Den moderna välfärdsstaten i USA består av tre separata kategorier av välfärd: bidragsbaserade och icke-bidragsbaserade program—många skapade genom Social Security Act från 1935—och skatteutgiftsystemet som först etablerades genom den nya federala inkomstskatten 1913 och som har utvidgats genom åren. Dessa program har blivit grundpelare för hur samhälleliga resurser omfördelas och hur individer skyddas mot ekonomiska risker.

Bidragsbaserade program, finansierade genom beskattning, kan rättvist beskrivas som "tvingat sparande". Dessa program tvingar arbetande amerikaner att bidra med en del av sina inkomster för att ge inkomster och förmåner åt dagens pensionärer, med förståelsen att yngre arbetare en dag kommer att få bidra på samma sätt. Dessa bidragsbaserade program kallas även för socialförsäkring. Social Security, eller socialförsäkring, är det mest välkända och finansieras genom att både arbetsgivare och anställda betalar lika mycket, vilket 1937 sattes till 1 procent av de första $3,000 i lön, som dras av från varje arbetstagares lön och matchas av arbetsgivaren. Denna procentsats har ökat över åren; år 2018 var bidraget 7,65 procent, uppdelat på 6,2 procent för Social Security och 1,45 procent för Medicare.

Social Security kan vid första anblick verka som en relativt konservativ lösning på välfärd. I praktiken sänder socialförsäkringsskatten ett budskap om att människor inte kan lita på sig själva att spara frivilligt för att ta hand om sina egna behov. Men på ett annat sätt är det ganska radikalt. Social Security är inte egentligen försäkring; arbetarnas bidrag ackumuleras inte på ett personligt konto. Formeln för hur Social Security-förmåner beräknas är omfördelande, och syftet är att ge arbetare med lägre inkomster en högre andel av sina bidrag än de som har högre inkomster. Målet med Social Security är att säkerställa en grundläggande inkomst för alla arbetare när de går i pension. Forskning har dock visat att på grund av olika dödlighetsgrader och andra faktorer omfördelas inte systemet från de välbeställda till de mindre välbeställda arbetarna så mycket som systemet förutsätter. Detta omfördelar dock till kvinnor, som i genomsnitt tjänar mindre än män, har färre år i arbetskraften och därför tenderar att bidra mindre till Social Security än män, och lever längre än män.

På kort sikt omfördelar Social Security pengar från de unga till de gamla: de nuvarande arbetarnas skatter betalar för förmånerna som nuvarande pensionärer får. Men Social Security spelar också en viktig roll för unga människor genom att ge efterlevandeförmåner till dem vars föräldrar dör, går i pension eller blir invalidiserade. Efterlevande makar får också efterlevandeförmåner. Dessutom skapades Social Security Disability Insurance (SSDI) 1956 för att ge ett månadsvis kontantbidrag till dem som är permanent invalidiserade.

Den största utvidgningen av bidragsprogrammen sedan 1935 var skapandet av Medicare 1965, ett program som ger omfattande medicinska tjänster till äldre personer som redan är berättigade att ta emot ålders-, efterlevande- och invaliditetsförsäkring genom det ursprungliga socialförsäkringssystemet. Arbetslöshetsförsäkring är ett annat bidragsprogram som finansieras genom en kombination av federala och statliga skatter. Delstaterna fastställer förmånsnivåer och berättigandekriterier för arbetslöshetsersättning och skattar arbetsgivare för att finansiera programmet. I de flesta delstater varar förmånerna i maximalt 26 veckor. Under perioder med hög arbetslöshet kan kongressen införa utökade förmåner som ger ytterligare 13 veckor för de som har uttömt sina ordinarie förmåner. Dessa förmåner finansieras i allmänhet genom federala skatter.

Program för icke-bidragsbaserade välfärdssystem—som ofta kallas socialbidrag eller "välfärd"—är program där de som tar emot förmåner inte behöver bidra själva. Beviljande av socialt stöd avgörs genom ett medeltest, vilket innebär att sökande måste visa på ett finansiellt behov för att kvalificera sig. Social Security Act från 1935 grundade kontantstöd till familjer med barn (senare kända som AFDC) och kontantstöd till fattiga äldre, blinda och invalidiserade (senare ändrat till Supplemental Security Income, SSI). Under de följande decennierna skapades också program för bostadsstöd, matkuponger och skolmåltider. Den största expansionen var skapandet av Medicaid 1965, ett program som tillhandahåller omfattande medicinska tjänster till låginkomsttagare.

Medicaid och Supplemental Nutrition Assistance Program (SNAP), som tidigare kallades matkuponger, är exempel på icke-bidragsbaserade program som under 1960- och 1970-talen expanderade kraftigt. Dessa program ger mottagarna ett betalkort för att köpa mat i de flesta livsmedelsbutiker och ersätter tidigare varor och tjänster som måste betalas kontant av den hjälpbehövande. Det är också värt att notera att de som tar emot AFDC-ersättningar var automatiskt berättigade till Medicaid och matkuponger, en koppling som senare bröts av welfare-reformen 1996.

