubbliga.

Det är genom denna komplexa väv av identitet, ideologi och uppfattningar om hot och försvar som populistiska och fundamentalistiska rörelser ofta växer sig starkare och mer inflytelserika. Denna process gör det möjligt för dem att skapa en stark känsla av samhörighet, som är både exklusiv och aggressiv i sin natur. Gruppens identitet formas inte bara genom positiva värderingar utan också genom att markera vad som inte får ingå i gruppen. Och när dessa grupper möter motstånd eller utmaning, förstärks deras känsla av att vara en del av en helig kamp för rättvisa och sanning.

Hur reagerar populism och fundamentalism på modernitetens värderingar och samhällssystem?

Populism och fundamentalism, i sin reaktion mot moderniteten, uttrycker ett djupgående misstroende mot de specialiserade sociala system som kännetecknar dagens samhällen. Dessa system, som politik, religion, vetenskap och utbildning, har utvecklats i enlighet med principer om rationalitet, empirism och expertkunskap. I en värld där människor ofta ses som medborgare av en global, sammanlänkad ordning, hävdar både populister och fundamentalister en föreställning om en mer enhetlig, nationell eller religiös ordning som var förlorad i modernitetens utveckling. De ser dessa system, som de betraktar som förlorade för människor och Gud, som ett hot mot deras egna världsbilder och livsstilar. För dem är de traditionella institutionerna de enda som kan erbjuda stabilitet, och deras fientlighet mot det moderna samhället återspeglar ett behov av att återta kontrollen.

I politikens värld ser vi hur populister och fundamentalister båda uttrycker en fundamental oro för att de har blivit utestängda från makten. För populisterna handlar detta om en kamp mellan "de verkliga människorna" och en elit som de anser vara utom räckhåll för det vanliga folket, medan för fundamentalister innebär detta en kamp mot en sekulär stat som inte erkänner Guds överhöghet. Viktor Orban, premiärminister i Ungern, har uttryckt detta genom att måla upp ett narrativ där nationalstatens försvar, familjens värde och arbetets betydelse står i kontrast mot en globalistisk agenda som förespråkar öppna samhällen och gränslöshet. Samtidigt betonar religiösa fundamentalister, som Franklin Graham, behovet av att återupprätta ett samhälle där Gud styr, fri från de påverkan av sekulära och "progressiva" krafter.

Men denna motsättning går djupare än endast politiska ideologier; den handlar också om grundläggande värderingar som rationella och empiriska förklaringar. Den moderna världen värdesätter vetenskapliga metoder och tekniska lösningar för att lösa problem, medan populister och fundamentalister ser sådana värderingar som destruktiva. För dem är vetenskap och expertkunskap inte bara otillräckliga utan också fientliga. Den vetenskapliga konsensusen kring frågor som klimatförändringar och vaccin mot COVID-19 bemöts av populister med misstänksamhet, ofta som en del av en påstådd elitistisk konspiration. För fundamentalister är dessa vetenskapliga resultat inte bara felaktiga utan också en form av avvikelse från deras religiösa sanningar, där Guds ord ofta står i motsättning till empiriska bevis.

Denna misstroende av vetenskap och utbildning sträcker sig också till själva strukturen i samhällets utbildningssystem. I demokratiska samhällen är utbildningen designad för att fostra en pluralistisk förståelse av världen, där unga människor lär sig att förstå och acceptera olika perspektiv. Fundamentalister däremot, söker en utbildning som är strikt förankrad i deras egen religiösa övertygelse. I dessa kretsar, där barn ofta undervisas enligt en version av deras heliga skrifter, innebär utbildningen inte bara en möjlighet att förstå religionen utan också en plattform för att främja ett samhälle som speglar denna religiösa världsåskådning. I detta sammanhang är populismens syn på utbildning också problematisk. För många populistledare, särskilt de som betonar sitt eget ursprung från folket, är utbildning något som förlorat sin autenticitet och blivit en arena för elitistisk kontroll.

Vad dessa rörelser gemensamt har är ett förakt för alla institutioner som styr samhället. De misstänker inte bara politiska ledare och akademiska experter utan också medier och konstnärer som, enligt deras synsätt, är påverkade av yttre krafter. Den fria pressen, som är en grundpelare i moderna demokratier, förnekas av populister som kallar den för "fake news", och de söker kontrollera den sociala mediernas flöde för att styra narrativet. Fundamentalister, å andra sidan, ser sina heliga skrifter som den enda sanningen och betraktar alla andra tolkningar som ytterligare tecken på en degenererad och ond värld.

Populismens och fundamentalismens fientlighet mot modernitetens institutioner är en del av en större reaktion mot dess centrala värderingar: det moderna samhällets förmåga att hantera mångfald och komplexitet genom expertkunskap och rationalitet. För dessa rörelser representerar dessa egenskaper inte bara en teknokratisk värld, utan en förlorad möjlighet för människor att själva definiera sina liv och sin tro på sina egna villkor. Vad dessa rörelser söker är en återgång till en enklare, mer enhetlig värld där "sanningen" är klar och opåverkad av den moderna världens osäkerhet och mångfald.

Vad kan vi lära oss från den logiska empirismen och dess inverkan på dagens vetenskap?
Hur medierna och politiker interagerar: Historiska perspektiv och moderna utmaningar
Hur påverkar handel, migration och politik varandra i dagens globaliserade värld?
Hur Heisenbergs metod förändrade vår förståelse av kvantfysik
Hur optimeras elektrovärmebaserade isbildningsskyddssystem för maximal effektivitet och säkerhet?
Hur Skapades Benchmarkingplattformar för Multi-Robot Utforskning?