Det är viktigt att förstå att välfärdsstaten, trots sina många fördelar, inte alltid lever upp till sina ursprungliga förväntningar på omfördelning av resurser. Systemet har sina begränsningar, särskilt när det gäller att stödja alla som behöver hjälp i alla skeden av livet. Välfärdsprogrammen är därför inte bara en säkerhetsnät, utan även ett uttryck för samhällelig värdering och politisk beslutskraft. Över tid förändras de i takt med samhällets ekonomiska realiteter, och ibland sker dessa förändringar snabbare än det politiska systemets förmåga att anpassa sig.

Hur kan vi förstå de politiska striderna kring ratifikationen av konstitutionen?

Under den långvariga debatten om ratifikationen av den amerikanska konstitutionen, som pågick från slutet av 1787 till början av 1788, stod två framstående grupper emot varandra: federalisterna och antifederalisterna. Deras oenighet var inte bara en fråga om en specifik politisk struktur, utan handlade om grundläggande principer för makt, representation och skydd mot tyranni. Förespråkarna för konstitutionen ansåg att en starkare centralregering var nödvändig för att hålla samman nationen, medan motståndarna befarade att en sådan centralisering av makt skulle leda till förtryck av folkets rättigheter.

Federalistiska skrifter, som de berömda Federalist Papers av Alexander Hamilton, James Madison och John Jay, försvarade idén om en stark nationell regering. Dessa essäer argumenterade för att en regering som kan hantera frågor av nationell betydelse, som utrikespolitik, ekonomi och försvar, skulle förhindra upplösning av unionen och skapa stabilitet. Federalisterna hävdade att landet var för stort och för komplext för att styras av en svag konfederation, och att en nationell regering var nödvändig för att garantera rättvisa och effektivitet i den politiska processen.

Antifederalisterna, å andra sidan, varnade för att en stark centralregering skulle förlora kontakten med folkets behov och leda till tyranni. De ansåg att de enskilda delstaterna, som redan hade etablerat sina egna regeringar, skulle kunna ge bättre representation åt sina invånare. De menade att de amerikanska kolonierna hade kämpat för frihet från det brittiska imperiet, och nu riskerade de att hamna under ett nytt, mer dolda förtryck genom en central regering som var för avlägsen för att förstå och återspegla folkets vilja.

En av de mest centrala frågorna var representativiteten i en större nation. Federalistiska skribenter trodde att representanter inte behövde vara en exakt spegelbild av befolkningen. Tvärtom ansåg de att det var fördelaktigt att folk valde personer med större erfarenhet, visdom och förmåga än de själva, för att leda och fatta beslut som gynnade hela nationen. Antifederalisterna, däremot, argumenterade för att representanter borde komma från små och homogena samhällen, där deras erfarenheter och vilja skulle bättre spegla folkets. De menade att ett så stort land som USA skulle göra det omöjligt att skapa ett representativt styre som verkligen kunde förstå och förvalta folkets behov.

En annan grundläggande fråga handlade om maktens fördelning och faran för tyranni. Federalisterna var bekymrade över risken för en tyranni av majoriteten, där en hetsig och passionerad majoritet skulle kunna trampa på de rättigheter som garanterats minoriteter. De såg i stället de institutionella skydden, som det komplicerade systemet för lagstiftning och den stora geografin i USA, som skydd mot en sådan fara. Antifederalisterna, å andra sidan, var rädda för att de få som satt vid makten skulle bli aristokratiska och använda sin position för att koncentrera makt till sig själva, vilket skulle leda till förtryck av folket.

Frågan om regeringens makt var också central i konflikten. Federalisterna ville ge den federala regeringen breda och flexibla befogenheter för att hantera nationella angelägenheter, vilket bland annat innebar försvar, handel och diplomati. De ansåg att en för svag regering riskerade att undergräva landets säkerhet och stabilitet. Antifederalisterna motsatte sig detta och ville istället begränsa regeringens befogenheter till specifika nationella uppgifter, för att undvika att staten skulle få för mycket makt över individens liv. De krävde också att en Bill of Rights skulle införas för att garantera medborgarnas rättigheter och skydda dem mot potentiell statlig övergrepp.

En viktig aspekt i denna politiska strid är förståelsen av hur dessa två synsätt har påverkat den amerikanska politiska strukturen än idag. Federalisternas vision för ett starkt, nationellt enat system förespråkar den politik som präglat USA under de senaste två århundradena, medan antifederalisternas betoning på begränsad regering och skydd av individens rättigheter ger upphov till en tradition av strikt konstitutionell tolkning och ett fokus på individens frihet. Denna konflikt om maktbalans och skydd av rättigheter fortsätter att forma de politiska debatterna i USA även idag.

Vad var konsekvenserna av Trumps relation med Ryssland och hans domarval?
Hur fungerar akustisk lokaliserings- och räckviddsteknik?
Hur neokapitalismen förlorade sitt löfte om demokrati och rättvisa
Varför primat inte lönar sig: En kritisk granskning av amerikansk utrikespolitik